Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Det var en, som hade en tomte, och tomten hade en pojk. En gång fick bonden se bägge tomtarna, och den lille bar på ett enda ax. Då skrattade bonden och sa: "Det kan la inte bli mycke av, när du inte kommer med mer än ett ax!" Men då sa den gamle tomten: "En kan inte begära mer av den, som inte är mer än nattagammal."
Tomten straffar mannen, som slår hästen
Samma karl (som i föregående berättelse) — en tid senare — kom hem och hade varit ute och kört och hade hästen in i spiltan och gaf hästen något. Med samma han gaf, så spände hästen och sprattlade och var så galen. Och så tog karlen piskan och slog till hästen. »Vill du stå still, din kanalje!» sade han och slog två tre slag. I det sista slaget fick han se en liten gubbe, som satt på hästen och hade röd pickelhufva och råkade (= träffade) den med sista slaget. Med samma rök han af och gaf karlen en örfil, så han for ikull på golfvet och blef liggandes där en tre fyra timmar, så att när de kom ner och såg efter honom, så låg han på golfvet. De måste leda honom in. Och han låg en tre fyra dagar och var dålig.
Rättsväsen (mord på Smedby 1875)
År 1875 hände en ryslig händelse på gården Smedby i Teg- neby socken. Hos en rik bonde i gården hade en ung fattig flicka från ett torp i Röra församling tagit plats som pi- ga. Flickan var hurtig å stark å mycke omtyckt i gården. Hon var från Dalby gård i Röra å hette Johanna Lövendahl. På gården fanns utom ägaren å hans hustru flera unga poj- kar. En av dem hette Karl Johan, i dagligt tal kallad Janne, en vacker yngling, bara ett par å tjugo år. Han hade fattat tycke för den fattiga tösen, men det var inte värt att tala om det, för hon var fattig. En tid gick allt bra, men så börja mor i huset förstå, att flickan var i grossess. Ja, det blev för Janne att be- känna för modern hur det var fatt. Fadern hölls utanför, han fick inte veta något. Nu börja en mycket svår tid för / flickan. Jannes mor var hård å ärelysten, å hon motsatte sej ett äktenskap mellan de unga. Här är ett sant bevis där- för! Flickan Lövendahl var en gång under tiden i sitt hem i Röra, å hennes syster följde henne en bit på väg tillbaka till platsen. För henne berättade hon: - Förra söndagen, när jag på morronen kom från ladugården, blev ja bjuden av mor själv på kaffe å smörgås. Det bruka ald- rig förekomma annars. Jag satte mig till bords, å som jag tyckte, att kaffet såg lite märkvärdigt ut, slog jag det i ett obevakat ögonblick i en slaskhink. Smörgåsen åt jag upp, å det som var i hinken blev buret till en kalv, som någon timme senare låg död å stel. Dom sprang efter en slaktare, som tog skinnet av kalven, å sen sålde de kalven till en upp- köpare från Tjörn, som fick böta och kom mycket illa ut. När systern hörde detta, bad hon Johanna att ge- nast gå därifrån, å hon svara: - Ja, jag ska flytta, får ja bare ner väven. / Så några veckor senare blev hon mördad av Janne. Dom körde tröskverket tomt en dag, för att ingen skulle höra något. Farsgubben var inte hemma den dagen, å pigan var inne å ha- de att göra, å Janne gick in å var inställsam å vänlig, in- nan han med kniv till sist fick tagit livet av henne. Sedan skyllde dom på att hon gjort det själv. Å Janne neka å satt på bekännelse i många månader. Men till slut erkände han dock. Å när domen föll, lydde den på hela hans återstående livstid. Ja, han satt på Långholmen, å hans rika släktingar försökte utverka nåd för honom men till ingen nytta. Men han lärde sig snickaryrket på Långholmen, å han gjorde en mycket fin vagn som kronprins Gustav köpte, numera konung Gustav V, å så utverka han hans benåd- ning, annars hade han nog aldrig sluppit ut. Han hade då suttit inne i över tjugo år. Modern levde dock, när han kom igen. Å han gifte sig efter en tid med en barndomsvän från Tegneby socken. Han var ju rik, hans arv hade stått i bank. Han satte igång en möbel- / verkstad. Å de tog till sig en fattig föräldralös flicka, som fick ärva sina fosterföräldrar. Ja, berättelsen är sann. Jag har själv sett honom många gånger, å han har bröder som lever ännu, fast dom är gam- la.
Torp och Backstugor
Och då berättar jag, att börja med några ställen på Kärreberg. Där bodde en min farbror på mina föräldrars mark som hette Olle Hansson, han var snickare till yrket, och så hade han ett stycke mark där han kunde skörda potäter som kunde räcka för året. Men så hade han allt också lite råg ibland på en bit. Men han var ju mycke borta på bygge om sommaren. Och då fick hans gumma sköta jordbruket med hjälp av sina barn. Hon hette Anna-Brita Niklasdotter, och var född i Långeby i Stala där hon var lant- brukaredotter. Och marken de hade var så där 20 eller kanske 25 ar, eller 1 fjärdedels hektar, och därav en liten trädgårdstäppa, något höglänt mellan bergen. Och så hade de 6 barn 4 pojkar och 2 flickor, de var mycke borta på arbete, än här å än där, så hade de också riktig plats på några ställe. Den älsta dottern hade plats i Göteborg några år, hon hette Hanna, men så reste hon till Amerika, och där blev hon gift med en blomstermålare på en / porslinsfabrik, men hon är död sedan många år, hennes gubbe hette visst Ossian, men något annat mins jag inte om jag har hört. Och så den andra dottern, Augusta hon var yngst av barnen, hon reste också till U.S.A. flera år efteråt. Hon är också död sedan några år, det var kräfta hon hade fått i magen, men hon blev inte gift. Så var det Martin den älste av sönerna, han är också död sedan 16 år, den 1 okt. han var gift med en dam i Norra Hjälmvik, som hette Josefina Abrahamsdotter, där var han lant- brukare i många år, och så var han snickare och byggmästare, han blev 67 år gammal. Och så är det en broder som heter Niklas, han lever nog ännu, inte annat jag vet. Han bor nån stans i norra Bohuslän i Svarteborgs socken. Han har många barn, några eller ett par i U.S.A., men så ett par döda också. Men vad hans gumma heter vet jag inte jag har hört, men han är också lantbrukare. Och så en som heter Oskar, han är skomakare, och bor på ett ställe som kallas "Salsbacken" vid ett berg som kallas "Salsberget". Det är inte långt ifrån där jag bor, ungefär 500 meter, på Södra Hjälmviks ägor. Han är änkling sedan många år, men har 3 barn 1 son och 2 döttrar, hans gumma hette Pamela. Och så den yngste brodern Bernard, är i U.S.A. sedan många år, han är, eller har varit vid järnvägen där, han