Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
De kasta stenar när de bada för att näcken skulle försvinna. Om de ser en upp-och nedvänd båt på sjön eller en halv båt, så är det näcken.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Det låg på 1800-talet två kvarnar vid ån som rinner genom Horn. Det var en egendomlig sak med kvarnarna i Blomsfors och Lanefors. Om båda var igång, slog det inte fel, att båda stannade precis klockan ett på natten. Om mjölnardrängen då gick ut för att se, vad som var fatt, satt en katt på vardera hjulstocken. Det dög inte att schasa bort katterna eller att säga något alls. Det påstods att katten var kvarnrået, som såg till, att kvarnen fick vila en stund.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Lunds backe i Vallerstad är ett egendomligt ställe. I min barndom hörde jag en sägen om Lunds gubbe och hans fru, som kallades Eldsbergakärrnga. Hon bodde på Eldsberget i Varv, påstods det. När de skulle träffas, signalerade de till varann och så bar det iväg. Ibland hände det att gubben fick syn på folk som gick i skogen. För omkring 80 år sedan, alltså på 1870-talet, gick Lina i Sund och plockade bär. När det började skymma, skulle hon gå hem, men hur hon än gick, visste hon inte alls, var hon var. Hon satte sig att vänta på en sten. Men då gick det upp för henne att Lunds gubbe måste ha varit framme. Hon gjorde då, vad hon hade hört, att man skulle göra. Hon vände huvudklädet bakfram. När hon hade suttit en stund, klarnade det för henne, och hon hittade vägen igen. Lina berättade själv historien för mig, och jag har inte lagt till eller ändrat ett enda ord. På hennes tid växte det emellertid skog på 80 tunnland av Lunds backe, och man kunde nog villa bort sig utan inblandning av troll.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Far talade om, att han hade hört de gamla berätta en sägen om bergjättarna. Det var så, att jättarna i Östergötland och Västergötland var osams. Jätten i Omberg körde ner sin stora näve i Dags mosse och tog upp en sten, som han slängde iväg åt Västergötland till. Men han orkade bara halvvägs. Där stenen föll, vart det en liten ö som heter Jungfrun. Men hålet som vart, där han hade tagit upp stenen, kallades Tåkern. Den historien berättade också farfar, och han sa, att den var urgammal.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
De gamla trodde blint på sjöjungfrun. Far och farbror var inga undantag. Det här har jag hört av båda. En gång var några skeppare på väg från Västergötland till Vadstena med last. När de kom fram till Fjuk, vart det stiltje, och de vart tvungna att gå i land på Fjuk. Där övernattade de i en koja. En fin dam kom in till dem. Det var sjöjungfrun, trodde de, och därför passade de på att fråga, när de skulle få vind till Vadstena. Hon gav besked: de skulle kunna ge sig iväg så och så dags på morgonen, om de ville ha vind. "Men passar ni inte på då, så ska ni inte få nån vind på fjorton dar." Det vart, som hon hade sagt. Men när de kom till Vadstena, blåste det upp en hård sydostlig. Hade de inte givit sig iväg i rättan tid, så hade det varit stört omöjligt för dem att ta sig till Vadstena med sina råsegel. I fjorton dar blåste han hårt från sydost. Det där tog skepparna och alla andra som bevis på att sjöjungfrun hade hjälpt dem.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
På morgnarna, när det var dags att mjölka, gick en av pigorna ut på gatan och hojtade, och alla de andra pigorna var kvickt ute med sina ok och ämbar. När de kom ut i skogen eller på betesmarken, vart det ett lockande och sjungande, så det var som sång i hela skogen. Sjöng gjorde (le alltid på vägen ut och hem. Men när de mjölkade teg de snällt, för det skulle inte vara bra att sjunga då. Trollen eller "rådandet" skulle då kunna passa på att göra något fuffens med mjölken.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Mycket har jag hört och sett i mina dar, och mycket är sånt som folk inte vill tro nu för tiden. Det finns väl ingen som tror mig, om jag säger, att jag har sett en sjöjungfru i självaste Varamon. Det är en annan sorts jungfrur, som badar där nu, men i min barndom, låt mig säga 1875-1880, var det tyst på stranden. Där växte väldigt grov skog, riktig urskog. Alltnog, jag var väl sex eller sju år, när jag tillsammans med en av mina bröder och några andra pojkar hade gått dit för att plocka blåbär. Vid solnedgången gick vi fram till stranden. Vättern låg skinande blank. Ur skogen kom ett fint fruntimmer. Hon var klädd i en sjal, som blänkte i alla regnbågens färger, mest sjögrönt. Framtill var sjalen ihophållen med ett stort silverspänne. När hon lossade spännet, gled sjalen av henne, och något mer hade hon inte på kroppen. Hon sprang ut i sjön och sam. Långt hår hade hon som flöt kring huvet, och när hon sam, kunde vi tydligt se, att fötterna hade förvandlats till en fiskstjärt. Hon sam ett stycke ut, men när hon vände, lade vi benen på ryggen och sprang allt vad vi orkade. Vi såg henne allesammans på samma sätt, så någon fantasi är det inte, och inte heller är det fråga om synvilla eller dikt. Det var en sjöjungfru vi såg.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Byggmästare Pilström skulle reparera Nykils kyrka. Vad som byggdes på dagen revs ner på natten. Det var rået som skötte om rivningen, och ett rå är inte att leka med, för så länge det finns rå i en kyrka, är det lögn att det går att göra någon större ändring. Den gången gick det inte bättre, än att kommunalgubbarna i Nykil måste kosta på rået skjuts till domkyrkan och låta henne bo där, så länge som Pilström höll på med reparationen.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
