Transkriberad uppteckning

Gruvmoran för Sala silvergruva hade sagt, att hon hade en syster i Norrland, som var myc- ket rikare är än hon. Systern var gruvmora för ett berg, som hette gruvberget. Där ägde hon en gruva, som inne- höll silver. Gruvan skulle en gång upptäckas av männi- skorna. Det skulle tillgå så här: En ko, som tillhörde en gumma, skulle få två kalvar, vilka skulle vara vita med svarta öron och likna varandra som två bär. Dessa kalvar skulle gumman uppföda till midsommarnatten. Då skulle hon ta kalvarna med sig och gå till Gruv- berget. Kalvarna skulle då söka rätt på silvergruvan, och gruvan skulle då få bearbetas av människorna. - Vid Björna kyrkoby i Ångermanland finns ett berg, som heter gruvberget. En gumma i Björna hade en ko. Kon fick två kalvar 3 veckor före midsommar. Dessa voro vita med svarta öron och liknade varandra som två bär. / Gumman kom genast ihåg sägnen om silvergruvan i gruvberget. Hon blev mycket glad och omhuldade kal- varna på bästa sätt. Hon var säker om, att kalvarna skulle upptäcka silvergruvan i gruvberget. En vecka före midsommar kom hennes man hem. Han hade varit ute i timmerflottningen. Gumman talade om den glada nyheten för honom. Men gubben blev inte glad. Han var rädd, att när gumman och kalvarna kommo till gruvberget, skulle gruvmoran taga dem. Men han sade ingenting åt gumman, utan han gick till lagår- den och stack ihjäl bägge kalvarna. Missräkningen blev stor för gumman, men det skedda kunde ju inte ändras. Kalvarnas kött försökte man koka i 3 dagar men köttet var ändå alldeles stenhårt. Till slut gav man köttet åt hundarna, men dessa ville inte äta det. / Gumman hade en bror, som kallades "Stötta Nisse" (därför att han stammade) En gång skulle han söka rätt på några hästar, som betade i skogen vid gruvberget. Han gick härs och tvärs genom skogen, men inga hästar syntes. Till slut gick han upp på berget. När han gått en stund, kom han till ett djupt hål i berget. När han tittade ned i hålet fick han se, att det glänste av silver. Runt kring öppningen växte träd, och i trädgrenarna hängde långa silverstänger. Han förstod nu, att han hittat silvergruvan. Genast stoppade han på sig några silver stycken. Men sin kniv gjorde han märken i träd- stammarna, när han gick därifrån, för att lättare hitta tillbaka. När han gått några km. blev han mycket trött. Han försökte att gå vidare, men han blev allt sömnigare och sömnigare. Tillslut satt han sig på en sten för att vila. Där somnade han strax. Efter / några timmar vaknade han, och nu visste han inte var han var någonstans. Han stoppade handen i fickan för att känna efter om silverstyckena lågo kvar, och det gjorde de. Han tog upp dem, men stor blev hans missräkning, när han såg, att det var vanliga gråste- nar. Nu tittade han efter om märkena i trädstammar- na funnos kvar, men han kunde inte upptäcka några. Till slut måste han uppge sitt sökande, ty det började att bli skumt. Han förstod, att gruvmoran inte ville, att hennes silvergruva skulle bli upptäckt ännu. När han gått några km., kom han till sitt hem. Ännu i dag vänta folket i Björna, att silvergruvan i gruv- berget skall upptäckas och bli till nytta för socknen, vilken då kommer att blomstra upp. På senare tider har man sprängt i berget för att se efter om det innehål- ler silver, men ännu har det inte lett till något re- sultat. (Dessa 3 sägner äro omtalade av min fader som har hört dem / 1:a av sin fader. De 2 andra sägnerna har han hört i sin ungdom.) Vattenväsen När en fru B. (som nu är 73 år) var 8 år gammal, hade hon gått ned till ett ställe vid Piteälven, (landgrubban) beläget vid hennes hem i Älvsbyn. Hon skulle tillse en häst, som stod tjudrad på stranden. Bäst hon stod där, fick hon se en båt, som kom ner efter älven. I båten sutto två stora karlar, klädda i röda skjortor, vilket inte var vanligt på den tiden. Karlarna rodde båten. På en bräda, mitt i båten sutto två kvinnor, och i båtens bak- stall satt en kvinna. Kvinnorna voro klädda i bruna kjolar, svarta blusar och vita halsduka. Vita halsdukar brukade man inte använda den tiden. De pratade och skrattade och syntes ha så roligt. Men deras tal kunde inte fru B. förstå. När båten kom fritt för det ställe dar fru B. stod försvann den. Fru B. tyckte nog att det såg / lite konstigt ut, men hon stannade ändå kvar på stran- den. Efter en liten stund fick hon se en till båt komma nedför älven. I båten sutto samma personer, som hon hade sett i den förra. De pratade och skrattade men hon kunde inte förstå, vad de pratade om. När båten kom intill det ställe, där hon stod försvann den igen. Nu blev hon rädd och sprang hem och tala- de om för sina föräldrar vad hon hade sett. Modern sade de, att hon sett något ovanligt troligtvis demoner (sjörån eller sjöfolk.) Skogsväsen Sedan fru B. blivit fullvuxen, bosatte hon sig i Fällforsen. Byn ligger 2 mil från Älvsbyn. Det var en sommar. Folket håller på att bärga hö. En afton när klockan var fem skulle fru B. gå och söka rätt på korna, som betade i den närbelägna skogen. Bäst hon gick där i skogen och lockade / på korna, kom hon till en "sly" (gräs beväxt myr). Där fick hon se en kvinna, som räfsade hö. Kvinnan var klädd i brun krinolin, brun blus och vit halsduk. Fru B. trodde att det var "Jon Nissa" gumman, en "grann- kvinna". Gumman syntes ha så bråttom med höräfsning en, och när hon räfsat en stor hop, gjorde hon en famn av det. Men ingen hässja syntes till. Fru B. skyndade utpå "slyn" för att fråga om "Jon Nissa" gumman sett till korna. Men när hon kom närmare försvann gumman. Fru B. blev förargad, därför att hon blivit narrad att gå så lång väg. Hon trodde, att det var ett förebud eller "gick före", att folket, som ägde myren skulle dit och slå. - Det dröjde 3 veckor innan ägaren till myren for dit och började slå.