Transkriberad uppteckning

Följande var ett gammalt tal om Åmålsborna: "I Åmål är alla fiskare, utom borgmästaren, för han stod på bron och metade". - Bönderna kallade åmålsborna för "kaltringar" och staden för kaltringlan- det. Eljest hette också staden "den lelle go matstan". Det har varit tider som staden har stått sig bra, och så har den fått detta namn. Det var mellan det att krigen härjade staden. Karl Johan var i Åmål. Borgmästaren hade byggt ett nytt grant hus åt sig. När Karl Johan kom mitt för det huset, så stannade han hästen och beskådade huset och sa- de: "Ändå något". Sen har det ordspråket varit - "ändå något, sa Karl Johan, när han fick se Åmål". Om västgötsstäder hade följande ramsa: I Skövde och Hjo / Där alla tjuvar och skälmar bo: och i Skara vill de också vara. II. Stadedelar, kvarter, gator och deras invånare. Staden indelas i kvarter. Vart kvarter hade sitt namn, t.ex. kvarteret Mantua, Örnen, Saturnus o.s.v. Andra namn än dessa har jag inte hört annat än t.ex. "den västra delen av staden, östra delen etc. Hela staden låg så att säga i en håla. Utomsocknes brukade därför säga åmåls hôla, när de talade om Åmål. - Den östra stads- delen låg öster om älven, och den västra väster om den- samma. Gator avgränsade de olika kvarteren. -Den förnäm- sta stadsdelen var den östra, för där bodde borgmästa- ren och flera storpampar. Där fanns rådhuset och kyrkan sedan gammalt. Stadens utveckling stod mest stilla ända fram till mina pojkår. När Bergslagsbanan var byggd så kom folk inflyttande. Det var järnvägare, dels verkstadsarbetare (många av rallarna) samt den åkande personalen. Förut var just ingen annan inflyttning än hantverkargesäl- ler / och lärlingar, pigor och drängar, som tjänade när herrskap och hantverkare. -Bönderna voro inte nog fina för sta- den, och stadsborna inte mycket värda från böndernas sida. Det fanns stadsbor med jordbruk, men de voro i al- la fall stadsbor. Förstäder utanför den egentliga stadsbebyggelsen fanns in- te. Den förnämligaste delen av staden var utefter torget. Där bodde många av gräddan i staden, såsom borg- mästaren och Åbergare. Och ena hörnet av torget kal- lades alltid för "herrskapshörnan". Hantverkarna bodde där de hade sina butiker och verkstäder och så även handlande. Utefter staden bodde en och annan arbetare. Löst folk, så- som tattare, hade vi inte boende här. De bodde på andra trakter i Dal, t.ex. i Rölanda socken. Men tattare häl- sade ofta på i staden. Då höll de till på skoja- rebacken. När luffare kom till staden, så fick de ta sitt natt- logi i finkan. Var just inga i staden som ville hysa / sådana. Zigenare bodde i tält utanför staden på den s.k. "skojarbacken". "Zigenarpack" kom det ju rätt så ofta. De gick i staden och spådde. Så hade de föreställ- ningar i tältet om kvällarna. Om en hantverkargesäll kom, så fick han vara i sta- den två dagar. Om han inte fick arbete i staden på dessa dagar, så måste han lämna staden. Mästarna skulle hysa gesällen och ge honom mat. Han fick gå till mästare av samma skrå som han själv tillhörde. När han lämnade staden skulle en lärpojke följa honom och bära hans ränsel utanför tullen. Gårdfarihandlare tog in på gästgivargården och hos familjer i staden, som var dem väl bekanta. Bönder tog in hos vänner och bekanta i staden. Varenda dag och kväll var det slagsmål med pojkarna från elementarläroverket. De som gick i läroverket fick heta fåreben och vi andra paltar. Om kvällen kunde det vara slagsmål till den grad och så spela- de de varandra spratt. Pojkarna hade daggar med snöre och blykluns att slåss med. De mindre poj- karna / var inte med. - Polisen fick allt ta itu med pojkarna ibland. Men då sprang de sin vägen som lusen för tum- men. Kvarter användes även i betydelsen "tillhåll, logi". Natt- kvarter = logi över natten. Bondkvarter kunde den gård få heta, där bönder hade sina hästar och vagnar. "De har bondkvarter" i den och den gården.