Transkriberad uppteckning

När fru B. var ett barn, kom en gubbe, som kallades ”Svengubben” till hennes hem. Han talade om, att han varit till Kanisberget (beläget 3 km från Älvsbyn) för att hugga ämnesved. Veden skulle använ- das till sparkar, yxskaft m.m. Bäst han högg veden, fick han se, att det hängde guld och silverklimpar i träd- grenarna runt omkring, där han stod. Han tog några guldklimpar och stoppade dem i sina handskar. Nu skulle han gå hem. Han gick 3 olika gånger, men alla gångerna kom han till samma ställe, där han huggit ämnesveden. Han hade gått vill. Han trodde, att det var därför, att han tagit guldklimparna, som han inte kunde hitta hem. Han tömde genast ut guldklimparna från hand- skarna och började gå hem igen. Bäst han gick, fick han höra, att någon ropade på honom. När han vände sig om, fick han se en liten kvinna i röd klänning komma springande efter honom. Hon ropade, att han skulle ge igen guldet, som han hade tagit. Men ”Sven-gubben” hade inget guld. / Han hade ju tömt ut det ur handskarna. När han sade åt kvinnan, att han inte hade något guld, försvann hon. Men när han kom hem och tog av sig handskarna, hade han en liten guldklimp mellan vant- och handsk- tummen. Guldklimpen förvarades mycket väl, men efter nå- gon tid försvann den, utan att någon visste vart den tagit vägen. Troligtvis hade gumman återhamtat sitt guld. ”Svengubben” var sedan flera gånger till Kanisberget och högg ämnesved, men aldrig mera fick han se någ- ra guldklimpar i trädgrenarna. En vår, tredjedag påsk, skidrade ”Svengubben” från Älvsbyn till Luleå. Han hade ett ärende till kansliet. När han kom till en stor myr vid Sjuls- mark, fick han se en stor hop kor beta på myren. Till färgen voro korna röda och alla hade stora skällor på sig. En liten kvinna, som var rödklädd / gick och vaktade dem. Hon hade en lång ”slya” (ett långt ris) i handen. Det var ännu snö på marken, men här och där stack en grastuva upp ur snön. Det var mycket kallt, men korna sågo ändå så feta och välmående ut. ”Svengubben” blev nu mycket rädd. Han sade ingenting åt kvinnan utan skidrade därifrån det fortaste han orkade. Han trodde, att han träffat självaste trollkäringen, som var ute och getad (vak- tade) sina kor. En 13 årig pojke vaktade korna åt en bonde i Älvsbyn. Pojken kallades ”Stabor-Kalle”. Korna fingo gå och beta i närheten av Kanisberget. En dag då han vallade korna vid Kanisberget, fick han höra ett förfärligt buller som när man kör med en vagn. Han såg nu flera främmande människor. De liknade / lappar men voro klädda i röda kjolar. De hade med sig många kor och flera hundar, som skällde. I flera dagar såg han samma folk vid Kanisberget, men deras tal förstod han inte. Pojken talade om detta för sitt husbondfolk och bad, att han skulle få slippa att valla korna vid Kanisberget, därför att han var så rädd. Men husbonden blev vred och nekade honom det. Pojken var säker på, att folket, som han så var trollen, som bodde i Kanisberget. Men efter en tid upp- hörde han att se dem. Han undrade många gånger vad detta betydde, men han kunde inte finna någon förklaring på det. När ”Stabor-Kalle” blivit fullvuxen flyttade han till en by 8 mil från Älvsbyn. Byn heter Kittajauri. En dag var ”Stabor-Kalle” opp på ett berg, som heter Tjaravara och högg ved. Bäst han högg veden, fick han höra samma oväsen, som han förut hört / i Kanisberget. Nu så han samma folk, kor och hundar, som han sett, när han vallade korna i Kanisberget ”Stabor-Kalle” förstod nu, att trollfolket flyttat från från Kanisberget i Älvsbyn till Tjaravara i Jockmock och lämnat sitt guldberg att bearbetas av människor- na. – Nu har man börjat att bearbeta Kanisberget, men ännu har man inte funnit något guld eller silver åtminstone inte i nämndvärd grad. Brytningen pågår alltjämt, och folk tror, att det finns guld och silver i Kanisberget, och att det en gång skall komma människor- na till godo. En annan gubbe var en gång på Kanisberget och högg ved. Bäst han stod där och högg veden, fick han se en stor villa. Från villan kom en fin fru fram till gubben och bad honom komma in och / dricka en kopp kaffe. Gubben tyckte, att det skulle smaka bra och följde med frua. När han kom in i villan, såg han flera rum, som voro vackert möblerade. I ett av rummen stod ett färdigdukat kaffebord. Gubben såg flera vackra människor där. Nu började gubben bli rädd. Han förstod, att det inte stod rätt till. Han hade ju flera gånger förut varit till Kanisberget och huggit ved, men aldrig förr hade han sett nå- gon villa där. Gubben visste inte, huru han skulle bära sig åt för att komma därifrån. Men så kom han ihåg, att han hade hört, att det skulle vara bra om man läste någon psalmvers. Han började genast läsa en psalm, då försvann villan, och gubben stod ensam i skogen. Gubben förklarade händelsen så, att en en gång skall gårdar byggas där, och folk skall bosätta sig på Kanisberget.