Transkriberad uppteckning

Vid sjukdomar på 1870-talet gick man i all- mänhet till kloka gubbar och gummor. Det fanns så- dana litet varstans. Dessa hade många olika slags botemedel. Så t. ex. botade de "engelska sjukan" med blod av en mördare. Sådant blod for de till Marstrand och skaffade av mördare som satt på fästning, sades det. Sådana gamla knektar som varit med i krig kunde också med sitt blod bota folk från engelska sjukan. Den sjuke fick dricka litet blod i en kopp, men det fick endast ske vissa timmar på natten och så att ingen såg det. Flera personer fanns det som kunde "stämma" blod. Denna konst gick dock inte att lära men den gick i arv inom vissa släkter. Man kunde stämma blodet / utan att den som blödde behövde vara närvarande. Man bara gick till en gammal gumma, som kunde stämma blod och hon satt i sin stuga och sade: "Ja stämmer hans blo nu, hokus, pokus ska du tru." Så stannade blo- det på den som blödde, fastän det kunde vara flera km emellan. Alltid hjälpte det dock inte, vad det sen berodde på. Men då sade man, att något ont hade "förtagit makta" från gumman. Om man hade "gula sjukan" eller s. k. "gulsot," så mätte man kroppen med en tråd, rullade den till en ring som man skulle krypa igenom. Sedan skulle man bli bra. Förr eller senare. Den som hade vårtor, tog och räknade dem, samt tog lika många ärter som han hade vårtor och kastade dessa i sjön eller i en djup brunn. Det gick också an att få bort dem genom att s. k. "knuta" bort dem. Man tog då en lång tråd och lade den först i kors över vårtorna. Sedan knöt man en knut för varje vårta, knöt sedan ihop tråden till en en- da stor knut och lade den under en stor sten helst nära / ett gammalt träd. När så tråden hade ruttnat ned, så skulle vårtorna vara försvunna. Men man fick inte lov att gå och titta efter tråden eller röra vid den. Om man smörjde vårtorna med en stulen fläskbit, som man tagit på ett ställe som låg utom synhåll, så skulle vårtorna försvinna. Den som hade fallandesjuka skulle försöka komma åt kyrkklockan och försöka skrapa av litet malm från den och blanda i brännvin eller konjak. Det skulle hjälpa. Eller också var det bra att taga in "vådelds- kol". Det var alltså kol från stockar i hus eller ladu- gårdar, som härjats av vådeld. De kloka gummorna eller gubbarna som alltid skulle ha medicin till hands, skaffade sig alltid sådant kol, så att de hade i stora lager i sina vedbodar. När någon hade blivit lam, så skulle det vara bra och gå och hämta vatten ur en källa som låg under ett aleträd. Man skulle gå dit kl 12 i natten, ty då hade vattnet undergörande verkan. Oftast kunde en sådan källa ligga ganska långt bort, så att man / hade en fjärdings väg att gå bort och hem, men det fick ej hjälpa. Ty om den sjuka badade sig i detta vatten, så blev han absolut bra. Hade man råkat ut för en vätt eller en älva, och fått en slags sjukdom av dem, som gjorde att man ej såg riktigt utan såg något annat än det som andra människor såg, så skulle man hålla ögonen i en rök, som blev, då man brände mossa. Eller ock kunde man tvätta ögonen i mossvatten.