KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Morlanda, Bohuslän 1942

Tydor

Berättare: Maria Hansson (f. 1863)
Upptecknare: Astrid Westergren

Transkriberad uppteckning

Det är inte bra att göra vändresa, som det kallas, om man måste vända om, när man är på utgående. Barnen skulle sluta och växa, om de inte åt opp maten. Man sa också, att det var en hungrig i släkten, om man sparde något.

Socken Morlanda
Landskap Bohuslän
Härad Orusts v. hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Tydor

Fler sägner från Bohuslän

Se alla i Bohuslän »
Morlanda, Bohuslän

Häxor och trollkarlar.

1. Inte så lång från den gården i Mårlanda, där jag föddes och växte upp, ligger en gård som heter Bro. Till gården Bro hörde på sin tid en kvarn. Bonden som ägde gården då hade flera döttrar och en le käring. En av döttrarna hade kuttrasju med en dräng, som var anställd vid kvarnen och skötte denna nattetid. Käringen för- sökte ställa till alla möjliga förtretligheter för drängen i hans arbete. Det var hennes mening att bonden skulle bli missnöjd med honom och köra iväg honom. På hösten kom alltid kattor in i kvarnen. Det var svarta kattor som smutsade i mjölet, rev i säckarna och ställde till oreda. Drängen vände sig till en skräddare som skulle veta mer än andra och bad om råd. Skräddaren rådde honom att ta med sig en lykta och en skarpslipad yxa till kvarnen nästa natt. Där skulle han rita en cirkel i mjöldammet och runt cirkeln skriva Fader vår med en / svart krita. Sedan skulle han sätta sig själv i cirkeln och vänta. Om något kom inom cirkeln skulle han hugga till med yxan. Drängen gjorde som han blivit rådd. På natten kom de svarta kattorna. En av dem försökte komma åt honom och stack in tassen där det var en öppning mellan bokstäverna i Fader vår. Drän- gen högg till med yxan så att tassen gick av. På morgonen ville käringen inte stiga ur sängen. Bonden frågade om anledningen, men gumman svarade bara undvikande. Han grä- lade på henne, men ingenting hjälpte. Käringen låg kvar. När hon frampå dan ändå måste gå upp till sist, så visade det sig, att hon mist pekfingret på högra handen. Det var den drängen huggit av. Drängen fick i alla fall inte flickan. Hon blev liksom lite konstig och tacklade av och dog efter några år. Det gick för- resten så med hela familjen. De hade mycket pengar, men de dog fat- tiga allihop. Yngsta dottern blev gift med kommunalordföranden i socknen och han var god man för åtminstone sjuttio tusen kronor. Det var mycket pengar på den tiden. Men hon dog i alla fall på fattighuset. Inga barn lämnade de efter sig, så de försvann från jordens yta liksom. Det där med käringen och pekfingret är sant. På gamla / dar blev hon riktigt beskedlig och var snäll och givmild mot oss barn. Jag har många gånger från den där handen utan pekfinger fått mottaga kakor och frukt och sådant där. Och jag tittade särskilt noga på handen, för jag hade ju fått höra hur fingret kommit av. 2. Jag hade en morbror som hade ett fartyg. Det var på 1870-talet och båten var en brigg och hette Anna. Den gick på Eng- land och lastade kol och lossade i Norrlandshamnarna. Däruppe möns- trade en finne på. Så blev det en tur till Göteborg. Där skulle skutan ligga för ankar, medan morbror firade julen hemma i Mårlanda. Finnen mönstrade av, men hade inget annat arbete att ta vid och ingenstans att ta vägen. Så fick han följa med till Mår- landa. När de hade varit där ett par dagar, så kom finnen in till morbror och sa: "Gör sej iordning. Vi ska resa till Göteborg." Morbror protesterade och sa att han ämnade sig inte till Göteborg. Men då sa finnen: "Det är en tjuv ombord, men han står fast, för jag har ställt honom." De reste till Göteborg. När de passerade skutan, så såg / morbror en man stå framför kajutan. Han hade en tågända virad från ena axeln under andra armen och han stod alldeles stilla. När de kom ombord på skutan, så sa finnen till mannen: "Hur länge har du stått här?" "Sedan i går eftermiddag", svarade mannen. Han var alldeles stel i kroppen, för det var kallt och han hade fått stå orörlig. "Nu kan du gå", sa finnen till honom. Men i samma ögon- blick föll mannen omkull och blev liggande. Sedan låg han sjuk i flera dagar. Morbror frågade finnen vid ett tillfälle om han kunde trolla. Då svarade finnen: "Int kan ja trolla int, men alltid kan ja göra kapten två baljor av en tunna!" Vid ett annat tillfälle frågade morbror honom samma sak. Finnen svarade denna gång: "Int kan ja trolla int, men alltid kan ja göra kocken till en katt!" Detta hade han gjort ett par gånger. Han var särskilt pigg på att driva med kocken, som han inte tyckte om. Besättningen hade sett en katt i stället för kocken. Morbror måste till sist avmönstra finnen, för han blev han rädd för honom.