är gift och har en dotter, men däras namn vet jag inte. / Men den stugan är borta sedan 1899, då flyttade farbror den till ett ställe på Södra Hjälmviks ägor som han kalla "Långedal", det är ett litet stycke ifrån Krabberöddalen, där de tänkte bygga kyrka, som jag nämde en gång. Det är ett trevligt ställe mellan bergen, så att där är som en liten dal. Där kunde han få så pass mark så det gick an att ha en ko. Men så dog hans gumma snart efter de hade flyttat dit, det var lunginflammsion som hon dog av. Så att hon fick aldrig mer någon ko. De hade allt haft både kor å hästar på ett ställe de bodde förut i Hellesberg i Stala, men hur länge de var där vet jag inte, och där hade han väderkvarn så han kunde hjälpa folk till att få malet. Men så gick det ut för dem, så de måtte flytta därifrån, till Kärreberg. Ja så där i Långedal hade han ju ko, och bodde där ett par år, men så gifte Oskar sig, skomakarn, men hans gumma kunde inte farbror dra jämt med, så han måtte flytta därifrån till Martin i Norr Hjälmvik. Där bodde han ett par år, men så dog han vid 65 års ålder. Hans gumma blev blott 58 år. Där i Långedal bor numera en som heter Karl Janson, en torpareson ifrån Svanvik, han har ett par kor, så där är både ladugård å ett bra manhus, det är ju ett litet änkelt, men med två rum och kök. Så är där ett ställe bra nära som kallas Vännebäcken, för / där flyter en liten bäck som har fått det namnet. Där bodde en Båtsman i fordna tider som hette Plogman, det var ju då båtsmanstorp, men så då det blev slut med båtsmänner, så flytta han till Göteborg och bodde några år, och var sjödykare. Och så kom det en skräddare dit som hette Edvard Olausson från Varekilsnäs, där hans far också var skräddare. Men han är nu på ålderdomshemmet i Trolltorp, så han syr inte numera. Så att där är öde på Vännebäcken, sedan några år. Men åbyggnaden står där, hur länge det nu kan bli. Men så var det ett annat ställe på Kärreberg, ett torp vid Skärviken, en vik av Kalvöfjorden. Där bodde en som hette Nils Olsson, och hans gumma Maria. De hade så pass mark så att de hadde en ko, och ibland också en kalv eller kviga, så hade de en gris å höns, å får också ibland. Så var han slaktare, så han slakta svin för sina grannar, å andra ställe också ibland, höst och vinter. Ja han slakta ju andra djur också, kalvar å tjurar å kor å får också nån gång. Så var de mycke borta på arbete både han å gumman både höst å vår, och hjälpte folk med skörd och gödselkörning, och hon med tvätt och linbråkning. Och han vid torkgropen och torka linet eller "hörn" som det kallas, åtminstone på Orust. Men nu är det visst alldeles bortlagt med linodling. Så hade de 7 barn, 2 pojkar och 5 flickor, det var Olle å Niklas. / Och Tilda å Anna å Manda å Gerda å Berta, men var de är vet jag inget vidare om. Annat än att Niklas tog åt Amerika, å Olle bortåt Linköping eller var det var. Å Anna å Manda å Gerda har vart i Borås, men om de är där ännu vet jag inte, eller om de lever, å Berta har varit i Stockholm, men om hon nu är där vet jag inte, men så Tilda vet jag alls inget om var hon är eller om hon lever. Och så hade de ju potäter på något stycke mark, så att det kunde räcka för året, och så havre, och lite råg, också bönor och ärter ibland på ett stycke nerimot sjön, som var lite bättre jord med lerbotten, annars var det sandjord och något stenbundet. Men så flytta de ifrån Skär- viken och till ett annat ställe på Kärreberg, och tog stugan med, och byggde, på en annans mark, men där hade de inte några andra djur än höns och en katt, för det var bara ett litet stycke för potatisodling. Det var år 1896, där bodde de till 1910, så dog han då på våren. Och så flytta gumman till sina döttrar i Borås, och så dog hon där 1919, och så blev stugan nedriven. Så att där är öde där också. Men så var där ett annat ställe i Skärviken på en annan tomt. Där bodde en gubbe som hette Johannes, men hans efternamn vet jag inte om jag har hört om- talas. Och hans gumma hette Helena, eller Hellinna som det benämdes på den tiden. Han var jägare har jag hört berättas. Och så var han ju fiskare, för på den tiden fans det mycke fisk, också i Kalvöfjorden. Där kunde då gå stora torskar / in på grunt vatten, ungefär en aln djupt, som kunde vara över en aln långa. Det var bara till att ro ut om kvällen då det var någorlunda lungt väder, och hugga med ett redskap som kallas ljuster, den var som en kasse eller gödselgrep med hullingar ut i änden på hornen eller tänderna som på en fiskekrok, men mycke större, och så en lång stake. Ja det var allt ett rysligt otäckt redskap, för fisken blev nog allt något söndersargad för det var ju till att hugga hur som helst, då man fick se någon. Och så fick man ha ljus, en stakeld som det kallas, det fick vara töreved som kunde brinna bra. Och så ett brandjärn att ha fyren på, som man satte vid aktern på båten eller ekan så att det stod ut över vattnet. Och så fick man ro sakta med aktern före. Men om han, Johannes i Skärviken fiska på så sätt vet jag inte, men det gjorde min farfar, tala min far om ett par ggr. Det var en gång dagen före julafton, på kvällen som de skulle försöka få lite julfisk, som de rodde ut och försökte, farfar och en min farbror Anders, och så ville ju far med fast han inget kunde göra, för han var barn då tala han om. Och den ggn tog farfar elva stora torskar, som de så bar hem i en korg. Men de bodde inte så nära sjöstranden, utan ett stycke uppåt land så där en 10 minuters väg. Men så hade man ju andra fiskredskap såsom garn eller nät, och så vad, och dörjen. Numera har man ju mycke med / rysjor, det är lämpliga redskap. Vadar är visst alldeles bortlagt, men nät och dörjer begagnas ju, och så ålgilstake till att staka ål med på sommarmorgnar, då det är lungt och solsken. Men så var det lite mer om Johannes i Skärviken, han hade ju ett litet jordbruk så att han hadde en ko, och kanske någon kalv, för han hadde ladugård har jag hört berättas. Och där i en lada slog hans gumma ihjäl en hök en gång som ville ta en höna ifrå dem. Det var nog så att dörren till ladan stod öppen, och så flög hönan in där för hon tänkte ju att få bärgat sig för rövaren, och så flög han efter in. Och det fick gumman se. Så fick hon tag i sitt klappträ, som hon hade till att klappa byken med vid tvätt, och sprang efter in och stängde dörren, och dräpte rövaren. Och det berätta hon för så många som hon kunde komma