Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
Varje jul måste någon av husfolket giva tomten ett glas brännvin och julgröt. När det så blev jul, skulle drängen bära brännvin och gröt åt tomten, men då de voro litet i strid med varandra, tänkte drängen, att han skulle spela tomten ett spratt. Då han kom till stallet med tomtens julmat, så åt han upp alltsammans. Sedan satte han spillning i fatet och glaset, så ropade han åt tomten, att han skulle komma och äta. Då tomten kom och fick se vad drängen gjort honom för ett spratt, flyttade han bort, och sedan har ingen sett honom i det stallet.
Vattenväsen
Vid det höga berget å Stora Brattön var förr en lekplats för ungdomen. En man hvars namn var Jakob och född i mitten af 1700 talet å nämnda ö berättar, att en kväll när ungdo- men roade sig derstädes, kom der en stor förskräcklig berg- käring och grep efter ungdomarne. Dessa togo till flykten, men käringen fick fatt i den eftersta pojken, som ropade på kamra- ternas hjelp dessa togo mod till sig vände och fick fatt i poj- kens andra arm och dessa och käringen drog åt hvar sitt håll och var jämnstarka men då Guds namn åkallades måste kä- ringen släppa taget den anhållne blef sjuk armen hvari käring- en haft sina klor jämte hela den sidan blef lam och pojken blef sängliggande hela sitt återstående lif. Beskrifningen på kä- ringens utseende stämmer mycket öfverens med hafsfrun eller sjörån se efterföljande sägen. / Fiskare och sjömän kunde ofta få se en skön kvinna med svällande barm sitta på vågorna och kamma sitt långa och un- derbara hår. Det gällde då att stå väl med henne eljest blef det storm och hårdt väder. Förr i tiden hade fiskare merendels o- knäckat bröd, som kastades till henne för det tyckte hon om knäckebröd kunde hon ej ta emot ty det var knäckt korsvis. Höjde hon sig ur vattnet sågs hon vara försedd med fiskstjert och på ryggen som ett tomt baktråg. Det var sjörån som här på orten för att stå väl med henne erhållit namnet "hafsfru". Fordom sågs ofta sjönäcken, som försökte förvilla de sjö- farande. I Paternosterskären sågs han rätt ofta och det gällde då att vara vaksam eljest hade han dem så de sat- te på grund.
nissar – tomtar
Nissane bodde i lagårdar och stora stenmalar. En skomakare bodde på Borsgården. Ang. A-n, Fattigh.: Nissen far till sjöss, på skutorna. Medd. berättade om ett bestämt fall. Om natten arbe- tade han.
En nisse. Tomtar
En bonde i Vräland Långelanda socken, som hade en nisse fick en kväll se denne kom- ma bärande på ett halmstrå. Nissen pustade liksom han var trött av bördan. Husbonden skratta- de åt honom. Då blev nissen arg och slog ihjäl bondens bästa ko, men sedan ångrade han sig och gick bort åt Hoga i Stala socken å tog en annan ko i stället, vilken han gav, sin husbonde.
Tomtar? Gastar?
En snickare kom en kväll gående på landsvägen, som leder mellan Warekil och Wräland. När han gick över Dale bro, fick han se en liten parvel, som satt på broräcket. "Va ä du för en liden stackare, som ä ute så sent, har inte du vett på att gå hem", sade snickaren. Kommen över bron vände han sig om för att säga något mera till den "lille", men nu hade denne vuxit och blivit så stor, att han nådde opp till skogstopparna. Snickaren fick bråttom, att komma iväg därifrån.
Nissar (tomtar)
Det var en här på Vass- botten som hade nissar. Han byggde en ny ladu- gård, men den fick han göra likadan som den gamla, så inte nissen skulle flytta. Han var rik, nissen hade dragit till honom. Men de fick inte arbeta där sedan solen gått ner. Hans barn lever ännu, hustrun dog för inte så länge sedan. Men nissarna är väl borta.
