Transkriberad uppteckning

Gasten det är döda, som ge rop tidtals. Det är en flicka, som själv talat om, hur hon hörde dem. Hon var förlovad och de hade suttit och pratat länge. Han hade sin hemväg över en kyrkogård och hon brukade följa honom, för han var rörd. Det gjorde hon nu också. Det var månsken och fint men inte frost. När hon följt honom en bit, skiljdes de åt och han gick till sitt och hon till sitt. När hon kommit en bit nere för kyrkoporten, blev det rop utöver till Mollösund. Hon hade aldrig varit mörkrädd förr, för det var en stabil människa. Hon gick sakta. Ropet hördes först högt, högt, se- dan blev det lågt. Flickan kunde inte tiga still utan talte om det. Och då sa hennes far: "Det är klar måne nu du kan tänka, vi får en hård vinter." Det hade varit Årholme- Lars, som ropat. Han hade frusit ihjäl på Mollön. Han fick ligga utan hjälp. De stygge rop får en kalla för Gastar. Jag har aldrig hört dem.