Transkriberad uppteckning

1. Detta väsend kallades för neck. Han var i sjön. Men jag hörde gamla som tala om, att de hade hört honom spela vid kvarnen vid Kasenberg. Där var en fors, och där skulle han hålla sig om nat- ten. Somliga sa, att det var forsgubben som höll till där. Näcken skulle vara så stor som en männi- ska. Men forsgubben skulle vara liten som ett sju års barn. Han var som en tomte, men han bod- de i vattnet. 2. Näcken var farlig för di som skulle bada. Han kunde suga dem till sig, så att de drunknade. Men en brukade att kasta en sten långt ut i vattnet, för att han inte skulle orka komma till en. Så la- de en stål i vattnet. En kallade detta, att en band näcken. / 3. 4. Det var vid Sjövik så hade de kreaturen vid vi- ken. De gick där och betade. En gång så var drängen efter hästarna. Då fick han se en främmande häst som gick bland de andra. Han kände inte igen den. Han var så fin. Den hästen ville inte följa med utan tänkte att springa till sjön. Men då tog dräng- en upp kniven och kastade över hästen, och då lät han ta sig. Men di släppte inte ut hoom lös och ledig utan han fick ha grimman på sig. Di hade haft hästen i många år, och så tyckte de, att han kunde gå utan grimma, men den gången blev han bor- ta och kom aldrig tillbaka mer. Det var en neck- häst. 5. Necken hade fiol. Det var en del nätter på året som han spelade. Di som hörde honom kunde inte göra annat än gråta, så vackert skulle det vara. Men det var länge sen nu, som en hörde talas om sådant. 6. Det var en spelman här på mors tid. Han bruka- de vara med och spela på danser och bröllop. / Folk höll honom för att vara litet underlig. Men di sa att han hade varit till necken och lärt sig spe- la. När han kom i farten med spelet, så varken hörde han eller såg något mkring sig. Det var ingen musik som de dansade så lätt efter, som när han spelade. Den som skulle få lära sig att spela av necken, skulle gå och sätta sig vid en #### tre torsdagskvällar i rad. När han suttit till 12-sla- get den tredje natten, så skulle näcken komma till honom och ta fiolen. Men han kunde inte komma upp ur vattnet utan spelmannen fick räcka honom fiolen. Sen när han fick den tillbaka, så var det annat ljud i den. Och när då spelmannen spela för näcken, så blev det nya låtar. Di fick lä- ra spela näckens polska. 7. Di skulle ha något med sig att ge necken, för att han skulle lära spela men det minns jag inte, vad det var. 8. Di gamle tala om att han kunde sjunga. Men jag har alldeles glömt var det var han sjöng. Necken fick aldrig bli salig. Det var inte något sådant väsen / som blev saligt. Di var fördömda för alltid. Di hörde till Lucifärs släkte. Och det fanns ingen nåd för dem. Det var andar som Gud kört ned från himlen. 10. Näck var inte detsamma som den Onde. Men det var ett ont väsen som hörde ihop med den Onde. I stället för att svärja, så kunde en säga å nec- ken heller, ta mej necken, så necken heller. Barnen skrämdes för näcken, om di ville gå till sjön.