Transkriberad uppteckning

Och då berättar jag, att börja med några ställen på Kärreberg. Där bodde en min farbror på mina föräldrars mark som hette Olle Hansson, han var snickare till yrket, och så hade han ett stycke mark där han kunde skörda potäter som kunde räcka för året. Men så hade han allt också lite råg ibland på en bit. Men han var ju mycke borta på bygge om sommaren. Och då fick hans gumma sköta jordbruket med hjälp av sina barn. Hon hette Anna-Brita Niklasdotter, och var född i Långeby i Stala där hon var lant- brukaredotter. Och marken de hade var så där 20 eller kanske 25 ar, eller 1 fjärdedels hektar, och därav en liten trädgårdstäppa, något höglänt mellan bergen. Och så hade de 6 barn 4 pojkar och 2 flickor, de var mycke borta på arbete, än här å än där, så hade de också riktig plats på några ställe. Den älsta dottern hade plats i Göteborg några år, hon hette Hanna, men så reste hon till Amerika, och där blev hon gift med en blomstermålare på en / porslinsfabrik, men hon är död sedan många år, hennes gubbe hette visst Ossian, men något annat mins jag inte om jag har hört. Och så den andra dottern, Augusta hon var yngst av barnen, hon reste också till U.S.A. flera år efteråt. Hon är också död sedan några år, det var kräfta hon hade fått i magen, men hon blev inte gift. Så var det Martin den älste av sönerna, han är också död sedan 16 år, den 1 okt. han var gift med en dam i Norra Hjälmvik, som hette Josefina Abrahamsdotter, där var han lant- brukare i många år, och så var han snickare och byggmästare, han blev 67 år gammal. Och så är det en broder som heter Niklas, han lever nog ännu, inte annat jag vet. Han bor nån stans i norra Bohuslän i Svarteborgs socken. Han har många barn, några eller ett par i U.S.A., men så ett par döda också. Men vad hans gumma heter vet jag inte jag har hört, men han är också lantbrukare. Och så en som heter Oskar, han är skomakare, och bor på ett ställe som kallas "Salsbacken" vid ett berg som kallas "Salsberget". Det är inte långt ifrån där jag bor, ungefär 500 meter, på Södra Hjälmviks ägor. Han är änkling sedan många år, men har 3 barn 1 son och 2 döttrar, hans gumma hette Pamela. Och så den yngste brodern Bernard, är i U.S.A. sedan många år, han är, eller har varit vid järnvägen där, han är gift och har en dotter, men däras namn vet jag inte. / Men den stugan är borta sedan 1899, då flyttade farbror den till ett ställe på Södra Hjälmviks ägor som han kalla "Långedal", det är ett litet stycke ifrån Krabberöddalen, där de tänkte bygga kyrka, som jag nämde en gång. Det är ett trevligt ställe mellan bergen, så att där är som en liten dal. Där kunde han få så pass mark så det gick an att ha en ko. Men så dog hans gumma snart efter de hade flyttat dit, det var lunginflammsion som hon dog av. Så att hon fick aldrig mer någon ko. De hade allt haft både kor å hästar på ett ställe de bodde förut i Hellesberg i Stala, men hur länge de var där vet jag inte, och där hade han väderkvarn så han kunde hjälpa folk till att få malet. Men så gick det ut för dem, så de måtte flytta därifrån, till Kärreberg. Ja så där i Långedal hade han ju ko, och bodde där ett par år, men så gifte Oskar sig, skomakarn, men hans gumma kunde inte farbror dra jämt med, så han måtte flytta därifrån till Martin i Norr Hjälmvik. Där bodde han ett par år, men så dog han vid 65 års ålder. Hans gumma blev blott 58 år. Där i Långedal bor numera en som heter Karl Janson, en torpareson ifrån Svanvik, han har ett par kor, så där är både ladugård å ett bra manhus, det är ju ett litet änkelt, men med två rum och kök. Så är där ett ställe bra nära som kallas Vännebäcken, för / där flyter en liten bäck som har fått det namnet. Där bodde en Båtsman i fordna tider som hette Plogman, det var ju då båtsmanstorp, men så då det blev slut med båtsmänner, så flytta han till Göteborg och bodde några år, och var sjödykare. Och så kom det en skräddare dit som hette Edvard Olausson från Varekilsnäs, där hans far också var skräddare. Men han är nu på ålderdomshemmet i Trolltorp, så han syr inte numera. Så att där är öde på Vännebäcken, sedan några år. Men åbyggnaden står där, hur länge det nu kan bli. Men så var det ett annat ställe på Kärreberg, ett torp vid Skärviken, en vik av Kalvöfjorden. Där bodde en som hette Nils Olsson, och hans gumma Maria. De hade så pass mark så att de hadde en ko, och ibland också en kalv eller kviga, så hade de en gris å höns, å får också ibland. Så var han slaktare, så han slakta svin för sina grannar, å andra ställe också ibland, höst och vinter. Ja han slakta ju andra djur också, kalvar å tjurar å kor å får också nån gång. Så var de mycke borta på arbete både han å gumman både höst å vår, och hjälpte folk med skörd och gödselkörning, och hon med tvätt och linbråkning. Och han vid torkgropen och torka linet eller "hörn" som det kallas, åtminstone på Orust. Men nu är det visst alldeles bortlagt med linodling. Så hade de 7 barn, 2 pojkar och 5 flickor, det var Olle å Niklas. / Och Tilda å Anna å Manda å Gerda å Berta, men var de är vet jag inget vidare om. Annat än att Niklas tog åt Amerika, å Olle bortåt Linköping eller var det var. Å Anna å Manda å Gerda har vart i Borås, men om de är där ännu vet jag inte, eller om de lever, å Berta har varit i Stockholm, men om hon nu är där vet jag inte, men så Tilda vet jag alls inget om var hon är eller om hon lever. Och så hade de ju potäter på något stycke mark, så att det kunde räcka för året, och så havre, och lite råg, också bönor och ärter ibland på ett stycke nerimot sjön, som var lite bättre jord med lerbotten, annars var det sandjord och något stenbundet. Men så flytta de ifrån Skär- viken och till ett annat ställe på Kärreberg, och tog stugan med, och byggde, på en annans mark, men där hade de inte några andra djur än höns och en katt, för det var bara ett litet stycke för potatisodling. Det var år 1896, där bodde de till 1910, så dog han då på våren. Och så flytta gumman till sina döttrar i Borås, och så dog hon där 1919, och så blev stugan nedriven. Så att där är öde där också. Men så var där ett annat ställe i Skärviken på en annan tomt. Där bodde en gubbe som hette Johannes, men hans efternamn vet jag inte om jag har hört om- talas. Och hans gumma hette Helena, eller Hellinna som det benämdes på den tiden. Han var jägare har jag hört berättas. Och så var han ju fiskare, för på den tiden fans det mycke fisk, också i Kalvöfjorden. Där kunde då gå stora torskar / in på grunt vatten, ungefär en aln djupt, som kunde vara över en aln långa. Det var bara till att ro ut om kvällen då det var någorlunda lungt väder, och hugga med ett redskap som kallas ljuster, den var som en kasse eller gödselgrep med hullingar ut i änden på hornen eller tänderna som på en fiskekrok, men mycke större, och så en lång stake. Ja det var allt ett rysligt otäckt redskap, för fisken blev nog allt något söndersargad för det var ju till att hugga hur som helst, då man fick se någon. Och så fick man ha ljus, en stakeld som det kallas, det fick vara töreved som kunde brinna bra. Och så ett brandjärn att ha fyren på, som man satte vid aktern på båten eller ekan så att det stod ut över vattnet. Och så fick man ro sakta med aktern före. Men om han, Johannes i Skärviken fiska på så sätt vet jag inte, men det gjorde min farfar, tala min far om ett par ggr. Det var en gång dagen före julafton, på kvällen som de skulle försöka få lite julfisk, som de rodde ut och försökte, farfar och en min farbror Anders, och så ville ju far med fast han inget