Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar kärleksvisa
Midsommar kärleksvisa
Enslingar i skogen
Fnöske, det är inte alls nå'n svamp, åtminstone inte det som vi kallade fnöske. Nej, fnöske är vad som brukar kallas skägglav, och det växer på granar. Jo, nu minns jag, det fanns också fnöskesvamp. Den växer på björkar, och fnöske av den svampen är mera eldfängt än barrträdsfnöske. Torrt som krut måste fnösket vara, om det skulle duga.
"Skräddare-Pus"
I min barndom fanns det jordkulor också vid Blommedal, men så långt jag minns, var bara en bebodd. Den låg vid Stora Kållsjön, och i den bodde en skräddare. Jag minns inte namnet, men han kallades heller aldrig annat än Skräddare-Pus. Han satt i sin jordkula och sydde, men jag är nästan säker på att han ibland sydde ute i gårdarna.
Vädermärken
Om vi skulle summera ihop alla märken som jag rättar mig efter, så skulle det ta en stund. Ju fler märken som säger ett och detsamma, dess säkrare bör det ju vara. På tal om skördeutsikterna är det ett gammalt talesätt, att regn i januari bådar dåligt foderår. Vi har inte haft en enda lenvädersdag sedan nyåret, och om inte det bevisar, att vi får en god skörd, så motsäger det heller inte vad vi har sagt. Men så egendomligt det är att inte skogen vill rensa sig! Ända sen julen har snön legat kvar på träden, men skogen rensade sig inte ens den där förskräckliga stormdagen. En sådan envishet betyder stadigt väder. Det får vi nog ännu några dagar framåt, men att vi får skogsrensning allra senast om fjorton dar tror jag säkert.
Vädermärken
Januari har vanligen samma väder som juldagen. Det har stämt bra hittills, och efter det märket skulle kylan snart öka mot slutet av månaden. Annandagen var kall till framåt kvällen. Då slog kylan sig, och i stället fick vi yrväder. Det vill säga att februari blir kall men något mildare mot slutet, och då kan vi också räkna med snö och yrväder. Och där börjar marsvädret, eller hur var det med tredjedagen? Jo, den började med yrväder, och fortsatte till klockan 14 eller 15. Det skulle stämma med vad jag sa om yrvädret i mars. Men tro nu inte, att det blir yrväder varje dag! Ånej, långt därifrån. Adventsmärket brukar inte slå fel. (Vid Lidhult i Norra Vi var det gnistrande kallt på fjärdedagen, 28 grader. Då skulle det väl bli kallt i april, undrade intervjuaren). Nej, tvärtom. April är ingen vintermånad. En ska använda gamla märken med förnuft. Det blir varmt och skönt i april, och det är mer än en sak som tyder på att det blir så. Men maj blir inte över sig varm. Hur skulle det annars kunna bli någon god skörd?
"Nissar" och "lövsiskor"
Nissar och lövsiskor är de värsta troll som finns. Nissarna är manliga troll, lövsiskorna kvinnliga, och det finns inga som gör större skada. Deras avkomma är det där gula som en kan hitta på ruttna stubbar och träd. En del kallar det bjäresmör, och det är bjäresmöret som gör största skadan. Om en har trampat i det, måste en tvätta skorna ordentligt, innan en går in i en lagård. Annars blir korna förstörda. Bjäresmöret förstör mjölken helt och hållet, om korna får den minsta lilla smula av det, antingen i fodret eller på kroppen.
Hästar och trollkunniga kuskar
Vem som helst kan skaffa sig förmågan att se mer än vanligt folk, men det är farligt att försöka sig på det. Det var en gång en luffare som påstods kunna åtskilliga saker, och så var det en pojke som frågade honom, hur han skulle kunna lära sej att se lika mycket som en häst. Jo, sa luffaren, nog kan jag lära dig knepet, men jag vill dig inget illa, och därför lär jag inte ut det heller. Pojken stod på sig, och till sist fick han luffaren att tala om, hur han skulle bära sig åt. — Du ska ta lite var ur ögonvrån på en häst, och det ska du smeta fast i dina ögonvrår och låta det sitta där. Pojken gjorde så, och att han fick se en massa saker, det är nog säkert, för efter sju dygn var han svagsint.
Knivar i träd universalmedel mot sjukdomar
För ormbett, ögonsjukdomar och alla slags krämpor på folk och i synnerhet på fä finns ingen bättre än vår fädoktor i Västra Eneby. Han begriper sig på att läsa bort vad som helst. Så påstår åtminstone min granne Johan Jakobsson. Johan litar mer på gamla tiders kvacksalvare än på veterinärer och läkare, och hans förtroende bygger på erfarenhet. Jag har själv sett, att det hjälper, säger han. När Johan förr släppte ut sina djur på våren, brukade han stryka dem på ryggen med sillake, för att inget otyg skulle bita på dem. Ett annat sätt att hjälpa djuren mot otyg är att kasta ett ben av ett självdött djur i hagen, där djuren ska släppas ut. Sedan är de trygga mot troll, nissar, lövsiskor, rimtursar, och vad de nu heter alla. Det är väl inte underligt då att Johan litar på fädoktorn - nej, namnet säger jag inte — och att han kan berätta många historier om hans underkurer. En av Johans kor hade fått ont i ögonen och kunde inte se. Johan tillkallade fädoktorn. Han kom, men ingen såg, hur han kom eller när han kom. Det lär höra till konsten att dyka upp osedd. Tre täljknivar hade han med sig, och dem körde han in i ett träd. Den kuren hjälper mot alla sjukdomar hos folk och fä, påstod han, men den måste göras, när vinden blåser i en viss riktning, en riktning för ögonsjukdomar, en annan för skravelsjuka osv. Dessutom fordras olika antal knivar för olika sjukdomar. Fädoktorn sa ifrån, att ingen fick dra ut knivarna, och helst skulle ingen ens se åt dem. Tre dagar skulle knivarna sitta i trädet, och när tiden var ute, kom doktorn själv och drog ut dem. Då hade kuren hjälpt, och kon hade fått sin syn igen.