Gengångare (Klas mördad)
De va en nere i Stala församling, som ä död för en sjutti år sen. Han va så fali go vän mä min far i ungdomen. Å denne här han hade blett ihjälslagen, e vecka då på vintern. Å pappa hade inte hörte´t. En kväll geck han för å hälsa på denne här. Han geck te fots, för de fanns ju inte cyklar eller nått annat. Så feck han se en som va så lik denne Klas. Så han roba på´n. Men han svara ente. Så skulle han springa ikapp honom, men han bara veg unnan. Så mötte han nåra andra å fråga dom, om de inte va Klas på Backen där, men dom sa att Klas han var ju ihjälslajen. När han hört detta, försvann synen, å han feck ente se den mer den kvällen. Men dom som slaji ihjäl denne Klas, de va två bröder, för dom brann huset alldeles strax ätter. Å då de va utredning om dödsfal- let, sa utredningsmannen, att denne här Klas va ihjälslajen mä e öxa. På den tomten där de brann ble de byggt ett hus igen. Å där spöga / så förskräcklit så. Där bodde ett ungt par, som ente alls hade hatt mä de här å gjort. De töckte de va så ryslit, detta här att de skulle spöga så. Så frua sa, att om ho bara feck syn på de som spöga, skulle ho fråga, va de springer här så ätter - va dom vill. Så vagna ho e natt, mett i natten. Å som ho titta opp, så sto en karl tätt ve hennes bädd. Då fråga ho: - Va vell I? - Öx, sa han. - Kan ja hetta nån öx, ska ja lägga´n här ve trappen. Å de leta, å långt om länge - flere år ätter - hetta de e öxa, å de va den de hade slaji ihjäl Klas mä. (Å vet herr Ekdahl, att när de berätta detta hemma när jä va liden, så lyssna ja, så!! Jä minns de så tydli, å mörkrädd va ja sen.) Sen hörde ho inget å. Det- ta ä sanning i alla fall.
Fiske. Tomtar. Vaggvisor.
Guldbrandsson på Åstol (han var av Starke Guldbrands släkt) kom från Tjörn med sin hustru och slog upp krog. Han tjänade bra med pengar. Då karlarna inte hade mera pengar kvar, fick de supa på kredit. Men G. var en obarmhärtig fordringsägare. När han tyckte att han hade väntat nog länge på betalning, tog han sin bessman och gick in i gäldenärens stuga, passade på då han visste att denne inte hade några pengar. Det blev gråt och jämmer, när G. kom med sin bessman. Folk fick lämna honom det värdefullaste de hade, silversaker, fjäderbolstrar m. m. Han samla- de så mycket så han fick knappt plats för allt i sitt hus. Han hade nisse. Folk såg hur nissen gick kring G:s magasiner och på hans bryggor. En fiskare hade varit hos en bonde på Tjörn och fått en långhalmskärve. "Då du ändå skall till Åstol, kan du ta med dej en till Guldbrandsson." sa bonden. Men den kärven, han skickade med till / G. var större än den torparen fått. Fiskaren tog bägge kärvarna. Så tänkte han: "G. har god råd. Jag tar den stora kärven och ger G. den mindre." Och han lade den mindre körven på G:s brygga och tog den större på nacken och började gå hemåt. Men han fick en örfil, så han tappade "kärvet". Han tog upp det igen och fortsatte att gå. Men då kom något och puttade till kärvet, så han tappade det. Han tog åter upp kärvet, men snart rev det av honom kärvet igen. Då för- stod han hur det var fatt och vände om och tog det lilla. Då fick han gå i fred. G. hade ofta besök av Hin håle, som kom i skepnad av en svart hund. Men far såg honom en gång. Hunden stod uppe på berget och hade sex ben. Ibland när isen låg kom han springande i skepnad av en svart häst och det slog upp eldbloss ur halsen på honom. Alltid när han kom, blev det slagsmål på krogen. Hustrun blev gammal och G. höll sej väl med en annan. Hustrun visste om ingenting, men när hon låg på dödsbädden, kom där en käring in till henne och sa: "Ja, nu ska du dö och inget gott får du av allt det som du har skrapat ihop. Men hon som G. har hållt / sej väl mä, hon får alltihop". - "Nej, det skall allt bli stopp med det, sa gumman. Hon kallade på en bekant och skänkte med varm hand till Rönnängs kyrka (som då var nybyggd) an silvertallrik att bära obla- terna på, en nattvardskalk och 2.000 riksdaler kontant. G. visste om ingenting. Men det lystes upp i kyrkan samma dag som det lystes för G. och tösen, som han hade hållit sej väl med. Han fick barn med den hustrun, men hon var honom otrogen med en fiskare. När gubben var borta, hängde hon ut en filla på en stubbe, men när han var i sitt hem, tog hon in den. En kväll satt hon och vaggade. Då såg hon genom fönstret, hur älskaren kom och stannade utanför. Då sjöng hon: Kom te mej te otta, då tuppen börjar å gal, för då ä den stygge burta, han ä oppe i kwärna å mal. I afses så glömde ja filla på stubben. Je ä nu så rädd för den stygge gubben, / Å bissan lull, å bissan lull, å bissan, lullan lej. Men fiskaren gick ändå inte. Då fortsatte hon och sjöng: Jag trur den gubben är fuller och galn, som inte kan höra att far ä hemma, far ä hemma. Bisseri lull, bisseri lullan lej. Guldbrandsson förstod ingenting och fiskaren gick.
