Skredsviks, Bohuslän
Läkekonst.
Vid sjukdomar på 1870-talet gick man i all-
mänhet till kloka gubbar och gummor. Det fanns så-
dana litet varstans. Dessa hade många olika slags
botemedel.
Så t. ex. botade de "engelska sjukan" med blod av
en mördare. Sådant blod for de till Marstrand och
skaffade av mördare som satt på fästning, sades det.
Sådana gamla knektar som varit med i krig kunde
också med sitt blod bota folk från engelska sjukan.
Den sjuke fick dricka litet blod i en kopp, men det
fick endast ske vissa timmar på natten och så att
ingen såg det.
Flera personer fanns det som kunde "stämma" blod.
Denna konst gick dock inte att lära men den gick i
arv inom vissa släkter. Man kunde stämma blodet
/
utan att den som blödde behövde vara närvarande.
Man bara gick till en gammal gumma, som kunde stämma
blod och hon satt i sin stuga och sade: "Ja stämmer hans
blo nu, hokus, pokus ska du tru." Så stannade blo-
det på den som blödde, fastän det kunde vara flera
km emellan. Alltid hjälpte det dock inte, vad det
sen berodde på. Men då sade man, att något ont
hade "förtagit makta" från gumman.
Om man hade "gula sjukan" eller s. k. "gulsot," så mätte
man kroppen med en tråd, rullade den till en ring
som man skulle krypa igenom. Sedan skulle man bli
bra. Förr eller senare.
Den som hade vårtor, tog och räknade dem, samt tog
lika många ärter som han hade vårtor och kastade
dessa i sjön eller i en djup brunn.
Det gick också an att få bort dem genom att s. k.
"knuta" bort dem. Man tog då en lång tråd och lade
den först i kors över vårtorna. Sedan knöt man en
knut för varje vårta, knöt sedan ihop tråden till en en-
da stor knut och lade den under en stor sten helst nära
/
ett gammalt träd. När så tråden hade ruttnat ned,
så skulle vårtorna vara försvunna. Men man fick inte
lov att gå och titta efter tråden eller röra vid den.
Om man smörjde vårtorna med en stulen fläskbit,
som man tagit på ett ställe som låg utom synhåll,
så skulle vårtorna försvinna.
Den som hade fallandesjuka skulle försöka komma åt
kyrkklockan och försöka skrapa av litet malm från
den och blanda i brännvin eller konjak. Det skulle
hjälpa. Eller också var det bra att taga in "vådelds-
kol". Det var alltså kol från stockar i hus eller ladu-
gårdar, som härjats av vådeld. De kloka gummorna
eller gubbarna som alltid skulle ha medicin till hands,
skaffade sig alltid sådant kol, så att de hade i
stora lager i sina vedbodar.
När någon hade blivit lam, så skulle det vara bra
och gå och hämta vatten ur en källa som låg under
ett aleträd. Man skulle gå dit kl 12 i natten, ty
då hade vattnet undergörande verkan. Oftast kunde
en sådan källa ligga ganska långt bort, så att man
/
hade en fjärdings väg att gå bort och hem, men det
fick ej hjälpa. Ty om den sjuka badade sig i detta
vatten, så blev han absolut bra.
Hade man råkat ut för en vätt eller en älva, och
fått en slags sjukdom av dem, som gjorde att man ej
såg riktigt utan såg något annat än det som andra
människor såg, så skulle man hålla ögonen i en rök,
som blev, då man brände mossa. Eller ock kunde man
tvätta ögonen i mossvatten.
