Transkriberad uppteckning

Herr Bergstrand! Det är nu åter rätt längesedan jag tecknade upp något för Folkminnesarkivet. Men jag har inte kunnat ta mig tid, men nu får jag allt försöka med något som jag har reda på enligt frågebok och frågelister. Det är ju allt på ett par ställe jag har hört att folk vet ett par sagor eller spökhistorier, och jag har uppmanat dem att skriva och sända till mig. Men det går så trögt och sitter så långt inne, men om det kan bli nån gång, så ska jag allt skriva och sända så fort som möjligt. Men nu ska jag teckna upp det jag kan ha reda på. Och då först om den där Vrål i Varekilsnäs som jag har hört något mer än som står i boken Bohuslänska sägner. Det var en gång han gick i skogen och titta upp i träden, och så fall där något som han fick i ett öga, så gick han in till sin gumma å sa att han hade fått ett gryn i ögat. Så tog hon å lyfte på ögonlocket, så fall där en grankott. Så att han måtte allt haft rysligt stora ögon, för grankottar är allt så där 10, 11 cm långa och 3 cm i genomskärning. / Ja så var det lite mera om Vrål, han hade sagt ifrån, att när han var död, skulle de ställa om så att de skulle vara vid graven på Stala kyrkogård före soluppgången, för annars skulle de aldrig komma dit. Och så blev det så att avfärden blev försummad, så att då de kom till Vråls li så gick solen upp, och där var det stopp. De hade ju väl ett par hästar eller oxar för vagnen eller släden, eller vad det nu var för kördon. Så skaffa de flera dragare, men då gick kördon eller selar sönder, så att det blev omöjligt, så måtte de till att gräva en grop där vid vägen och sänka ned Vrål i den, därför kallas den backen "Vråls li", det är en rysligt brant backe på den gamla vägen Varekil-Skåpesund. Där är allt ett par andra branta backar på den, gamla vägen. Den ena, närmast Varekil, kallas "Fållebrolia", men den andra vet jag inte om jag har hört namnet på. Men Vråls li är brantast. Numera är där ny väg Varekil-Skåpesund, som är så jämn som ett stuggolv, utom små stigningar på några ställe. Ja så om Margareta Vitfält på Sundsby har jag hört något mera än som står i sägenboken. Jo det var så att hennes gubbe hette Per, men den tyckte hon inte om. Så hon ville ha gjort slut på honom. Och därför bestälde hon en fäktmästare ifrån Stockholm som kom och skulle fäkta med Per. Men han ville inte gå mot fäktmästarn, utan han fick en gubbe ifrån Tjörn / till att gå mot fäktmästarn. Men han tog med sig som vapen en pregel (tröskslaga), och så tog han på sig en lång rock och gömde pregel under, och så stälde han upp sig mot fäkt- mästarn. Och så fråga denne: förstår du dej på överstick å understick? Förstår du dej på mine bonekneb? sa' gubben. Så tog han fram pregel å gjorde en sväng med den å slog benen undan fäktmästarn, så blev det inte någon fäktning mer den ggn. Och så har jag hört att Vitfältska hade en hel hop jordagods, några på Orust, och bortåt norra Bohuslän också. Här på Orust vet jag inte om det var nån stans mer än i Stala och Röra socknar. I Stala var det Trolltorp, och i Röra Naveröd. Men på Tjörn hade hon visst på många ställe, och så var det ju hela Mjörn. Och de kallades Gymnasiegårdar alltsammans. Ja hon var svår till att skaffa sig jord och egendommar. För så var det ju så att det var flera bönder som var mycket skuldsatta, och så visste dom att fru Vitfält var förmögen, så gick de till henne och bad, att få låna pengar, och det lova hon, men på vilkor att de skulle sätta gården i pant. Men så hände det sig så att de inte kunde betala igen lånet, och då blev det hon som blev jordägare. Och så var det hennes. / Så var det, har jag hört, åtminstone en gång som hon tog lite jord och lade i sina skor. Och så gick hon till en jordägare och sa' att hon står på sin egen jord. Men var det var mins jag inte om jag har hört, men det var kanhända på Tjörn. Nä, sa' gubben, det är på min jord frun står. Jo se här sa' hon då, så tog hon av sig skorna och tömde ur jorden. Men om det därmed blev hennes egendom, har jag inte vidare reda på, men hon ville nu försöka om det kunde gå att lura sig till en jordbit på så sätt. - Men så vet jag inte något mer om Margareta Hvitfält. Men en liten historia om en gubbe på Tjörn, som var ute på sina marker med sin ko på bete, och höll den i ett tåg (rep). Så kom en dam, en fröken (mamsell) som de kallades på den tiden, och gick förbi. Så fråga hon. Hur många kor kan fader Per hålla på sin gård? "Jaa mi goa mamsell de ä svårt å sia, för i soalvär kan jä holle en trellefira men i kesevär har jä nack å e". Det kan man ju ta på två sätt, för att om det regnar ofta så växer det mer så att det kan gå an att föda fler djur, och så blir de något mera stadiga, men om det är mycken solhetta eller torka, så blir det mindre gröda, och så är flugorna mera envisna till att oroa djuren. Och fins det då såna där flugor som kallas "Stygnet", dom är djuren rysligt rädda för. För de vill lägga ägg, så dem vill de springa ifrån, och det kallar man att de keser, då sätter de svansen rätt upp för att kunna jaga dem bort. / Ja då ska jag försöka svara på några frågor i den här boken som jag fick för ett par år sedan, men det kan då rakt inte bli alla 500, det är blott några få jag har hört något om. De 3 första