Transkriberad uppteckning

Herr Bergstrand! Ja, då skall jag försöka uppteckna lite ur den här frågelistan Ni sände, och som Ni, om möjligt ville ha besvarad före påsk. Men det är då inte något vidare jag kan svara på. Mina föräldrar berättade allt något ibland, men jag har visst glömt det mesta. Jag ska nu försöka om det jag kan minnas. Den första frågan är om postillor och andra uppbyggelseböcker, det hade vi just inte något vidare i mitt föräldrahem. Min farmor hade en gammal postilla som var både söndrig och smutsig, och utan permar. Det var nog en präst som hade skrivit den som hette Abram Petterson sa farmor, men om mor eller far läste i den, kan jag inte mins. Och annars var det en gammal bibel, och så psalmboken och ett testamente. - Och hur man firade högtider i mitt gamla hem, är just inte mycke att berätta om, det var ju allt något annorlunda än annars såsom med mat, allra helst bröd skulle ju vara bättre än i varagslag åtminstone till Jul, då bakade man ju bra mycke, så det skulle räcka till fram på nyåret ett stycke, såsom tunnbröd och limpor, och stora tjocka kakor av både råg och vete, så kokade man fläsk och fisk. / Och så risgrynsgröt om man hade såna gryn, så något äpple om man hade. Men vid Nyår var det inte annorlunda än andra dagar. Och vid andra högtider var det just inte heller något vidare särskilt, något lite vid Påsk kanhända. Och så till midsommar skulle man ha något grönt, såsom några eklövkvistar från en liten skogspark på ett ställe, att sätta vid en kamin i ett stort rum. Men någon Julgran hade vi knappast aldrig i mitt föräldrahem, och det fans då inte heller någon att få tag i, för det var ingen barrskog på den tiden, annat än långt borta. - Någn särskild husandakt hade man då knappast inte, annat än man läste i någon gammal bönbok var för sig, som man tyckte, eller i bibel eller psalmboken, men inte någon sång, eller knäfall, men tyst bön kanhända. - Och vid begravning är det ju så att det skall hållas ett litet tal. Numera är det prästen som talar, för en präst vill man ju ha med om det är möjligt, men förr i tiden fick det ju gå ändå, då var det klockaren som fick vara med, för att han skulle säga några ord, om vem som skulle sätta liket i graven, och så vad det skulle vara för några föregångare, det skulle vara så att de som var älst skulle gå närmast före liket, och de yngre därframför. Och så läste han något passande psalmvers, och en välönskan över den bortgågne. Här i Stala hade vi en klockare som hette, Isak Rutgerson, han bodde på en gård som heter Ängö, han dog 1915, och var 84 år, det var en väldig sångare han kunde leda sången i kyrkan inan där var inmonterat orgel. / Och psalmer som sjöngs var ju sådana som kunde passa, av de allmänna begravningspsalmerna i psalmboken. Det var en då liktåget gick in genom porten till kyrkogården såsom nr. 490: 1, 2, 3. det kallade man portsången. Och så en vers efter jordfästningen såsom 221: 3 vers, eller 471, vers 8, i gamla, eller Valins psalmbok. Det var förr i tiden då man inte besvära sig att tåga in kyrkan, utan att det var någon sådär mera ansedd person som var död. Numera skall det ju vara jordfästning i kyrkan för vem som helst, utan om det är något litet barn som har gått bort, på sommaren till ex. Men om de sörjande skulle sitta under gudstjänsten vid textläsning, har jag aldrig sett eller hört något om. Och prestaver användes endast för någon så där ansed, eller ståndsperson, och det är visst likadant ännu. - Men så frågorna 5, 6 och 7, har det inte varit något om som jag vet, men frågan nr. 8 om då prästen besökte någon sjuk tillgick ju så att man hämtade honom med hästskjuts, den som hade att köra med. Och så läste han ett bibelspråk och höll skriftetal, och så kanske läste någon psalmvers, så hade han litet vin och en liten s.k. kalk, så pass som ett supglas, och ett litet oblatfat med ett par bröd. Men enligt nr. 9 mins jag inte om jag har hört att prästen förhörde dem på katekesen, som tog ut lysning, men att de fick läsa lite i någon bok, för han ville ju veta om de kunde läsa. Och så tillgår det nog ännu. / Men i fråga om Kyndelsmäss och andra helgdagar och aftnar har jag inte hört något särskilt som jag kan mins. - Och till att gå till någon främmande kyrka