Tomtar eller som de kallades "Nissar" här.
Många berättelser omtalades förr om nissar, som troddes bo hos vissa rika personer, som de hjälpte att samla egendom på andras bekostnad. Det var en och annan som kunde se dem, när de kom dragande med små bördor till exempel halmstrå och varjehanda småsaker. De var stora som ett fyra års barn med grå kolt och röd toppmössa, mycket snabba i benen samt mycket snarstuckna, om man skattade åt deras små missöden, om de snavade eller föll med sin lilla börda. En slaktare och bonde Johan Andersson i Kil berättade, att han en gång med sin hund i slutet på 1800 talet en otta skulle gå till Hjälteby med en kalvkropp, som skulle sändas till stan samma morgon, kommen i Sörby lid, började hunden skälla våldsamt på någonting som skyndade förbi åt samma håll, men själv såg han ingenting, kommen längre fram där vägen gör en tvär krök, såg han vem som gått förbi, det var en "nisse," stor som ett fyra års barn med röd toppmössa.
Tomtens nya kläder
Min första gumma var från Hogdals socken. Hon berätta, att en bonde där hade en nisse, som uträtta så många ting. Han hade så trasiga kläder, och de sydde nya åt honom. Han tog dem på sej, såg sej i spegeln och sa: "Nej nu blir nisse för grann för att gå här." Sedan den dagen försvann han.
Tomtens nya kläder
En piga, som tjäna, hade så pent och skurat överallt. Hon hade en nisse, som hjälpte na. Hon satte fram vask och allt och la sej, och om måran var allt tvättat. Hon satte gröt åt'en om julekväll. Hon köpte en dress åt'en, för att han var så duktig. Nissen tog den på sej och tyckte, att han var så grann och sa: "Grann nisse aldrig skure och vaske mer." Sen försvann han, och där var aldrig så fint mera.
Stadstraditioner: Stad och stadsbo.
Herrskapet Lundberg berättade för mig, att alla hant- verkmästarne i staden hade sin särskilda begravningsplats på Östra kyrko- gården. Andra döda begravdes om varandra. Mera ljusskygga individer skaffade sig sällan logi i Uddevalla utan höllo mest till på Kasens tegelugn utanför staden. Folkskolepojkarne kallades av elementarläroverkets lärjungar för "råttor", vilket dessa kvitterade med att kalla elementar- läroverkets elever för "grisar". Pojkarne från Gustafsbergs barnhem, som låg utanför staden, kallades för "hundar". Det var ständiga kalabaliker emellan "råttorna" och "grisarne", varvid de förra oftast avgingo med segern. Ibland kommo emellertid "hundarne" till "grisarnes" hjälp, och då fingo "råttorna" stryk. När det var snö, blev det snöbollskrig, annars fingo knytnävarne fälla utslaget. Vandrande gesäller togo ofta in på ett kafé på Kil- / bäcksgatan, som kallades för "Glada livet". Här kunde de få både mat och brännvin samt logi för en mycket billig penning. Något hotell fanns icke på denna tid i staden, men det fanns ett s. k. schweitzeri med full utskänkning och ett fåtal rum. Det låg på samma tomt, där nu Stadshotellet ligger. På Stadskällaren i nuvarande Rådhus fanns det endast mat och sprit att få. Detta var de två mera offentliga spritrestaurangerna i staden. Sedan fanns det ett kafé i vartannat hus, där det fanns såväl mat och sprit som logi att få. Herrskapet Lundberg berättade en gammal lustig ramsa för mig, som handlar om på den tiden mycket kända personer i staden. Den lyder så här: "Det låg en lort i borgmästarns port. Lägg den på mitt tak, sa fru Spak. Lägg den i mina tönner, sa Alexis Lönner. / Gör en karamell, sa fru Nomell. Gör henne röder, sa Kalle Schröder. Gör henne tjock, sa fru Kock. Gör henne smal, sa herr fiskal." De, som skulle vara fina på det, sade emellertid "ett gull" istället för "en lort", vilket på uddevallaspråket är ett och det- samma. Borgmästaren på den tiden hette Sandegren. Familjerna Spak och Nomell ska ha hört till stadens stöttepinnar. Lönner var bränn- vinsbrännare. Schröder var kassör i Göteborgs bank. Kock var direktör för Kampenhovs fabrik och fiskalen på den tiden hette Kilberg. Alla voro släkt eller släkt till släkten med varandra och stadens grädda. Hantverkssammanslutningen "S. M. S" brukade ha sina sammankomster i andra våningen på Rådhuset. "S. M. S" uttyddes av folkhumorn antingen till "Stadens mesta supare" eller till "Stadens min- / ste supare", men det betydde i verkligheten "Sällskapet Myrstacken". Annan- dag Jul brukade typograferna få använda Rådhusets tredje våning för en fest- lig sammankomst.