till tals med. Och så skratta hon och var så glad för hon hade dräpt en hök i sin lada. Och så om ett litet experiment som gubben hadde en gång, med en loppa och en lus, som han fick tag i och stoppa i en halmpipa och satte i oxen på ladugården på hösten en gång, det var ju nämligen halmtak på ladugården, och det fick sitta till våren. Då levde lusen och var lika pigg och kry, men loppan var försvunnen, den hadde nog säkert lusen förtärt. Men så var det inte något mera särskilt om Johannes i Skärviken och hans gumma, som jag kan komma ihåg, och stugan är bortta / för länge sedan, och tomten uppodlad. Det var långt före min tid de bodde där. Och om de hadde några barn kan jag inte mins jag har hört. Och så ett annat ställe på Kärreberg bodde en skomakare som de kalla "Kröcken", det var för att han hadde blivit skadad så illa så han måtte gå på kryckor. Men vad han annars hette vet jag inte, eller om jag ens har hört. Det var alldeles vid gränsen mot hemmanet Ängö, östra ändan, eller kanten på Kärreberg stugan stod. Den var så låg så att de måtte böja sig nästan dubbla då de gick ut å in, kan jag mins, det var en riktig ryggåsstuga, och så var den halm- och torvtäckt. - Och på det sätt han blev så illa skadad var att han var vallpojke på Brottkärr i Stala, hos mamsäll Ejserman, och hon hade en dräng som hette Jonas. Han skicka pojken till ett ställe, var det nu var, att hämta en butelg bränvin, men så tappa han butelgen, och slog sönder den och bränvinet gick förlorat. Och då blev Jonas så ilsken på pojken, så han tog honom och kasta honom i en tom brun, och så blev hans ben sönder- slagna så han blev krympling i all sin tid. Han blev ju läkt, men blev tvungen att gå på kryckor, eller åtminstone med en krycka och käpp. Men han var gift och hade några barn, men hur många vet jag inte, och vad gumman hette mins jag heller inte om jag hörde nån gång. Men ett par barn mins jag namn på. En pojke hette Aron, å en Leonard, så en flicka Josefina eller Fina, så att hon kallades Kröcke-Fina. / Och så en flicka som dog i barndomen, men vad hon hette, är obekant. Ja det var en riktig backstuga, om de hade nån sorts odling, vet jag ju inte, men kanske något potätland. Men vart barnen tog vägen vet jag ingenting om, eller om någon av dem blev gift. Men de är allt säkert döda alla, för de var födda flera år före min tid allesamman. Ja hur lång tid de bodde där vet jag inte, för det var före min tid de bosatte sig där, och det var så på de andra ställe också som jag nu har beskrivit. Men så flytta de till ett annat ställe, men jag vet inte vilket år så det kan jag inte säga. Det var till ett ställe vid gamla landsvägen Stala-Varekil, upp i änden av en hög backe som kallas Hålgata, eller som den benämnes "Hôlgadelia". Där byggde de en ny större stuga, med ett rum och kök och vedbod, och vind, så det var inte ryggås. Och med bakgavel mot en bergvägg. Men om de tog något av den gamla stugan till hjälp till den nya, vet jag inte, men den blev nu nedriven så den kom bort. Ja det var på Ängö mark den stugan blev byggd. Och där hade den gott stöd mot berget, och lungt för landvinden. Men hur länge de bodde där vet jag inte, men så dog gumman där, hon hade den där hemska sjukdomen kräfta i den ena kinden, så hon hade visst ett rysligt svårt lidande inan det blev slut, och det är nog allt så med alla som får den hemska sjukdomen. Och så blev skomakarn bortackoderad som fattigjon / till försörjning på ett annat ställe, och så blev stugan såld till en som var kyrkvaktare på den tiden. Han bodde förut på ett ställe som kallas Bäcken på samma jordägares mark, på Västra Ängö, men det var en ryggåsstuga. Han hette Andreas Johansson. Han bodde där till år 1900, och skötte sin kyrkvaktaretjänst på ett berömligt sätt. Och så var han brevbärare från Varekil till Stala skolhus, som är beläget där i närheten vid Hålgata, men nedanför backen. Så dog han år 1900. Och så bodde hans gumma där några år, hon hette Anna, och då hon så var död så blev stugan såld och nedriven, så att den är också borta. Men hur gamla de var, har jag inget minne av, och inga barn hade de, sig emellan, men hon hade ett par oäkta förut, men de dog före modern, det var s. k. lungsot som tog deras liv. Sedan blev det en annan kyrkvaktare som hette Olle Johansson, han bodde på ett ställe som kallas Snickerbacken, inte långt ifrån Hålgata. Men han var inte bror till Andreas. Hans gumma hette Maria, hon hade 2 barn med Olle, en dotter å en son, men så hade hon en oäkta son förut. Hon dog 1922, och så dog han 1924 i ensamhet, för barnen var gifta och borta. Och så blev stugan och ladugården sålda och nedrivna, så att där är också öde. Det där stället Snickerbacken är beläget på Östra Ängö mark, och den kyrkväktaren hade så pass jordbruk så han kunde ha åtminstone en ko, men Andreas hade bara ett par potätland, så han hade inte annat än några höns. / Och så har det varit många andra ställe, både torp och backstugor. Men jag kan då inte nu beskriva alla som jag kan minnas. För det skulle ta allt för lång tid. Men här i närheten jag bor, mins jag 3 st. backstugor. Här nedanför bodde en person som hette Abram Petterson, men vad hans gumma hette kan inte komma ihåg. Och det är blott så pass, att jag kan minnas stugan. Och de hadde en son som hette Gustav, men honom såg jag aldrig, om de hadde några fler barn vet jag inte. Och så en bit härifrån, österut var 2 stugor, bra nära varandra. I den ena bodde en som hette Johannes, men hans efternamn är obekant, liksom namnet på gumman. Han var född på Hälsön, en ö uti i Stigfjorden. Och de hade 2 barn Johan och Selma, om de hadde fler vet jag inte. Den stugan stod något högt mellan ett par bergskullar. Den andra stugan var belägen nedanför på jämn mark. Där bodde, på senare tid en gammal ungmö som hette Johanna. Men hennes föräldrars namn vet jag inte reda på. Det är en plats som kallas Hamna. Så att hon kallades "Johanna i Hamna". Men så då landsvägen skulle byggas, som drar härförbi, så måtte stugan bort, för vägen skulle gå över tomten. Så att de är borta alla 3, för många år sedan. Och de som bodde i dem har gått ur tiden. Men annars är det inga öde torp eller backstuge- tomter på Södra Hjälmviks ägor. Men på Svanvik och Brottkär och Rörvik och Ringseröd m. fl., men därom en annan gång. För nu får jag allt försöka med upplysning om brödbakning. Och kanske något annat också, om jag tycker.