Sista vargarna
Att vargarna hade kommit till våra trakter berodde på lapparna eller finnarna, trodde folk förr. Vargarna kallades lapparnas hundar. Jag har t. o. m. hört berättas, att det någon gång på 1800-talet togs upp kollekt i kyrkorna åt lapparna, för att de skulle kalla hem sina hundar. Det gjorde de också till sist, och sedan dess har inga vargar visat sig, sägs det. Men andra säger, att vargarna vart rädda, när vi fick järnvägar i Sverige, och att det var därför som de gick över till Finland.
Sista vargarna
En gång hälsade vargarna på i Tornhy i Fornåsa. En av dem gick in i lagårn och tog svansen av tjuren. Mer hann vargen inte göra, innan han vart skrämd och gav sig iväg med svansen. Men jag förstår inte, hurudana golv de hade i lagårdarna förr. Lagårdsdörren vid Tornhy var stängd, och vargen hade tagit sig in genom golvet, teldet som det hette förr. Han måste ha trängt undan plankorna för att komma in. Vid Tornby tog vargarna också en gris och försvann med den.
Sista vargarna
Det mesta som jag vet om vargarna har jag hört av min far, som var född 1812. Bl. a. berättade han om en bonde som var ute och körde ved från skogen. Han hade en hund i sällskap. På en åker satt en varg i snön. Hunden vart nyfiken och sprang dit för att se, vad det var för slags djur. Han började nosa på vargen, men det skulle han aldrig ha gjort. Vargen tog honom och försvann.
"Faluns fälla"
På Tallmors ägor i Östra Tollstad kan man ännu se rester av grund och väggar till en stuga av sten. Den stugan har sin historia, egendomligare än de flesta stugors. Jag har hört min morfar berätta om stugan och en underlig eremit, som för mycket mer än hundra år sedan byggde den och bodde där. Morfar var född 1817. När han var liten, fick han många styvrar, för att han följde med och visade folk till stugan på "Faluns fälla", där Falun bodde. Falun hade blivit osams med sina syskon. När han inte kunde komma överens med dem, bröt han ut sin arvedel ur Päpplinge. Där byggde han sig en stuga med berget som ena väggen. De övriga väggarna byggde han av sten som han samlade i skogen. Han bodde tillsammans med en ko och en märr, kon i ena hörnet, märren i det andra och Falun själv i det tredje. I fjärde hörnet kunde ingen bo, för där var dörren. Taket var av ris och torv. Eldstad hade han ingen i stugan, utan han fick nöja sig med värmen från sina rumskamrater kon och märren. Men för matlagningen hade han en eldstad utanför stugan. Falun körde i par med sina båda husdjur, och för att kunna göra det hade han lagat till en särskild sele åt märren. Till tröskloge hade han berget ovanför stugan. Det var något egendomligt med Falun. Han var humoristisk och glad, men ändå... När han dog, var det ingen som ville ställa in honom under tak, utan han fick stå på ett gärde. När han begrovs, var det ingen stor svit som följde honom, bara en i vartdera hörnet av kistan. Till 1880-talet stod väggarna kvar vid Faluns fälla, men så kom främmande skogsarbetare dit. De började riva och leta i väggarna för att se efter, om det fanns någon skatt gömd där, och så rev de ner alltihop. Nu är det inte mycket att se där. Men nog är det skada att nästan varje spår efter en så egendomlig människa är borta.
Att stämma blod
Per i Kättsta hade rykte som trollkunnig. Mormor hade stort förtroende för honom, och hon sökte honom flera gånger. Han var fruktad av alla. När mormor var hos honom för första gången för någon annans räkning, var hon riktigt rädd. Hon berättade emellertid, att det en gång var en karl hos Per i Kättsta för att söka hjälp. När han hade fått sitt ärende uträttat, gick han utan att betala. Han gick och gick men kom inte ut ur första hagen. Till sist måste han gå tillbaks och betala. — Ja, sa Per, dä ä nog bäst att du gör dä. Sen hittar du allt vägen. Så'nt där tog folk för trolleri. Det pratades t.o.m. om att Per hade något slags förbund med den fule. Men jag tror, vad jag vill. Per var en naturbegåvning, och han kunde hypnotisera. Någon annan förklaring behövs inte. Så var det med "Trolla" också, jag menar Mantorpskärrnga, fast här gick hon mest under namn av Trolla. Jag var och hälsade på henne tre dagar, innan hon dog. När man kom till Trolla, brukade hon alltid hälsa med en svordom, och det var väl orsaken till ryktet om förbund med en viss fuling. Men jag vet att Trolla var en hjärtegod människa.