Forna förhållanden.
Jag är den enda som bor kvar på Kalvön nu. Hela vintern bodde jag ensam här på ön. Bernhard och Ottilia flyttade häri- från till ålderdomshemmet förra sommaren och där dog Bernhard på hösten. I min barndom var här gott om folk och ungdom. Min far var född på Hjältön i Bokenäs och min mor var från Orrevik, från ett torp under den gården, som Simon Wik- ström har nu. Jag och mina två bröder bodde i denna stugan länge, sedan våra föräldrar var döda. Det är på tredje året sedan den siste av dem dog; han var i sitt 87:de levnadsår då. Här var flera ställen i min barndom: Johan Nykvists, Efraims i Tomta, Kalles i Klyvareviken, Britta Beatas på Öbacka, Bernhards och Ottilias, Bernhard Wikströms och vårat. De hade en eller två kor på varje ställe. (Detta stämmer ej med Brit- / tas uppgift, att här blott var fem hus. Hon har förstås i två fall räknat upp olika hushåll, som bott på samma ställe.) Kvinnorna i stugorna på Kalvön kardade och spann allmänt åt bönder på fastlandet. Vi hade upptill 8 får. Vi vallade och passade dem själva. De andra släppte sina får på skogen. Getter har ej funnits här i min tid. Vi måste gå till Kavlanda med kor, som skulle till tjur. Vi ledde dem över vadet vid lågvatten. Var det för högt vatten, fick kon gå där till en annan gång hon blev brunstig. Vi hade grävt en källa och stensatt henne. Det kom fien- der från fastlandet och körde den full med sten. En stor stenplatta hade de lagt på bottnen. Vi fick gräva intill den gamla men det blev inte så bra där som på det gamla stället. (Simon Wikströms svägerska, fru Wikström, även kallad Pintorpa- frun, kanske kan upplysa vilka som fyllde Brittas källa med sten.) Här var sådan skog i min ungdomstid, mest gran. Här gick en gubbe och högg famnved. Han hade inte såg utan ba- / ra yxa. Han fick 50 öre famnen. Han bodde på Kavlanda skog. Vi betalte för att vi fick ta avfall-grankvistar o.d. i Kompassvik. Det bar vi på ryggen hem. Här var så mycket bär på Kalvön då. Vi rodde med eka till Lysekil med kröser; det var tre mil dit och tre mil hem. Lingon, blåbär, björnbär och hallon rodde vi till Lyse- kil med. Då vi kom till bryggan, stod stadbor där redan och ville köpa av oss. För björnbär fick vi 25-30 öre litern. Fredrik hette min gubbe. Han var till sjöss i många år. Han hade sitt föfång på sjön. Han började när han var 15 år. En bror hade jag, som drunknade i Nordsjön. Här var sådana bärmarker på Kalvön, när jag var ung, så jag antar, att i hela Bohuslän fanns inte make till dem. Karl i Klyvarevik var gift med ena, som var mor till min gubbe, fast han var kommen för bitti, i förtid. Karl russla' och festa och gjorde av med alla hennes pengar. Gamle skep- pare var svåra till att festa. Julius söp normalt. Var och en tog upp sina potater. Mamma hade rika släkt- ingar, så vi fick långa häst. På senare år lejde vi. / Jag har några plommonträd och äppleträd. Ibland var det mycket frukt på dem. Jag for förr till Lysekil, på det sista till Uddevalla och sålde frukt. Jag hade flera korgar, rodde över till Sörgraven och följde sedan med ångbåten till Uddevalla. Vi odlade mycket lin. Då fick vi gödsla jorden bra. Jag har lakan av lin, som jag vävt. Jag spann stora knippen hös- garn och blångarn. Linet skulle sås på Erik, Hös-Erik. En bröda har jag haft, men den har jag huggit sönder och bränt upp.