Transkriberad uppteckning

I nämda berg bodde ett troll med sin familj. Varje Julafton brukade de gästa en intill berget liggande bondgård där de firade julfäst. Folket måste då själva fly till granngårdarna. En julafton kom där två kringvandrare till gården och bad att få husrum över natten, detta skulle de gärna fått svarade far i huset, men vi kan själva inte vara hemma i kväll, för saken är den att i berget här intill bor ett troll som med sin familj brukar komma var julafton och då vilja de rå om huset ensamma. Åhå, är det inget annat så är det ingen fara tyckte vandrare trollet ska vi nog veta rå med. Och så skulle de få stanna över natten. Bonden och hans familj lagade sig i ordning och gick. Vandrarne "som hadde med sig var sin tama björn lydande namnen riv och slit" kröpo uppå ungnen (ett utrymme över den / murade bakungnen i gamla bostäder) och lade sig att sova, fram mot midnatt vaknade de av att trollen gjorde sitt inträde, ty här luktar kristet blod sade bergafar när han trädde in, sedan började de att laga mat och duka fram på bordet, servisen bestod av rent guld. Vandrare som ifrån sitt göm- ställe åsågo detta väntade tills trollen fick satt sig till bords, då sade den ene vandraren till sin björn riv och visade på trollen och den andre sade slit och så rusade båda björnarna mitt bland trollen å rev och slet dessa blevo förskräkta och flydde hals över huvud, lämnande kvar guldet och sina andra tillhörigheter. Trollen trivdes efter denna händelse inte i Långelanda, som de sade att de inte fingo vara i fred för Långelanda kobjälla (Kyrklockan) och gömme kattor (Gården hette Gömme, och kattorna voro björnarna) därför beslutade de flytta till Norge, och träffade avtal med en skeppare som skulle segla dem och deras bohag dit. En natt instuvades lasten, och när de voro segelklara / tillsades skepparen att gå och lägga sig, trollkäringen tog hand om rodret och dottern ställde sig på utkik. En gång hörde skepparen att dottern ropade lova lova här är ett kyrketorn varav han kunde förstå att de svävade uppe i rymden. Framkomna till bestäm- melseorten skulle lasten lossas trollet befallde då att den skulle kastas i sjön. Vid avresan fick skepparen förutom riklig belöning i guld en duk med tre knutar på av trollkäringen, när du löser upp den första knuten får du lagom segelvind sa hon, när du lös upp den andra knuten börjar det att blåsa, men den tredje bör du inte lösa upp. Skepparen gav si nu iväg hemmåt och gjorde som trollkäringen sagt åt honom, löste upp den första knuten och fick då god segelvind. Därefter löste han upp den andra knuten och vinden ökade då i styrka, kommen i närheten av bryggan löste han upp den tredje knuten vinden övergick då i storm så våldsam att han knapt kunde taga sig i land. / En gång därefter var nämda skeppare på besök i Norge och hälsade då på trollet från Svantåsberget, först träffade han trollkäringen som blev mycket glad åt besöket, nu blir nog far glad när han får höra något från Sverige, men han har blivit så blind på sista tiden så han ser ingen ting, när han nu får höra att ni är här vill han nog ta er i hand och hälsa på er, men jag skall elda en järnstång varm som ni får sticka i handen på honom för annars krammar han er aldeles fördärvad, när så eldstången var eldad röd gick skepparen in till trollgubben som strax kände att där luktade kristet blod, när sedan han fick reda på vem det var ville han ta honom i hand skepparen stak då järnstången i handen på honom som han krammade i mos å änn fins det varmt blod i svensken sa han. Bidrag till Handelstidningens Veckoblad och Vestsvenska Folkminnesföreningens nu pågående pristävlan Karl Olsson Gunnarsbo Varekil