KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Kareby, Bohuslän

"I allra äldsta tid så tröskades bönorna med slaga"

Transkriberad uppteckning

I en uppteckning från Kareby socken i Bohuslän år 1969 berättar Oscar Johansson om odling av bondbönor och gråärter.

Socken Kareby
Landskap Bohuslän
Härad Inlands Södre hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Uppsala (DFU)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Fler sägner från Bohuslän

Se alla i Bohuslän »
Kareby, Bohuslän

Kloka

Det kom en finsker käring in till skollärare Wedins i Kare- by och bad om, men hon fick inget. ”Du ska’ få för detta. Nu ska’ du få lägga dej,” sa’ käringen till Wedins fru. Hon blev krumpen och fick ligga sådan ett helt år. Då kom den finska käringen igen och frågade fru Wedin, hur hon mådde. ”Jag har inte kunnat vara uppe se’n mor var här,” sa’ fru Wedin. ”Du ska komma upp nu,” sa’ käringen. Och då blev fru Wedin bra. Kunde en slå till en sådan käring för näsan, så det kom blod, eller ock kasta eldmörja på henne, så kunde hon inte göra en något ont.

1934 Läs sägen →
Kareby, Bohuslän

Vårarbete

När de hade satt plogen i åkern och hade plöjt ett par fåror, skulle de in och ha plogmat; det var panne- kaka. Det var ingen viss dag. De odlade mycket bönor. Bönorna sattes på april. Böne- söndag skulle bönan ha tre blad; då skulle det bli gott år.

1934 Läs sägen →
Kareby, Bohuslän

Vattenväsen

Näcken var grön som sjögräs. När en badade, så skulle en ta stål med sig. Det var bäst att ta en kniv som det var egg på båda sidor på, den skulle en sätta i vattnet, innan en badade. Det kallades att en band Näcken. Han kunde inte göra en något ont. Näcken var en stor speleman. Han spelade på alla instrument. Om en ville lära sig, så skulle en ta en svart katt och kasta un- der en bro. Först skulle en gå till bron i två torsdagskvällar klockan 12 på natten. Den tredje torsdagskvällen, så skulle en ta katten med och kasta i vattnet. När Näcken fick katten, så kom han upp och visade sig, och då fick en lära att spela av honom. En fick lära att spela vad en ville. / Havsfrun bodde på sjöbotten. Hon hade all slags boskap. När hon kom upp ur vattnet, så hade hon dem med sig. Far min såg dem. Det var kor. De var som vanliga kor. Men de gick aldrig och betade på dagen. Men när det blev kvällen, kom de fram. Havs- frun var ett fruntimmer. Hon var så fin. Strömgubben var i bäcken. Det var en liten gubbe, som bodde där. Om man hade en kvarn i bäc- ken, så ville han vara med och sköta om den. Han stoppade kvarnen, när han ville va- ra i fred. Min gamle morfar, han kunde tala om att om de inte höll fred, när solen gick ned och en stund efteråt, så blev det något fel med kvarnen. Han tände eld i kvarnen, så att elden rök omkr. stenarna.

1944 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR