Västerplana, Västergötland
Läkekonst
Min mormor bota ”bleksot” på flickor, för
det var flickor som fick den sjukdomen. Hon
plocka gåsaskit och slog på brännvin och
gav dem. Det var många som var till henne
och blev bra.
Mormor läste bort tandvärk. Jag minns inte
om det var sju eller åtta stickor hon skar
till. Hon spetsade dem i ena andan så att de
blev vassa. Se’n petade hon i tandköttet vid
den sjuka tanden med var pinne, så att
det kom blod på spetsen. Se’n gick hon
och grävde ned pinnarna i en myrstack. När
hon hade grävt ned dem så läste hon Fa-
der vår baklänges. Men om en tog i ett
självdött djur så fick en tandvärken
/
tillbaka. Mormor hade bott mig för tandvärk
på detta sättet, men jag råkade att ta i
ett självdött djur och tandvärken började
genast. Se’n fick hon bota på samma sätt,
men se’n har jag aktat mig.
Greta i Lia botte för engelska sjukan. Hon
vira en tråd om halsen, vari en påse var fäst.
Så skrev hon på en lapp och lade i påsen.
Vitlök och örter fanns i påsen. En var strängt
förbjuden att öppna påsen. Gjorde en det, så
gjorde han ingen värkan för den sjuke. Påsen
skulle falla bort av sig själv. Man fick inte mär-
ka när och vart han föll. Det skulle ske
omärkligt. När påsen föll bort, så skulle
en vara fri från sjukdomen.
”Frôst” – till bot för sådana sår hade en bränn-
vin i svingalla i en butälj. Så smörjde man
på frostsåren med detta.
Blev en hastigt sjuk, så spotta en tre
gånger och släppte ett ellakôl tre gånger
/
mellan linnet och kroppen. Så var en bra
på morgonen. Det första en kände sig illa-
mående på kvällen, så tog en av linnet och
spotta genom det och hade ellabranden genom
det. Vid sådana tillfällen hade di blivit
”kramata”. En hade kommit emot något ont,
en död eller stött ihop med dylikt.
Di brände linnetrasor och tog in för ”gekt
och rematisk”. Jag var så usel av gikt
och reumatism, men jag kände mig myc-
ket bättre, när jag hade tagit den kuren.
”Gulsjuken” skulle en kurera bort med att
dricka vatten som var kokt på mossa som
en tagit på norra kyrkoväggen.
”Hôll” fick en, om en sprang mycket. Det
var vanligt, när en var yngre. Var ingen
annan bot än att sätta sig och pusta.
Så, ifall en fick ”hôll” i magen, värmdes
gryt- eller pannlock, som lades över brös-
tet. Så lade man ylle om. Det skulle
/
drivas bort med värme.
Kikhosta drevs bort med ”märamjölk”.
Vitlök åt en, för att en skulle hålla sig
fresker.
”Klåe” – fick en om en kom att ta på stäl-
len som ormar, paddor, igelkottar, hade
varit. Smörjde in kröppen med brännvin
eller tjärvatten. Saltvatten begagnades också.
En gång fick jag ”knarn” i ena handle-
den. Då gick jag till ena kloker gumma.
Hon tog en brädlapp och lade över hand-
leden. Se’n tog hon tre råghalmstrån, som
det var tre leder på. Dessa lade hon på
brädet. Se’n tog hon en täljkniv. Så fick
jag fråga: Vad hugger du för. Då svarade
hon: jag hugger för knesken, knarren
och trôt. Så fick vi säga för var led hon
högg av på stråna, och det var tre.
”Näsblog” var inte ovanligt. Men då hade
en inte annat att göra än att kasta sig
/
på rygg, och så tog en något kallt, en
sten t.ex. och höll under ”taskarna”. Var det
ett fruntimmer så skulle hon hålla stenen
över ”musa”.
När en hade skurit sig eller huggit sig, så
tog en ”skärgräs” och band om såret.
Smuts i ögat tog en bort med en ”krävde-
sten”. Man stoppa den i ögat, så gick han
runt i ögat och tog smutsen med sig. Så-
dana stenar hade en alltid till hand. När
en åt kräftor, så tog en tillvara sådana
stenar.
”Storsteget” gick att bota. Då användes en
dörrnyckel. Man vred tre gånger med och
tre gånger mot solen. Men det skulle
vara fästmön eller en ogifter flicka som
skulle göra det på pojkar. Nyckeln hölls
för det sjuka ögat. Något skulle läsas,
men det minns jag inte vad det var.
Stämma blod – då skulle en knyta hårt
/
om det vänstra lillfingret och nämna den
dåliges namn tre gånger.
Den som hade ont av ”vassvätta” skulle gå
till kyrkogården och göra något. Men det kom-
mer jag inte ihåg. Om en havande kvin-
na ställde sig på kyrkogården och pessa,
så fick barnet ”vassvätta”, så att det vät-
te under sig om natten.
”Tôrsk” fick ungarna, när de var små. De
blev alldeles vita i munnen. Det blev som vit
ost. Grädde och modersmjölk var bra för
den sjukdomen.
Om vårtorna knöt en en tråd. Se’n när en
hade knutit, så tog en tråden och lade un-
der en jordfast sten och läste: ”När denna
tråden ruttnar, så skall mina vårtor gå
bort.” När en gick från stenen, fick en inte
vända sig och titta.
Fick en ”örsprång”, så fick en gå till ena
kvenna, som diade, och hon fick mjölka
/
i örat på en. Det var boten.
Ben från kyrkogården var nyttigt för sjukdom.
De tog ben till sig i sängen och låg på, för att
de skulle få sjukdomen med benet till kyr-
kogården, för när de hade legat på benet
några nätter, så bars det tillbaka till kyr-
kogården.
Om någon var tillreds att dö, så kunde en
sjuk, eller en som hade utslag, oxel eller mär-
ke på kroppen, passa på att be den döen-
de, att han skulle ta det med sig. Då kun-
de den sjuke säga som så: ”Du skall vara snäll
och ta min sjukdom med i graven”.
Det finns en tös här i Sil. Hon är 18 år och
har fallansjuken. Di har försökt att få bort
den med att de bränt hennes underkläde
flera gånger, men det har inte hjälpt.
Ormbett hade en inte annat att ta till mat
än att ta in brännvin och knyta med en
tråd ovan såret.
/
Om en fick orm eller ödla i magen, så
skulle en värma upp nymjölk och hålla
sig över ångan. En skulle låta ångan kom-
ma in i munnen. Då rann ormen eller ödlan
ut.
Mina förfäder brukade vara till Husaby
och få vatten i S:t Sigfrids källa. Det
var till bot mot sjukdomar. Då brukade de
lämna en slant vid källan.
