Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten, skratten får traktering.
Tomten är emellanåt beskedlig, emellanåt ovänlig mot sitt folk, beroende på huru de bemöta honom. På somliga ställen giva de mat åt tomten, och t. o. m. har det hänt, att man spillt ut brännvin åt honom i stuguknuten. Den tacksamme tomten ryktar t. ex. som väntjänst hästarna, då drängarna äro försumliga. Sedan då dessa slarvar infinna sig . i stallet, ger tomten dem först ett gott kok stryk och kastar sedan ut dem. Även om man svär, så att tomten hör det, ute i rian, stallet eller något sådant ställe, händer det lätt, att man blir utkastad. Om man önskar bli väckt en viss timme, så väcker tomten upp, och även då fara hotar, väcker han folket. För att göra tomten sig bevågen har man alltid, då man flyttar, med sig till det nya stället salt och bröd åt tomten, och då man stöper, skall tomten ha första stöpet.
Diverse rim
(Vid tröskning med slaga.) Slagorna säga: »Rock å väst å tu par byxer! Rock å väst å tu par byxer!»
Diverse rim
(När fyra slagor voro i gång:) »Starka bussar, starka bussar!»
Dalkarlen och trollen
Ja hörde berättas, när ja va barn, att de va en dalkarl, som hadde e doter; å den va han mycke rädd om. Å så en juldasmöra så gick han åt körka, å dotra ho stanna hemma å satte sej å läsa i salmboka. Men så hadde di en hunn, å den han sprang ifatt dalkarn på vägen å börja å skälla å väsnas så dant, så han förstog, att de va någe fatt å sprang tebaks hem. Å då sto dotra på golvet å hadde brukrona utå gull på huvet. Då förstog han, att trolla hadde taji'na; å han to opp sin fällkniv å kasta över huvet på'na. Å då hadde di inte någen makt mä'na längre. Men sen va han jämt utsatt för trolla. Å di hölls där i gårn, å di förvandla katten för dom, så de va ett troll förståss, som skapte sej te katt. Men en gång så hörde di, hur de skrek utifrå skogen: »Hälsa Plittertura, att Plagg ä döer!» Då ropa katten te: »Då, djävlar anagga, har ja ingen make längre!» Å så la han i väg ut, å sen såg di aldri te honom mera.
Den sluge fåraherden
De va en präst, som gärna bruka å titta för djupt i glaset. Å de där fick kungen höra, så han befallde, att prästen skulle komma te honom, så skulle han ge honom tre frågor. Å om han kunne svara ordentlit på dom, så skulle han bli frikänder. Prästen han vart te sej förståss. Men då hadde han en fåraherde, som va en riktit klipsker kar. Å han sa te prästen, att han skulle resa opp te kungen i hans ställe, om han fick läna prästekappa. Ja, de va prästen mä på förståss. Å när fåraherden kom opp te kungen, så sa kungen: »Nu ska ja ge dej tre fråger, å kan du svara på dom så får du bli fri. Först ska du säja, hur lång tid de tar å resa jorden runt, men du ska svara precis på dagen, hur lång tid de går åt». »Om jag min häst med solen sadlar å rider å lika så sakta framskrider, så sätter jag bå kappa å krage, bå liv å själ uti pant, att jag gör resan på dygnet galant», svara fåraherden han. »Ja», sa kungen, »nu ska ja fråga dej, hur mycke ja ä värd, som ja sitter nu på min konungsliga tron å i min konungsliga dräkt?» »Ja», sa fåraherden, »vi vet ju, att vår herre Kristus vart sålder för tretti silverpenningar, så om ja säjer tjugunie, så räcker de nog». »Jaa», sa kungen, »nu ä de bara en fråga te ja ska ge dej. Va tänker ja nu?» »Joo», sa fåraherden, »ers majestät tänker, att ja ä prosten i Runntuna, men ja ä bara hans fåraherde, ja». Ja, kungen han vart så nöjder, å fåraherden han fick resa hem. Å prästen gav'en så mycke pänga, som han fick in ifrå sockna unner ett helt år.