Sägner, mord och minnen
Förbi Tegneby kyrka rinner en å som kallas Storån, i denna å c:a 300 meter från kyrkan intill landsvägen Hogen-Taflebord vid vägbron (Sule- bron) finns en hölj i ån, som kallas Klockhöjden. Traditionen förmäler, att den stora kyrkklockan legat i höljen i 7 år, och klockan säger när den ringer: "7 år i höljen en man död". Kyrkklocken är enligt traditionen gjuten i en kohage å Holms ägor före 1500-talet, och enligt samma upp- gifter smälte mästarens gesäll metallen, under tiden han gjorde detta var mästaren ute i bygden och söp och kom inte tillbaka när metallen var färdig utan gesällen måste gjuta klockan. När mästaren sent omsider kom tillbaka och fick se att hans hjälp- reda hade gått honom i förväg, då blev han vred och slog ihjäl honom. Att kyrkklockan legat i höljen har nog ingen tvivlat på, men alla ha de funderat på hur den kan ha kommit dit, det har nämligen ingen med bestämdhet kunnat säga. En del har trott, att man ringt så häftigt att klockan lossnat och åkt ut genom torngluggen, men de gissningarna ha fallit på sin egen orimlighet, därför att avståndet mellan kyrkan och höljen är för stort. Senare tiders forskningar ha dock löst gåtan. Under Gustaf Vasas regering arrenderade Sverige Bohuslän av Dan- mark på 9 år, och när 2 år gått till ända av denna arrendetid så ut- färdade kungen ett påbud, som vi alla känner till, att kyrkklockorna skulle indragas till staten. Då tog sockenborna ned klockan och sänkte den i nyss nämnda hölj, och när 7 år hade gått, var arrendetiden ute, och Bohuslän återgick till Danmarks förvaltning. Då togs klockan upp och uppsattes på sin rätta plats. Men om den traditionen, att klockan säger: "en man död", åsyftar gesällen, som blev ihjälslagen av sin mästare, eller om en man har fått sätta livet till när klockan togs ned eller sattes upp i tornet, därom har forskningen inte kommit till något resultat. Ängebacken den 20/1 1945. Albert Berntson. / År 1757 blev Arvid Gren av Rossön och Kärreberg komminister i Stala (pastor i Torslanda år 1775). Under hans tid som komminister i Stala byggdes de boningshus på bostället Hårleby, som står än i dag. När snickarna skulle mittdraga stockarna och dessa voro greniga, svuro de över grenarna. Detta kom till prästens kännedom, och han tillrätta- visade dem med orden: "Det rår inte Grenarna för, det är kvistarnas skull". Komminister i Stala efter Gren torde ha varit Eriksson, Johannes Näring och Johan Hollander. En dag, när Hollander var ute och gick och kom till den lilla bron över bäcken intill det ställe, där Arvid Olssons i Hårleby änka nu bor, stötte han ihop med en hästskjuts, körd av torparen Andreas Olsson i Hårleby (Gilltorp), fosterfar till "Skojare-Alfred". Hollander föll utför bron och slog ihjäl sig. Detta skedde år 1829. Änkan bodde sedan på ett litet torpställe, som heter Brastad. Tomten kallas än i dag för Hollanderska tomten. Efter Hollander blev Joh. Fr. Hjort kom- minister i Stala. Därefter Elias Bredberg åren 1836-1838. Bredberg hade en son, som hette Frans - fader till sjökapten Bredberg på Kärreberg. Denne Frans stal får på holmarna i Stigfjorden och blev dömd till 40 par spö. Detta straff överlevde han inte. Folkhumorn präglade uttrycket att fadern matade fåren, men sonen stal fåren. Efter Bredberg blev Adolf Berggren komminister i Stala. Hans änka bodde under sina återstående dagar i en ryggåsstuga på den tomt, där Anders Johansson sedan bodde. Komministrar efter Berggren ha varit: A. W. Wetterkvist 1855-1862; J. Sörensson 1863-1891; Bengtsson 1895-1908; Möller 1908-1939; Setterby 1939- / En präst sänd av Gud. År 1858 kom till Morlanda pastorat en komminister, som hette Jakob Fredrik Ekman. Ekman hade en svag hälsa, så att om honom kunde man med skäl säga, att Guds kraft fullkomnades i svaghet. Trots sin kroppsliga svaghet, men driven av Guds Ande, var han en outtröttlig själssörjare, som älskade Gud över allting och sin medmänniska såsom sig själv. En tid efter det att Ekman kom till Morlanda blev hans hem hem- sökt av tvenne tjuvar, som stulo en mängd kläder och matvaror från honom. Ekman anmälde stölden för höga vederbörande. Tjuvarna blevo gripna och dömda till två års fängelse. När Ekman fick höra, att tju- varna fått en så hård dom, ångrade han att han anmält stölden och försökte taga tillbaka anmälan. Detta lyckades emellertid inte, men då försörjde han i stället (av den lilla lön han hade) de båda tju- varnas familjer under hela fängelsetiden. Under tiden som Ekman var komminister på Morlanda bodde på Tyfta en man, som hette Falk. (Släkten antagligen inflyttad från södra Sve- rige.) Under 1700- och 1800-talets sillfiskeperioder var det en mängd personer från övriga landskap i Sverige och även från utlandet, som sökte sig till Bohuslän och sedan blevo bosatta där. Bland andra kan jag nämna min farfars farfar Bernt Rassmusson, som kom från Frände- fors socken och blev gift med Ana Anundsdotter två år efter det att han kom till Bohuslän, alltså år 1782. De bosatte sig i Anas föräld- rahem, Fjällegärde, Tegneby socken. Av övriga personer, som kom till Bohuslän, kan t. ex. nämnas släkten Sällgren och om jag är rätt under- rättad Kryssel och Gottlander på Klädesholmen. Den förut omnämnde Falk på Tyfta var en hård och otillgänglig person, som levde endast för att samla sådana skatter, vilka rost och mal fördärva. Ekman besökte ofta Falk och påminde honom om att först söka Guds rike och hans rättfärdighet. Falk ville dock icke lyssna till Ekmans förmaningar, men Ekman tröttnade inte utan fortsatte att besöka Falk, vars hårda sinne mjuknade mer och mer och till slut fick ett sinne vilket stod i harmoni med Guds vilja. Falk donerade egendomen Tyfta för att där bygga ett ålderdoms- hem för fattiga och ålderstigna samt en summa penningar till en fond, vars avkastning skall gå till inköp av fiskebåtar till fattiga fis- karänkor. Under Falks sista dagar blev Ekman honom så oumbärlig, att denne nästan dagligen måste besöka Falk. Nu vilar både pastor Ekman och Falk i sina gravar, men deras goda gärningar lever ännu tacksamt i folkets minne. Ängebacken den 20 april 1945 Albert Berntson. / Nedanstående händelser äro berättade av bonden Helge Olsson, Skörtorp (född 1762) för hans son Nils Helgesson, Skörtorp (född 1789), av denne i sin tur för sina söner Herman Nils- son, Skörtorp (född 1829), och komminister Johannes Nilsson, Grebbe- stad (född 1840). Herman Nilsson har berättat det för sina söner Robert och Johan Hermansson (födda 1871 resp. 1876). Omkring år 1751 kom till Tegneby pastorat en kyrkoherde, som hette Stefan Enander (död 1784). Enander var ett odjur i människo- hamn. Under Enanders tid sökte en prästman, som hette Eriksson, kom- ministertjänsten i Stala församling i Tegneby pastorat. Detta miss- hagade Enander, som skulle ha yttrat, att om Eriksson