Transkriberad uppteckning

Det var många egendomliga namn på platser, där hytterna stod och de som bodde eller hade bott där, fick själva bära samma namn. T.ex. ett litet ställe som hette Bulterjejla, där blev invånarns namn Bultern. Så var det med ett torp spå hette Varpet, där var det Varpen och Varpa. I Källebacken blev det Källebacken och Källebacka. Ett annat ställe som inte just tillhörde hytterna, för det är en del av en gård, kallades Gödemaa (sista a kort). Mannen där fick heta Gödeman (långt a). Han var en duktig oexaminerad djurläkare, som av hela bygden anlitades när djuren var sjuka. Då var det bara att gå efter Gödeman. Dessa som här nämnts tillhör 1800-talets människor och är väl kända. I slutet på 1700-talet bosatte en man sej bland hytternas folk som hette Simon, men i dagligt tal kallades Simma. I detta torv- tiga hem hem fostrades upp många barn. Dessa barn blev inga vek- / lingar; trots att de dopade potatisen i salt och vatten och åt sitt grova bröd blev de kärnmänniskor. Även de bosatte sej bland hytternas folk, där de bröt sten och odlade jord. Några av dem ha- de i dopet fått bibliska namn, såsom Isak, Abraham o.s.v. Förnamnen kunde ibland få vara som de var, men efternamnen har alltid avhuggits Johansson blev Johansaa, Andersson blev Annersa o.s.v. Simonsson skulle också förkortas och då blev det Simmensa. Olle Simmensa bosatte sej i en dal mellan bergen hette Dyrdalen. Även detta namn uttala- des på det bohusländska språket med sin förkortning och blev Dy- daaln. Därifrån kan man fortsätta över ödemarker som i dagligt tal kallas Skälebackeberg. Här påträffades en del av hytternas folk. Men vände man istället och gick förbi en hel del torp, kom man till en stuga som var byggd på berget. Stugan var rödmålad och välvårdad. Där bodde en ensam man som försörjde med att göra trä- skedar och träslevar, som han själv gick omkring och sålde eller bytte bort mot matvaror och gamla kläder. Mannen var av byarnas invånare känd och välkänd för sin ärlighet och sin klokhet och var av många ansedd som ett original. Bibeln som han varje dag någon stund studerade, kunde han nästan utantill. Varje afton bad han men / till jungfru Maria. Antagligen en kvarleva från katolicismen. Oför- ståndiga människor, som genom den tunna brädväggen lyssnade till detta, nojsade lite med gubben när de träffade honom. Men då fick de ofta svar som de inte väntat. Det var en gumma i en av gårdarna, som för sin korpulent- het kallades för tjockamor. Hon var även känd för att vara mycket sparsam. Satt så en dag före jul och sorterade kött och fläsk, som skulle bli korv och andra godsaker för julbordet. Framför sej hade hon ett tråg, vari dessa godsaker låg. Gubben, var namn var Nils Johnsson men uttalades bakfram och blev Jons Nils, kom in och ut- bjöd sina skedar för lite bröd eller en sugelbit. Gumman skulle pröva gubbens läskunnighet och frågade om han kunde läsa något ur bibeln för henne. Gubben gav en motfråga och undrade om hon visste vad som stod i Amos fjärde kapitel, första versen. Detta visste inte gumman. Men hon fick veta det, för gubben läste: "Hören dessa ord i feta kor som på Samaria berg ären, som förtrycker den elända och gören den fattige orätt och säger till edra herrar: bären hit, låtom oss dricka!" (Gammal översättning) Hon bad mej inte läsa me- ra, sa gubben. Inte många famnar från denna lilla röda stuga, som inte / hade plats för mer än en invånare, låg en annan liten stuga, men grå till färgen och med mossbelupet tak. Där bodde även en Nils, i dagligt tal kallad Nordbun. Han var kommen ifrån Bohusläns nord- ligaste del, alltså nordbo. Där bodde han med sin lilla gumma, Kris- tina, som var liten till växten men flitig som en myra. Hon lät nog aldrig en minut gå ifrån sej i overksamhet. Mannen skulle vara hel och ren när han gick borta på arbete. Barnen slet av sej; där måste lagas och lappas i det oändliga. Inkomsten räckte knappast till li- te mat, kläder kom i andra hand, därför måste allt väl vårdas. Kvinnor slog sej på affärer, köpte upp höns, kycklingar och ägg för att sälja i närmaste stad eller större samhälle. Dessa kvinnor fick gå flera mil per dag i regn och rusk såväl som i den heta sommarvärmen. Men någon klagan hördes inte. De skulle försörja sej och de sina. När de någon gång vilat ut hos någon, som bodde vid den väg de gick och kanske blivit bjudna på en kopp kaffe och en bit bröd, hade tröttheten försvunnit och de måste fortsätta. En av dessa, en riktig affärskvinna, som gick i dagligt tal under nam- net Pettra, fortsatte att även köpa upp kalvar, ja, till och med stör- re nötkreatur. Hon kunde på sin ålderdom se tillbaka på ett synner- ligen tröttsamt och strävsamt liv, men med lite framgång. Det var / under en tid, då handeln var fri. De kunde köpa och sälja efter be- hag. Ingen förbjöd henne att till och med själv slakta de djur hon skulle föra till torgs. Där fanns också några vattensamlingar och de hade sina namn. (De var för små att kallas insjöar). Vatten uttalades vann och därför blev det Linvann, Krogvann som låg i Krogvannsdaln, Hå- backevann med Håbacken (litet torpställe), Djupvann m.fl. Dessa vatten hade sina sagor att förtälja, för de hade under tidernas lopp krävt många offer. Följde man bergåsarna förbi otaliga små stugor och hytter kom man fram till Moltemyra och Hansemyra, där bönderna stampade torv. Över Skälebackeberg ner i dalsänkan låg många hytter. En var en jordhytta, där Jons Martin, en broder till Jons Nils, bodde med sin hustru Lotta. En annan liten grå hytta äg- des av Olof Tobiasson, kallad Tobissen. I närheten låg Svarta Sta- vas lilla krypin. I Ormedalen i Berns håla fanns en gång en hytta, där två små barn frusit ihjäl. Sägnen berättar, att emot hård vin- ter hörde den, som hade sina vägar därförbi, barn gråta. Ibland dessa gråa berg har stått många, många hytter, som i århundrade efter århundrade byggts upp och fallit ned. Nu är det ruiner, och t.o.m. dessa har naturen dolt.