Transkriberad uppteckning

Näcken fanns i kanalen och i viken härutanför. Om en var vid viken eller kanalen och lekte, så kom gamla till en och skrämde en för näcken. - På andra sidan Åmålsviken hade näcken kommit upp en gång. Det tala far (f. 1820 i Åmål) om. Det var några barn som lekte in- vid sjön. Bäst som de höll på så kom det en ro- sig grann häst upp ur vattnet och kom till dem. Bar- nen fick rida på honom. En dräng kom dit. Han fick se detta och förstod, att det inte var någon riktig häst. Han tog fram kniven och kastade över hästen. Sen fångade han honom och satte sele på honom. Den selen fick han ha på sig natt och dag. En gång, långt efter, föll det drängen in att ta selen av hästen, innan han släppte honom på kvällen. Hästen sprang då sin väg och blev inte synlig mer. Det skulle / vara en näckhäst. Så hörde en på de gamla och fick veta att näcken kunde spela. Han hade fiol. Den kunde ingen ta från honom. Men om en ville lära sig spela så skulle en gå ned till åmynningen och sätta sig tre tors- dagsnätter. Om han inte kom den första eller andra natten, så var det säkert, att han kom tredje natten. Då skulle en vara färdig att ta efter. En skulle ha ett helt fårslår med och ge honom. - Så tal- ades det om här. Näcken var en fördömd människa. han fick leva så till yyttersta dagen. Då släpptes han lös, men han kunde inte bli salig. Vet att vi barn var särskilt rädda för platser, där det växte "näckblad", för där kunde han vara.