"När Hålebergskärrnga byker, blir dä mycke regn" brukade förr de gamla i Västra Ny säga. Hålebergskäringen hade släktingar i Omberg, i Svenskberget i Godegård och i Dunteberget i Motala, sägs det allmänt.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Hålebergskärrnga höll till med ett stort följe i Hålberget, Håleberg, som det också kallades. Där finns en grotta, där de bodde förr. Den som kände till det byket bäst var nog Adolf i Rödja, men han är död för längesen. Han var född på ett ställe under Säter, och han påstod, att han hade sett ingången till hålan. Det är mer än jag kan skryta med, fast jag är rätt hemma i trakten. Samma historia hörde jag för resten av andra för längesen. Hålbergskärrnga hade en del hopgöra med en bondhustru i Säter. En gång kom Hålbergskärrnga till henne. — Du ska löska mej, sa hon, och så spände hon en tjock och bred läderrem om sig och bondhustrun. Det var för att den andra inte skulle kunna ge sig iväg. Så låg hon med sitt huvud i bondhustruns knä, och det dröjde inte länge förrän hon somnade, medan den andra löskade. Bondhustrun slutade då upp med att löska. I stället tog hon kniven och skrapade på remmen. Det drog ihop sig till åskväder. Vid första knallen vaknade trollkäringen upp. — Vad var det där, frågade hon? — Det var bara fölungarna som sprang över bron. Käringen somnade igen men vaknade vid nästa knall. Jag minns inte vad bondhustrun svarade, när käringen frågade igen, hur det var fatt, men det vart som förut. Hålbergskärrnga somnade. Vid tredje knallen vaknade hon, men den gången behövde hon inte fråga. Hon la' åv som ett skott och flög raka vägen till Hålberget. Där var dörren stängd, för det finns inte mycket som trollen är så rädda för som åskan. Kärrnga skrek, att de skulle släppa in henne. — Det är stängt, var det enda hon fick till svar. Trollpackan måste stanna utanför. Ho la' då åv åt Godegård och försökte komma in i Svenskberget. Men inte där heller vågade trollfolket öppna för henne. Hon försökte på nytt vid Hålberget. Där vart det likadant som förut, eftersom åskan inte hade slutat. Si troll, di tror, att åska går in, bara di gläntar aldri så lite på döra. Kärrnga for iväg åt Omberg och ville in, men det gick inte för sej, för hon hann aldrig längre än till Örberga gärde, för där slog åskan ihjäl henne. Det sägs att en bonde i Örberga tog reda på ett par revben av henne och gjorde en selbåge av dem. Om selbågen finns kvar, det vet jag inte, men ett lårben, lär finnas Örberga kyrka.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Jag kände en karl i Gogål (Godegård) som talte om, att han hade sett en liten trollgubbe utanför Svenskberget. Han visste också en del annat som han talte om. En gång kom en ryttare ridande. Vid Svenskberget stannade han, för han tyckte att det luktade så gott öl därifrån. Han bad att få smaka. En trollkona kom ut och räckte honom öl i en silverkanna. Men ryttaren fick ett stänk på handen, och där lossnade skinnet genast. Han förstod, hur det var fatt, hällde ut ölet och red sin väg med kannan. Men trollen rusade efter. När ryttaren hade kommit en bit på väg, mötte han ett troll av ett annat släkte som sa: — Rid i kors över plöjd åker! Det gjorde han, och trollen vart efter, för de måste följa fårorna, när han hade ridit i kors över dem. Kannan fick ryttaren med sig, och den skänkte han till Gogåls kyrka.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Att det fanns tomtar förr, det är då alldeles säkert. Inte för att jag själv har sett några, men i min barndom i slutet av 1850-talet hörde jag många trovärdiga äldre som hade sett tomtar, så jag behöver inte tvivla. Och det fanns mycket annat så'nt där som kallas övernaturligt. Det fanns, ja, så säkert som aldrig det! Men jag tror, att allt så'nt där är borta nu. Det är precis, som om det övernaturliga skulle ha försvunnit, när folk vart så upplysta, att de inte trodde på't längre. Jag hörde aldrig någon som var rädd för tomtar. Men alla ville hålla sig väl med dem, för de drog ifrån sina ovänner och bar till sådana som de tyckte om. Den som inte höll sig väl med tomtarna kunde det gå illa för. Men aldrig hörde jag, att de skulle vara farliga att möta, nej, inte på något sätt. De var små, riktigt hur små, det hörde jag aldrig. Jag kan inte minnas, att jag nånsinn hörde någon beskrivning på dem, utom att de hade svart luva. Det var precis, som om alla hade vetat, hur en tomte såg ut, och då behövde ju ingen tala om det.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
I mitt barndomshem, ett torp i Båseberg, Godegård, hörde jag också talas om Djupedalsfrua. Hon var ett troll, kanske snarare ett rå, som höll till i skogarna. Varför hon hette så? Nej, det var inte efter någon gård, för här finns ingen gård med det namnet. Nej, Djupedal, def är skogen, i synnerhet på gränsen mellan Godegård och Hammar. Där är höga berg och djupa sänkor. Överallt växte väldiga träd, och alltsammans kallades Djupedal. Far brukade gå i Djupedal och skjuta tjäder. Han nämnde aldrig, att han hade sett 'na, men morfar hade stött på Djupedalsfrua en gång. Han hörde ett konstigt läte, och när han vände sig om, såg han henne. Hon var så fin och grann, men när hon vände ryggen till, usch då! Morfar ville knappt tala om 'na ens. Men så mycket fick jag veta, att hon såg inte ett dugg bättre ut än en ihålig murken trädstam. Morfar vart inte länge kvar i skogen utan gick hemåt med ens. Men jag hörde aldrig talas om att det där trollet gjorde några elakheter precis.