Transkriberad uppteckning

Det var vanligt, att man skulle sjunga ut liket. När man fått kappor och rockar på, sjöng man en psalmvers, innan liket bars ut. Prösten var med då. Man hade vissa svepedagar. Då hade man traktering, när de kom från granngårdarna och hjälpte till att sy svepningen. Nej, man hade inte lakan på väggarna men för fönstren. På en del håll föll de rakt ned; men på andra band man om dem på mitten med ett svart band. Alla speglar var överklädda med lakan. Och sofforna var överklädda med vitt. Likrummet hade man gjort så fint man kun- de med ljus. Det var en kammare eller ett uthus. Man hade inte något likbord. Det var vanligt, att man skulle titta på liket. Man gick t.o.m. och tittade i gravkoret och lyfte på locken, innan de var igenskruvade. Klockringning fick inte den, som tog livet av sig. Det / skulle inte vara så åtminstone. Men det tycker jag är under- ligt. Om någon ett ögonblick får för sig, att de vill ta sitt liv, behöver de inte vara sämre än de, som dör i sotsäng. Det var en bekant till mig, som tog sitt liv. Om han kanske fick ringning ändå, vet jag inte. Men han fick då en ordentlig jordfästing. – Det begagnades mycket sprit på begravningar förr. Sirapsbrännvin började de dricka så snart de kommit från kyrkan och de höll de på med hela kvällen, tills de blev redlösa. Begravningen kunde hålla på i ett par dagar. Det är ju bortlagt nu. Och det där drickandet också. Fastän det kan ju fin- nas kvar på sina håll än, om de kommer åt. – Det var ingen särskild mat. Man fick väl lake och kött om vintern. Och det hade bakats allt möjligt.