Transkriberad uppteckning

Benämning. De kallades alltid för skojare eller tattare. Skojare var det mest använda namnet på dem. Själva bru- kade de att benämna sig med släktnamnet el. de sade att de voro resandefolk. Finnarna som brukade komma voro antingen di- rekt från Finland eller av de finnar som voro bosatta i Värmland. De brukade komma och lig- ga. Tattarna voro inte finnar. Om man tex. sade till dem att ni är kanske en finne, så nekade de till det. Men riktiga finnar ville allt veta av att de voro komna från Finland. Tattare och zigenare. Det var två olika slags folk. De brukade inte / vara tillsammans annat än om de voro tillsammans och festade. Men då brukade det bli slagsmål mellan dem. De kom aldrig gemensamt utan var för sig. Tattare kallades för tattare eller skojare och zige- nare kallade för zigenare. Zigenarna voro mera livliga av sig. De bodde alltid i tält. De födde sig med att spå och genom affärer med häs- tar och krams, så stulo de det de kunde kom- ma åt. Det var riktiga hästtjuvar. De kun- de gå långa vägar om natten från sin för- läggning för att stjäla höns. De voro mörka- re i hår och skägg än tattarna, så hade de sitt eget språk som de talade sins emel- lan. Svenska kunde de inte mycket av. Sins- emellan talade de aldrig svenska. Några konstiga ord kunde de ju ha sinsemellan som en inte förstod, men det var sådana som de hade hittat på själva. Zigenarna hade ett riktigt språk. / Somliga trodde att zigenare och tattare voro släkt. Men de umgicks sällan. Jag tror att tattarna var ett avskrap av zigernare och annat dåligt folk. Här i trakten har inte någon bland- ning skett mellan folket och zigenare. Om det har skett något sådant före min tid vet jag inte. Utseende och egenskaper. De tattare som brukade besöka staden och omgivningarna här voro mörka. Någon en- da var ljus. De höllo sig till sina egna. Det är omöjligt att minnas att några fick barn med någon här på orten. Det var ingen som ville lägga sig till med en tat- tare. Tattare var folk rädda för. De hade ett farligt humör. Om de blev retade, så frågade de in- te efter vad de slog till med. Och när de fick brännvin i sig, så ville de gärna gräla och komma i slagsmål. På marknaderna / här fick man se dem slåss. Det var mest sins- emellan som de råkade ihop. Det ena böket träffade det andra, så blev det fest, gräl och slagsmål. Käringar och gubbar slogs li- ka bra. Man kunde inte lita på tattare. Här och var stal de med sig det de kom över. Om de blev skrämda, så var de fega. Om en satte skräcken i dem en gång, så satt den i dem. De kom inte gärna tillbaka till ett ställe där de blivit skrämda. Var man be- stämd mot dem, så hade de mycket för en. De voro alltid mycket smutsiga, särskilt var det händelsen med fruntimmer och bar- nen. Jag tror att de höllo sig så smutsiga och trasiga för att de skulle väcka medömkan hos folk. Något arbete ville de inte höra talas om. Om en ville ha dem att hugga ved, så blev man strax av med dem. Tattanas invandring. De gamla på trakten mindes att det fanns / tattare, så de har funnits länge. Hur de har kommit hit till landet har jag inte hört nå- got talas om. Det var sånt löst folk som kom in i landet när krigen var förr i världen. På Forsbacka bruk här utanför staden fanns det valoner. Dessa smeder var bra lika tattarna i utseende. Men om de var av samma stam kan jag inte säga. Tattarna i bygden. Tattare har farit fram här i hela min tid och i mina förfäders tid. Några tattare som varit bofasta har inte funnits på denna ort. Någon enda familj har bott här någon kort tid. De voro mer bofasta åt Rölan- da socken och åt Hökedalen till. Kommu- nerna här alltid varit rädda att få in tattare. Tattarnas vandringar. Tattare bodde inte här på orten. De strövade genom. Men alla sådana där landsvägsriddare / skulle denna vägen förbi, därför så såg en åt- skilliga med tattare. I själva staden hade de inte så mycket uppehåll. De ville helst hålla sig på landsbygden. Här skulle de vara rädda för po- lisen. På landsbygden behövde de inte vara så rädda, varken för länsman eller polis. För det mesta var det