Transkriberad uppteckning

Guldbrandsson på Åstol (han var av Starke Guldbrands släkt) kom från Tjörn med sin hustru och slog upp krog. Han tjänade bra med pengar. Då karlarna inte hade mera pengar kvar, fick de supa på kredit. Men G. var en obarmhärtig fordringsägare. När han tyckte att han hade väntat nog länge på betalning, tog han sin bessman och gick in i gäldenärens stuga, passade på då han visste att denne inte hade några pengar. Det blev gråt och jämmer, när G. kom med sin bessman. Folk fick lämna honom det värdefullaste de hade, silversaker, fjäderbolstrar m. m. Han samla- de så mycket så han fick knappt plats för allt i sitt hus. Han hade nisse. Folk såg hur nissen gick kring G:s magasiner och på hans bryggor. En fiskare hade varit hos en bonde på Tjörn och fått en långhalmskärve. "Då du ändå skall till Åstol, kan du ta med dej en till Guldbrandsson." sa bonden. Men den kärven, han skickade med till / G. var större än den torparen fått. Fiskaren tog bägge kärvarna. Så tänkte han: "G. har god råd. Jag tar den stora kärven och ger G. den mindre." Och han lade den mindre körven på G:s brygga och tog den större på nacken och började gå hemåt. Men han fick en örfil, så han tappade "kärvet". Han tog upp det igen och fortsatte att gå. Men då kom något och puttade till kärvet, så han tappade det. Han tog åter upp kärvet, men snart rev det av honom kärvet igen. Då för- stod han hur det var fatt och vände om och tog det lilla. Då fick han gå i fred. G. hade ofta besök av Hin håle, som kom i skepnad av en svart hund. Men far såg honom en gång. Hunden stod uppe på berget och hade sex ben. Ibland när isen låg kom han springande i skepnad av en svart häst och det slog upp eldbloss ur halsen på honom. Alltid när han kom, blev det slagsmål på krogen. Hustrun blev gammal och G. höll sej väl med en annan. Hustrun visste om ingenting, men när hon låg på dödsbädden, kom där en käring in till henne och sa: "Ja, nu ska du dö och inget gott får du av allt det som du har skrapat ihop. Men hon som G. har hållt / sej väl mä, hon får alltihop". - "Nej, det skall allt bli stopp med det, sa gumman. Hon kallade på en bekant och skänkte med varm hand till Rönnängs kyrka (som då var nybyggd) an silvertallrik att bära obla- terna på, en nattvardskalk och 2.000 riksdaler kontant. G. visste om ingenting. Men det lystes upp i kyrkan samma dag som det lystes för G. och tösen, som han hade hållit sej väl med. Han fick barn med den hustrun, men hon var honom otrogen med en fiskare. När gubben var borta, hängde hon ut en filla på en stubbe, men när han var i sitt hem, tog hon in den. En kväll satt hon och vaggade. Då såg hon genom fönstret, hur älskaren kom och stannade utanför. Då sjöng hon: Kom te mej te otta, då tuppen börjar å gal, för då ä den stygge burta, han ä oppe i kwärna å mal. I afses så glömde ja filla på stubben. Je ä nu så rädd för den stygge gubben, / Å bissan lull, å bissan lull, å bissan, lullan lej. Men fiskaren gick ändå inte. Då fortsatte hon och sjöng: Jag trur den gubben är fuller och galn, som inte kan höra att far ä hemma, far ä hemma. Bisseri lull, bisseri lullan lej. Guldbrandsson förstod ingenting och fiskaren gick.