KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Lysviks, Värmland 1934

Hösthalvåret

Berättare: Karin Tyberg (f. 1848)
Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

"Sjusôvre" (27/7). Om det regnar den dagen, så blir det regn i sju veckor. "Larsmäss" 10/8. Då väntade en på att få ny kaka för året. "Peterfäng" (1/8). Det var den dagen som en skulle få äta nya potatis, om de var satta i rättan tid. "Meckelsmäss" (29/9). Anders var märke till hur vädret skulle bli medan jul. "Anders brask, jula slask."

Socken Lysviks
Landskap Värmland
Härad Fryksdals hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Hösthalvåret

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Lysviks, Värmland

Djur

Det var en som de kallade för "varggôbben" som "ställde bort" vargarna härifrån. Det var en rothjonskäring som talade om det. Vargarna blev tvärt borta. I min far- mors tid var det så mycken varg att de kom i stora skoc- kar å tog både svin å nötkreatur. Vargen var så glupsk så att han sväljde smådjur levande. En katt var inte något för honom att svälja hel som han var. Finnarna kunde "ställa bort" vargen å "ställe" honom till sina ovänner. Det gjorde de med sina trollkonster. De kunde läsa så att vargen gick dit de ville ha honom. Om vargarna kom till Finland eller Ryssland vet jag inte. Men det sades att de tog vägen långt bort. Göken är gök ett år och hök ett annat. Så sa' de gamle. Skatan var förarglig när hon skrattade. Det var inte / bra, för det kom främmande som en inte önskade till huset. "Sönnergök är lönnergök, nolagök är sorgegök, västagök är bästagök, östagök är tröstagök." När han fick se första hösåtan slutade han gala. När han gal på bar kvist så blir det "halår". "Gullkoa" märkte till handskar. Hon fick gå på ena han- den, å då visade hon om en fick långa handskar. Gick hon ända ut till fingertopparna, så blev de långa. "Rôgskerka" höll sig i säden.

1934 Läs sägen →
Lysviks, Värmland

Djur

Det var en trollgubbe som "sätte bort" vargarna. Så gick sägnen. Det skulle vara en finngubbe uppi- från Finnskogarna. Han sätte bort dem på viss tid. Jag tror det var på 100 år. Han kunde visst inte längre. De var så pågående, att de åt upp al- la djur de kunde få tag i om somrarna. Jag såg själv för 50 år sedan, när vargen tog en liten gris å sprang åt skogen med. "Lekatten" var farlig för de små husdjuren. Han bet å sar- gade ihjäl djuret. Det var inte stort bätter med den än med vargen. Han åt sönder djuret helt å hållet. Fick en tag i en lekatt, så skulle en pina honom å hänga upp honom, så blev hans kamrater rädda å skydde. Han var kvick som blixten. "Skrea" har jag sett en enda gång. Jag körde rätt / över henne. Jag beskrev detta konstiga djur, när jag kom hem. Han sade, att jag råkat ut för "skrea". Det skulle vara otur om en mötte henne. Vad det var hade inte någon reda på. "Skatan" ville ingen röra. Om en rev ned hennes bo el. tog liv av henne blev det olycka med djuren. En kom- munalman här i socknen, som rev ned ett skatbo i trädgården. Strax därefter blev allesammans i huset sjuka, så om de byggde alldeles vid skorsten, lova- de han ut att aldrig riva ned deras bo mer. De rörde ingenting om en lät dem vara till freds. Jag skulle till att riva ned ett skatbo här en gång. Då kom mor ut å skrek: "Låt dem bygga, de kan vara". Hon fick sin vilja fram.

1934 Läs sägen →
Lysviks, Värmland

Djur.

Farmora talade om vargarna vid Sättergården. Hon hade rönnpinnar i lås och stängsel, för att de inte skul- le kunna ta upp dem. Med vargarna var det konstigt sade hon, för de hade som förstånd att ta upp stäng- en å gå in till djuren. De förde ett förfärligt väsen, när de kom i stora skockar. De tjöt så det var rent omöjligt. Bara de höll sig god vän med varg-olle, så hade de inte något ont av vargarna, för han skötte om så att de gick dit han ville. Han skickade dem skockvis. Somliga trodde att de bar hem fåren till ho- nom. Så menade farmora.

1934 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //