Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor och trollkarlar
Lövjerska hörde jag inte talas om. Finnarna var fulla med trolldom. Det gick inte an att vara säker för dem. Men bara en inte var rädd, så gick det bra. Såg de att en var rädd, så fick de makt med en och kunde trolla allt ont på en. I min tid gick det inte så många sådana. Men de kunde skicka trolldom i luften. Det var det vär- sta. Om en slog till en finne för näsan, så att blodet kom, så kunde han inte trolla den gång- en. Det var häxor, som for fram i virvelvin- den. De kunde ställa till allt ont. Elaka käringar hade mjölkhare. Hon tog både smör och mjölk där hon kom åt.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Att det fanns tomtar förr, det är då alldeles säkert. Inte för att jag själv har sett några, men i min barndom i slutet av 1850-talet hörde jag många trovärdiga äldre som hade sett tomtar, så jag behöver inte tvivla. Och det fanns mycket annat så'nt där som kallas övernaturligt. Det fanns, ja, så säkert som aldrig det! Men jag tror, att allt så'nt där är borta nu. Det är precis, som om det övernaturliga skulle ha försvunnit, när folk vart så upplysta, att de inte trodde på't längre. Jag hörde aldrig någon som var rädd för tomtar. Men alla ville hålla sig väl med dem, för de drog ifrån sina ovänner och bar till sådana som de tyckte om. Den som inte höll sig väl med tomtarna kunde det gå illa för. Men aldrig hörde jag, att de skulle vara farliga att möta, nej, inte på något sätt. De var små, riktigt hur små, det hörde jag aldrig. Jag kan inte minnas, att jag nånsinn hörde någon beskrivning på dem, utom att de hade svart luva. Det var precis, som om alla hade vetat, hur en tomte såg ut, och då behövde ju ingen tala om det.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
I mitt barndomshem, ett torp i Båseberg, Godegård, hörde jag också talas om Djupedalsfrua. Hon var ett troll, kanske snarare ett rå, som höll till i skogarna. Varför hon hette så? Nej, det var inte efter någon gård, för här finns ingen gård med det namnet. Nej, Djupedal, def är skogen, i synnerhet på gränsen mellan Godegård och Hammar. Där är höga berg och djupa sänkor. Överallt växte väldiga träd, och alltsammans kallades Djupedal. Far brukade gå i Djupedal och skjuta tjäder. Han nämnde aldrig, att han hade sett 'na, men morfar hade stött på Djupedalsfrua en gång. Han hörde ett konstigt läte, och när han vände sig om, såg han henne. Hon var så fin och grann, men när hon vände ryggen till, usch då! Morfar ville knappt tala om 'na ens. Men så mycket fick jag veta, att hon såg inte ett dugg bättre ut än en ihålig murken trädstam. Morfar vart inte länge kvar i skogen utan gick hemåt med ens. Men jag hörde aldrig talas om att det där trollet gjorde några elakheter precis.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Uppåt Zinkgruvan fanns också ett slags rå, vad hon hette minns jag inte. Hon visade sig alltid före olyckshändelser. Det slog aldrig fel att när hon visade sig, dröjde det inte länge förrän det hände något i gruvan. Kanske en stege brast och någon föll ner, eller kanske det var galet på annat håll. Ingen kunde veta, vem hon varslade för, så det var nog inte roligt i Zinkgruvan, när hon hade visat sig. Nu har de elektrisk hiss där, och allt är så väl ordnat, så nu visar hon sig inte längre.
Rik-Olas skatt
Det påstås att Rik-Olas skatt ligger på min gård och att Rik-Olas källare också ligger där, och det kanske är riktigt. Men helt utan konkurrens är jag inte, för det finns folk både i Lerbäck och Hammar som påstår, att Rik-Ola bodde i endera av de socknarna. Rik-Ola ägde förr hela Kristineberg, som förr i tiden hette Gristorp. Lerbäckarna påstår gärna, att han bodde på Hässleberg i Lerbäck, och Hammarborna håller styvt på att han bodde på Rödingstorp alldeles utanför Godegårds gräns. Men för oss i Godegård är en sak klar: han bodde på Gristorp. Han var mäkta rik, och sina rikedomar hämtade han ur en silvergruva nånstans i trakten. Men allt som rörde gruvan var så hemligt, att inte ens hans hustru fick veta något om den. Silverskatten förvarade han i en källare. Sägnen om skatten har inte gett folk någon ro. Det har väl gått åt tusentals dagsverken att leta efter den. De gamla berättade, att Rik-Olas hästar hade silverskor, och att ingenting annat än silver dög till skällor åt hans kor. Emellertid ville Rik-Olas hustru ovillkorligen se hans skatt. Hon tiggde och bad, och till slut gav Ola med sig. Han band för ögonen på henne, och så ledde han henne, ibland baklänges, för att hon inte skulle hålla reda på åt vilket väderstreck hon gick. Efteråt visste hon inte mer, än att hon hade gått över tre kavelbroar, och att hon hade varit långt inne i skogen. Hon fick i alla fall se skatten, men sedan fick hon ta sig hem på samma sätt med ögonen förbundna. Rik-Olas skatt vaktas av en ilsken drake. Det lönar sig inte att leta efter den utom på natten.
Folkmedicin
Gubbar som hade läst svartkonsthöcker fanns det gott om, och de fick gälla för läkare, vad de än dög till. Att söka en riktig läkare kom inte i fråga för vanligt folk. Låt mej se, jag är 98 år nu. Då var det nog 1871 som det gick en förskräcklig scharlakansfeber. Men tro inte, att någon sökte läkare! En del dog, bl.a. en av mina bröder. Då hade de där trollgubbarna en del att göra. Men ingen gick till trollgubbar utan att vara nödd till det.
Folkmedicin
Det fanns en som hette Niklas — jag minns inte riktigt var han bodde — och han lär ha haft en så ful och otäck bön som han botade krämpor med. Ugglebråtagubben var ovanligt lättretad och ilsken av sig. En gång slog han ut en glasruta med handen, när han var riktigt arg. En del glasskärvor stannade kvar. Han gick till Niklas, men han var inte hemma, bara fru Niklas. Ugglebråtagubben ville, att hon skulle läsa bort glaset, men hon sa, att det kunde hon inte. Gubben undrade då, varför hon inte hade lärt sig Niklases bön, så att hon kunde hjälpa honom. Den böna skulle du inte kunna läsa själver, svarade Niklases hustru. Hur det var, så tog hon bort glaset till sist, men läsa bort det kunde hon inte. Och Ugglebråtagubben var glad över att hon inte behövde läsa Niklases bön.
En hundraårings minnen
När jag var barn och bodde på ett litet ställe under Stickbult i Hammar, hörde jag mycket talas om rå och annat som inte passar att skriva om, inte ens att tala om. Tänk, så mycket tokheter folk hade för sig! Min man var sjöman. En gång föll han ner i ett lastrum och vart alldeles blåslagen. En klok gumma skulle bota honom, förstås. Hon kom med sitt kopphorn för att suga ut "onn blo" som det hette. "Onn blo" talade folk mycket om, och de vanligaste botmedlen var koppning, åderlåtning och blodiglar. Den som ville bli riktigt frisk efter en sådan kur skulle dricka avkok på enbär för att få "ny blo". Jag har för resten själv varit med om att bli befriad från "onn blo". Jag hade tandvärk, och mina föräldrar bad en klok gumma att komma och bota värken. Hon kom med några blodiglar i en flaska. En igel stoppade hon i mun på mig, och han fick suga sig fast vid tandköttet kring den onda tanden. När igeln var mätt, släppte han taget. Gumman tog ut honom, kramade ut blodet och stoppade igeln i flaskan till nästa gång. Tandvärken släppte, men efter ett halvt år kom den igen. Att gå till tandläkaren var det aldrig tal om. Mg hade gott om trasiga tänder under uppväxtåren. Tandvärken hotade vi med kreosot eller skedvatten. Men det var ruskiga mediciner. Skedvattnet borde hellre ha hetat skadevatten. Ville en bli av med tandvärken för alltid, så var det bara att gå till en smed. Smederna drog ut tänderna med nycklar, men jag tror, att de bröt av fler tänder än de drog ut. När de drog ut tänder, gjorde de i alla fall nytta. Men det fanns andra som gjorde tvärtom.
Goviggar som medicin
Goen, jo, nu minns jag. I Godegård var åskviggar ett vanligt namn för stenyxor, men jag tror, att de mest kallades goviggar. De var nerkastade av Goen, sa de gamla, och de trodde, att goviggarna hade läke¬kraft, om man strök med dem över ett sjukt ställe. Enligt vad jag hörde i min barndom, hade de gamla — kanske inte de äldsta på min tid men i varje fall deras föräldrar — dyrkat goviggarna som något slags gudomligheter, och jag hörde nog, att Tors namn nämndes i samband med goviggarna. Goen höll de sig väl med, och alla som hade goviggar var så rädda om dem, att de hade dem inlåsta i skåp. Det dugde minsann inte att kasta dem hur som helst.
Trollträd
På en backe mellan. Tashygget och Lillsjölund i Godegård står en tall som är synlig från alla håll, Den är fridlyst på grund av sitt ovanliga utseende. En gren pekar rakt ut, och därför kallas trädet Peketalla. Men utseendet är inte det egendomligaste med tallen. Ända in på 1930-talet användes den som trolltall. Lena, som bodde på Lenatäppan, brukade borra hål i stammen, och i hålen satte hon bort "börrdär", bölder. Det gick till så, att hon petade i bölderna med en sticka, som hon sedan satte in i ett borrhål på tallen.
En hundraårings minnen
Det fanns de som satte sjukdomar på folk med trollskott och på andra sätt. Jag hörde mycket talas om sånt, men aldrig hur det gick till. Mycket annat trolskt hörde jag talas om. Min man hade en moster som gjorde mjölkharar. Riktigt hur det gick till, det fick jag aldrig veta. Men hon tog vara på alla gamla bortkastade kvastar och vispar och använde stickorna att göra mjölkharar av. När en kvast eller visp var utsliten, var de flesta noga med att bränna upp den, men alltid hittade gumman någon emellanåt. Med hjälp av mjölkhararna kunde hon få över mjölken från andras kor i sina byttor. Så trodde hon och andra, men inte vet jag, om gumman hade mer mjölk än andra.
Sista vargarna
Min mor, som var född 1854, såg en gång två vargar ta ett stort gödsvin i byn. Det var i december. Svinen gick ute och bökade, men rätt som det var fick en gammal gumma se något egendomligt i svinflocken. Se, där ä ett par stora hundar som drar nå't emilla sej, ropade hon. De andra, som hade bättre syn, såg genast, att det var vargar som hade ett svin. De sprang med svinet emellan sig, tills de kom fram till en grind eller, rättare sagt, ett led. Där stannade vargarna och kastade svinet över ledet, som om det hade varit en boll. Folk gav sig iväg åt ledet till, beväpnade med yxor, och vargarna flydde. På andra sidan ledet hade de börjat kalasa på svinet, och de hade redan hunnit slita sönder det så grundligt, att inte en enda fläskbit kunde tas till vara. Där finns än idag en gärdsgård och ett led, och som ett minne av vargarnas fest heter ledet Svinapölsaledet. För stort annat än pölsa var det inte kvar efter svinet.
Sista vargarna
Ingen kan föreställa sig, hur svår plåga vargarna var här i trakten. Enbart för min morfars far tog de inte mindre än fjorton klavhundna djur under hans tid som bonde i Tybble. En kväll hörde byfolket ett förfärligt råmande av en ko. Alla förstod genast, vad som var fatt och rusade ut med yxor. Ute på gården stod en varghona och höll fast kon, medan fyra vargungar slet och åt av juvret.