KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Mulseryds, Småland 1935

Tabu

Berättare: Alfred Larsson (f. 1861)
Upptecknare: Carl-Martin Bergstrand

Transkriberad uppteckning

Man skulle nysta rättsyls, inte ansyls, för då fick kreaturen navet i ögonen. Baklänges fick vi aldrig gå – jag vet inte varför. Vissla fick vi inte göra; far sa, att så gjorde alltid tjuvar, när de skulle ihop.

Socken Mulseryds
Landskap Småland
Härad Mo hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Tabu

Fler sägner från Småland

Se alla i Småland »
Mulseryds, Småland

Djur

En finngumma tog bort vargarna; de fick ge henne något för det. Vargarna var svåra, t.o.m. på hästar. Hade hästarna ett föl med sej, ställde de sej runt om fölet med bakänden ut. Men nöt- kreatur ställde sej runt om kalvarna med hornen ut. Vargarna var så knepiga att de kunde narra hästarna ut i ett hängefly, så de inte kunde reda sej. De blev rädda, om en människa hoja'. Stora, långa trälurar hade vallpojkarna att blåsa i. Lodjur – Varglo talte de om, inte jöpa; det är väl detsamma. De var blodtörstiga och nöjde sej inte med ett kreatur utan dödade så många de kom åt.

1941 Läs sägen →
Mulseryds, Småland

Djävulen

Skam har en gubbe sett. Han var mycket ivrig kortspelare och spelade natt och dag. Men en gång, när han tappat ett kort under bordet och krökte sej och skulle ta upp kortet, fick han se en stor, svart hund, som låg under boret, och den ha- de ögon som eld, och eld blossade ur halsen på honom. Gubben tog aldrig i ett kort sedan.

1935 Läs sägen →
Mulseryds, Småland

Vattenväsen

Min farfar hade sett näcken i kvarnen i Sågevika vid Röks- berg många gånger. Det var en liten gubbe med röd toppluva. I- bland började kvarnen gå oredigt, och då brukade den som mol springa ner i unnerkvarna; då satt näcken och höll vattenhjulet. Om man då kastade till honom en tvåöring, då gick kvarnen se'n så för stööet (stolligt). Näcken kunde lära folk att spela. Då skulle man gå till ho- nom och ha sin fiol med sej och be att få lära sej spela. Näc- ken svarade, att han skulle lämna ifrån sej fiolen och komma igen efter viss tid. När han sedan kom igen, så höll näcken fram två alldeles lika fioler, och om han då inte hade tagit sin egen fiol, så hade han inte fått lära sej. Men han hade lagt ett litet hagel i sin fiol, och han lyfte på fiolen och kände, att haglet var där, och så tog han den. Han behövde inte / lära sej, för han kunde spela med detsamma lika bra som näc- ken. Men det var ett stycke, som han inte fick spela, för då skul- le han inte rå med att sluta.

1935 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //