Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Hästarna stod svetta i stallet ibland på morgnarna så att det lackade av dem. Då hade mara ridit dem. Ett litet träkors med nubbar och spik i sattes över dem. Mara skulle inte kunna rida dem då. Men det hän- de allt ändå, att hon hade varit åt dem. Mara var som ett ludet djur. Hon red folk också. Alla röd- håriga skulle ha mara. Det var ett tal. De visste inte om det. Om en satte en lie över hästen, så fastnade hon på den om hon inte såg den.
Släktklubbor
När jag gick och läste, fick alla pojkarna i konfirmandklassen en gång följa med kantor Clarin upp på tredje kyrkvinden. Det som intresserade oss allra mest var en stor klubba, som kantorn kallade släktklubban. Vi frågade, om någon hade blivit ihjälslagen med den. — Jag har hört, svarade kantorn, att det skulle ha varit en gumma från Gibbehult, som var fattig och som inte hade någon som tog hand om henne. Klubban var till för sådana. Men det dröjde inte längre än till nästa riksdag förrän lagen upphävdes. En annan kung tillsattes, och det var han som ändrade lagen. Gumman i Gibbehult var den första och den sista som vart ihjälslagen med klubban. Jag hade sånär glömt att tala om, att när de slog ihjäl folk, så skulle det ske vid kyrkan. Jag frågade kantorn, om de gamla skulle vara bundna, men det visste han inte. Men han talade om, att de skulle sitta på en stol ute på kyrkogården. De fem närmaste släktingarna skulle hålla i skaftet.
Släktklubbor
En gång i min ungdom var jag ute och gick med far bland stenrösena vid Someke. Far talade om, att de var från drottning Hackas tid. Hon gav en hacka åt var och en fattig, och var och en som kunde fick rätt att odla åker, så mycket han orkade. "Där det växer grönt, där kan det också växa säd", lär drottning Hacka ha sagt. Jag har också hört, att det var drottning Hacka som förbjöd folk att slå ihjäl gamla människor med klubba.
"Moffes slott" i Brunneby
I närheten av torpet Skogelund under Hjässa i Brunneby bodde förr en enstöring. Han hette Cederström men kallades lika ofta Moffe. Han skötte hushållet själv, bakade och lagade mat, och det hände aldrig att någon gick ofägnad från honom, om inte gästen tackade nej förstås. Det gjorde de flesta, för de litade inte riktigt på diskningen. Men fiignsammer var gubben i alla fall. När gästen tackade nej, tog han det lugnt: -- Ja, säj hare te! Si, nå' tvång ä dä inte. Moffe hade en stuga som ingen hade sett maken till. Han hade lagt upp tre väggar av gråsten, men den fjärde, en långvägg, var fasta berget. Ingången hade han på en gavel. Golvet hade inte kostat honom mycket, för det var bara jord. Många hantverkare bodde i enkla backstugor i skogen, men "Moffes slott" var något enastående. Om något finns kvar av hans backstuga, det vågar jag inte yttra mig om. Moffe bodde i sitt slott till framemot 1880. Han var den siste här i trakten som slog eld på det gamla sättet med stål och flinta. Han hade ett ovalt elddon av sten med en urgröpning runt om kanten. Gnistorna fångade han upp i skrapat linne, och niir gnistan hade tänt, la han på fnöske och blåste, tills elden tog sig.
Vädermärken
Det där med gran barren brukar allt stämma. I slutet av januari i år barrade granarna. Sen dess har vi haft mycken nederbörd. Den behöver emellertid inte nödvändigt bestå av snö, utan regnet får vi nog räkna med. En del år har jag lagt märke till att granen barrade i december, och det slog aldrig fel att omkring hälften av vinterns nederbörd hade kommit då.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
"När Hålebergskärrnga byker, blir dä mycke regn" brukade förr de gamla i Västra Ny säga. Hålebergskäringen hade släktingar i Omberg, i Svenskberget i Godegård och i Dunteberget i Motala, sägs det allmänt.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Hålebergskärrnga höll till med ett stort följe i Hålberget, Håleberg, som det också kallades. Där finns en grotta, där de bodde förr. Den som kände till det byket bäst var nog Adolf i Rödja, men han är död för längesen. Han var född på ett ställe under Säter, och han påstod, att han hade sett ingången till hålan. Det är mer än jag kan skryta med, fast jag är rätt hemma i trakten. Samma historia hörde jag för resten av andra för längesen. Hålbergskärrnga hade en del hopgöra med en bondhustru i Säter. En gång kom Hålbergskärrnga till henne. — Du ska löska mej, sa hon, och så spände hon en tjock och bred läderrem om sig och bondhustrun. Det var för att den andra inte skulle kunna ge sig iväg. Så låg hon med sitt huvud i bondhustruns knä, och det dröjde inte länge förrän hon somnade, medan den andra löskade. Bondhustrun slutade då upp med att löska. I stället tog hon kniven och skrapade på remmen. Det drog ihop sig till åskväder. Vid första knallen vaknade trollkäringen upp. — Vad var det där, frågade hon? — Det var bara fölungarna som sprang över bron. Käringen somnade igen men vaknade vid nästa knall. Jag minns inte vad bondhustrun svarade, när käringen frågade igen, hur det var fatt, men det vart som förut. Hålbergskärrnga somnade. Vid tredje knallen vaknade hon, men den gången behövde hon inte fråga. Hon la' åv som ett skott och flög raka vägen till Hålberget. Där var dörren stängd, för det finns inte mycket som trollen är så rädda för som åskan. Kärrnga skrek, att de skulle släppa in henne. — Det är stängt, var det enda hon fick till svar. Trollpackan måste stanna utanför. Ho la' då åv åt Godegård och försökte komma in i Svenskberget. Men inte där heller vågade trollfolket öppna för henne. Hon försökte på nytt vid Hålberget. Där vart det likadant som förut, eftersom åskan inte hade slutat. Si troll, di tror, att åska går in, bara di gläntar aldri så lite på döra. Kärrnga for iväg åt Omberg och ville in, men det gick inte för sej, för hon hann aldrig längre än till Örberga gärde, för där slog åskan ihjäl henne. Det sägs att en bonde i Örberga tog reda på ett par revben av henne och gjorde en selbåge av dem. Om selbågen finns kvar, det vet jag inte, men ett lårben, lär finnas Örberga kyrka.
Källrået vid Ursbrunn
Min make hölls tillsammans med sin far och en farbror och hackade åker i närheten av Orsbrunn. När klockan fattades en timme eller två i midnatt, sa Jonssons far. Nu går vi hem, pojkar, så nu ska vi väl inte ofreda 'na längre. Han menade Orsbrunnsfrökna, förstås. När de gick därifrån, fick di si 'na. Det var en svartklädd dam, sa di, som var riktigt snygg i ansiktet men ihålig baktill. Hon bara gick och sa ingenting. Det var många som var rädda för det där rådandet. Jag vet en pojke som en kväll skulle gå till flickorna vid Ryggstens kvarn. Men när han kom till spången vid kvarndammen, fick han se Orsbrunnsfrökna stå och luta ansiktet i en hand. Han vart så rädd, så han vart blek. Om det är sant, det vet jag inte, men nog är det sant att ingen har sett 'na, sen vägen byggdes rakt igenom Orsbrunn.
Sägner om kyrkbyggen
I Kristberg finns en märklig sten vid rättöversvägen från Olivehult till Kvarnkärr. Den heter Hälleberga kyrka. Det sägs att stenen är en kyrka som byggdes upp någonstans men flyttades av trollen långt upp i skogen. Där förvandlades kyrkan till sten. Den är ett flyttblock, så stort att ingen kan komma upp på det utan stege.
Folkmedicin
Men de där historierna om trolleri, är de diktade allesammans. t.ex. den om bonden som var så giktbruten, att han inte kunde åka till Gårdsnäs utan måste kalla Niklas till sig. — Har du nån bössa, frågade Niklas. — Ja, ho hänger där, och laddad ä ho. Då tog Niklas bössan, sköt genom ett öppet fönster ett skott mot skogen, och där vred sig granar och tallar i värk. — Där har du värken sa Niklas, och efter det skottet var bonden kvitt värken för alltid. — Nej, den historien är diktad från början till slut. Någon trolldoktor var far minst av allt. Men som sagt, det var många som överdrev fars förmåga.
Folkmedicin
Pappa var egentligen fiskare till yrket, men han hade studerat medicin på egen hand, och folk hade fått förtroende för honom. Han behandlade bara utvärtes sjukdomar och benbrott men vågade aldrig kvacksalva. När han skrev ut recept, kunde patienten lämna in dem på apoteken i Motala, Vadstena, Skänninge och Askersund, och överallt fick de vad han hade ordinerat. I sjukkassan gällde hans intyg, lika väl som om en läkare hade skrivit dem. När han låg ute och fiskade, var det mamma och mina äldsta syskon som skötte de sjuka, och mamma hade goda anlag. Hon lärde sig att lägga armar i led och kurera sår och benbrott. När far var borta för alltid, fortsatte hon hans praktik. Hennes recept expedierades på apoteken, och sjukkassan godkände också hennes intyg.
Folkmedicin
Själv fick jag nyligen så ont i mina knän, att jag knappt kunde gå över golvet. Doktorn gav besked: åderförkalkning. Jag kokade upp en salva efter fars recept, och det dröjde inte länge förrän jag kunde gå som förr. Ånej, försök inte! Några hemligheter ska vi väl ha inom familjen, och därför talar jag inte om, hur jag kokade salvan.
Trollträd
I Hagen vid Skattlyckan i Västra Ny fanns förr ett par väldiga björkar alldeles inpå gården. Ända nerifrån marken och så högt som man kunde räcka var de fulla med spik och hästskosöm. När vi bodde där, skulle björkarna fällas. Det var två man att dra sågen, en äldre och en ung man. Den äldre sa, att folk hade satt bort sjukdomar i björkarna. Han var rädd för att fälla dem, för i så fall kunde han få vilken sjukdom som helst. Men han visste ett medel mot olyckan. Om bara han och kamraten hunne lägga en huggspåna av det träd, som skulle fällas, på stubben, innan trädet tog mark var det ingen fara. Så gjorde han, men den yngre brydde sig inte om att göra likadant. Ett år efteråt var han full av bölder på armar och ben. Det var de usla björkarnas fel trodde folk.