Det var en båtsman här som de kalla "Stärken". Han var farlig till att skoja med folk å lura sej till både det ena å andra. Emellertid blev han kallad till Karlskrona - det var väl någon tjänst han skulle in till. Då tog han å smörja in hustrun sin med gulockerfärg. Han måla henne gul över hela kroppen, å så iväg till doktorn med henne och fick något intyg på att hon hade gulsot. Så skicka han det till Karlskrona, så han fick bli hemma den gången. En gång kom han bortigenom Inland. Han var stor å grov å ingen ville gärna hysa honom. Då gick han till en riktig storgubbe där - han hette Ammon i Byn bort på Inland i Norum, en riktig girigbuk å snåljåp. . Å till honom sa han, att han var intresserad å köpa en stuga. Jo då, de ackordera. Å så blev "Stärken" bjuden på mat. Å så låg han där om / natten. Nästa dag, när det blev tal om husaffärer, sa han, att han allt fick tala vid käringen sin först, innan han be- stämde sej. Då spände denne storgubben för kärran å körde ho- nom till Kolhätta-å hem mä, tror ja. Det var då en till att lura folk denne "Stäcken". Ja, han hade en "fali go mun" till att kunna ljuga å sätta ihop, så det verka troligt å gick i folk. Han gick ikring med kram med. Han var till Surte glasbruk å fick arsenik. Det skulle de då inte få sälja. Emellertid höll han på att åka fast för detta här, men han klara sej. Arseniken hade de att ge hästarna - något korn då å då, när de var modfällda å "tåcket" där. Det var en "kleppare" till gubbe. Han var "besettane" till att språka, å han var fali rolig till att prata med. Jag kände honom allt, han kom hit också någon gång med sitt kram. Han hade visor att sälja också. De var då inte billiga, men så bestod han kaffe å gök för var gång de köpte av honom, och då strök de med ändå. / Jo, Herman fyllde (år) tredjeda jul. Jag var bjuden med, å Stärken var där. Ja, Stärken han va så förgrömmate välta- lig som vanligt till att ljuga å sätta ihop, men en del var la sant mä. Han berätta om hur de försökt att sätta fast honom en gång för han sålde arsenik. Han kom till ett ställe med sitt kram. Å så sa han, bonnen på stället, när de språkat en stund: - Har I nått? (han mena arsenik) - Jo men, har ja de, sa Stärken. Å så tog han upp det å slog det på ett fat. Då gick bon- nen ut i dörren å "ga allarm". Å länsman kom in; det var upp- gjort det här är givet. Men Stärken fick de inte fast, för han sa bare, att han visste inget. Det som lå på fatet viss- te han inget om, det sto där när han kom. - Å di vesitera mej, berätta Stärken. Men som väl va för mej hade ja inte ett korn arsenik hatt mä mej mer än de som lå på fat´. / Var det så han kom till ett ställe, där en käring till exempel var läsare, då gjorde han sej te läsare å ställde in sej där, så! De sa han var på ett sådant ställe. Å där hade käringen en ko som hon skulle sålt; detta var bort i någon annan socken. Å på en liten stund blev Stärken så betrodd med käringen, att han fick kon av käringen till att sälja. Å han sålde henne med, om det var på martna (marknaden) eller någon annanstans, vet jag inte. Han behöll emellertid pengarna.. Å käringa hade allt nosat opp var Stärken va ifrån, så hon kom häråt å fråga efter sin ko. Så det var allt sant, detta. Men om hon fick några pengar, det kan jag aldrig tro. ber. Sigurd Dahllöf, Morlanda, f. 1888 i Morlanda. "Stärken", August hette han, är nog död för en 30 år se- dan, så omkring. Han bodde på Store Hamn. Han var oppe i Kinnekullebygden å skaffa arsenik. Affärerna med "lite vitt", som arseniken kallades, var nog de bäste affärerna / han gjorde. Se, den handeln fick gå i hemlighet, för det var inte lovligt att sälja sådant. Arseniken användes till hästarna mot kvickdrag; användes till det av veterinärer- na än i dag.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
