Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
"Skogsråa" hade inte gått på den tiden som vargar- na fanns. För vargarna ville ta dem. Det var en gång som "e skogsrå" kom springande å hade en skock var- gar efter sig. När hon kom till en lada så hoppade hon upp å satte sig i gluggen. Så dängde hon med benen åt vargarna, som hoppade upp efter väggen å skul- le ta henne. I höet i ladan låg en dräng. Han blev rädd för "skogsråa" å slog till henne i ryggen, så att hon föll ned å blev vargmat.
Vädermärken
Jag är ingen specialist, men sedan 20-årsåldern har jag sysslat en smula med Vintergatan, och hittills har det gått rätt bra. Att det inte skulle bli någon nämnvärd snövinter före jul syntes i augusti. Men kring trettondagen får vi räkna med vinterns värsta ruskväder, antingen i form av snö eller snöblandat regn. Senare får vi bara tre eller fyra snöfall till, och de inträffar i februari och början av mars. Vad kölden beträffar, så vågar jag inte säga något bestämt, men före en kall vinter brukar det vara stora, ljusa fläckar på Vintergatan. Sådana syntes inte alls i höstas, och därför tror jag inte heller på någon kall vinter. För övrigt instämmer jag med den där Tjällmojägaren som i mitten av december spådde milt väder. Jagat har jag tillräckligt i min dar för att känna de där djurmärkena. Är rävar och rådjur feta på höstarna, då blir vintern kall. Men efter Vintergatan är det alldeles riktigt att de skulle vara magra på hösten. Jag lärde mig konsten av min gamle farbror i Skönnarbo. Men på den tiden trodde jag, att det var ett skämt av honom, precis som många andra tror, när det gäller gamla märken. Sedan dess har jag sett, att Vintergatan visar rätt. Den är ett av de säkraste märken vi har. Men det fordras en hel del vana för att kunna tyda Vintergatan. För min del har jag kommit så långt, att jag knappt behöver ta fel på mer än ett par dagar. Det låter ju enkelt, om jag säger, att vi har nyåret rätt uppåt, vinterhalvårets början i nordöst och vårkanten i sydväst. Sen har en bara alt dela in de båda halvorna på rätt sätt, så att en inte tar alltför mycket miste på datum. Kom sen ihåg, att klara, ljusa fläckar betyder kyla, och att grumliga partier betyder snö. Det var ont om båda sorterna i höstas, men som sagt, det största grumlet hade vi vid trettondagstiden.
Sägner om kyrkbyggen
Skäggemo kyrka kallas ett stort flyttblock som ligger i Tjällmo, mitt i ett kärr något hundratal meter norr om vägen Hättorp—Degerön. Enligt en sägen skulle blocket i forna tider ha varit "något slags gudstjänstlokal". I min barndom brukade jag leka vid stenen, och jag minns ännu, att jag tyckte, att den väldiga bjässen liknade en kyrka. Det kan ju hända att stenen har fått namnet på grund av att den liknar en kyrka.
Bösskämning
Nej, kom aldrig och påstå, att det är slut med skrocket! Det är bara så, att folk inte vill låtsas om, att de tror på det. Man behöver inte gå långt för att hitta folk som tror på bösskämning och annat trolleri. Det finns 40-åringar som är lika vidskepliga, som deras föräldrar var. När jag tjänstgjorde nånstans i norra Östergötland, skulle jag gå ut och jaga tillsammans med en ortsbo. Jag visste, att han trodde på bösskämning och mycket annat. Han hade en enkelbössa men ingen ammunition, och därför lovade jag, att han skulle få patroner av mig. Men först tog jag ut haglen, och sedan stukade jag patronerna, så att ingen kunde ana, att jag hade gjort något fuffens med dem. Innan vi gick till skogen, hälsade vi först på hos en granne som var släkt med min jaktkamrat. På gårdsplanen gick en tupp och spatserade. - Jag köper den där tuppen, om du kan skjuta honom, sa jag. - Ja, men det vore ju skada på tuppen, invände kamraten. - Du kan i alla fall inte skjuta honom, retades jag. Då vart han mån om att visa, hur styv skytt han var. Han sköt. Tuppen hoppade till och sprang sin väg. Skytten laddade om, tog stöd mot en äpplegren och sköt igen på bara 20 meters håll. Samma resultat. Han var alldeles vit i ansiktet efter andra skottet. — Mycke har ja trott om dej, sa han, men maken har ja aldrig trott. Ja såg ju, hur fjära rök åv tuppen. Var säker på att den där, han tror än i dag, att jag kan trolla!
"Perkels kättil" offerkälla i Tjällmo
En offerkälla av säreget slag är "Perkels kättil", en jättegryta i Klevherget, Klevera som berget också kallas, i Tjällmo. Grytan mäter omkring nio meter i djup och fyra meter i diameter. Men tyvärr har grytan förstörts av erosion. På bergets östra brant har sex meter av grytans vägg vittrat bort, och vattendjupet kan därför aldrig bli mer än tre meter. Men så högt står alltid vattnet, t.o.m. under de torraste somrar. Egendomligt nog står vattnet aldrig stilla i grytan, utan ytan rör sig ständigt runt. Just detta kan mycket väl ha givit upphov till föreställningen, att det är Perkel själv som rör i grytan. Kanske denna föreställning var upphovet till offren i Perkels kättil? Jag har hört gammalt folk säga, att folk offrade i grytan åt Perkel, inte för att hålla sig väl med honom eller rentav dyrka honom utan helt enkelt för att slippa honom.
Bålbackarna och Tingsberget
Just där allén från Kvarns herrgård kommer ut till landsvägen, låg förr ett offerbål på en backe, och på en backe lite längre bort låg ett bål till. Backarna kallas Bålbackarna. På gärdet vid vägens västra sida finns ett litet, platt berg, och åtminstone förr kunde man se, att det var en ring av rätt stora stenar kring berget. Bergknallen kallades Tingsberget, och det påstods att det för länge sen skulle ha hållits rättegång där om de där morden. Jag arrenderade en gång Kvarn, och på den tiden hette hela åkern Tingsberget. Nu är marken sönderstyckad, och jag tror inte, att det finns någon mer än jag som minns, vad åkern hette. Men de där morden, nej, det talades väl inte så mycket om dem, när jag kom hit på 1880-talet. Men kanske du Emma vet mera?
Bålbackarna och Tingsberget
När jag var barn, fanns det ingen som gick förbi Bålbackarna utan att kasta en sten, en gren eller åtminstone en pinne på bålen. Ofta gick vi barn och handlade åt våra föräldrar hos mor Ulla i Måttan, en duktig torparmor, som tog hem snus, kaffe och socker och sålde. Då gick vi förbi Bålbackarna, och liksom de vuxna stannade vi varje gång och ökade på högarna med en sten eller något annat. Offerbålen var rätt höga, åtminstone en meter, och rätt vidlyftiga i omfång. Att det hade kastats på mycket pinnar och grenar var tydligt, för rösena var liksom blandade med jord och det växte gräs i dem. Mord, jo, nu kommer jag ihåg. Det var två bröder som hade blivit spådda, att de skulle slå ihjäl varann. För att spådomen inte skulle kunna uppfyllas, skickade deras föräldrar bort dem åt olika håll. De växte upp och gav sig ut i världen, och så möttes de en gång vid Kvarn. De var så små när de skickades bort, att de inte kände igen varann, när de träffades. Men vad var det som de kom ihop sig om? Jo, det var så sant, de hade varsin hund, och rätt som det var började hundarna slåss. Bröderna blev också osams, och de slogs så grundligt, att båda dog. Där bröderna föll, där lades stenrösen upp, och sedan dess har alla som har haft sina vägar förbi ökat på rösena. Det påstods att det hade hållits rättegång kring Tingsberget, och en del vill påstå, att rättegången var just om brödernas slagsmål. Men inte tycktes folk ha tagit det där med rättegången så hårt. I min tidigaste barndom brukade de unga samlas vid Tingsberget och leka. Jag var för liten att vara med, men jag tror, att det kunde förekomma dans där, för när pojkarna gick dit, brukade en del av dem ha dragspel med sig. Det förekom också gudstjänster kring Tingsberget.
Friarevisa
Ack, lilla vännen min, den ja ej mera finner! Vem haver bringat dig att ändra dina sinnen? Skall jag förlora den, som mig sitt hjärta skänkt, och så till inte bli, allt vad jag haver tänkt! För aldri vill ja mer på jorden nånsin leva, det kan ja visserlig för Gud all sanning säga. Men ett vad jag dej ber, bedrag ej någen mer, det kommer nog en dag, då du får stort ansvar. Nu vill jag till ett slut dig i Guds hand befalla. Hav tack, min lilla vän, för kärleksstunder alla, som vi nu firat har i våra unga dar. Jag glömmer aldri dig förrän jag läggs i grav.