är ju om Oden, ja han kallades ju allfader som man ju har läst om i den Fornnordiska gudasagan, och han skulle ju vara ordförande i Vallhall, men huruvida han var jägare, eller vad han jagade, kan jag inte mins om jag har hört sägas. Men att han skulle vara enögd, och att han hade en häst som hade 8 fötter, och kallades "Slejpner". Men om han hade försyndat sig på något sätt, eller om han visade sig nån gång har jag heller inte hört. Och om Djävulen vet jag inte något vidare, han ska visst ha visat sig för någon, i gestalt av en svart hund, men var det var, eller vem det var, mins jag inte. Och om någon som skrivit kontrakt med honom, har jag visst läst om i en tidning nån gång, ja till och med gift sig med honom. Men det är så länge sedan, så att jag har glömt bort allt sådant. Men det ska visst ha vart någon han har kommit och hämtat. Ni har kanhända hört eller läst sagan om Pintorpafrun, som skulle ha vart så rysligt elack, och svor och ropade på Djävulen allt jämt. Och så då hennes tid var ute, så kom han och hämtade henne i en svart vagn och svarta hästar. Och så skulle hon ha sin präst med sig, men han fick ju resa hem igen, för hans tid var inte ute då. / Men hon fick ju bli hos "Satan" för hon skulle kastas i den brinnande sjön, så fråga han hur djupt hon ville stå i sjön. Så sa hon: Jäms med skosulorna. Då satte han henne på huvudet jäms med skosulorna. Och där fick hon stå, och får stå i all evighet. Men annars vet jag inte något besämt efter de andra frågorna utom namn som en del dumma stackare brukar vräka ur sig, det vanligaste är ju Fan, och så Sattan å Skam å Rämmen å den One å Jäklar å Djävlar, så Göttfarn å Pottentaten, ja så Fanken å Fanders. Och Lucifer var visst hans namn en gång då han var en ljusets ängel, men då han så blev högfärdig så blev han nedkastad i avgrunden, och så fick han heta Djävul och Satan. Men om Vattenväsen vet jag ingenting annat än lite grand om Näcken som jag har sett i en visa eller skolsång, att "Näcken han spelar på bölja blå, Skönt är att höra därpå". Mer kan jag inte. Så kan jag inte minnas något bestämt förr än frågan 96, som är om virvelvinden, i den trodde man förr i tiden fans en käring och att det skulle vara den som blåste så att luften dansa runt. Så var det någon som en gång kasta en kniv i en virvelvind, och så fick de sedan se en käring som hade den kniven i ryggen. Men så om häxor eller påskkäringar vet jag ingenting mer än frågan 101. / Det var min far som berätta en gång för många år sedan, men han är död för 19 år sedan, han hette Niklas Hansson och var 84 år då han dog. Han var född i Kärreberg Stala socken. Ja det var så att det var en mansperson som var ute på vandring och kom till en sån där påskkäring och bad om nattlogi, och det fick han. Men käringen lade sig inte för se hon skulle rida till Blåkulla, för det var ju vid Påsktiden. Så hon tog sopa å raka och steg upp i spisen, så uttalade hon den formel som skulle hjälpa henne i väg, och den löd: "Här upp å här ut, å ingen städs emot." Och så for hon upp genom skorstenspipa och iväg till Blåkulla. Så hörde han som hade fått logi vad hon ramsa upp. Och så tyckte han, att han också skulle kunna försöka om det kunde gå försig att komma till Blåkulla, så han tog då å steg upp i spisen. Men vad han hade fått att rida på mins jag inte om jag hörde berättas. Men så hade han glömt hur käringen sa', så han ramsa upp något som han tyckte skulle gå, så han sa: "Här upp å här ner, å alle städs emot." Och så for han upp å ner i skorsten en stund, å slog sig emot på alla ställe, så till slut fall han ner och blev liggande i spisen. Och så måtte han gå och lägga sig igen. Men då han så hade liggat en stund, så kom han ihåg hur käringen hade sagt, så försökte han igen, och så kom han också till Blåkulla. / Ja det här är en trollerihistoria från Molleröd som min far också berätta en gång. Det är en gård eller by i Stala socken som gränsar till Naveröd i Röra. Det var en gång person som hette Samuel Andersson, han bodde i Kärreberg, i närheten där jag är född. Där var han hemmansägare. Men han var död långt före min tid. Ja det var så att han i sin ungdom var dräng hos en person i Molleröd som hette Nils, men hans efternamn vet jag inte, och där hade de en hel mängd får, och dem skulle drängen skaffa hem på höstkvällar, så var det en kväll på senhösten som han var ute och sökte efter dem i skog å berg, men kunde inte få se dem. Så gick han hem och beklaga sig för matmodern att han inte kunde få se fåren. Jaa de kommer väl, sa' hon då. Så gick hon och tog fram sin brödspade och gömde i vecken på sin kjol, och gick fram till bordet och stack spaden in under, och gjorde några slag och sa' khysch, khysch, så no kan du gå sta å släpp in dom, no ä de komna. Som han då kom ut så kom de med sådan fart som om där hade vart eld efter dom, å stälde upp sig på logbron och spände ut näsborrarne, och var så rysligt andfådda. Då hade käringa på så sätt vart uti bergen och skrämt hem dom. Ja nu har jag skrivit så mycke denna gång, så nu får jag sända det här, och så skall det nog bli lite mer en annan gång jag kan ta mig tid, som någon trollerihistoria eller om spöke, och något mer i frågeboken. Och om marbor, och käringar i Mollösund. (Vänd)