1942 Läs sägen →
Morlanda, Bohuslän

Skatter

Jag hade varit anställd några år på hotell i Oslo, eller Kristiania som det då hette, för detta hände 1905. Jag hade slutat min plats och varit hemma och återvände till Kristiania och hade ingenting för mig. Men jag kände en flicka på ett annat hotell och där hade en Kinamissionär tagit in. Han hade varit i Kina i tret- tio år och hade fått gett sig därifrån, för han hade blivit sjuk. När han bott på hotellet i några veckor, så tyckte han det började bli tråkigt att ingenting göra. Till Kina vågade han inte återvän- da, för att inte bli sjuk på nytt. Då gav flickan, jag kände, honom rådet att öppna ett hotell. Det blev han intresserad av. Och jag tillfrågades, om inte jag som sakkunnig ville hjälpa till att för- verkliga projektet. Och det hade jag ju ingenting emot. Han inköpte en fastighet vid Karl Johansgade 5 och lät omändra hela huset invändigt. Och så köptes förstås nya möbler och / allting som hör till ett hotell. Det var aldrig fråga om vad det kostade och allting betalades kontant. Hotellet kallade han Skrevsrud, för så hade en missionär hetat som han beundrade mycket. Själv hette han Emberland och det tyckte jag lät bättre. Men han ville hedra sin beundrade kollega och så fick Skrevsrud bli hotellets namn. En gång berättade han för mig i förtrolighet hur han fått så mycket pengar. Han hade kommit till Kina 1875 och upprättat en missionsstation. När den vuxit sig stark nog för att kunna stå på egna ben, så flyttade han längre inåt landet och upprättade en ny. Så fortsatte han genom åren. Slutligen kom han till ett ställe där det på en viss plats växte tre stora palmer. De stodo i tri- angel och han tyckte det var en bra plats för en missionshydda, då palmerna skuggade från tre olika håll. Han anställde några kineser för att gräva och göra en grund för huset, men de voro lata och han fick gräva det mesta själv. Härunder träffade han på något hårt i sanden och när han tittade närmare efter, fann han att han stött spaden i en nästan igenrostad järnkista. Han grävde fram kistan och konstaterade, att den var full av guld- och silversaker, hals- och armringar, buddabilder och liknande saker. Då lät han sätta en / extra botten i en av sina stora koffertar och packade ned kistans innehåll. Och så tog han en båt till England. Någon tull behövde han inte betala, för han hade missionärspass. Det blev ingen visi- tation. Det visade sig att det var en verklig skatt han hade funnit. Brittiska muséet i London betalade honom en million kronor för kistans innehåll. Och så reste han hem till Norge för att rekre- era sig. Några bekymmer för sin utkomst behövde han inte ha. Han bad mig att inte tala om historien med skattefyndet. Men nu är han död sedan flera år, så nu tycker jag inte det kan gö- ra något. Hans hotell Skrevsrud finns fortfarande vid Karl Johans- gade 5.

1942 Läs sägen →
Morlanda, Bohuslän

Död och begravning

Det hände i Sandvik på 1880-talet. Tre karlar hade en liten jakt som de fraktade varor med från Göteborg. Den låg förtöjd vid en s.k. vrage, som finns litet varstans. Det är fyra eller fem stolpar eller stockar som sammanbundits koniskt, så att de spretar ut vid sjö- bottnen, där de körts ner. En morgon skulle de ge sig iväg till Göteborg. Det var kallt och hade bildats rimfrost på däcket. Den som skulle kasta loss halkade och föll överbord. Och det egendomliga var, att han gick direkt till botten och blev inte synlig mer. De andra två draggade efter ho- nom i flera timmar, men utan resultat. Till sist måste de ge sig iväg, för de skulle vara i Göteborg på något så när bestämd tid. Efter en vecka kom de tillbaka och förtöjde vid samma vrage. Då för tiden tog det så lång tid för en liten skuta att lasta och segla tillbaka. Vattnet var alldeles lugnt och klart. Nu kunde de / se kamraten därnere på havsbottnen. Han stod innanför vragen och hade slagit armarna kring en av pålarna. Det var därför inte draggen hade fått tag på honom. Och så kunde de se att han hade en blåsa för munnen. Nu lyckades de få upp honom. Men innan han kom över vattenytan, band de för munnen på honom, för de ska man göra. Sedan rullade de honom på däcket och fick liv i honom. Han hade i alla fall varit i det kalla vattnet för länge. Han levde visserligen i ett par år efteråt, men han var aldrig frisk. Köttet hade blivit liksom upplöst, så det lossnade från benen och föll av. Att historien är sann kan vem som helst intyga därhemma. Den finns nog också upptecknad i någon av sockenböckerna.

1942 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //