Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det hände ibland att man fick bära gasten. Det var så mycket som en karl orkade med. Det var en som hade varit hos sin fästemö. När han gick hem så kom gasten och hängde sig på honom. Han strävade förfärligt för att komma in i en sädesåker och få lagt sig. Först då blev han av med gasten.
"Karl Nilsson, fistelläkare"
Karl Nilssa var en gubbe som inte var dummen Jag hade en "fistel" på halsen. 1896 hade den börjat växa, och jag talade med stadsläkarn i Motala om den. — Den där är ju bara en ofarlig växt, men vill Nykvist, så nog kan jag skala bort den, sa doktorn. Men den sitter inte i vägen menade han. Jag var en smula rädd för den där bortskalningen. Fisteln var en knöl som hade börjat växa efter att ha suttit fast förut. Jag sökte upp Karl Nilssa. Han bodde vid Flodiket i Motala, och på hans dörr satt en skylt: Karl Nilsson, fistelläkare. Den där fisteln, sa Karl Nilssa han har ett farligt läge. Lätt inte doktorera ge sej på'n, för då går I åt. Så tog han e fjär, som han doppa i nå' skarpt. Det sved som eld, när han strök på, och jag kände, hur det värkte i rötterna. Jag fick köpa en flaska av hans medicin. — Det här är väl skedvatten, frågade jag. — Ja, nog ä dä skedvatten, svarade Karl Nissa. Men dä ä are grejer i också. Skevatten bare fräter men läker inte. Jag fick min flaska och skötte behandlingen själv. Två år tog det, innan fisteln var borta.
Offer för syndernas förlåtelse
På Rinken, en av Kagaholmarna i Västra Ny finns en liten jättegryta. Min bror nämnde en gång, att han hade hittat silverpengar i den. En del av mynten var tunna som Visbymynt från medeltiden. I den grytan brukade folk offra för syndernas förlåtelse. För det ändamålet kunde man offra i en offerstock vid vilken kyrka som helst. Men det ansågs säkrare att lägga offret i grytan på Rinken, och därför brukade grövre förbrytare gå långa vägar för att offra där.
Stjärngossar i Motala
Det var pojkar från Motala Verkstad som agerade stjärngossar. På trettondagen gick vi med stjärnan. En av oss var utklädd till Herodes med borgmästarhatt, svärd, ordensband och stjärnor. När jag var med sista gången, troligen 1905, var jag Svarte kung, dvs. "konungen av Moria land", sotad i ansiktet och på händerna och klädd i röd skjorta och topphatt. Jag var väpnad med spjut med en hamptofs i övre ändan. Svarte kung hade alltid en svart tjänare. Till sällskapet hörde också de tre vise männen i vita skjortor, träsvärd och vita sockertoppshattar med röda, blå och guldfärgade stjärnor påklistrade. Svarte kungs tjänare var liksom kungen rustad med spjut med hamptofs, och alla hade stjärnor klistrade på skjortorna. Sedan hade vi också en stjärnbärare som bar en femuddig stjärna av gult, rött och blått papper. Stjärnan var så gjord, att den kunde snurra runt på en lång järnten. Till apparaturen hörde också en ljushållare med ljus som lyste inne i stjärnan. Huvudpersonen var Staffan, som i allmänhet var klädd i en barskinnspäls, som han vände ut och in. Han var också försedd med skråpansikte och en stor knölpåk. Liksom överheten inte bär svärdet förgäves, bar inte Staffan påken för roskull. Det hände ofta att utomstående pojkar kom och ville gå handgripligt tillväga, och då var påken bra att ha. De vise männens uppgift var att gå in till familjerna, framför allt de mera välbärgade, och fråga: får vi visa stjärnan? Blev svaret nej, så kunde det hända att vi gick in i alla fall. Herodes var alltid liksom Staffan en stark pojke, och de båda hade att freda oss mot busfrön, som gärna ville slå sönder stjärnan. Fick vi komma in, så radade vi upp oss i ordningen Herodes, hans tjänare, Svarte kung, Svarte kungs tjänare. Vi ställde oss i halvcirkel med de tre vise männen bredvid varann. Stjärnbäraren placerade sig så, att stjärnan var vänd mot auditoriet. Utanför hade vi alltid en svans av ungar, och hos dem stannade Staffan, medan vi andra stämde upp en