Gokänd (=Goknös)
De va verkligen en man, som alltjämt sto å högg i skogen. Å gift va han. Han sto i skogen å högg alltjämt. Å då kom hustra till'en mä mat. Men de va vilse; de va inte hustra, utan de va skogsrån; å ho hölt sej väl mä'n förståss. Å när di hadde slutat, så to ho yxa ifrå'en å högg in i berget, å sen sa ho: »Om tolv år, då ska du få tebaks yxa. Då ska pöjken stå i körkdörra å säja: 'Ä de di yxa?'» Å när tolv år hadde gått, så sto de en pöjke i körkdörra å hadde e yxa i hann, å så sa han te var å en som gick förbi: »Ä de di yxa», sa han. Å då, när den här kam kom, så kände han igen, att de va hans yxa. Å då visste pöjken också, att han hadde träffat på far sin. Se, de va hans barn mä skogsråa, de förståss. Ä fadern han gokände pöjken, å han kallades Gokänd. Men när han vart större, så vart han så förskräcklit stark, så di visste inte, va di skulle göra mä honom. Då skicka di'en te en smedja, för att han skulle arbeta där. Å då skulle han visa smen, va han kunne. »Ska ja lägga te mä konst eller kraft?» fråga han å to storslägga. »Lägg te mä konst», sa smen han, »så får ja si». Å då slo han te, så städet åkte ner sex alna i jorden. Ja, de tyckte smen va bra gjort. Å så sa han te'en, att han skulle lägga te mä kraft också. Å när han då slo te, så åkte städet ner nie alna i jorden. Sen kom han te kungen, å där fick han stanna, för kungen ville ha starka kara. Då skulle di köra ve i skogen en gång. Å Gokänd han lassa för sju par oxa, men di andra hadde bara ett par var förståss. Sen när di skulle åka hem, då åkte han först. Å han slo ikull skogen runt ikring där han åkte fram, så di andra va tvungna te å hugga sej fram mä yxer. Sen vart de krig, å då sa Gokänd åt kungen: »Ja går ensam», sa han. Å han måste ha så mycke massäck mä, så de va alldeles förskräcklit. Å när han kom te de där stället, där han skulle möta fiendera, så gick han opp i e stor ek å satte sej å äta massäck. Å när fiendera kom dit, så såg di inte te någen. Men di börja skjuta, så kulera föll ner i maten för Gokänd. Då sa han: »Ska I hålls å kasta harlorta i min mat», sa han, å sen to han eka i toppen å ryckte opp'na mä roten å slo iblann dom, så di vart krossade allihop. Så re kungen ut för te se, hur de skulle gå. »Nå, hur gick de», fråga han. »Ja vant allt», sa Gokänd. Sen börja han å springa hem; men kungen ville hinna förut för å ta imot honom. Men han måste rida alldeles förskräcklit fort, så när han kom fram, så stupa hästen. Sen skulle Gokänd bygga e körka. Men då slo han ihjäl sej. Di ville bli å mä'n, å han bant ett halmrep oppe i tornet å skulle släppa ner sej på de. Men repet gick å, å han föll ner å slog ihjäl sej.
Västgöten och kalven
De va en västjöte, som gick ikring mä handel. Å en da träffa han e kärng, som lå å klappa byk ve en sjö. Ä de vart väl mella dom mä desamma. Å när de va gjort, så gick västjöten igen. Men han hadde kummi inunner, han, å han gick å fundera på de där. Å så fråga han en kar, som han träffa, vem de va, som bruka bli mä barn, den som lå över eller den som lå unner. »De ä den som ä unner, förståss», svara han då. Å västjöten han vart te sej förståss å gick te e kloker gumma å frågte'na te råds. »Ja», sa gumma, »om du ger mej lite utå din piss i e flaska, så ska ja kunna säja, hur de ä fatt mä dej», sa ho. Ja, västjöten han gick sta å to e flaska å pissa i. Men flaska blev inte riktit full. Då fick han si e ko, som sto å pissa, å då gick han å hölt flaska inunner, tess ho blev full. Sen gick han tebaks te kärnga mä pissen. Å ho titta en stunn på pissen, å så sa ho: »Ja, ja sir, att om en måne så ska du fö fram en svartbroketer tjurkalv!» sa ho. En da så gick västjöten förbi en galge, där di hadde hängt en tjuv. Å den hängde han hadde ett par nya, blanka stövla på sej, så västjöten tyckte, att di skulle vara bra te ha. Men de va mest omöjlit te få dom å honom, så hårt satt di. Då to västjöten opp sin kniv å skar å bena jäms ätter knäna, å sen to han benstumpa mä stövla unner armen å fortsatte. På kvällen så kom han te en prästegård å ba te få ligga där över natta. Ä di visa honom ner te drängstuva. Å när västjöten gick å la sej, så ställde han stövla i spiseln. Men på natta så släppte en utå dränga in en kalv i rummet, där västjöten lå. Å ätter en stunn så börja kalven på å hoppa å skutta ikring väggera, för han vart rädder förståss. Då vakna västjöten, å när han fick si kalven, så trodde han så säkert, att han hadde fått den där tjurkalven unner natta, som gumma hadde talt om. Så han vart förskrämder å la iväg ut å glömde stövla i spiseln. Men på morron så kom di in te prästen å sa, att kalven hadde äti opp västjöten, så de fanns bara stövla mä benstumpa kvar ätter'en. Prästen han gick sta å titta in genom fönstret, för de va ingen som tordes gå in förståss te den där kalven, som åt opp mänsker. Å prästen såg, hur benstumpa ätter västjöten sto där i spiseln. Men kalven han vart allt galnare te väsnas därinne, å te slut så to han ett skutt rakt ut genom fönstert, så prästen slo ikull. »Djävlar anagga, tror ja inte, att de ä fan själver», skrek prästen te. Men västjöten han hadde lagt å sin kos, så rädder hadde han blitt.