Transkriberad uppteckning

Förbi Tegneby kyrka rinner en å som kallas Storån, i denna å c:a 300 meter från kyrkan intill landsvägen Hogen-Taflebord vid vägbron (Sule- bron) finns en hölj i ån, som kallas Klockhöjden. Traditionen förmäler, att den stora kyrkklockan legat i höljen i 7 år, och klockan säger när den ringer: "7 år i höljen en man död". Kyrkklocken är enligt traditionen gjuten i en kohage å Holms ägor före 1500-talet, och enligt samma upp- gifter smälte mästarens gesäll metallen, under tiden han gjorde detta var mästaren ute i bygden och söp och kom inte tillbaka när metallen var färdig utan gesällen måste gjuta klockan. När mästaren sent omsider kom tillbaka och fick se att hans hjälp- reda hade gått honom i förväg, då blev han vred och slog ihjäl honom. Att kyrkklockan legat i höljen har nog ingen tvivlat på, men alla ha de funderat på hur den kan ha kommit dit, det har nämligen ingen med bestämdhet kunnat säga. En del har trott, att man ringt så häftigt att klockan lossnat och åkt ut genom torngluggen, men de gissningarna ha fallit på sin egen orimlighet, därför att avståndet mellan kyrkan och höljen är för stort. Senare tiders forskningar ha dock löst gåtan. Under Gustaf Vasas regering arrenderade Sverige Bohuslän av Dan- mark på 9 år, och när 2 år gått till ända av denna arrendetid så ut- färdade kungen ett påbud, som vi alla känner till, att kyrkklockorna skulle indragas till staten. Då tog sockenborna ned klockan och sänkte den i nyss nämnda hölj, och när 7 år hade gått, var arrendetiden ute, och Bohuslän återgick till Danmarks förvaltning. Då togs klockan upp och uppsattes på sin rätta plats. Men om den traditionen, att klockan säger: "en man död", åsyftar gesällen, som blev ihjälslagen av sin mästare, eller om en man har fått sätta livet till när klockan togs ned eller sattes upp i tornet, därom har forskningen inte kommit till något resultat. Ängebacken den 20/1 1945. Albert Berntson. / År 1757 blev Arvid Gren av Rossön och Kärreberg komminister i Stala (pastor i Torslanda år 1775). Under hans tid som komminister i Stala byggdes de boningshus på bostället Hårleby, som står än i dag. När snickarna skulle mittdraga stockarna och dessa voro greniga, svuro de över grenarna. Detta kom till prästens kännedom, och han tillrätta- visade dem med orden: "Det rår inte Grenarna för, det är kvistarnas skull". Komminister i Stala efter Gren torde ha varit Eriksson, Johannes Näring och Johan Hollander. En dag, när Hollander var ute och gick och kom till den lilla bron över bäcken intill det ställe, där Arvid Olssons i Hårleby änka nu bor, stötte han ihop med en hästskjuts, körd av torparen Andreas Olsson i Hårleby (Gilltorp), fosterfar till "Skojare-Alfred". Hollander föll utför bron och slog ihjäl sig. Detta skedde år 1829. Änkan bodde sedan på ett litet torpställe, som heter Brastad. Tomten kallas än i dag för Hollanderska tomten. Efter Hollander blev Joh. Fr. Hjort kom- minister i Stala. Därefter Elias Bredberg åren 1836-1838. Bredberg hade en son, som hette Frans - fader till sjökapten Bredberg på Kärreberg. Denne Frans stal får på holmarna i Stigfjorden och blev dömd till 40 par spö. Detta straff överlevde han inte. Folkhumorn präglade uttrycket att fadern matade fåren, men sonen stal fåren. Efter Bredberg blev Adolf Berggren komminister i Stala. Hans änka bodde under sina återstående dagar i en ryggåsstuga på den tomt, där Anders Johansson sedan bodde. Komministrar efter Berggren ha varit: A. W. Wetterkvist 1855-1862; J. Sörensson 1863-1891; Bengtsson 1895-1908; Möller 1908-1939; Setterby 1939- / En präst sänd av Gud. År 1858 kom till Morlanda pastorat en komminister, som hette Jakob Fredrik Ekman. Ekman hade en svag hälsa, så att om honom kunde man med skäl säga, att Guds kraft fullkomnades i svaghet. Trots sin kroppsliga svaghet, men driven av Guds Ande, var han en outtröttlig själssörjare, som älskade Gud över allting och sin medmänniska såsom sig själv. En tid efter det att Ekman kom till Morlanda blev hans hem hem- sökt av tvenne tjuvar, som stulo en mängd kläder och matvaror från honom. Ekman anmälde stölden för höga vederbörande. Tjuvarna blevo gripna och dömda till två års fängelse. När Ekman fick höra, att tju- varna fått en så hård dom, ångrade han att han anmält stölden och försökte taga tillbaka anmälan. Detta lyckades emellertid inte, men då försörjde han i stället (av den lilla lön han hade) de båda tju- varnas familjer under hela fängelsetiden. Under tiden som Ekman var komminister på Morlanda bodde på Tyfta en man, som hette Falk. (Släkten antagligen inflyttad från södra Sve- rige.) Under 1700- och 1800-talets sillfiskeperioder var det en mängd personer från övriga landskap i Sverige och även från utlandet, som sökte sig till Bohuslän och sedan blevo bosatta där. Bland andra kan jag nämna min farfars farfar Bernt Rassmusson, som kom från Frände- fors socken och blev gift med Ana Anundsdotter två år efter det att han kom till Bohuslän, alltså år 1782. De bosatte sig i Anas föräld- rahem, Fjällegärde, Tegneby socken. Av övriga personer, som kom till Bohuslän, kan t. ex. nämnas släkten Sällgren och om jag är rätt under- rättad Kryssel och Gottlander på Klädesholmen. Den förut omnämnde Falk på Tyfta var en hård och otillgänglig person, som levde endast för att samla sådana skatter, vilka rost och mal fördärva. Ekman besökte ofta Falk och påminde honom om att först söka Guds rike och hans rättfärdighet. Falk ville dock icke lyssna till Ekmans förmaningar, men Ekman tröttnade inte utan fortsatte att besöka Falk, vars hårda sinne mjuknade mer och mer och till slut fick ett sinne vilket stod i harmoni med Guds vilja. Falk donerade egendomen Tyfta för att där bygga ett ålderdoms- hem för fattiga och ålderstigna samt en summa penningar till en fond, vars avkastning skall gå till inköp av fiskebåtar till fattiga fis- karänkor. Under Falks sista dagar blev Ekman honom så oumbärlig, att denne nästan dagligen måste besöka Falk. Nu vilar både pastor Ekman och Falk i sina gravar, men deras goda gärningar lever ännu tacksamt i folkets minne. Ängebacken den 20 april 1945 Albert Berntson. / Nedanstående händelser äro berättade av bonden Helge Olsson, Skörtorp (född 1762) för hans son Nils Helgesson, Skörtorp (född 1789), av denne i sin tur för sina söner Herman Nils- son, Skörtorp (född 1829), och komminister Johannes Nilsson, Grebbe- stad (född 1840). Herman Nilsson har berättat det för sina söner Robert och Johan Hermansson (födda 1871 resp. 1876). Omkring år 1751 kom till Tegneby pastorat en kyrkoherde, som hette Stefan Enander (död 1784). Enander var ett odjur i människo- hamn. Under Enanders tid sökte en prästman, som hette Eriksson, kom- ministertjänsten i Stala församling i Tegneby pastorat. Detta miss- hagade Enander, som skulle ha yttrat, att om Eriksson bleve vald till komminister i Stala, så skulle Enander pina Eriksson värre än fan, när han kom till helvetet. Eriksson svarade då, att medan grä- set gror, kan kon dö - och så skedde också - Enander dog, och Eriks- son fick tjänsten. På det ställe, där nu August Johansson i Tvet bor, bodde vid denna tid en bonde, vars kor hade kommit in på Enanders ägor. Bond- hustrun skulle köra bort korna, då Enander kom och fick se detta. Enander skar då bort tungan ur munnen på henne. När folk hittade henne, satt hon framåtlutad och överhöljd av blod men vid full sans och oförmögen att tala - hon endast pekade på prästgården. Vid landsvägsbron intill Norgrens tomt vid Tegneby gamla mejeri stod en skvaltkvarn. Mjölnaren hade kommit i onåd hos Enander. En natt försvann mjölnaren, och först flera år efter Enanders död, när man skulle gräva och räta loppet på en bäck vid kvarnen, fann man skelettet efter mjölnaren. Enander höll en gång husförhör i Stala. En bonde från Dalen fick då rätt många frågor. Han tröttnade på detta och frågade, om han fick ställa en fråga till kyrkoherden under förutsättning att kyrkoherden ej blev arg. Detta lovade kyrkoherden. Bonden frågade då, om han visste vad helvetets grundvalar voro lagda av. Detta kunde Enander icke svara på. "Jo", svarade bonden, "de äro lagda av ogud- aktiga prästers huvudskallar". Enander blev arg, men bonden påminde honom om hans löfte. Då sade Enander, att han "skulle komma ihåg bonden". En tid därefter fick Enander under en ridtur syn på bonden. Men den som vände var allt Enander. Den bonden måste säkert varit lika svår som Enander. År 1900, när en släkting till mig Anders Andersson arrenderade Tegneby, hittades ett skelett av en man bakom Tegneby ladugård. Ske- lettet var nedgrävt en halv meter under jordytan. Även detta mord torde sannolikt ha begåtts av Enander. Enander var gift tre gånger. Den sista hustrun överlevde honom, men det är mycket tvivelaktigt, om hans två första hustrur dogo en naturlig död. Enander var så grym, att när han låg på dödsbädden och ej kunde stå upp och slå sin hustru, han i stället bad henne komma till sängen, och när hon gjort detta, nöp han henne så mycket han förmådde. I Stala fanns en klockare, som bodde på Härlycke (Luddens tomt). Klockaren friade till Enanders dotter och blev lyckligt gift med henne, men han vågade ej gå till Tegneby, när Enander var hemma. Men de unga tu hade överenskommit, att klockaren skulle gå upp på / ett berg och se efter om hon hade hissat flaggan i topp på Tegneby prästgård - det var tecknet på att Enander icke var hemma. Men så kom tjänstefolket underfund med knepet, och en gång hissade de flag- gan, när Enander var hemma. Helge Olsson i Skörtorp kände tyvärr inte till vilket mottagande klockaren fick den gången. När Enander en söndag predikade i Stala kyrka, lutade sig en bonde från Kärra över bänken och tog en gammal psalmbok. Då ropade Enander: "Stjäl du böcker?" - "Nej!", svarade bonden, "jag skall lägga den tillbaka". Då skrek Enander: "Så krullnackad du äst, så hårdnackad äst du". Enander hade en pojke, som drunknade i Tegneby damm, när han lekte med en båt. Enander hade en murad grav under Tegneby gamla kyrka, men när den gamla kyrkan revs år 1891, så buros kistorna ut på kyrkogården och öppnades. Skeletten efter Enander och hans hust- rur voro liksom kistorna ganska väl bibehållna, men skelettet efter den lille pojken var nästan förmultnat, men båten, som pojken lekt med, när han drunknade - den låg i kistan. Att pojken låg i kistan i Enanders grav, hade Helge Olssons efterkommande reda på, men ej att båten låg i kistan. / Natten till den 28 juli år 1888 förövades ett mord i Angrinseröd i Långelanda socken på Orust. Mördarna voro två bröder, Otto och Jo- han Krans från Resteröds socken, samt skräddaren Johan Olausson från Långelanda. Dessa tre arbetade i Strömman & Larssons brädgård i Göte- borg. En dag yttrade Otto, att deras nuvarande arbete var för tungt. Han sade sig ha stulit på många ställen men klarat sig, därför att han alltid hade nekat. Då talade skräddaren om, att han kände ett gammalt par i Angrinseröd, som hade mycket pengar förvarade i en kista. På nat- ten gjorde de upp en plan i Slottsskogen i Göteborg, och därefter vand- rade de till Olof Johansson i Angrinseröd, dit de anlände en natt. De slogo ihjäl hustrun och sköto ut ögat på Olof Johansson. En bonde, som bodde i närheten och som hette Johannes Andersson i Angrinseröd, märkte att något var på tok i grannstugan och alarmerade en annan granne, Nik- las Karlsson. Detta märkte skräddaren, som sade till kumpanerna, att det var bäst att de avlägsnade sig. Man spårade dem till Husegärdet vid sjön, där man märkte att de stulit en båt. Under överfärden med denna voro bröderna Krans så förbittrade på skräddaren för att de ej fått något byte, att de ville kasta skräddaren i sjön, men han bad för sitt liv. På mordplatsen hade de emellertid kvarlämnat en tång, som läns- mannen tog vara på. Bonden Petter Torberndtsson i Östra Bö gick då till länsmannen och bad att få se på tången, vilken han igenkände som skräd- darens tillhörighet. Mördarna blevo gripna och dömda till livstids straffarbete. Otto Krans dog i fängelset. Johan Krans kom ut ur fängelset omkring år 1900 och skräddaren år 1914. Ängebacken den 20/1 1945 Albert Berntson. / På 1850-talet bodde på Hällesberg en bonde Niklas Persson. En natt skulle en annan bonde, Andersson i Långeby, för kommunens räkning köra till Göteborg med en summa penningar till länsstyrelsen. Detta kände Niklas till och passade därför på i Molleröds dal för att röva pengarna från Andersson. I sista minuten kom dock Anderssons son Teodor att följa med. Därför vågade Niklas sig ej fram. En stund efteråt kom postbäraren gående. Denne blev i stället överfallen och nästan ihjälslagen av Nik- las, som sedan rövade ifrån honom postväskan. En annan gång var Niklas Persson inblandad i en process. Han tub- bade därvid sina båda torpare, Anders Säker och en kvinna, kallad Bona, att vittna falskt till Niklas Perssons fördel mot en ersättning av en halv skäppa bönor. Båda dessa vittnen blevo "konstiga" innan de dogo. Niklas Persson hade tillsammans med Mattsson i Härlycke gått i borgen för Niklas broder, Petter Persson, för en säck havre i socken- magasinet. Petter Persson kunde icke betala, varför borgensmännen blevo krävda. Niklas Persson nekade till att han gått i borgen och gick ed härpå, men Mattsson erkände. Niklas Persson fick 3 års straff- arbete. Mattsson slapp betala. Magasinsförvaltaren hade nämligen icke krävt i rätt tid, och borgensförbindelsen var preskriberad. Förvaltaren fick själv betala havren. Niklas Persson hade två barn med sin syster. Dessa barn tog han livet av på ett mycket bestialiskt sätt. Ängebacken den 15 september 1945 Albert Berntson. / Häradsdomaren i Övre Hoga. På 1850-talet levde på Övre Hoga i Stala socken en häradsdomare och lantbrukare, som hette Lars Andersson. Han var född 1805 och gift tre gånger. I första giftet hade han sonen Anders. Denne var född år 1833 och bosatt på Kärra (Krosskärr). I andra giftet hade han en dotter, Katarina, som var född år 1848 och som sedermera blev gift med Herman Hansson i Melleby, Tegneby socken. Ryktet förtäljer, att häradsdomaren knuffade sin andra hustru utför en trappa, så att hon slog ihjäl sig. Att det var fråga om mord kunde dock aldrig bevisas, då något vittne till händelsen icke fanns. Häradsdomaren förklarade själv, att det hela var en olyckshändelse. Hustrun hade snavat i trappan och fallit utför densamma. Därvid hade hon ådragit sig så svåra skador, att hon avlidit. Med den förklaringen fick saken bero. Endast kort tid hade förflutit efter den andra hustruns död, när Lars Andersson gifte om sig igen. Denna hans tredje fru, Johanna, var hela 26 år yngre än han själv. En tid efter giftermålet mötte häradsdomaren vid tingsstället i Svanesund sin gode vän Olle Andersson från Kärra i Röra socken. Olle Andersson gratulerade honom till hans unga fru. Häradsdomaren tackade och sade: "Å du har din gamla skralla kvar du?" - "Å ja", svarade Olle Andersson, "å jä får allt hana också, för jä har inte så höje trapp". Med sin tredje hustru hade Lars Andersson 7 barn. De voro: Karl född 1853, Nicklas född 1855, Olle född 1858, Johan född 1860, Abraham född 1863, Sander född 1865 och Teodor född 1875. "Fädernas missgärningar sträcker sig inpå barnen intill tredje och fjärde led, de som mig hata", säger Skriften. Det sanna i Skrif- tens ord utvisar följande händelse. När Teodor var 18 år gammal, kom han en natt i slagsmål med två ökända skojare, bröderna Sax och Dristig, och blev av dessa ihjäl- slagen. Mördarne voro söner till en torpare på Trolltorps mark vid namn Samuel, som gick under öknamnet Harpes. Endast fyra års fängelse fingo bröderna till straff för mordet. Detta milda straff hade de till stor del doktor Olsson, även kallad Blodrädd, att tacka för. Doktor Olssons obduktionsprotokoll utvisade nämligen, att Teodor hade en mycket tunn skallbas, vilket var orsaken till att slagsmålet fick en så olycklig utgång. Till saken hör också, att doktor Olsson och den mördades fader voro de bittraste ovänner, varför man allmänt an- tog, att doktor Olsson gjorde allt för att hjälpa mördarna. Ängebacken den 14 maj 1945 Albert Berntson. / På ett torp, som heter Backen under Hårleby, bodde på 1850-talet en kvinna som hette Anneka. Hon hade en son som hette Klas och var en odåga. Han fick en dag den djävulska idén, att han skulle slå ihjäl sin granne och därefter dränka sig