Transkriberad uppteckning

Matordningen. Frukosten var klockan 8 – ½ 9. Då fick man salt stekt strömning och filmjölk och tunn- bröd. En del fick välling. Middagen var klockan 12 - 1. Då fick man litet av varje: saltat fårkött t.ex. Ibland fick man salt sik. Till kvällen fick man välling i bondgårdarna. Till söndagfrukost kunde man få blöta. Det var varm mjölk med tunnbrödsbitar i. Eller också kunde det vara soppa på ben med tunnbröd. Så hade man smör till på tallriken. Hade man två sorters tunnbröd, tog man det bästa tunnbrödet då. I Jämtland kallade man middag för úndun. I Neder-Kalix var man gästvänlig, vart man kom. De hade en kärnmjölksbytta innanför dörren. Det var för fattiga, som kom. De skulle inte bara få vatten utan kärn- / mjölksblandat: mjölken var uppblandad med vatten. Man var mycket snäll med det. – Kom det människor och hälsar på, bjöd man ofta på härliga våfflor. Mat, som man ofta åt: filbunke och surmjölk och salt strömning. Sik snögades ned riktigt tätt. När det skulle användas, hade man kallt vatten på, så att en skorpa gick av. Sedan var den lika fin som färsk fisk. Man torkade ofta kött. Det hängdes i taket. En del salta- des. Renkött snögades ned. En del bönder köpte en renkalv av lappen och småbönder köpte sitt renkött. Storhandlare hade sina renkalvar alltid, som de lät lappen sköta om. Förbindelserna mellan Jokmokk - Gällivare och Luleå t.ex. var inte så bra. Då fick lappen med sina renar sköta om körslor och fick en extraslant på det, förutom det han fick av att sälja renkött förstås.