Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
När ett barn skrek jämmerligt och inte ville tystna, så troddes det att "gasten" hade varit åt det. Man sade att barnet "gastskrek". Uttryck: "gaste å skrike, gastskrike, gaste å gape. Skri- kigt barn kallades för "gast". "Dä ä en rekti gast", en rekti gastonge":
Spöken och syner, gastar och gengångare
När ja va barn, så va ja å bror min ute i en hage å plocka smultra en gång. Å rätt va de va, så fick vi si en så förskräcklit stor orm, som kröp iblann buska. Å han reste sej mä huvet, de va la en hel aln över marka. De va ett bra stycke ifrå oss, men vi såg'en så tydlit ändå, där han kröp fram. Å vi vart så förskrämda, så vi la å hem å talte om'et för far. Å far han to bössa å gick ut i skogen, å de va ett par kara te, som följde mä. Men då va han borta. Men di kunne följa spåra änna ner te sjön, för de syntes i gräset, där han hadde gått fram. Å på ett ställe hadde gärsgårdsstöra blitt åbrytna, när han hadde gått över. Så di trodde, att han hadde gett sej å ut i sjön. Men de har ja många gånger unnrat på, va de kunne vara för sorts orm, för en rikti orm va de då, de ä säkert. Men han ville ju inte åt oss, eller viste, att han hadde någe ärnde te oss, inte.
Rå och tomtar
Min far han såg e flicka en gång, som sprang ijämter hästen hela backen utför där ve Björnhult. Å de va mitt i vintern, å mycke snö va de, så han tyckte de va synn om flicka å tänkte: »Att di låter såna där små barn springa ute, när de ä så här mycke snö». Å han stanna i backen å skulle ta opp'na i släden å ta'na mä hem över natta. Men då försvann ho, så han såg inte te'na mer. Å de va ändå mitt ute på ett gärde.
Släktklubbor
När jag växte upp, hörde jag mycket talas om släktklubbor. Jag fick den uppfattningen, att en sådan fanns i varje kyrka. Men redan i barndomen hade jag det intrycket, att historierna om hur gamla och orkeslösa avlivades med dem var rena skämthistorier, som ingen trodde på.
Rå och tomtar
Bremyra kiselstamp den bruka gå iblann om nättera. De va ett par kara, som hadde legat där i kammarn e natt, å då hadde di vaknat ve att kiselstampa gick. Å di tyckte de va underlit, att Pälle hadde satt i gång'na mitt i natta, så di gick sta å såg ätter. Men di såg inte te en mänska där, å stampa ho sto stilla. Men de där va de många, som hörde.
[Utan titel]
Korrektionsfånga kalla di för bocka å körrgårn kalla di för Bockakörrgårn. Di to sä för å rymma,å då skulle den som återförde dom ha tjufäm öre. Dä vart så vant dä där, aå fånga gjorde ackord mä dom di lät ta fast sä, att den skulle xx ta hällten å fången hällten. Dä hände i mitt morförällrahem i Skedet, att e natt så så mormor hur fången to sä in genom fönstert. Han spetade över där mormor lå å väckte min morfar, han hette Anners Callsa: "Opp, Anners Callsa, nu får du tjäna din halva tolvskilling." Avser Borghamn och korrektionsanstalten.
Mandomsprov
Långt innan Varamostranden började locka folk i mängder, brukade de närliggande gårdarnas ungdom samlas där. Det var en mycket gammal sed, men omkring 1890 dog den ut. Där lekte och tävlade ungdomen på lördagskvällar och söndagar. De dansade och lekte änkeleken, brottades och tävlade i allt möjligt, tyngdlyftning t. ex. Nere vid sista strandtomten åt Mariebergshållet ligger ännu en väldig stenbumling, som pojkarna brukade lyfta för att visa, vad de dög till. Min far, som då brukade Agneshög, tyckte inte om, att pojkarna lyfte alltför tunga stenar. En vacker dag körde han ner den stora stenen till stranden och tippade den i sjön.