kunde ju hända någon gång, men inte för att det var någon särskild sed, eller s.k. gångsöndagar, elle någon viss söndag. - Och inte har jag hört något särskilt om klädedräkten, annat än på långfredagen skulle visst åtminstone damerna vara svartklädda om de ville. - Men någon knäböjning vid nämnandet av Jesu namn under textläsning i kyrkan, eller att resa sig för Tre- enighetens namn, kan ju hända i någon kyrka nån ställe, men inte här som jag kan mins, eller hört. Men vid textläsningen läste gubbarna på samma gång som prästen, så att det var ett sånt mummel i kyrkan i forna tider. - Och söndagen i hemmet tillbragtes ju så att man läste texterna i evangeliboken, och så predikan i en postilla såsom Luthers eller Vallins. Men inte förhör med de unga angående predikan, eller någon hälsning, eller handslag. - Ja vid husförhör tillgick ju så att det var klockaren som sjöng någon psalm före och efter, men vilken mins jag inte, och jag har inte varit med något vidare, för jag har inte tyckt det har vart något att bry sig om. - Och några särskilda bruk under fastan eller långfredagen har jag inte hört talas om, annat än pasionspredikan i fyra veckor. / Nr. 17, Ja vad kyrkotagning egentligen innebar har jag inte vidare känne- dom om, men det skulle, eller måste göras i forna tider. Numera kan de ju få slippa de som inte vill, för det blev bortlagt 1851. Det var konung Oscar den förste, som tyckte det var onödigt, så han utfärda påbud om att det kunde borttagas. Men det tillgick så att modern skulle gå fram till altarringen och knäfalla på pallen där, så stod prästen inanför och läste för henne, och så tog han henne i hand då han läste de sista orden som skulle vara nån sorts välönskan, nämligen: Herren ledsage dig i sin sanning och frukan, nu och till evig tid, amen. Och då det skulle försiggå i kyrkan så var det ju vid altaret. Och då gick modern och satte sig i en av de främre bänkarna, för att hon inte skulle ha långt att gå då prästen kom ut ur sakristian, ja så hade hon följekvinna med sig, och det var den som hade hållit barnet för prästen (gudmodern) som det kallas, och hon skulle stå i bänken medan prästen läste och tilldess modern kom och satte sig. Men huruvida någon av dem hade karameller och bjöd på vet jag ingenting om. Men så om det var någon som inte ville gå i kyrkan så gick de, eller reste till prästgården till kyrkoherden, och det gick lika bra. Ja så seden med psalmer i kyrkan, är ju så att det ska vara sådana som passar efter texterna för dagen, och det är inte endast olika högtidsagar, utan alla helgdagar året runt. - Och vigsel kan förrättas både i hemmet och kyrkan och prästgården men mäst brukar det göras i kyrkan, även på söckendagar, men på helgdagar efter gudstjänsten. / Ja, så är det ju en gammal god sed, att de nygifta ska gå till nattvarden då det förekommer näst efter. - Och bestämda bänkplatser hade man i kyrkan i forna tider, men numera är det så litet folk i kyrkan för det mästa, så att man tyckte, för några år sedan att det var onödigt med den där flyttningen, utan man kan ta plats var man vill, men indelningen skulle stå kvar ändå, var det någon som tyckte, för det våra fäder hade ordnat, bör man inte slopa. Och så är det så, att i Stala kyrka byter man bänkplats Nyårsdagen, och börjar med de två främsta och så två andra nästa år, ända till nr. 24, så att det är 12 ggr man byter bänkplats. Så är där 5 fribänkar akter i kyrkan, så att det är 29 bänkar vid var sida. Och seden med man- och kvinnfolks-sida fins allt kvar ännu, men så då det kommer ett äkta par, så sätter de sig båda i en karlbänk, åtminstone något så där ungdom, men det kan allt hända om det är ett par damer i sällskap, som är något bättre än andra att de sätter sig i en karlbänk. - Ja så är det ju tre ringningar till gudstjänst på landsbyggden, i städerna bryr man sig inte om "prästringning", och det är första ggn 1 timma före mässan i Stala, men i Tegneby en halv timma förut. Hur det är vid andra kyrkor vet jag inte. Och så prästringning då prästen kommer, och är en bit ifrån kyrkan, och så sammringning omedelbart efter. Men vad det innebar har jag aldrig hört något om. - Och så var det en sed i forna tider, att manfolken lyfte på huvudbonaden då klockorna började