variant av Staffansången. Den började så här: Goder afton härinne, både kvinna och man, goder afton härinne, både kvinna och man, herrskapet uti salen med sitt frejdiga mod. Så tog Herodes till orda: Min tjänare och min slav! Min herre och min konung, svarade tjänaren. Herodes: Jag befaller dig, att du drager ut och dödar alla gossebarn från två års ålder och därunder. Under tiden släcktes lyset, för att stjärnan skulle lysa ensam. Efter dialogen sjöng vi två gånger "Ack, se vår stjärna, hur hon lyser så vida. omkring!" Sedan blev det ett samtal mellan Herodes och Svarte kung. Det slutade med att Herodes frågade kungen: Varför är du den ende som är så svart här i landet? Svarte kung svarade: Jag är svart och välbekant herre och konung av Moria land. Herodes: Om du är en rättskaffens Moria lands konung, så faller du ned och tillbeder mig. Då koni det roligaste i hela spelet: Nej, herre, min slav faller. Svarte kungs tjänare föll på ett knä. Herodes: Nej, du själv, annars måste du döden dö. Under tiden drog Herodes sitt svärd för att halshugga Svarte kung, om han inte lydde. Svarte kung föll på knä. Alla sjöng två gånger: Ack se, ack se, hur Morla lands konung, hur han för Herodes tillbedja må! Herodes: Stå upp och visa, att du är en rättskaffens Moria lands konung! Svarte kung och hans tjänare reste sig. Vi sjöng: De tre vise män och hedningar av Österland de komma från Moria land till Kanaans land. När sången började, föll de vise männen på knä men reste sig, när sången var slut. Då sjöng vi något som ovillkorligen måste tyda på att Maria och Josef måste ha varit med i spelet, och att deras roller måste ha fallit i glömska: Och Maria hon sig gångar, i templet drager fram. Och Maria hon sig gångar, i templet drager fram. Där möter hon sin Josef, sin trolovade man. Sedan kom den vanliga Staffanvisan i något ändrad form: Staffan var en stallardräng, stallardräng, stallardräng. Han vattnat sina fålar fem, fålar fem, fålar fem, allt vid den ljusa stjärna. Då öppnades dörren, och in kom Staffan med sin slokhatt, päls, knölpåk och en pung att tigga pengar i. Han kom in krokig och hoppade hela tiden runt i rummet. Vi sjöng: Herre from, herre from! Lossa på din penningepung, och giv en fattig stjärneman en slant, som kommer från Moria land till Kanaans land. Därefter sjöng vi Jungfru from osv. från den ene till den andre, omväxlande Herre from och Jungfru from, tills alla hade lämnat en slant eller något annat. Hela tiden dansade Staffan runt och stannade hos var och en som vi tiggde av. Pengarna samlade han ihop i sin pung. När vi hade pungslagit alla, stannade vi och sjöng: Haven tack, haven tack för den redeliga skänk! Den skall vara eder Gudi betänk. När vi väl hade kommit ut, skulle Staffan enligt reglerna lämna pengarna till Herodes, som var ledare för det hela, och som också var starkast. Pengarna delades efter rang och värdighet, så att den starkaste fick mest. 1902-1904 eller omkring de åren kunde vi få sammanlagt 25 —30 öre per man, men det var mycket olika hur mycket vi fick på de olika ställena. Kom vi in, där det var kalas, kunde en enda person lämna en hel femtioöring, och det var en oerhörd summa för oss som köpte en strut karameller för ett öre. På många håll var det förr sed att deltagarna bjöds på brännvin i stället för pengar. Men pojkarna vid Motala Verkstad fikade inte efter brännvin utan såg helst, att de fick en slant eller lite godsaker.
Midsommarrusning vid Medevi brunn
Jag var bara 24 år, när jag började som baderska vid Medevi, och när jag fyllde 83 år, tyckte jag, att det var dags att sluta. Men 59 somrar arbetade jag i alla fall i badet. Mycket folk brukade komma som extra gäster vid midsommar, ända upp till 10.000 eller mer. Folk gick till fots eller åkte hästskjuts. De kom från hela Östergötland och halva Sverige. Närkingar kom i förskräckliga mängder, och smålänningar var det gott om. Alla drack vatten vid midsommartiden.
Missunning och trollskott
Elakt folk kan ställa till med vad som helst, det har jag fått pröva på. En gång för länge sen var jag ute i Fålehagen och plockade ved. Rätt som det var kände jag en häftig värk i ena armen, och han vart alldeles blå. Det var nån som missunnade mig vedpinnarna, det förstod jag, och jag visste precis vem det var. Men hon fick sitt igen, var så säker på det. Jag var inte den som tog emot trollskott utan att betala igen ordentligt.
Vädermärken
Gamla märken som brukade duga att lita på är fettet på rävar, harar och rådjur. Har de mycket talg närmast huden, så brukar vintern bli kall; och tvärtom, om de har lite talg. I år är de inte särskilt feta, men tillräckligt mycket fett har de för att spå en kall vinter. Men jag vet inte, vad jag ska tro. De senaste åren har jag lagt märke till att vädret är liksom förvridet. Hur skulle gamla märken kunna stämma, när atombombsexplosionerna vrider hela världen ur led?
Sägner om kyrkbyggen
En jätte och hans käring var ute och gick. När de hade kommit fram till trakten av Olivehult eller kanske Älgmyra, fick jätten se, att ett kyrkbygge pågick i Tjällmo. Han vart så himla arg, att han tog upp en sten och kastade den mot kyrkan för att krossa den. Men just som han kastade stenen, hade solen börjat gå upp, och därför fick jätten inte rätta kraften i kastet. Stenen kom aldrig fram utan föll ner fyra km söder om kyrkan. Jättens käring hånade sin gubbe och tyckte, att han var en stac¬kare att kasta. Hon tog själv en sten för att visa, att hon kunde bättre. Men den stenen föll ner alldeles bredvid den första. Det vart en träta, och till slut tog jätten upp en sten igen för att visa vem som kastade bäst. Då hade solen hunnit upp lite mer, och stenen föll ner 20 meter söder om de båda första. Stället där stenarna föll ner, är Vasabacken på Västermossa ägor. Där finns inte en enda sten utom tre jättestora flyttblock. På Vasabacken finns en källa som aldrig sinar. Den påstås ha sitt namn därav, att Gustav Vasa lär ha druckit vatten ur den.
Tuppolja mot lungsot
Föreståndarinnan för Kristbergs ålderdomshem berättade 1945, att en då avliden pensionär hade haft en "fontanell" på ett lår för att hålla blodet rent. Gumman hade skurit upp en ficka under huden på låret. I den lade hon in en ärta som fick gro. När grodden blev synlig, tog hon ut ärtan och lade in en ny. I såret blev det naturligtvis en ständig varbildning, och denna tog gumman som bevis för att blodet renades.
Hälsokällor och offerkällor
I Tjällmo känner jag till två offerkällor, en vid Sandbäcken och en vid Labbetorp. Om källan vid Sandbäcken vet jag inte mer, än att det har offrats i den, men vad det var för mening med offren har jag aldrig hört. Vid Labbetorp kan man än i dag se mynt i botten av källan. Jag har själv talat med gamla människor, som berättade, att de, när de var ute och åkte, brukade stanna och kasta en slant i källan. Det kallade de att offra för en lycklig färd.
Spökryttare och gastar
Skeppeberg ligger på en hög ås i Västra Eneby. Där bodde för länge sedan en riddare. Vem han var vet ingen, men det berättas att han friade till en vacker flicka, dotter till en bonde i trakten. Av okänt skäl blev det inget giftermål av, men de båda unga träffades likväl ofta i fortsättningen, och allt tycktes vara gott och väl. Men en dag försvann flickan, utan att någon kunde förstå, hur det hade gått till. Till slut började folk misstänka, att riddaren hade mördat flickan och gömt henne, men det gick aldrig att få klarhet i saken. Riddaren dog, och efter hans död började underliga händelser tima. Nattetid syntes en riddare i järnrustning rida vägen fram från Skeppeberg och förbi Råstorp. Han red på en vit häst, och i hans följe var alltid ett par svarta hundar, som eldslågorna slog ut ur gapet på. Än i dag kan en och annan äldre person dra sig till minnes sägnen om den underlige ryttaren, men de som själva har sett honom är troligen inte många. Ett ögonvittne bodde emellertid för länge sen i Högstorp, ett numera nedlagt torp under Skeppeberg. Han berättade, att han ofta fick höra samtal i en grandunge bredvid den väg ryttaren brukade rida fram. Hall kunde då tydligt höra en man och en kvinna som talade inne i dungen. Det var riddaren och flickan. Några hundra meter norr om Skeppebergs manbyggnad ligger en äng med en liten samling forntida gravrösen. Det var där som ritten började. Många gånger kunde nödrop höras därifrån. Dessa rop sattes också i förbindelse med riddaren och den försvunna. Vidare trodde folk, att riddaren efter att ha mördat flickan inte kunde få ro utan var tvungen att varje natt söka upp henne och be om förlåtelse. Numera tycks han ha inställi sina nattliga ridturer.
