Transkriberad uppteckning

Åmål var en jordbruksstad. Varje familj födde upp en gris och slaktade om året. Åmål hade en släng av kolera 1848. Det blev några dödsfall. Eljest sades det att han varit här flera gånger. Rödsot härjade också ibland. Frossan hade folk mycket ont av. I min barndom fanns 7 garverier och 9 bleckslagare i staden. Garverierna låg mest efter älven. Falkens garveri låg i staden. Fem kopparslagaremästare fanns det. Deras verkstäder låg i närheten av torget. 1901 brann alla kopparslagareverkstäder ner. Och sedan blev inga nya bygda. Deras tid var slut. Det gick inte att konkurera med maskinerna. Det började bli dåligt redan på 1880-talet. Det blev sämre för nästan alla hantverkare då. Inom kvarteret Örnen bodde särskilt många hantverkare. / Där bodde färgare, kopparslagare, garvare, skomakare och skräddare. Vid Kungsgatan, Torggatan bodde affärsmän. Eljest bodde hantverkare och handlande här och där ef- ter gatorna, där de hade sina verkstäder och butiker. Somliga hantverkare hade butiker. Husen kring torget hade varit byggda av ståndspersoner. Och där bodde borgmästaren. En överstelöjtnant Unger bodde i Söderbergsgården. Herrskapen Åberg bodde också vid torget. Kvarteret Örnen hade 12 tomter efter gammalt. Äldsta skolan låg i närheten av Åmåls gamla kyrka. Det är nu mer än 100 år sedan branden 1777. Den nuvarande rektorsbostaden, söder om Åmåls nya kyrka, har varit elementärskolan. Det fanns 17 krogar i staden. Brännvin fanns inte till salu i alla dessa krogar, men öl fanns. De låg här o där i staden. Flera stycken av stadens köpmän sålde vin.- Det var mest lantbor som besökte stadens kro- gar. -Två riktiga krogar fanns - ettan och tvåan! Så fanns två hotell - Mantua (nuv. järnvägshotellet) och / det som brann. Ölkrogarna kalldes ochså för buskro- gar. På dessa krogar höll ju allt slags löst folk till i lag med hyggligt folk. - En av krogarna låg efter Kungsgatan och den andra efter Mellanbrogatan på 1860-talet. Det gamla hotellet el. gästgivaregården låg på samma tomt som det nuvarande stadshotellet. Så länge tullen fanns, så var det staket runt om sta- den. Det lär ha varit så ända från stadens grundläg- gande. Redan i min barndom var staketet borta. I Larsbol utanför Åmål bodde så många skräddare och skomakare. Men ingen av dem fick sälja skor i staden utan att tulla för dem. Om de försökte att komma in i staden med skor på olovlig väg och blev ertappade, så tog man skorna från dem, och så fick de böta till. Västra delen utanför stadsgränsen kallades för vâss- läggen och norr om staden bergeläggen. Sand- lyckan kallades allt som gränsade till Kungsberget - norra och västra sluttningen. Söder om älven hette Stommen. Norr och nordväst vid staden var Rösen eller / Rösebacken. Åmål kallades för "sjö- och uppstad." Åmåls virkeshandlare hade ensamrätt att köpa allt virke som såldes på Dal och i Byälven i Värmland. Några handlare i staden köpte upp och skickade till England. Långprops köptes upp och skickades utrikes. Så var det spannmålsutskeppningen i min barndom. Spannmålshandlare här köpte och skeppade ut. Sär- skilt kom man med spannmål från Värmlands- näs. Femtio och sextio tunnor kunde de ha lastade på sina båtar. Så hade de torkad gädda, ägg och smör med, som de sålde till stadsborna. - Vid hamnen fanns stora röda spannmålsmagasin (1860-talet) Ett av dem står kvar vid vågbrytaren. - Bryggan gick direkt in i magasinet. Det var mindre träbryggor med ett träkar fyllt av sten. Vid hamnen fanns också två våghus. Där vägdes allt järn som skickades till eller från bruken. Tackjärn kom med båtar från Kristinehamn, lossades vid hamnen och kördes vidare av forbönder till / bruken - ex. Forsbacka. - Stångjärn kom från bruken och lastades på båtar här som fraktade det till Gö- teborg och annorstädes. Bryggare och bryggeri fanns sedan gammalt i staden. Örnäs låg utanför det reglerade området. Men där bygg- de folk på ofri grund. Det var fattigt arbetsfolk. Bättre arbetare skaffade sig ett litet hus där. Med Bergslagsbanan började staden växa. Vid verkstanden sysselsattes en del folk. Så blev det nattstation hör för det åkande järnvägsfolket. Dessa blev hemmahörande och bofasta i staden. Numera finns väl knappt en järnvägare här som inte har eget hus. Två gubbar gick och slaktade - Gösta Karlsson och kampe-Gösta, f 1816. (1860-talet). I regel var det inte mer än en bakugn till varje fastighet sedan gammalt. Intet stenhus fanns i staden före 1846. Nämnda år var stor eldsvåda i staden. Sedan började man bygga ett och annat stenhus. Stora marknader hölls i staden. Särskilt stor var höst- marknaden. / Det gick trumpetare genom staden och blåste in mark- naden. Ingen fick börja sälja eller börja på mor- gonen förrän trumpetaren signalerat. Efter branden 1901 skaffade staden ångspruta. Ditills hade man skött sprutorna med handkraft. Många gårdar i staden var kringbyggda. Efter ena sidan låg boningshuset och efter de andra sidor- na ladugård, stall, skjul, svinhus, redskapslider.