själv i Tjänsvattnet. Grannen hette Petter och bodde c:a 100 meter därifrån på ett torp som hette Husetorpet. Klas var utrustad med en blydagg. Petter gick på sin åker och grävde, och hans hustru slog sönder jordklimpar med en träklubba. När Petter fick se Klas komma, sprang han, men hustrun sprang efter Klas och fällde honom med ett slag av klubban. Då vände Petter tillbaka och slog Klas 3 slag med spaden. Sedan hackade han honom med spaden i ansiktet. Folk kom till och bar in Klas i hans moders stuga och lade honom på sängen och gingo sedan därifrån. Eftersom Klas moder var i Göteborg, kommo grannarna tillbaka på morgonen därpå för att se till Klas. Han hade då rullat ur sängen och låg död i en blodpöl på golvet. Petter fick böta 150 kronor. Dessa pengar fick han av kommunen. Man kände nämligen en lättnad för att man blivit av med Klas. På 1860-talet hittades ett barnlik i Tjänsvattnet. Folk utpekade modern som mörderskan, men länsmannen tog ej henne i förhör utan förhör- de i stället en del oskyldiga kvinnor. (Ganska genomskinligt.) Nyårsnatten till år 1869 brann ladugården ned för denne länsman. Alla levande och döda inventarier brunno upp. Ryktet påstod då, att en torpare från Barrviken blivit lejd att "tända på". Ryktet uppgav också, att samme länsman tog mutor i stor utsträckning, En bonde, som varit med om att utsprida detta rykte, Niklas Henriksson i Långeby, fick sona detta med 28 dagar "på vatten och bröd". Av detta stränga straff åld- rades han tio år. På Assmunderöd bodde på 1800-talet en byggmästare och storhandlare, som hette Klingstedt. År 1876 byggde han doktorsbostaden på Hårleby, men ackordet gick dåligt ihop för honom. När doktorsbostaden var nästan fär- dig, lejde Klingstedt Skojar-Alfred på Gustorp för en ersättning av 75 kronor, ett ankare brännvin och en dubbelbössa att tända på bostaden. Skojar-Alfred i sin tur lejde en bonde, Niklas Persson i Hällesberg, att utföra uppdraget mot en ersättning av 10 kronor. För att målarna som voro sysselsatta med doktorsbostaden ej skulle brännas inne, bjöd Skojar-Alf- red dem en natt på brännvin hemma hos sig. Under tiden tände Persson på, och doktorsbostaden brann helt ned. Branden ägde rum år 1876. Samme byggmästare byggde även en ladugård på Assmunderöd. När ladu- gården var nästan färdig, brann även den ned en natt. Härvid innebrändes tre snickare som lågo och sovo i höet. Klingstedt blev ändå utfattig, men han fick komma till sin måg, kronofogde Wallgren i Inlands Fräkne härad, och bo där, men när sedan Wallgren rymde och tog kassorna med sig, hade Klingstedt ingen försörj- ningsmöjlighet. Klingstedt måste därför vända tillbaka till sin hemkom- mun, Torps socken på Orust, där han bortauktionerades till den minst- bjudande. (Han var morfar till operasångaren Åke Wallgren.) / På slutet av 1700-talet bodde på Skantorp en bonde som hette John. Denne var en verklig skräck för sin omgivning. Vid sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talet skulle han ha köpt den gården på Skörtorp, som nu äges av Martin Johanssons arvingar, men köpet gick om intet till stor glädje för skörtorpsborna. John hade en hushållerska, som blev gravid. En natt försvann hushållerskan. Flera år efter Johns död hittades hennes skelett nedgrävt på Skantorps utmarker vid Gustorps rågång vid Maltemyr. En kvinna från Norra Hjälmvik, som hette Kari, hade varit på Gus- torp och varit kokerska på ett bröllop. När hon gick hem, var hon något berusad och blev liggande på en åkerteg på Härlycke ägor. Helge i Skör- torp gick förbi henne och trodde att hon sov, men när han tog henne i armen, fick han se att hon var död. Hon hade en butelj brännvin vid sin sida. Åkertegen kallas ännu i dag för "Karis bäck". En dag när Helge i Skörtorp kom gående från Nösund och hade hunnit till övergången av Storån mellan torpet Hea och Skorvö, fick han se en hop störar och slanor ligga vid kanten av ån. Man hade då dragit upp en man från Härlycke vid namn Torgils. Höljen kallas ännu i dag för "Tor- gils hölj". Slut på Helge Olssons berättelser. Ängebacken den 20/1 1945. Albert Berntson.