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Lunds backe i Vallerstad är ett egendomligt ställe. I min barndom hörde jag en sägen om Lunds gubbe och hans fru, som kallades Eldsbergakärrnga. Hon bodde på Eldsberget i Varv, påstods det. När de skulle träffas, signalerade de till varann och så bar det iväg. Ibland hände det att gubben fick syn på folk som gick i skogen. För omkring 80 år sedan, alltså på 1870-talet, gick Lina i Sund och plockade bär. När det började skymma, skulle hon gå hem, men hur hon än gick, visste hon inte alls, var hon var. Hon satte sig att vänta på en sten. Men då gick det upp för henne att Lunds gubbe måste ha varit framme. Hon gjorde då, vad hon hade hört, att man skulle göra. Hon vände huvudklädet bakfram. När hon hade suttit en stund, klarnade det för henne, och hon hittade vägen igen. Lina berättade själv historien för mig, och jag har inte lagt till eller ändrat ett enda ord. På hennes tid växte det emellertid skog på 80 tunnland av Lunds backe, och man kunde nog villa bort sig utan inblandning av troll.
Sägner om kyrkbyggen
Jag har faktiskt talat med personer som var födda på 1700-talet. Av en sådan hörde jag en sägen om Vallerstads första kyrkbygge. Ingen visste, var kyrkan skulle byggas, och sockenborna ville inte bestämma platsen själva. De spände då tvillingstutar för den första stocken till bygget, och de fick gå, vart de ville. De stannade vid ett alkärr, och där byggdes en kyrka av kalksten.
Sägner om kyrkbyggen
Men en sägen som säkert är mycket äldre, berättar, att Vallerstads allra första kyrka skulle ha legat på Lunds backe. Ja, kanske det, men "kyrkan" måste i så fall ha varit ett hednatempel. Det är inte länge sen marken kring Lunds backe var mycket sumpig. Till en välordnad offerplats borde ju också höra en bra källa, och på Lunds backe finns två mycket starka upprinnor som aldrig sinar. En ligger på backens östra sida, den andra på den västra.
Sista vargarna
Det snöade, så att vår stuga i Brinken vart alldeles översnöad. Vargarna gick över Vättern på flera håll, påstod de vuxna, och jag hörde sägas att odjuren kom i stora flockar. En flock var framme och försökte ta sig in i vår svinstia, men det gick inte. Jag hörde aldrig, att vargarna vågade sig in i Motala köping, men i Brinken var det flera som fick påhälsning av dem.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Far talade om, att han hade hört de gamla berätta en sägen om bergjättarna. Det var så, att jättarna i Östergötland och Västergötland var osams. Jätten i Omberg körde ner sin stora näve i Dags mosse och tog upp en sten, som han slängde iväg åt Västergötland till. Men han orkade bara halvvägs. Där stenen föll, vart det en liten ö som heter Jungfrun. Men hålet som vart, där han hade tagit upp stenen, kallades Tåkern. Den historien berättade också farfar, och han sa, att den var urgammal.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
De gamla trodde blint på sjöjungfrun. Far och farbror var inga undantag. Det här har jag hört av båda. En gång var några skeppare på väg från Västergötland till Vadstena med last. När de kom fram till Fjuk, vart det stiltje, och de vart tvungna att gå i land på Fjuk. Där övernattade de i en koja. En fin dam kom in till dem. Det var sjöjungfrun, trodde de, och därför passade de på att fråga, när de skulle få vind till Vadstena. Hon gav besked: de skulle kunna ge sig iväg så och så dags på morgonen, om de ville ha vind. "Men passar ni inte på då, så ska ni inte få nån vind på fjorton dar." Det vart, som hon hade sagt. Men när de kom till Vadstena, blåste det upp en hård sydostlig. Hade de inte givit sig iväg i rättan tid, så hade det varit stört omöjligt för dem att ta sig till Vadstena med sina råsegel. I fjorton dar blåste han hårt från sydost. Det där tog skepparna och alla andra som bevis på att sjöjungfrun hade hjälpt dem.