Friarevisa
Det gingo ett par flickor i den grönaste lund, ja, jungfrur det var de väl båda. Den ena hon var så hjärteligen glad, den andra hon var så bedrövad. Den rika hon sade till den den fattiga så här: »O, varföre är du så bedrövad? Har du mista bort din fader eller mor eller har du förlora din ära?» »Ja, inte sörjer ja varken fader eller mor, ej heller förlorat min ära, men mera sörjer jag den fagra ungersven, som vi båda hålla så kära.» »Den fagra ungersven, tänk allri på den, som vi båda håller så kära, för nog tar han mej, som penningar har, men den fattiga får söka sin gelika! Och ungersven han stog inte långt därifrån, han hörde vad de jungfrurna talte. »Ja, Herren Gud fader i höga himmelen, han vete vilkendera jag skall taga! Tager ja den rika, som penningar har, då bliver ju den fattiga förskjuten; men rikedomen är ett lån utav Gud, men kärleken han varar lite länger.» Och ungersven han sig bakom busken smög. Han räcker ju den fattiga handen. »Du tager väl mig som penningar har, och den fattiga får söka sin gelika?» Och ungersven han sig bakom busken smög och räcker den fattiga handen. »Och nu är du min och jag ska bliva din. Gud låte oss få leva länge samman!» Och äpplet det växer så högt opp i topp. Det måste till jorden nedfalla. Och den som blir försmådder utav sin lilla vän, han blir försmådder utav alla. Och äpplet det växer bå rött och grönt, men masken han bor likväl därinne, och ungersven han är ju bå fager och skön, men likväl bär han falskhet uti sinne.
Friarevisa
En jägare gick sig att jaga, en jägare gick sig att jaga, allt i den lunden grön, ja, ja, allt i den lunden grön. Där mötte han på vägen, där mötte han på vägen, en flicka som var skön, ja, ja, en flicka som var skön. »Varthän, varthän, skön flicka, varthän, varthän, skön flicka, varthän, du stolta mö, ja, ja, varthän, du stolta mö?» »Jo, jag skall gå hem till min fader, ja, jag skall gå hem till min fader, som bor i lunden grön, ja, ja, som bor i lunden grön.» »Vad skall du hos din fader, vad skall du hos din fader, som bor i lunden grön, ja, ja, som bor i lunden grön?» »Jo, där skall jag blommor plocka, ja, där skall jag blommor plocka, och binda kransar av, ja, ja, och binda kransar av.» »Vad skall du med de kransar, vad skall du med de kransar, som nu du binda skall, ja, ja, som nu du binda skall?» »Jo, dem skall vännen hava, ja, dem skall vännen hava uppå sin bröllopsdag, ja, ja, uppå sin bröllopsdag.»
Friarevisa
Det bodde en herre vid Hamburger bro, ja bro, han hade en dotter så fager och så tro. Till henne kommer seglandes en sjöman till lands å lands, han frägar sköna jungfrun vem hon skall ha till man. Då svarar jungfrun: »Sjömänner har jag älskat, sjömänner vill jag ha å ha, sjömänner vill jag älska till dess jag läggs i grav.» Men jungfruns fader säger: »Den sjöman du har älskat, den kan du aldrig få å få; i morgon vill jag låta den sjöman ihjäl slå.» Om morgonen helt bittida när sjöman skulle gå, ja gå, allt utanför dörren dess fader månde stå. Så drar han sin sabel och stöter den i sjömans bröst, och den sköna jungfrun förlorade sin tröst. Och jungfrun hon bad sin fader om förlov, ack lov, i morgon klockan 8 till skogen att få gå. »Ty där jag får höra de musikanter små, och där jag får roga mig så mycket jag förmår.» Och jungfrun hon dricker med förgift ett glas vin, ja vin, och detta dricker hon allt för kärasten sin. »Och lägg mig i hans kista och sedan i hans grav, sen vila vi förnöjda allt intill domedag!»
Friarevisa
Helina, o Helina, var ä du nu, min brud, i djupet sjunken neder i härlig brudaskrud? Ti la, ti la, la, Ti la, lalla, lalla, ti la, lalla, lalla, la. Ditt skepp skall föra mig långt utåt vildan hav, där vågen brusar förfärligt, tills dess jag läggs i kvav. Ti la, ti la, la etc.
Skrock och vidskepelse
Där daggkåpa växer, där ä de inte svårt te ta opp käller. Ja kan si så grant på marka, var källådra rinner fram.