samma tattare som kom och for. Än höll de till här på Dalsland och än var de inne i Värmland. De for från den ena stugan till den andra. Även i stadens utkanter hälsade de på och tiggde. Vid mark- nadstillfällena var det särskilt mycket tat- tare i staden och efter vägarna. Det ena tattarskrået efter det andra kom samma vägar. De hade inga bestämda områ- den som de brukade besöka. Tattarna bru- kade komma familjevis. Många gånger - särskilt på sommaren, hände det att det var både två och flera familjer i samma böke. Det / var släktigar som hade träffats. Tattarnas bostäder. Tattarna brukade söka sig till skogsslätten. De sökte upp sådana som bodde i småstugor o mindre ställen för att få nattlogi. Men de kun- de också få ligga på logar och i lador på bondgårdarna. Det var inte av människo- vänlighet, men man tyckte att det var synd om barnen. Och tattarna voro pockande. Det var inte gott att komma från dem. Och det värsta var, att fick de vana på att få stanna, så var det inte lönt att neka dem sedan. De kanske kunde hitta på att stan- na i både två och tre dagar, om det var fult väder. Jag minns inte att det har funnits något luf- farhärbärge eller särskild ödestuga där de fått ta in. Patronerna på herrgårdarna brukade förbjuda sina torpare att hysa tattare. Det var som om / tattare hade mera förkärlek att söka upp torpare och annat småfolk. Bönderna hade de mera respekt för. För det mesta så visades tattarna att logera i lador och på lo- gar. I ladugårdar och stall ville man inte så gärna hysa dem. Det hände att de passade på att mjölka korna om natten. Det var brått att ta nyckeln ur stall- och lagård- den om man hyste tattare på gården. Tattarnas familjeliv. De tattarfamiljer som passerade oftast och som man lärde känna var familjerna Lindgren, Kalle-Dal och Falkin. Kruse hette en annan familj. Men det var inte så ofta som de kom. Jag hörde talas om att Kalle-Dal, Falkin och Lindgren skulle vara släkt på något vis. Det kunde vara 8-10 medlemmar i familjerna. Käringarna fick barn så länge det var möj- ligt. Det var alla åldrar med barn. Familje- na brukade hålla ihop var för sig. Någon / gång hade två tre familjer sällskap. De äldre männen brukade föra kommandot över kärringar och ungar. Om en tattarpojk gifte in sig i en tat- tarfamilj, så hände det att han övergav de si- na och följde den familj, som flickan hörde till. Men oftast var det nog så att de unga nygifta följdes åt på egen hand och blott tidtals följde de äldre. Enigheten var inte stor. Yngre och äldre fruntimmer trätade ofta på varandra. Men när det gällde att vara inne i stugorna och tigga, så var de alltid go- da vänner och överens. Karlar och fruntimmer trätade på varandra. Det hörde till daglig- heterna. De unga flickorna måste följa med de äldre. De fick inte ge sig ut på egen hand något. När de voro 16, 17 år, så bru- kade de få barn. Det hände inte att tat- tartöser fick barn med ortens befolkning. Flickorna voro vackra. men det var ingen bofast som ville mista sin ära med / att ligga ihop med dem. En del tattare kunde både läsa och skriva. De voro konfirmerade som andra. Några tattare såg jag aldrig i kyrkan. Om de hade någon religion eller inte vet jag inte. Både vigsel och barndop före- kom. Prästerna tog inte med dem. Nog kunde de ha 7-8 barn var sig. De fick näs- tan ett barn för varje år till att börja med. Något barnamord hördes inte till. De voro kära i sina barn. Barnen uppfostrades att gå föräld- rarnas ärenden. Tidigt fick de lära aig att tig- ga. Det var det första som de blev lärda till. Att ljuga fick de också lära sig. Det blev inte frågan om att lära dem med några dyg- der. När tattarna blev gamla och orkeslösa, så fick de komma på fattigvården i den socken där de vistades. Numera är tattare bofasta och det är sällan man får se dem stryka omkr. Många av dem har blivit agenter och gårdfarihandlare och / försörjer sig utan tiggeri. Språk. Tattarna använde det svenska språket. Det var ett och annat ord som en inte kunde förstå. Tattarnas yrken och sysselsättningar. Kalle-Dal for omkring och skar fölungar. Det var hans