Vädermärken
Vintergatan är säkrast. Jag är 72 år nu och började lära mig konsten, när jag var sju—åtta år. Sedan har jag prövat Vintergatan varje höst. Hon är pålitlig, men att börja i september, som de gör i Kisa, det kan aldrig gå bra. I oktober går det bättre. Men eftersom det är mulet, så får en rätta sig efter andra märken. I år finns det inga rönnbär, såvitt jag kan se. Det blir nog en sorglig vinter för skidåkarna.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
På morgnarna, när det var dags att mjölka, gick en av pigorna ut på gatan och hojtade, och alla de andra pigorna var kvickt ute med sina ok och ämbar. När de kom ut i skogen eller på betesmarken, vart det ett lockande och sjungande, så det var som sång i hela skogen. Sjöng gjorde (le alltid på vägen ut och hem. Men när de mjölkade teg de snällt, för det skulle inte vara bra att sjunga då. Trollen eller "rådandet" skulle då kunna passa på att göra något fuffens med mjölken.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Mycket har jag hört och sett i mina dar, och mycket är sånt som folk inte vill tro nu för tiden. Det finns väl ingen som tror mig, om jag säger, att jag har sett en sjöjungfru i självaste Varamon. Det är en annan sorts jungfrur, som badar där nu, men i min barndom, låt mig säga 1875-1880, var det tyst på stranden. Där växte väldigt grov skog, riktig urskog. Alltnog, jag var väl sex eller sju år, när jag tillsammans med en av mina bröder och några andra pojkar hade gått dit för att plocka blåbär. Vid solnedgången gick vi fram till stranden. Vättern låg skinande blank. Ur skogen kom ett fint fruntimmer. Hon var klädd i en sjal, som blänkte i alla regnbågens färger, mest sjögrönt. Framtill var sjalen ihophållen med ett stort silverspänne. När hon lossade spännet, gled sjalen av henne, och något mer hade hon inte på kroppen. Hon sprang ut i sjön och sam. Långt hår hade hon som flöt kring huvet, och när hon sam, kunde vi tydligt se, att fötterna hade förvandlats till en fiskstjärt. Hon sam ett stycke ut, men när hon vände, lade vi benen på ryggen och sprang allt vad vi orkade. Vi såg henne allesammans på samma sätt, så någon fantasi är det inte, och inte heller är det fråga om synvilla eller dikt. Det var en sjöjungfru vi såg.
Gömda skatter
Min farfar, som arbetade på Lindenäs hela sitt liv, talade om, att han hade sett lyse från linden. Det var skatteld, sa morfar, och elden har en särskild historia. Två bröder som ägde Atteby måste dra ut i krig. De grävde ner sina värdesaker och planterade en lind över dem, och kring linden lade de ett röse. Det sägs att en olycka inträffar, så snart som någon försöker fälla trädet eller plocka i röset, och det tycks också stämma. En gång vart det eldsvåda, en annan gång höll en av godsägarns söner på att drunkna i forelldammen, och en gång när godsägare Ribers var ute och åkte och ett lag av arbetare sysslade med att frakta bort röset, ville det sig inte bättre, än att godsägarns häst bröt ett ben och stöp i en backe. Godsägarn förbjöd då folket att ta bort en enda sten, så nu ska vi tro, att Lindenäs klarar sig från olyckor i fortsättningen.
Folkmedicin
Det fanns en gubbe i Smedsby, Motala, som kallades Hjulormen. Han läste bort ormbett och trollade bort vårtor. Vid Ängesby bodde gubben Rickard, och han ansågs vara styv att trolla. När jag var barn, fick jag en förskräcklig värk i vänstra smalbenet och högra stortån. Det var trollskott, så sant som aldrig det. Båda gubbarna kom hem och skulle ta bort värken. De satte sig att mumla trollramsor, och så kom de överens om att jag skulle koppas också. De koppade mig, men varken koppning eller trollramsor hjälpte. I nio veckor låg jag hemma med en förskräcklig benröta. Då var det ingen annan råd än att åka till Niklas i Lid. Där låg jag en tid, och mor Niklas, rättare sagt mor Augusta, tog bort en massa benskärvor. Men det var för långt gånget, och jag kom nog också för snart ifrån. Lid. Bättre vart jag men aldrig riktigt bra. Det var en ständig ström av folk som åkte till Niklas, ungefär som när folk förr i tiden åkte till Medevi. Det var benbrott, bensår, köttsår och mycket annat. Medan jag låg där, kom bl.a. en student från Askersund, som hade fått en otäck massa glasskärvor i en arm. Niklas skar och tog ut varenda skärva. Jag hade i alla fall stor nytta av min vistelse hos Niklas. Jag vart så mycket bättre, att jag kunde börja arbeta. Men flera år efteråt kom jag till "Kagadoktorn" Englund. — Du stackars flicka, du har haft mycke ont i din dar, sa Englund. Du har fluss i din kropp, å dä fastän då har runtiet åv dej så mycke. Men du ska köpe blyplåster te å lägge på, å dii ska du köpe på Skänninge apetek. Å så ska du ta in feskleverolje, så ska du si, att dä sluter å rinne. Jag lydde rådet, och det dröjde heller inte länge förrän bensåret hade slutat att rinna. — Men var det inget som fattades i kroppen, vitaminer t.ex., framkastar intervjuaren. Nej, vad skulle det vara? Inte går väl folk omkring med fiskleverolja i kroppen. Nej, bensåret hade jag fått på annat sätt, och på vilket sätt, det ska jag tala om. Si, jag har mina åsikter, och dem tar ingen ifrån mig. Så nog vet jag, varför stortån värkte bort. Det var trollskott, så sant som jag sitter här. Vem som satte på mig trollskott, det vet bara vår Herre. Men om det inte hade varit trollskott, vem kan då förklara, hur det kunde svida till i vänstra smalbenet och högra stortån på en gång? Fast det lönar sig inte att tala om sånt där, för folk tror jämnt ingenting.
Folkmedicin
Jag har för resten flera bevis på att det finns trollskott. Moster Vredrika i Djurkälla hade en gris som åt som det värsta matvrak. Mell ändå växte han inte utan såg ut som ett hopvikt dragspel till slut. Hur ska en förklara det då? Jo, lea människor kan stiilla till med vad som helst. Tro mej, för det är sant!