bleve vald till komminister i Stala, så skulle Enander pina Eriksson värre än fan, när han kom till helvetet. Eriksson svarade då, att medan grä- set gror, kan kon dö - och så skedde också - Enander dog, och Eriks- son fick tjänsten. På det ställe, där nu August Johansson i Tvet bor, bodde vid denna tid en bonde, vars kor hade kommit in på Enanders ägor. Bond- hustrun skulle köra bort korna, då Enander kom och fick se detta. Enander skar då bort tungan ur munnen på henne. När folk hittade henne, satt hon framåtlutad och överhöljd av blod men vid full sans och oförmögen att tala - hon endast pekade på prästgården. Vid landsvägsbron intill Norgrens tomt vid Tegneby gamla mejeri stod en skvaltkvarn. Mjölnaren hade kommit i onåd hos Enander. En natt försvann mjölnaren, och först flera år efter Enanders död, när man skulle gräva och räta loppet på en bäck vid kvarnen, fann man skelettet efter mjölnaren. Enander höll en gång husförhör i Stala. En bonde från Dalen fick då rätt många frågor. Han tröttnade på detta och frågade, om han fick ställa en fråga till kyrkoherden under förutsättning att kyrkoherden ej blev arg. Detta lovade kyrkoherden. Bonden frågade då, om han visste vad helvetets grundvalar voro lagda av. Detta kunde Enander icke svara på. "Jo", svarade bonden, "de äro lagda av ogud- aktiga prästers huvudskallar". Enander blev arg, men bonden påminde honom om hans löfte. Då sade Enander, att han "skulle komma ihåg bonden". En tid därefter fick Enander under en ridtur syn på bonden. Men den som vände var allt Enander. Den bonden måste säkert varit lika svår som Enander. År 1900, när en släkting till mig Anders Andersson arrenderade Tegneby, hittades ett skelett av en man bakom Tegneby ladugård. Ske- lettet var nedgrävt en halv meter under jordytan. Även detta mord torde sannolikt ha begåtts av Enander. Enander var gift tre gånger. Den sista hustrun överlevde honom, men det är mycket tvivelaktigt, om hans två första hustrur dogo en naturlig död. Enander var så grym, att när han låg på dödsbädden och ej kunde stå upp och slå sin hustru, han i stället bad henne komma till sängen, och när hon gjort detta, nöp han henne så mycket han förmådde. I Stala fanns en klockare, som bodde på Härlycke (Luddens tomt). Klockaren friade till Enanders dotter och blev lyckligt gift med henne, men han vågade ej gå till Tegneby, när Enander var hemma. Men de unga tu hade överenskommit, att klockaren skulle gå upp på / ett berg och se efter om hon hade hissat flaggan i topp på Tegneby prästgård - det var tecknet på att Enander icke var hemma. Men så kom tjänstefolket underfund med knepet, och en gång hissade de flag- gan, när Enander var hemma. Helge Olsson i Skörtorp kände tyvärr inte till vilket mottagande klockaren fick den gången. När Enander en söndag predikade i Stala kyrka, lutade sig en bonde från Kärra över bänken och tog en gammal psalmbok. Då ropade Enander: "Stjäl du böcker?" - "Nej!", svarade bonden, "jag skall lägga den tillbaka". Då skrek Enander: "Så krullnackad du äst, så hårdnackad äst du". Enander hade en pojke, som drunknade i Tegneby damm, när han lekte med en båt. Enander hade en murad grav under Tegneby gamla kyrka, men när den gamla kyrkan revs år 1891, så buros kistorna ut på kyrkogården och öppnades. Skeletten efter Enander och hans hust- rur voro liksom kistorna ganska väl bibehållna, men skelettet efter den lille pojken var nästan förmultnat, men båten, som pojken lekt med, när han drunknade - den låg i kistan. Att pojken låg i kistan i Enanders grav, hade Helge Olssons efterkommande reda på, men ej att båten låg i kistan. / Natten till den 28 juli år 1888 förövades ett mord i Angrinseröd i Långelanda socken på Orust. Mördarna voro två bröder, Otto och Jo- han Krans från Resteröds socken, samt skräddaren Johan Olausson från Långelanda. Dessa tre arbetade i Strömman & Larssons brädgård i Göte- borg. En dag yttrade Otto, att deras nuvarande arbete var för tungt. Han sade sig ha stulit på många ställen men klarat sig, därför att han alltid hade nekat. Då talade skräddaren om, att han kände ett gammalt par i Angrinseröd, som hade mycket pengar förvarade i en kista. På nat- ten gjorde de upp en plan i Slottsskogen i Göteborg, och därefter vand- rade de till Olof Johansson i Angrinseröd, dit de anlände en natt. De slogo ihjäl hustrun och sköto ut ögat på Olof Johansson. En bonde, som bodde i närheten och som hette Johannes Andersson i Angrinseröd, märkte att något var på tok i grannstugan och alarmerade en annan granne, Nik- las Karlsson. Detta märkte skräddaren, som sade till kumpanerna, att det var bäst att de avlägsnade sig. Man spårade dem till Husegärdet vid sjön, där man märkte att de stulit en båt. Under överfärden med denna voro bröderna Krans så förbittrade på skräddaren för att de ej fått något byte, att de ville kasta skräddaren i sjön, men han bad för sitt liv. På mordplatsen hade de emellertid kvarlämnat en tång, som läns- mannen tog vara på. Bonden Petter Torberndtsson i Östra Bö gick då till länsmannen och bad att få se på tången, vilken han igenkände som skräd- darens tillhörighet. Mördarna blevo gripna och dömda till livstids straffarbete. Otto Krans dog i fängelset. Johan Krans kom ut ur fängelset omkring år 1900 och skräddaren år 1914. Ängebacken den 20/1 1945 Albert Berntson. / På 1850-talet bodde på Hällesberg en bonde Niklas Persson. En natt skulle en annan bonde, Andersson i Långeby, för kommunens räkning köra till Göteborg med en summa penningar till länsstyrelsen. Detta kände Niklas till och passade därför på i Molleröds dal för att röva pengarna från Andersson. I sista minuten kom dock Anderssons son Teodor att följa med. Därför vågade Niklas sig ej fram. En stund efteråt kom postbäraren gående. Denne blev i stället överfallen och nästan ihjälslagen av Nik- las, som sedan rövade ifrån honom postväskan. En annan gång var Niklas Persson inblandad i en process. Han tub- bade därvid sina båda torpare, Anders Säker och en kvinna, kallad Bona, att vittna falskt till Niklas Perssons fördel mot en ersättning av en halv skäppa bönor. Båda dessa vittnen blevo "konstiga" innan de dogo. Niklas Persson hade tillsammans med Mattsson i Härlycke gått i borgen för Niklas broder, Petter Persson, för en säck havre i socken- magasinet. Petter Persson kunde icke betala, varför borgensmännen blevo krävda. Niklas Persson nekade till att han gått i borgen och gick ed härpå, men Mattsson erkände. Niklas Persson fick 3 års straff- arbete. Mattsson slapp betala. Magasinsförvaltaren hade nämligen icke krävt i rätt tid, och borgensförbindelsen var preskriberad. Förvaltaren fick själv betala havren. Niklas Persson hade två barn med sin syster. Dessa barn tog han livet av på ett mycket bestialiskt sätt. Ängebacken den 15 september 1945 Albert Berntson. / Häradsdomaren i