Transkriberad uppteckning

Djävulen var en väldig potentat med eld- ögon, pannhorn och luden svans. Om man visslade var det som att kalla på skam, nämndes däremot Gudsnam- net, lommade han strax bort. Han hade många namn: fan, den lede, hornper, hin, skam, den stygge och gamlefar. Pastor H. hade en gång sett honom sittande i gröna soffan på adjunkts- rummet, men han schappade snart, så det stod som svavelos om honom. Han ville oenighet, därför grät skam, när två torkade sej på samma handduk. / Jättar. Inte mycket bättre var jättarna. De ha- tade Gud, människorna, ljuset och allt grannt. I bergena bodde de, voro holians starka och räliga. Ibland vart jätten så arg, att han ryckte loss stora block och slunga- de mot Guds hus, men dessa jätte- kast råkade aldrig mål utan damp ned annorstans. Det var bäst att kristna barnen fortast möjligt, annars kunde jättar och trolltyg va- ra framme, de förre ville äta upp dem, men trollen ville byta bort dem mot sina egna krôpplingar. I Nack- hälle (högt berg i Halland) bodde många; i Morup fanns just inga, ty där hade de inget gömställe (bergfattigt.) De bedrev sina illdåd i mörkret, solen gjorde dem makt- lösa, och kyrkklockorna retade dem hiskeligt. / Gastar. Gastarna voro höga som träd, ibland hade dom inget huvud. De voro fracka i ondska och gav ofta till fruktans- värda skratt, gastaskratt, som kun- de justament skrämma ihjäl folk. Gasten ställde till allehanda rabal- der. Han förvillade folk, så dom inte hittade hem och sen kramade han dem. En bonde kom körande från kvarn då han mötte gasten. Han vart genast tung som bly i hela kroppen och fick spy. Hästen vart också svett så det rann av honom. Kärrhjulena snurrade runt, runt, men kommo dock inte ur fläcken. Det var en rejäl gastakramning, det. Kom man hem måste en hålla tyst med gastamötet minst ett dygn, annars kunde gasten hämnas.