gå. Men om kvinnorna neg mins jag inte om jag såg nån gång. Men den där hälsningen har jag inte sett på många år. / Nr. 23. Jo vid själaringnen tillgår, eller tillgick så, att om det är en vuxen person som gått bort, så brukar man ringa så där närmare en halv timma eller 20 minuter, men för barn, en kvarts timma ungefär, men på man eller kvinna gör man ingen skilnad, som jag vet, och ringningen verkställes på förmiddagen, och om dödsfallet har inträffat på morgonen, så ringer man den dagen, men om det har inträffat längre fram på dagen, så ringer man dagen efter. Och ringningen verkställes av kyrkvaktaren. - Men om någon läser någon bön vid ringningen, har jag aldrig hört något om. - Och den där seden att taga skoveln och kasta jord på kistan efter prästen, brukas allt ibland. Och så uttalas en tacksägelse och beröm över den döde. Men vad bruket annars kallas vet jag inte. - Och någon särskild psalm vid tacksägelsen, som den avlidne skulle hava bestämt, har jag inte hört sägas, som jag kan mins. Nr. 29. Ja, så var det om prästen med en vit duk. Det hade vi en i Tegneby pastorat som hette Daniel Vanberg för många år sedan. Han skulle alltid ha en vit näsduk i höger hand, både vid altaret och på predikstolen, men så kände att han rev ned den så att den fall ner utanför predikstolen, för där lade han på kanten å la handen på den, men så hade han en i fickan i recerv som han tog i stället, för en duk skulle han ha. Men om den skulle ha nån särskild benämning annat än vit näsduk, vet jag inte. Men någon annan präst som har haft så, har jag aldrig sett. / Nr. 28. Ja, hur ofta man gick till nattvarden, vet jag inte så noga. Men det var visst någon som gick varje gång, och det var visst 5, 6 veckor emellan, och en del hade den vanan att de gick varannan gång. Men annars var det en del som aldrig sökte däråt. Och numera är det högst få som söker till nattvarden, eller ens någonsin till kyrkan annars heller. Men om det har vart någon nån gång som gick till kyrkan med tom mage på morron, har jag inte hört. Men då de kom hem så har det allt vart något ställe de skulle ha bättre mat än annars, om de hade. För de trodde väl att nattvardsgången skulle göra bättre nytta, på så sätt. - Och så angående väckelserörelsen i Stala, så var det för många år sedan 4 ställe som var s.k. frireligiösa det var 3 ställe som bodde såna där båtsmänner, och ett ställe en gammal sjöman, kapten Bredberg. Han hade såna där bönemöte ibland, för dit kom det såna där misionärer eller predikanter. Och så kom det ju några åhörare, men inte många, för de trodde det var något galet, ja till och med villfarelse, allrahelst gamla var rysligt rädda för sådan predikan, för de trodde om de hade gått och hört på såna där "krinstrykare" så hade de blivit förvillade, så att de inte hade kunnat ärva saligheten. Men det är allt nånting annat än statskyrkans präster, för de kan , så att säga, gå till hjärtegrunden. Ja de kan tala så att ögonen vill rinna på åhörare, och så att det blir liv och väckelse. Men de vanliga kyrkprästerna är sällan det är något vidare bevänt med. De talar nog rätt, men det är inget livgivande. Det är så torrt och dött. / Och så ska det vara så lärt och vidlyftigt och likgiltigt. Ja de talar så mycke som, så att säga, knappast inte hör till saken. Det är inte så med misionärer, de går rakt på sak, och talar lättfattligt och intressant vartenda ord, så att det blir liv och rörelse. Och vid såna där andaktsstunder tillgår det ju så att man sjunger något par sånger i misionsförbundets sångbok, och så läser predikanten något stycke i testamentet eller bibel, och så talar han och förklarar, så att det går genom merg och ben. Ja det är ju olika, en del är ju inte så väldiga till att lägga ut, som en del andra, men i alla fall så är de mycke mer energiska än de flesta statskyrkans präster. Och så är det ett par sånger efter predikan, och så bön både före och efter, men de har inget skrivet att läsa, såsom andra präster, utan allt tager de ur minnet. - Men så frågan nr. 30 har jag mig inte vidare bekant min mor tala allt om en gång att det var någon som hade läst något på en samman- komst, men så tyckte någon att det var olagligt, så att han blev anmäld, och det blev åtal och rättegång, så