Övre Hoga. På 1850-talet levde på Övre Hoga i Stala socken en häradsdomare och lantbrukare, som hette Lars Andersson. Han var född 1805 och gift tre gånger. I första giftet hade han sonen Anders. Denne var född år 1833 och bosatt på Kärra (Krosskärr). I andra giftet hade han en dotter, Katarina, som var född år 1848 och som sedermera blev gift med Herman Hansson i Melleby, Tegneby socken. Ryktet förtäljer, att häradsdomaren knuffade sin andra hustru utför en trappa, så att hon slog ihjäl sig. Att det var fråga om mord kunde dock aldrig bevisas, då något vittne till händelsen icke fanns. Häradsdomaren förklarade själv, att det hela var en olyckshändelse. Hustrun hade snavat i trappan och fallit utför densamma. Därvid hade hon ådragit sig så svåra skador, att hon avlidit. Med den förklaringen fick saken bero. Endast kort tid hade förflutit efter den andra hustruns död, när Lars Andersson gifte om sig igen. Denna hans tredje fru, Johanna, var hela 26 år yngre än han själv. En tid efter giftermålet mötte häradsdomaren vid tingsstället i Svanesund sin gode vän Olle Andersson från Kärra i Röra socken. Olle Andersson gratulerade honom till hans unga fru. Häradsdomaren tackade och sade: "Å du har din gamla skralla kvar du?" - "Å ja", svarade Olle Andersson, "å jä får allt hana också, för jä har inte så höje trapp". Med sin tredje hustru hade Lars Andersson 7 barn. De voro: Karl född 1853, Nicklas född 1855, Olle född 1858, Johan född 1860, Abraham född 1863, Sander född 1865 och Teodor född 1875. "Fädernas missgärningar sträcker sig inpå barnen intill tredje och fjärde led, de som mig hata", säger Skriften. Det sanna i Skrif- tens ord utvisar följande händelse. När Teodor var 18 år gammal, kom han en natt i slagsmål med två ökända skojare, bröderna Sax och Dristig, och blev av dessa ihjäl- slagen. Mördarne voro söner till en torpare på Trolltorps mark vid namn Samuel, som gick under öknamnet Harpes. Endast fyra års fängelse fingo bröderna till straff för mordet. Detta milda straff hade de till stor del doktor Olsson, även kallad Blodrädd, att tacka för. Doktor Olssons obduktionsprotokoll utvisade nämligen, att Teodor hade en mycket tunn skallbas, vilket var orsaken till att slagsmålet fick en så olycklig utgång. Till saken hör också, att doktor Olsson och den mördades fader voro de bittraste ovänner, varför man allmänt an- tog, att doktor Olsson gjorde allt för att hjälpa mördarna. Ängebacken den 14 maj 1945 Albert Berntson. / På ett torp, som heter Backen under Hårleby, bodde på 1850-talet en kvinna som hette Anneka. Hon hade en son som hette Klas och var en odåga. Han fick en dag den djävulska idén, att han skulle slå ihjäl sin granne och därefter dränka sig själv i Tjänsvattnet. Grannen hette Petter och bodde c:a 100 meter därifrån på ett torp som hette Husetorpet. Klas var utrustad med en blydagg. Petter gick på sin åker och grävde, och hans hustru slog sönder jordklimpar med en träklubba. När Petter fick se Klas komma, sprang han, men hustrun sprang efter Klas och fällde honom med ett slag av klubban. Då vände Petter tillbaka och slog Klas 3 slag med spaden. Sedan hackade han honom med spaden i ansiktet. Folk kom till och bar in Klas i hans moders stuga och lade honom på sängen och gingo sedan därifrån. Eftersom Klas moder var i Göteborg, kommo grannarna tillbaka på morgonen därpå för att se till Klas. Han hade då rullat ur sängen och låg död i en blodpöl på golvet. Petter fick böta 150 kronor. Dessa pengar fick han av kommunen. Man kände nämligen en lättnad för att man blivit av med Klas. På 1860-talet hittades ett barnlik i Tjänsvattnet. Folk utpekade modern som mörderskan, men länsmannen tog ej henne i förhör utan förhör- de i stället en del oskyldiga kvinnor. (Ganska genomskinligt.) Nyårsnatten till år 1869 brann ladugården ned för denne länsman. Alla levande och döda inventarier brunno upp. Ryktet påstod då, att en torpare från Barrviken blivit lejd att "tända på". Ryktet uppgav också, att samme länsman tog mutor i stor utsträckning, En bonde, som varit med om att utsprida detta rykte, Niklas Henriksson i Långeby, fick sona detta med 28 dagar "på vatten och bröd". Av detta stränga straff åld- rades han tio år. På Assmunderöd bodde på 1800-talet en byggmästare och storhandlare, som hette Klingstedt. År 1876 byggde han doktorsbostaden på Hårleby, men ackordet gick dåligt ihop för honom. När doktorsbostaden var nästan fär- dig, lejde Klingstedt Skojar-Alfred på Gustorp för en ersättning av 75 kronor, ett ankare brännvin och en dubbelbössa att tända på bostaden. Skojar-Alfred i sin tur lejde en bonde, Niklas Persson i Hällesberg, att utföra uppdraget mot en ersättning av 10 kronor. För att målarna som voro sysselsatta med doktorsbostaden ej skulle brännas inne, bjöd Skojar-Alf- red dem en natt på brännvin hemma hos sig. Under tiden tände Persson på, och doktorsbostaden brann helt ned. Branden ägde rum år 1876. Samme byggmästare byggde även en ladugård på Assmunderöd. När ladu- gården var nästan färdig, brann även den ned en natt. Härvid innebrändes tre snickare som lågo och sovo i höet. Klingstedt blev ändå utfattig, men han fick komma till sin måg, kronofogde Wallgren i Inlands Fräkne härad, och bo där, men när sedan Wallgren rymde och tog kassorna med sig, hade Klingstedt ingen försörj- ningsmöjlighet. Klingstedt måste därför vända tillbaka till sin hemkom- mun, Torps socken på Orust, där han bortauktionerades till den minst- bjudande. (Han var morfar till operasångaren Åke Wallgren.) / På slutet av 1700-talet bodde på Skantorp en bonde som hette John. Denne var en verklig skräck för sin omgivning. Vid sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talet skulle han ha köpt den gården på Skörtorp, som nu äges av Martin Johanssons arvingar, men köpet gick om intet till stor glädje för skörtorpsborna. John hade en hushållerska, som blev gravid. En natt försvann hushållerskan. Flera år efter Johns död hittades hennes skelett nedgrävt på Skantorps utmarker vid Gustorps rågång vid Maltemyr. En kvinna från Norra Hjälmvik, som hette Kari, hade varit på Gus- torp och varit kokerska på ett bröllop. När hon gick hem, var hon något berusad och blev liggande på en åkerteg på Härlycke ägor. Helge i Skör- torp gick förbi henne och trodde att hon sov, men när han tog henne i armen, fick han se att hon var död. Hon hade en butelj brännvin vid sin sida. Åkertegen kallas ännu i dag för "Karis bäck". En dag när Helge i Skörtorp kom gående från Nösund och hade hunnit till övergången av Storån mellan torpet Hea och Skorvö, fick han se en hop störar och slanor ligga vid kanten av ån. Man hade då dragit upp en man från Härlycke vid namn Torgils. Höljen kallas ännu i dag för "Tor- gils hölj". Slut på Helge Olssons berättelser. Ängebacken den 20/1 1945. Albert Berntson.
Forna förhållanden.