kunde göra, för han var barn då tala han om. Och den ggn tog farfar elva stora torskar, som de så bar hem i en korg. Men de bodde inte så nära sjöstranden, utan ett stycke uppåt land så där en 10 minuters väg. Men så hade man ju andra fiskredskap såsom garn eller nät, och så vad, och dörjen. Numera har man ju mycke med / rysjor, det är lämpliga redskap. Vadar är visst alldeles bortlagt, men nät och dörjer begagnas ju, och så ålgilstake till att staka ål med på sommarmorgnar, då det är lungt och solsken. Men så var det lite mer om Johannes i Skärviken, han hade ju ett litet jordbruk så att han hadde en ko, och kanske någon kalv, för han hadde ladugård har jag hört berättas. Och där i en lada slog hans gumma ihjäl en hök en gång som ville ta en höna ifrå dem. Det var nog så att dörren till ladan stod öppen, och så flög hönan in där för hon tänkte ju att få bärgat sig för rövaren, och så flög han efter in. Och det fick gumman se. Så fick hon tag i sitt klappträ, som hon hade till att klappa byken med vid tvätt, och sprang efter in och stängde dörren, och dräpte rövaren. Och det berätta hon för så många som hon kunde komma till tals med. Och så skratta hon och var så glad för hon hade dräpt en hök i sin lada. Och så om ett litet experiment som gubben hadde en gång, med en loppa och en lus, som han fick tag i och stoppa i en halmpipa och satte i oxen på ladugården på hösten en gång, det var ju nämligen halmtak på ladugården, och det fick sitta till våren. Då levde lusen och var lika pigg och kry, men loppan var försvunnen, den hadde nog säkert lusen förtärt. Men så var det inte något mera särskilt om Johannes i Skärviken och hans gumma, som jag kan komma ihåg, och stugan är bortta / för länge sedan, och tomten uppodlad. Det var långt före min tid de bodde där. Och om de hadde några barn kan jag inte mins jag har hört. Och så ett annat ställe på Kärreberg bodde en skomakare som de kalla "Kröcken", det var för att han hadde blivit skadad så illa så han måtte gå på kryckor. Men vad han annars hette vet jag inte, eller om jag ens har hört. Det var alldeles vid gränsen mot hemmanet Ängö, östra ändan, eller kanten på Kärreberg stugan stod. Den var så låg så att de måtte böja sig nästan dubbla då de gick ut å in, kan jag mins, det var en riktig ryggåsstuga, och så var den halm- och torvtäckt. - Och på det sätt han blev så illa skadad var att han var vallpojke på Brottkärr i Stala, hos mamsäll Ejserman, och hon hade en dräng som hette Jonas. Han skicka pojken till ett ställe, var det nu var, att hämta en butelg bränvin, men så tappa han butelgen, och slog sönder den och bränvinet gick förlorat. Och då blev Jonas så ilsken på pojken, så han tog honom och kasta honom i en tom brun, och så blev hans ben sönder- slagna så han blev krympling i all sin tid. Han blev ju läkt, men blev tvungen att gå på kryckor, eller åtminstone med en krycka och käpp. Men han var gift och hade några barn, men hur många vet jag inte, och vad gumman hette mins jag heller inte om jag hörde nån gång. Men ett par barn mins jag namn på. En pojke hette Aron, å en Leonard, så en flicka Josefina eller Fina, så att hon kallades Kröcke-Fina. / Och så en flicka som dog i barndomen, men vad hon hette, är obekant. Ja det var en riktig backstuga, om de hade nån sorts odling, vet jag ju inte, men kanske något potätland. Men vart barnen tog vägen vet jag ingenting om, eller om någon av dem blev gift. Men de är allt säkert döda alla, för de var födda flera år före min tid allesamman. Ja hur lång tid de bodde där vet jag inte, för det var före min tid de bosatte sig där, och det var så på de andra ställe också som jag nu har beskrivit. Men så flytta de till ett annat ställe, men jag vet inte vilket år så det kan jag inte säga. Det var till ett