Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen bodde i bergklyftorna i Höråsen. På Holma ö fanns det också troll. Ett troll het Skotte. Han simmar på en stor, lång sten över Byasjön. Den stenen står nu i Öströö utmark. - Jag har hört tal om att de tog ett korn från trollen, och trollen kom efter dem, men de kom undan. - Trollen lånte ut sina stora kopparkärl, och sen skulle folket lämna nåt i kärlen, då de satte dem tillbaka. Men en gång bar de sig illa åt, drängen tömde ut gröten, som bonden lagt i kärlet, och gjorde sitt behov i det. Sen fick de aldrig låna mer av trollen.
Drakeld och dolda skatter
Ve Ledbergs kyrka där ä de en stor hög, där di påstår, att di ser äll om nättera. Å där ska de vara en gullvagn nergrävd sen den hedniske tiden. De va en gång, som di to opp'en, å di hadde spänt för'en ett par tvillingstuta, som va uppfödda mä söt mjölk. Å så skulle di förståss tiga å inte säja ett ord, så länge di höll på mä'et. Å di hadde kommet så långt, så di hadde kört in vangen halvvägs i körka. Men då va de en utå kara, som inte kunne tiga, utan han sa: »Nu har vi'en allt här ändå!» Å i desamma va de, som de hadde sträckts ut e hann ur körka å gett vangen en knuff, så linera brast, å han åkte in i högen igen. Å sen har di aldri sett till'en mer.
Drakeld och dolda skatter
Oppför Klockartorpet där hänger di ut Hällesta körkesilver. Si när gamla körka brann, så kom silvert bort. Men de ä många, som har sitt'et, när trolla lägger ut'et te vädring.
Drakeld och dolda skatter
Ä när körka brann, så ramla e utå klockera ner i åna. Å nu säjer di, att klocka har kommet så långt bort, så ho ä änna bort ve Korsåna. Di har försökt te ta opp'na flera gånger, men de har inte gått. En gång så skulle di dra opp'na mä ett par tvillingstuta, som va oppfödda mä mjölk, men di skulle inte få säja ett ord unner arbetet. Å när di hadde fått opp'na så pass, så ho va så nära oppe, så kom de en gås å dro ett halmlass bort på bruna, å så satt de e kärng på lasset. »Nu har I vunnet spelet», sa ho. » Ja ska vara i Linköping inna kvällen», sa ho sen. Men då va de en utå kara, som inte kunne vara tyst, utan han sa: »Ja, då blir de då inte I, som vinner de spelet», sa han. Men i desamma så gick linera å, å klocka ho trall ner i åna igen, å sen har di inte sitt te'na mer.
Lokalsägner
Ve Starsjö finns de en storer sten, som di kallar för Brudsten. Å han ä höger som den största tall, å smal ä han, å så lutar han åt ena sia. Å di säjer, att de va ett brupar, som hadde vatt å blitt vigda. Å di råka ut för åskeväder å gick in unner sten å sökte skydd. Men då rämna sten, å di ä begravna inunner, säjer di.
Lokalsägner
Oppe i Vingåker där ä de en tall, som ä så djupa hål i. Å där säjer di, att de ä två kara, som har slaji ihjäl varandra. De skulle vara om e flicka, som di slogs. Å där ä två stycken stenkummel, som ä så höga så.
Lokalsägner
I Orsta (Olsta) backe nere i Risinge-sockna, där säjer di, att de ska ligga en kämpe begravder, som hette Otto (Ottar) Dunderhake.
Hobergs-gubben
I Östersjön här ute ve Vikbolannet ä de ett berg, som di kaller för Hoberget. Å där ska de bo en trollgubbe. Så va de en torpare; å hanses hustra hadde fått barn, å då måste han bju Hobergs-gubben te fadder också. Men han ville inte gå själver bju'en, utan han skicka sin dräng i stället. »Jaa, ja ska komma», sa Hobergs-gubben te drängen. »Va har I bjutt för annra?» — »Joo, de ä så många», sa drängen han. »Trumslagarn ha vi bjutt», sa han. »Jaså», sa Hobergs-gubben, »har I bjutt trumslagarn? Ja, då kommer ja inte, för han har slaji å mej ena benet en gång mä trumpinnen», sa han. De va åska han mena förståss.
Svart sugga rev ned Svinstads kyrkbygge
När kristendomen hade kommit till Bankekind, dröjde det inte länge förrän tiden var inne att bygga kyrkor. Så skedde också, bl.a. i den bygd som fick namnet Svinstad. Åldermannen sammankallade en stämma för överläggning om var kyrkan skulle stå. Det blev överenskommet att kyrkan skulle byggas i närheten av den plats, där gården Erikstad nu ligger. Skog fälldes, timmer höggs, och virket forslades till byggnadsplatsen. Arbetet började, men tredje natten började ofog bedrivas. Det var inte annat att göra än att samla ihop den kringspridda materielen och börja på nytt igen. Men nästa natt upprepades förstörelsen, och så skedde det i fortsättningen varje natt. De som ledde bygget samlades till rådslag. Alla var överens om att den utsedda platsen var den absolut bästa, men efter långt parlamenterande lyckades slutligen byggmästaren förmå stämman att låta utse en annan plats för kyrkbygget. Men innan dess gällde det att utröna, vilka de var som inte ville ha kyrkan på det först utsedda stället. Nästa natt gick ett par av de styrande till bygget för att speja efter nidingarna. De gick dit, så snart det hade blivit tillräckligt mörkt, och gömde sig bakom en del bråte. Först framåt midnatt började stockar och stenar flyga omkring i luften. Till en början såg gubbarna ingenting annat än de föremål som flög omkring åt alla håll. Men rätt som det var fick de se en stor, svart sugga följd av en kull smågrisar gå omkring och bryta loss bjälkar och plank och slunga omkring dem med sitt långa, kraftiga tryne. Gubbarna gav upp ett illvrål, dels av rädsla, dels för att skrämma suggan. Men i ett nu var suggan och smågrisarna som uppslukade av jorden. Männen skyn¬dade hem. Nästa morgon gick de till prästen och talade om, vad de hade sett under natten. När händelsen hade kommit till åldermannens kännedom, sammankallade han folket till överläggning. Nu förstod var och en, att det var övernaturliga makter som ville hindra, att någon kyrka blev byggd på det stället. Stämmodeltagarna gick bort till byggplatsen för att titta på eländet. Någon satte i fråga, om prästen hade glömt att viga kyrkotomten, men denne förklarade, att det var det första han hade gjort, sedan det blev bestämt att kyrkan skulle byggas där. Att det inte lönade sig att fortsätta med bygget, det var tydligt. När diskussionen pågick, närmade sig en storvuxen gubbe. Han såg mycket gammal ut, men det syntes i alla fall, att han hade väldiga kroppskrafter. I ska inte försöke å bygge erat gudahus här, sa han. Ja vet, att I tänker göre dä. Men dä kommer inte å lyckes, för här ä dä starke makter I har å göre mä. Om I vill ly' mitt rå, så ska I köre grunnstocken te en anner plass, men han ska dras utå ett par helsvarte tvillingkalve, å dä har I inga. Men nere på Mälänga går dä ett par tockne på bete, å döm kan I få låne. Gubbarna ville veta, vem den främmande var. — Dä gör däsamme vem ja ä, svarade gubben, men gör söm ja säjer! Tvillingkalva mina, å dam får I låne; skicke dit en kar hare! Dä ligger ett ok ve sjöstranna. Ta å lägg dä på öka; di ä inte svåre te få håll på. I får köre döm hit, men söm I ha spänt döm för stocken, så får I inte ta i tömma videre, utan låt kalva gå dit di vill, å där di stanner mä stocken, där ska I bygge körka, å där får I ha 'na i fre. Så snart gubben hade sagt detta, var han spårlöst försvunnen. De svarta tvillingkalvarna gick och betade i Mälängen. Det var lätt att fånga dem. En timmerstock spändes efter dem, och sedan bar det av i flygande fläng. Kalvarna rusade uppför en större höjd. Några av männen skyndade efter. De såg åt vilket håll kalvarna sprang, men när de kom upp på höjden såg de inte ett spår av kalvarna utan bara stocken, som de hade lämnat efter sig. Stämmodeltagarna förstod mycket väl, att de hade att göra med övernaturliga varelser, men eftersom dessa tycktes vara välvilligt stämda, beslöt de att lyda deras vilja. Kyrkan byggdes på den anvisade platsen, och där står den än i dag. Socknen fick heta Svinstad till minne av att det var ett svin som var upphovet till att kyrkan byggdes, där den nu står. Men i början av 1900-talet byttes det gamla namnet ut, och socknen fick efter häradet heta Bankekind. Ja, så berättade min mor sägnen om Svinstads kyrkbygge. Hon var född 1858, och hennes släktingar hade bott i Svinstad i hundratals år.