Tjugonde dag Knut körde julen och alla julkalasen var slut hos de bättre situerade folken i byarna. Hytternas folk hade inget att kalasa med. De var glada när julen var över, så de kunde komma bort för att göra dagsverken igen, för hytterna var snart tömda på innehållet av mat, som de kunde åstadkomma före jul. När det åter blev vardag, skulle spinnrockar och karder fram. Ull och blåner skulle kardas och spinnas. Var inte linet brôdat, så fick de sätta igång och brôda ett par dagar. Då var att samla några stycken kvin- nor. Det var i regel inte svårt att få brôtahjälp, för då vankades kalasmat och ifrån minst sju härader blev alla nyheter blandade till- sammans av brôtalaget. Hösten var den bästa tiden för brôtning, för då kunde de brôtande sitta ute på någon backe i närheten, där hören skulle torkas. För torkning fanns på en del ställen därtill avsedda gropar, / på andra ställen fanns tjôlna, men på många ställen måste hören torkas framför den lagom varmt eldade ugnen. Den som skulle göra detta måste vara en påpasslig, duktig kvinna, för eldfaran vid hör- torkning var ganska stor. Skulle brôtning försiggå på vintern, måste en plats inomhus iordningställas, till exempel på logen eller vagn- huset, där alla vagnar och kärror och andra redskap förvarades. Dessa måste då utrymmas, brôtorna tog plats. Dessa liknade en ställning på fyra ben. Emellan frambenen såväl som bakbenen var en ribba spikad, smala bräder ställda på kant och fastspikade med ändarna på ribborna. Emellan dessa bräder blev ett mellanrum, där käftarna skulle ligga. Käftarna var av trä och hade form av stora knivar. I den ena ändan på bräderna såväl som på käftarna var borrade runda hål. En passande stark pinne sattes igenom första brädan, så igenom en av käftarna. Andra brädan och andra käften likadant. Tredje brädan, där den sattes fast på pinnen, skulle käftarna lyftas, när hörvånneln stacks inunder och brytningen blev emellan bräderna. Käftarna var naturligtvis så långa att handen, som höll i ändarna gick fri utanför ställningen. Hörhalmen bröts i små bitar vid brôtningen. Inuti halmen låg linet, blottades när halmen var avslagen. Dessa små halmbitar kallades för skävar. Efter brôtningen skulle hör och blånor skiljas. Detta kallades / för att häckla. Häcklan var en bräda på ungefär något över en aln. På mitten av brädan var en klunga spik med lite mellanrum, inslagna ifrån undersidan. På dessa vassa spikändar ränsades den finare hören ifrån blånorna. Man tog en vånnel hör, så mycket man kunde hålla i handen, och drog igenom spikarna tills det fina linet var kvar i han- den, medan man med den andra handen höll brädan stadigt på knäna. Linet var de mycket rädda om. Detta snoddes tillsammans till dockor för att förvaras tills spinning skulle ske. De som varit med och brôdat och häcklat skulle utom dagspenningen även ha en ohäcklad hörbrua, men den som torkat hören skulle ha två. För dem som inte själva höstat någon hör, blev det på så sätt ett tillskott till hörförrådet för varje dag de var borta och brôdade. Blånorna måste kardas före spinning för att få bort kvarblivna skävar. Om blånorna var kardade väl, så gick det lättare att spinna och tråden blev vackrare. Karderna lades på en ställning, som sattes fast på spinnrocken. Det fina linet däremot skulle inte kardas, utan rullades jämt och stadigt på hörhuvudet, som i likhet med blånställningen sattes fast på spinnrocken. Ifrån hörhuvudet drogs tåtorna jämt och förvandlades till garn. Spinnrocken skulle trampas jämt, så att ett vackert rurrande ljud hördes och nyporna / fick vara flinka, så tråden inte blev hårdare snodd än vad som skulle vara. Händer och fötter fick foga sej efter varandra. Det var inte alla som kunde spinna lingarn, för av detta skulle bli de finare linvävarna, som till exempel drell, damast och dylikt. De flickor som inte kunde spinna lin och väva var inte så efterfrågade till maka åt de rika bondsönerna, som de som kunde detta arbete. Ryktet går ofta före människan, så ock vid detta till- fälle. Ynglingens mor var nog den som hade bestämmanderätten över sin son och valet av hustru skulle ske, för det första efter egen- domens storlek, för det andra efter arbetsduglighet. De ungas tycke och kärlek för varandra kom nog i sista hand. Den som förde hem en rik och duktig brud, han hade funnit en oersättlig skatt. En duktig husmor är väl något som uppskattas även i våra dagar, men inte som i gamla tider, då flickorna fick i en tidig barndom lära sej arbets- metoderna. Nu ska de, när de blivit husmödrar, genom långa föredrag läras att ta vara på matrester och sy om gamla kläder för att i den kolorerade veckopressen bli omtalade för sin duglighet. Många händelser omtalades ifrån gamla tider, då arbetet stod högt i kurs. En flicka satt och rullade lin på linhuvudet varje gång fästmannen kom på besök. Han började ana oråd och frågade henne / därför, om hon spinner av linhuvudet för var gång hon rullar nytt lin på, för han hade inte sett henne spinna. Hon skrattade och frågade honom om han tror att hon bara rullade det ena lagret hör på det and- ra. Hon satte linhuvudet på spinnrocken och gick ut för att uträtta något annat. Han passade då på att sticka en nyckel genom linet inpå linhuvudet. När han kom nästa gång satt hon som vanligt och rullade på lin. Han frågade även nu om hon är så duktig att spinna, så att linhuvudet har varit tomt. Hon gav svaret: "Ja, visst!" Då sade han: "Jag ska be att få min nyckel!" Hon blev förstås svarslös, och när han tog fram sin nyckel från linhuvudet, blev spinnförfalskningen upptäckt. Han sade då: "Den flicka som inte kan spinna lin, får aldrig bli min". Sade adjö och gick. Om hon lärde sej att spinna eller om han fann någon flicka som kunde denna konst, det har väl ingen fått veta. I nästan varje stuga hördes surret ifrån spinnrockarna, där det var någon gammal farmor eller mormor. På flera ställen var gamla gummor "sålda på sockna". Dessa gamla fick karda. En del spin- nerskor var mycket noga med att karderna, om det var ull eller blånor, blev väl kardade. En sed som flera hade, var att "sova ryba". Detta var att sova en stund i skymningen, för att sedan orka sitta uppe / tills långt inpå kvällen eller hela förnatten. Om linvävarna skulle bli färdiga och komma ut på blekbacken i tid på våren, var det inte att sova bort allt för många eller långa stunder. Det var ju i allmänhet husmodern som fick äran för de präktiga linvävarna. Därför var det hon som fick köra på sina under- lydande. Pigorna fick höra befallningar som t.ex.: "Skynde dej ifrån lagårn, så du kommer dej i väven en stund!" Alla stora handarbeten skulle vara färdiga innan våren kom, för då skulle kvinnfolken vara med på åkrarna. En del arbeten, som inte hunnits med, lämnades bort. Hela säckar med lin, blånor och ull lämnades till hytternas kvinnor. En stor del av dem kunde inte gå bort; de hade hytta full av ungar. Men de måste hjälpa till att tjäna lite till att försörja ungarna med. Det var många som fick trampa spinnrocken med den ena foten och vaggan med den andra, om inte något av barnen kunde sköta vaggan.