ställe vid gamla landsvägen Stala-Varekil, upp i änden av en hög backe som kallas Hålgata, eller som den benämnes "Hôlgadelia". Där byggde de en ny större stuga, med ett rum och kök och vedbod, och vind, så det var inte ryggås. Och med bakgavel mot en bergvägg. Men om de tog något av den gamla stugan till hjälp till den nya, vet jag inte, men den blev nu nedriven så den kom bort. Ja det var på Ängö mark den stugan blev byggd. Och där hade den gott stöd mot berget, och lungt för landvinden. Men hur länge de bodde där vet jag inte, men så dog gumman där, hon hade den där hemska sjukdomen kräfta i den ena kinden, så hon hade visst ett rysligt svårt lidande inan det blev slut, och det är nog allt så med alla som får den hemska sjukdomen. Och så blev skomakarn bortackoderad som fattigjon / till försörjning på ett annat ställe, och så blev stugan såld till en som var kyrkvaktare på den tiden. Han bodde förut på ett ställe som kallas Bäcken på samma jordägares mark, på Västra Ängö, men det var en ryggåsstuga. Han hette Andreas Johansson. Han bodde där till år 1900, och skötte sin kyrkvaktaretjänst på ett berömligt sätt. Och så var han brevbärare från Varekil till Stala skolhus, som är beläget där i närheten vid Hålgata, men nedanför backen. Så dog han år 1900. Och så bodde hans gumma där några år, hon hette Anna, och då hon så var död så blev stugan såld och nedriven, så att den är också borta. Men hur gamla de var, har jag inget minne av, och inga barn hade de, sig emellan, men hon hade ett par oäkta förut, men de dog före modern, det var s. k. lungsot som tog deras liv. Sedan blev det en annan kyrkvaktare som hette Olle Johansson, han bodde på ett ställe som kallas Snickerbacken, inte långt ifrån Hålgata. Men han var inte bror till Andreas. Hans gumma hette Maria, hon hade 2 barn med Olle, en dotter å en son, men så hade hon en oäkta son förut. Hon dog 1922, och så dog han 1924 i ensamhet, för barnen var gifta och borta. Och så blev stugan och ladugården sålda och nedrivna, så att där är också öde. Det där stället Snickerbacken är beläget på Östra Ängö mark, och den kyrkväktaren hade så pass jordbruk så han kunde ha åtminstone en ko, men Andreas hade bara ett par potätland, så han hade inte annat än några höns. / Och så har det varit många andra ställe, både torp och backstugor. Men jag kan då inte nu beskriva alla som jag kan minnas. För det skulle ta allt för lång tid. Men här i närheten jag bor, mins jag 3 st. backstugor. Här nedanför bodde en person som hette Abram Petterson, men vad hans gumma hette kan inte komma ihåg. Och det är blott så pass, att jag kan minnas stugan. Och de hadde en son som hette Gustav, men honom såg jag aldrig, om de hadde några fler barn vet jag inte. Och så en bit härifrån, österut var 2 stugor, bra nära varandra. I den ena bodde en som hette Johannes, men hans efternamn är obekant, liksom namnet på gumman. Han var född på Hälsön, en ö uti i Stigfjorden. Och de hade 2 barn Johan och Selma, om de hadde fler vet jag inte. Den stugan stod något högt mellan ett par bergskullar. Den andra stugan var belägen nedanför på jämn mark. Där bodde, på senare tid en gammal ungmö som hette Johanna. Men hennes föräldrars namn vet jag inte reda på. Det är en plats som kallas Hamna. Så att hon kallades "Johanna i Hamna". Men så då landsvägen skulle byggas, som drar härförbi, så måtte stugan bort, för vägen skulle gå över tomten. Så att de är borta alla 3, för många år sedan. Och de som bodde i dem har gått ur tiden. Men annars är det inga öde torp eller backstuge- tomter på Södra Hjälmviks ägor. Men på Svanvik och Brottkär och Rörvik och Ringseröd m. fl., men därom en annan gång. För nu får jag allt försöka med upplysning om brödbakning. Och kanske något annat också, om jag tycker.