var det en käring som skulle vittna, för hon hade vart och hört på vad som blev läst. Då hon så blev tillfrågad vad det var han läste, så sa hon: Ja ja vet inte va de va, men e gala lära va de. Och det var i Luthers postilla han hade läst, men det förstod hon inte. - Nr. 31. Ja, angående konfirmation på min tid så var det den där kyrkoherden Daniel Vanberg som var konfirmationslärare. Och han var då kontraktsprost. Han var inte vidare omtyckt, för han var rysligt arg av sig, om det var något som inte gick honom i smaken så kunde han säga ifrån vad han tyckte. / Men annars var han inte just elack, han kunde vara nog så god och beskedlig då ilskan gick över, men rysligt enveten och framfusig, och tog sig av allting han inte hade med att göra. Såsom det var på ett ställe ett par karlar stod och drack brännvin ur en butelg. Det kom han och fick se, så sa han: här står de å dricker av den helvetes oljan. Och då svara en av dem: du kan hålle käften på däj, för jä har skäl betart mi olja. Och så var han en hel hop högfärdig, för han hälsa aldrig till folk, eller hälsa på eller tog i hand om det kom någon till honom i prästgården. Och så var det så i forna tider att det var begravning på sönda ibland, och då var det jordfästning före gudstjänsten, och då måtte han ju ut till graven, för den förrättningen. Men han gick och bara titta i marken, för han ville inte hälsa till folk som stod och vänta, så att klockarn som var med, måtte peka för honom vart han skulle gå. Men vid läsningen tillgick det så att han börja med en psalmvers, och så läste han en bön som han troligtvis sjelv hade författat, för den står inte i någon bönbok, men hur den lät har jag glömt. Och så hade man ju läxa i katekesen, och så, den som kunde fick svara på några grundfrågor. Men så om de inte kunde som han tyckte, så kalla han dem för trästockar å trästenar å skälde dem för långe dräng å långa piga. Och så kunde hända att det var någon som annars kunde sin lexa, men inte kunde komma på början utan han måtte hjälpa dem att börja, och då var det som en maskin som inte kan gå utan att man sätter igång. Och så om han fick se något som han tyckte inte var bra, så kom han i full fart bort efter gången, och skulle se vad det var. / Såsom det var en gång en pojke som satt ytterst i bänken vid gången som hade sin mössa i fönstert, det var i gamla Tegneby kyrka, där var ingen gång vid väggen utan bara mitt i kyrkan, så ville han ha mössan till sig, så han bad den som satt närmast fönstert att han skulle ta den och räcka till honom, och det fick prosten se, så kom han i full fart och grep tag i mössan och tog den med sig fram till sin sittplats. Ja för se det var just då han hade slutat förhöret, och inan han hade hållit bön, och då var det farligt att vella ha mössan till sig. Hade det vart efter bönläsningen, så hade det inte vart oriktigt. Ja på den tiden var ju läsbarnen egentligen svartklädda, både flickor och pojkar, och flickorna hade silkeduk på huvudet, utom någon sån där herrskapsflicka hade ju hatt även på den tiden. Numera ska flickorna ha vit fotsid klänning, och ingen huvudbonad i kyrkan. Men någon bjudning till prästgården på traktering har jag aldrig hört något om, men sådär någon bit bröd i fickan hade man nog helst den som hade lång väg. - Ja då har jag så här försökt svara på den här frågelistan så utförligt som möjligt, så jag hoppas det är bra. Men så har jag, som Ni nog kan förstå, slut på den där andra sorten blanketter, men den första sorten, så att säga, har jag 4 ännu. Så att såna behöver Ni nog inte sända ännu på länge, men den andra sorten kan Ni ju sända, om Ni vill, några stycken. Men hur snart jag kan ta mig tid till någon skrivning vet jag inte, för jag har ju / som vanligt, mycke att göra. Och så är det allt så där mycke tvingsamt och tråkigt att skriva, och något svårt att fundera ut hur det kan passa, så att det blir bra. Och så vill jag så ofta skriva fel, så att det får ändras, för att det skall kunna vara ordentligt. Men så får jag tacka så hjärtligt mycke för den storartade betalningen för min förra skrivning. Jag tycker då inte det var värt så mycke, men då Ni tycker och vill så. Ja, hjärtligt tack. Hjälmvik Varekil 5-4-1949. Med utmärkt högaktning H. Hansson.