yrke. Kärringarna virkade spetsar, stack van- tar och strumpor och sålde. Karlarna sysslade med förtening och kopparslageri. Så brukade de kö- pa upp lump - tagel, ben, trasor, järnskrot. Som- liga gjorde små arbeten av ben och horn, kläd- hängare av horn och ståltråd. Somliga ha- de träarbeten och sålde. På marknaderna försökte de att lura bönder- na på hästköp. vanligen hade tattarfamiljerna en gammal utsliten ###### till häst. Den försök- te det att #### bort på marknaderna. De fick de gamla hästarna att springa som föl- ungar. De gav hästen brännvin för att han skul- le bli yr och kvick. / Det var sällan man hörde talas om att tattare tog plats som dräng eller piga. De skydde vanligen allt arbete. Så var det bland de äldre tattarna. Nu i senare tider är de inte så rädda för arbete. Jag känner emellertid inte någon arbetande tattare här. När de var på åmålsmarknaden, så höll de till utanför staden och logerade där. Om dagen var de på marknaden och skulle göra affärer. Det var hästaffärer de var intresserade av. För att de skulle demonstrera den eller de hästar de ha- de till salu så körde de vilt utåt vägar- na. Då fick den eventuella köparen vara med. Så bjöds det på brännvin. Tattarna kunde pra- ta bra och det var mer än en bonde som blev lurad på hästaffären den marknaden. Det var många sådana långväga tattare som en inte kände till. Dessa voro djärvare än de som brukade fara då och då på dessa vä- gar. / Trollkonster: Det var käringarna som påstod att de kunde trol- la. Det var på många ställen de skrämde sig fram med trolldom. När de inte fick som de ville, så brukade de med att trolla. Kal- le-Dals käring påstod, att hon kunde trolla. Hon kunde också bota kreaturen. Hon hade "mak- ####" med sig. Det hade hon i smyg. En skul- le inte veta om det. Hon botade en släk- ting till mig för ormbett. Det gjorde hon på det viset att hon läste något över såret. När ett böke hade varit inne, så kastade man aska efter dem. Då skulle de inte kunna komma tillbaka och göra något ont. Man var aldrig säker på tattare än de kunde ha ont för sig. De voro hållna för odågor och vettvillingar. Käringarna spådde folk i kaffesump. Ibland bad de att de skulle få se i vänstra handen på en. Då spådde de i den. Det var inte karlarna så mycket som höll på med / sådant. Men folk var inte säkra för dem hel- ler. Tiggeri. De levde på att tigga. Så var det med alla tattare som kom denna vägen. De var inne snart sagt i alla stugor och tiggde. De nöjde sin inte med att tigga mat utan de tiggde allt annat. Och barnen voro värre att tigga än de äldre. Det var mest fruntimmren och barnen som tiggde. De följdes åt in i stugorna. Men ibland gjorde de på det viset att två och två följdes åt. När det ena paret hade gått så kom det andra. De kom direkt in. En- dera gick de fram till spisen eller satte de sig på kökssoffan. De började alltid att ta- la om väderleken och barnen. Så tände de pi- pan. Varenda tattarkäring hade pipa och tobak med. Tobak tiggde de i stugorna. -När de / hade suttit en stund, så började de att tigga. Hade man bakat och de fick syn på brödet, så började de med att tigga til sig av det. De bad om en kaka eller två. Det hände att de nöjde sig med kakorna den gången och gick. Men vanligen höll de på att tigga efter det ena och andra. När käringarna hade slutat tigga så började barnen. Käringar understödde dem och tyckte att man inte skulle vara hård mot dem när de bad så vackert. "Gulle- söte- mor", brukade de börja med. De brukade alltid berömma och sätta upp husmor, för då visste de att det skulle löna sig bättre. Men fick de ingenting, så blev det svärord och förbannelser över henne och huset. -Mat och kläder ville de helst ha. Det fanns inga spelmän av de tattare som bru- kade hålla till i denna bygd. Nog gick det rykten om att tattare skulle va- ra förmögna. En del av dem hade egendom el. / ett litet ställe. De som bodde inåt socknarna på Dal hade små ställen med jordbruk. Det hör- de jag talas om. De tjänade pengar på byteshandel med hästar, klockor och varjehanda. Somliga var hästskärare och tjänade pengar på det.