Spökryttare och gastar
För mer än 200 år sedan bodde i Horn prosten Lekman, som ägnade sig mer åt att öka sina jordiska ägodelar än att sköta sitt kall som själasörjare. Han köpte gårdar runtomkring och påstås ha kommit i tvist med bönderna om ägosträngarna. Hans jordområden skulle ökas med rätt eller orätt. Karl XII var död, och hans karoliner började komma åter från åratals fångenskap. Många slog sig ned på öde gårdar och torp, och inte så få blev kolare, för järnbruken behövde mycket kol. Vid den tiden hade prosten slutat sina dagar, och hans arvingar ämnade börja kolning i urskogarna på deras ägor mellan Horn och Kisa. Men ingen ville åta sig kolningen, för där brukade nattetid en spökryttare ses rida i full galopp på en vit häst, och de som en gång hade sett eller hört talas om honom vågade sannerligen inte bo ensamma i en kolarkoja mitt i skogen. En karolin som många gånger hade sett döden i vitögat bodde som fattig torpare på en av prostens gårdar. Var han inte rädd för kulor och värjspetsar, så fruktade han spöken ännu mindre. Han åtog sig kolningen. Men länge hade han inte sysslat med sitt nya arbete, då han en natt fick se spökryttaren rida förbi milan. Knekten kände igen ryttaren, men han fortsatte arbetet, som om ingenting hade hänt. När han sedan träffade folk, talade han om, att spökryttaren var självaste prosten Lickman. Prostens arvingar stämde kolaren till tinget, för att han hade spritt ryktet om den dödes ridturer. Inför Kinda häradsrätt svarade han lakoniskt: Sadlade han förr, så rider han nu. Domaren frågade om han kunde skaffa ojäviga vittnen som styrkte lians påstående. Kolaren svarade ja, och målet uppsköts. När kolaren hade kommit hem, vände han sig till socknens båda präster, och de lovade att infinna sig vid milan en bestämd natt. Där träffades alla tre, och prästerna sade åt kolaren att, så snart han hörde trampet av Lickmans häst, befalla den döde att stanna. Som vanligt hördes snart trampet av hästhovar. Krigaren rusade ut och ropade ett dundrande "halt"! Prästerna skyndade fram till ryttaren, och sedan denne hade biktat sig, fick han deras förbön om förlåtelse. Efter den stunden visade han sig aldrig mera. Lickman är identisk med Johannes Canuti Lithmang, född 1645. Han blev komminister i Horn 1676, senare kyrkoherde och prost. Han dog 1714. De båda prästerna som skulle ha varit kolarens vittnen är sannolikt prosten Daniel Petri Krämer och komminister Andras Jonae Norling.
Spökryttare och gastar
Enligt en variant av samma sägen pågick spökritterna ända in på 1800-talet, då prosten S. G. Örtengren gjorde slut på dem. Spökryttaren syntes vanligen på Blekenbladsskogen, där bl.a. en torpare påstod sig ha sett honom. En gång då prosten höll husförhör, frågade han torparen, om det var sant som han hade berättat. — Ja, sa torparen, och prosten kan också få se honom. På kvällen gick båda till skogen. Där satt de länge och väntade. Prosten tappade tålamodet och läxade upp torparen, för att han hade ljugit, och så gick han därifrån. Men om en liten stund ropade torparen honom tillbaka. Då var ryttaren alldeles inpå dem. Prosten gick fram och talade en stund med spöket, och så var sagan slut.