Håby, Bohuslän
En visa
Det bodde en vacker flicka
uppå en bondegård,
där bodde och en pojke
inte långt därifrån.
De taltes vid en stund
förtroligt i en lund.
Och lunden den var grön
och flickan hon var skön.
Ja, pojken sa' till flickan:
säj vill du bli min vän,
säj vill du bli mej trogen
och aldrig ångra dej?
Hon svara därtill: ja,
och räckte mej sin hand,
/
tog denna till en pant
och till vår kärlekspant.
Och bandet det blev knutet
med händer och med ord,
som aldrig skall upplösas
förrän vi läggs i jord.
Den tiden den gick fort
sex månader gick bort,
så bröt hon sitt förbund
hon lovat med sin mund.
Ja, pojken blev så ledsen
för lilla vännen sin,
han blev så helt bedrövad,
han bleknar uppå kind.
Varför bedrog du mig
när du besinnat dig?
För det jag ej var rik
på penningar lik dig?
/
Ja, om du vore riker,
som konung Salman var,
och inte hade ro
varken nätter eller dar,
vad gagnar det väl dig
på världens sista tid,
när vi skall inför domaren
och svar var för sig?
Den herren som du tjänte
mess (= medan) du på jorden var,
den skall du säkert möta,
då du från jorden far,
då får du väl den lön,
som du förtjänat har,
emedan du var rik
mess du på jorden var.
Nu slutar jag min visa,
nu ändar jag min sång,
/
jag beder till den högste
min tid ej bliver lång.
Jag kan ej leva här
bland sorger och besvär
förty min levnadstid
har så förandrat sig.