Transkriberad uppteckning

På Vången, Morup, spökade det okristligt, så det var allt bäst att hålla sej därifrån, åt- minstone i mörkaste nedan, annars kunde en både bli gastakramad och råka ut för den vite hästen. Han galopperade fram i löske så fradgan spydde ur mulen och eldgnistorna sprakade om hovarna. Tro inte att det var ett van- ligt ök! Ånej, det var allt någon som flugit in i hästen, annars hade han inte ränt fram på det viset.... På kyrkogården var det också oklart natte- tid. Ett spökelse (det var nästan som genomskinligt och bar vitt svep) bru- / kade vandra från nya kyrkogården över till den gamla - landsvägen skiljde dem åt - där knäade spöket all- des vid kyrkomuren, förresten vid det gamla järnkorset med ängeln. En natt precis kl.12 for grannsocknens prästfru med son förbi kyrkogården just då spöket irrade över landsvägen. Prostin- nan viskade med darrande stämma: "Jonas, såg du?" "Ja, mamma, visst såg jag" blev det förskrämda svaret. Så det är förstås nån stackare, som inte fått ro i graven utan sveper omkring sådär nattetid. I prästgården knackade det rent obe- skrivligt ett tag. Det var inga vanliga knackningar heller, ty prästmamsellen sa att dom lät "tomma, ihåliga och fa- seligt envisa". Inte så långt därefter dog prostinnan, inte alls gammal. / I Grytås bodde längesen en trollpacka till käring, som kallades Blarran. Hon hade onda ögon, satte mjölkharar och var okristelig på alla vis. En dag dog hon emellertid. Och, kan I tän- ka, samma natt började spökeländet. Blarran hasade och hasade omkring i rummen, drog i täcken, knacka- de i väggen och slamrade i köket. Så det vart inte mycken sömn den natten och inte de andra hon var ovan jord. Inte bättre utan värre hade hon sej på begravnings- dan. När liktåget kommit till Kvarna- gård tvärstannade hästarna, vett- skrämda och drypande av svett. Ingen kunde få dem ur fläcken. Då förstod likföljet fuller väl vem som varit framme och gjort kistan så tung att hästarna omöjligt kunde orka dra. / Framme vid kyrkan blev det också spökerispektakel. Klockorna ville inte gå. Ringarna stretade, så svetten rann och knäna kröktes, men lika- fullt kunde de varken ringa upp storklockan eller den lilla. Då var det klart för varendaste en att Blarran varit framme där också. Sedan vet jag inte, hur det gick, när käringen äntligen kom i jorden. An- tagligen blev där sått lin på gra- ven för det skall vara bra så går de döda inte igen. Det är också bra att lägga psalmböcker, där spöket har sin gång. Då brukar det hålla sej borte i fortsättningen.