När trollen kastade Svinstads kyrkklocka i sjön
Förr bodde troll i en del berg i Svinstad, Lex. i Tjuvbergen. Ribhantorpbergen, Smedberget och Glasberget. På sina håll bodde också jättar i berghålor. När Svinstads kyrka hade fått sin klocka, var sockenborna glada över kyrkan och klockan, men jättarna och trollen var arga. Jätten Ler i Glasberget blev grym till sinnes, när han fick höra pinglandet från "den svarta och den vita skällko", som stod däruppe på backen. Han slungade iväg ett klippstycke för att krossa "kon", men stycket föll ner vid Erikstad långt bortom kyrkan. — Ja träffte dej inte, men ja feck dej te å tige ändå, sa jätten. Och så gick han in i sin håla och somnade. Trollen kom överens om att kasta klockan i sjön. De bar ner henne till stranden en natt och kastade ut henne ett stycke i sjön. Men då ville det sig så, att en dräng som hade varit ute på senheten fick höra ett klingande ljud. Kläppen slog mot klockans kant. Drängen tittade uppåt och fick se klockan singla iväg över vattnet. Trollen såg han inte, för de var osynliga för människor. Drängen förstod, hur det hängde ihop. Han sprang till prästgården och väckte prästen. Sedan sprang han hem och väckte sin husbonde. Men ingendera trodde honom. De trodde snarare, att han hade blivit tokig. Husbonden befallde honom att gå och lägga sig. Drängen brydde sig inte om, vad de båda tyckte och sade. Han gick till kyrkans tillsyningsman, som inte heller trodde honom. Till slut kom de överens om att göra sällskap till kyrkan för att se, vem som hade rätt. I klockstapeln fanns ingen klocka. Båda gick till prästen men då vart det annat av. Det vart bråttom med att båda upp folk att försöka ta upp klockan. Snart tågade drängen iväg till stranden med ett lag bärgningsfolk. När karlarna höll på att göra sig i ordning att sjösätta ett par båtar, kom en gammal gumma stultande över Mälängen. — Va har I för er för nåt här, frågade gumman. — Jo, sir I mor, i natt ha tralla vatt å stuli våran körkklöcke å kaste 'na i sjön. Å nu ska vi allt ta öpp 'na igen, å ja vet var ho ligger, för ja så, när di kaste i 'na. — Jaså, sa gumman, men då ska ja ge er ett gött rå. När I ha fått öpp kläcka på stranna, så får I inte säje ett ol eller skratte, va I än får si eller höre, för gör I inte som ja ha sagt, så far klocka tebakers i sjön, å I får allri si 'na mer. När gumman hade sagt detta, var hon som uppslukad av jorden. Karlarna gjorde, som gumman hade sagt. De fann snart klockan. Just som de skulle ta klockan ur en av båtarna och lägga upp henne på stranden, kom en halt höna linkande över ängen. — Skjuss mej, skjuss mej hem, gnällde hönan. Karlarna stirrade på henne, men ingen sade ett ord. Men när de var i färd med att hiva upp klockan på ett åkdon, kom en skata som stretade och drog på ett timmerlass. — Te stan ja, te stan ja, tjä tjä tjä, skrattade skatan. Men då var det en av karlarna som inte kunde tiga. — Du, din usling går te stan, du, sade han. Som han sade det, slog han armarna om klockan, men i samma ögonblick for klockan långt ut i sjön och försvann med karlen i en vik bakom en bergås, och där ligger hon än i dag. Viken fick sedan heta Klockviken, och så heter den än. Det sägs att vattnet i Klockviken inte är djupare, än att klockan för ett par hundra år sedan var synlig, när vädret var lugnt och klart. Många har försökt ta upp klockan, men ingen har lyckats.
Ormar, drakar och hjulorm
Normlösa heter. egentligen — eller rättare sagt hette — Ormlösa. Det var en gång en trollgubbe som föresatte sig att göra slut på alla ormar i trakten, och han lyckades. Gubben byggde en hög ställning och klättrade upp på den för att locka till sig ormarna. Dessförinnan hade han tänt ett stort bål. Ormarna krälade rakt in i elden. Det sägs att ormarna gör så utan vidare trolleri; och att de trollkunniga brukade stå på höga ställningar, när de utövade sin konst, det är också känt. Nå, huggormarna stektes levande, och sen dess har Normlösa varit fritt från ormar. Skulle någon få se en huggorm i Normlösa, så är det bara ett rent undantag. Emellertid, det var inte bara huggormarna som kom, utan till sist kom också en väldig hjulorm rullande med sådan fart, att han slog omkull både ställningen och trollgubben.
Friarevisa
När sommarn börjs å liljan höjs å jorden grönskar sig, va glädje ska ja kunna ha, som ej får äga dig? Liksom en lilja du upprann bredvid din moders bröst. Kanhända nu snart innan kort du vissnar och dör bort. Du gläder dig åt lyckans dag, den dag du skall stå brud. I himmelen där hoppas jag att få din brudaskrud. Du tycker, du är alltför fin till att få äga mig. Men kom då ihåg för varje steg, jag trampat har för dig. Om någen lyster veta, vem visan diktat har, det var en ung, en rasker dräng, som ej sitt namn satt kvar; det var en ung, en rasker dräng, och Grönvalls namn står kvar.
Friarevisa
Det gick en jungfru uti en hage; till henne kommer de en ung sjöman. »Och varför går hon så här allena? Giv mig sitt hjärta, som jag begär.» »På eder talan kan jag ej svara. Jag är av alltför ringa stånd. Er tjänarinna kan jag fäll bliva, men allrakärestan kan jag ej bli. Jag har en vän, ja, om han lever, som för sju år sen reste bort från mej.» »Ja, är det sanning som du säger, då är väl jag densamme sjöman, som för sju år sen reste bort från dej.» »Ja, är det sanning som du säger, så visa ringen; som du fick av mej.» »Se, här ä handen, se, här ä fingern, se, här ä ringen som jag fick av dej.» Och jungfrun bleknar, hon bleknar, rodnar, och faller svimmande till jorden ner. Sen tar han henne på sina armar och klappar henne så hjärtelig.