Julfirandet å Tjörn med omnejd under förra tider
Julfirandet å Tjörn med omnejd under förra tider Jul - hur härligt klingar ej det ordet. Ingen tid på året är känslosträngarne så vibrerande ingen gång är samhörigheten och medkänslan för sin nödlidande nästa större än under julhögtiden. Längtan till hembyggden är större då än eljest. Förhärskande är önskan att få fira julen i hemmet. De fattigas sträfvan går ut på att då, för en gångs skull få föra en mensklig tillvaro. Barnen motser fröjdefullt julen med dess fester och lekar. De äldres tankar går då gerna - om än vemodsfullt till- baka till deras egen ungdomstid med ljusa minnen från flydda och ofta lyckligare tider. Det stora löftet "frid på jorden" tränger sig då in i allas sinnen. Julen är en hvilans och fridens tid med arbetshvila och tankar på något högre som skänker frid i hemmen / och ro i sinnena äfven för sargade själar. Mycket af våra förfäders sed, tro och föreställningar vid julfirandet har tyvärr gått förlorat för oss. Den gamla bondekulturen är i utdöende, säkert beroende på att allt som haft samband med ordet bonde har haft dålig klang. Mången bonde har varit nog enfaldig att ej vidkännas hvad han är. Ingen behöfver blygas för att han kallas bonde namnet är som bekant uppkommet af ordet boende = bofast man och ingen lösdrifvare. Ända från den gråa forntiden skilde börd och sam- hällställning öfverklass och bonde åt, men ett var gemen- samt för dem nämligen tro, sed och bruk tills det långt inpå 1700 talet gick isär. Således är den gamla bondekulturen rester af öfverklassens kultur som bonden med sitt sega fasthållande af det gamla uppbevarat åt efterverlden. Vill härmed anteckna mina hågkomster från midten af 1800 talet samt hvad de gamla berättat rörande julfirandet å Tjörn med omnejd från flydda tider. / Ganska tidigt på året tänkte man på julbordet genom pålägg af julgrisen. Bruket af fläsk stammar från hedenhös då det ofrades till fruktbarhetens Gud Frej för godt år 1). Denna Gudaspis (i Valhall) tycks intet prester och munkar kunnat undvara eljest hade det nog fått dela samma öde som hästköttet. I god tid på hösten tänktes på julkärfven hälst "kornig" [kornig? Ja, ty man tog ofta en kornkärve, då havre ej ansågs fint.] för sparfvarne. Vidare malt till julölet från 1-4 tunnor alltefter hushållens storlek, men det skulle också räcka till nästa jul. Hvarje hushåll maltade sjelf sitt malt men alla hade intet "kölna" *) men i hvarje större by fanns en dylik der maltet torkades. Vid bryggden förekom vissa försiktighetsmått. Ej fick någon komma in som ansågs ha "ondt öga" såg denna på arbetet misslyckades jäsningen. I äldre tid skars krin dricktunnan med en knif, dricka tappades öfver knifseggen hälst korsvis. Korsning ansågs 1) se Norges Bönder sid 133. *) Kölna Keltiskt ursprung / högst nödvändigt sålunda korsades öfver bröd, kött, fläsk och den kokande grytan för att intet trollen skulle ha makt att taga något. Seden att knäcka bröd korsvis är sannolikt uppkommet af denna tro ty knackebröd kunde ej trollen taga från menniskorna. Till belysning af denna tro anföres följande sägen En julafton gick en bonde förbi Vällarebergen i Myckleby socken å Orost och fick då se berget liksom upplyftat och dess skimrande salar starkt upplysta. Kring julbordet satt hela trollfamiljen och trollmor ser- verade och de glubska småtrollen slukade allt som fram- sattes. Trollfar satt i högsätet och berättade att denna dricka har ja taget i den gården brödet i den fläsket i den och köttet i den gården o.s.v. mer vågade bonden ej höra på, satte i väg innan trollen fick syn på honom. Ett brottstycke ur en annan sägen pekar äfven på samma föreställning. I ett berg på Lafön i Morlanda socken å Orost hade ett troll sitt tillhåll. / Strax invid bodde en bonde hvars äldsta dotter stod på vänskaplig fot med bergagubben och var också den enda i huset som förmådde se trollen. En julafton hördes in- från i bondens stuga ett stort buller utanför väggen. Dagen efter träffades bondtösen och bergatrollet som frågade hörde du bullret i går kväll? Ja men hvad var det? Jo, det var jag som stötte ned en gärdesgård och blef ledsen öfver att jag oroade eder. Hon frågade då hvad skulle du ute att göra julafton? Jag var ute att skaffa mat till de mina. Nå sade hon då du är ute och går hvarför tittar du intet in till oss. Nej sade han i lefver så enigt i edert hus så der har ja intet makt att gå in och taga något från eder. Sentensen är att enighet råder i huset är allting drygt och behöves ej korsas öfver maten för hvarken troll eller annat otyg. Stockelden på arnen utgorde under hedentid stugans belysning längre fram kom i skogsbygden torrvedstickan och vid kusten såsom å Tjörn tranlampan med säkerhet i bruk / här från början af 1500 talet till inpå 1860 talet. Genom kristendomens införande blef vaxljus i kyrkorna kända folket härmade det och vid högtidliga tillfällen såsom jul stöpte dessa sina talgljus. Julljusen var både 3 och 5 armade i välsituerade hem doppades dessa till sist i vax för de ej skulle rinna bort. I god tid före jul var slakt, bryggd, bak, vedhuggning och städning m. m. undanstökat och i ett välordnat hem återstod ej mycket att göra utom "julnegens" uppsättande, ladugårdens uppsnyggning. Julafton skulle äfven djuren ha kalas rikligt och godt hö. I äldre tid säges det stänktes drick eller julöl delvis äfven bränvin öfver höet och för hvarje djur som fodrades sades då "Ät och drick, lef och trifs för i da är det juleafta". Det gälde att raska på med "syslorna" julafton ty det hette att den som först blef färdig julafton fick först gjordt vårarbetet nästa vår. Den som blef långt efter med vårarbetet kallades "sölekock" och ingen ville heta det. / Till ett godt julbord hörde utom den obligatoriska osten och gröten, hvetebröd kött, fläsk, korf och fisk antingen färsk eller saltlånga med senapsås (lutfisken hör intet hemma här) samt julöl och bränvin, hvilket alla utom barnen skulle afprofva, men den som ej tyckte om bränvin hade rätt att spruta det på golfvet eller som det hette "spotta ut det" deraf ordspråket om drinkaren "han spottar intet i glaset" Skrifbröd förekommer ej nu de gamla ansåg det för en läckerhet och bakningen tillgick på följande. Först baktes och stektes en mycket tunn kaka så kallad tunnbröd (äfven lef) En tjock smet af fint hvetemjöl och mjölk någon gång tillsatt med socker och grädde ströks öfver brödet och fördelades med en s.k. sågtandat skrif gjord af näfver om 10-15 centimeters läng sattes derefter i ugnen för att gräddas begge sidor fick lika behand- ling. Detta förnyades 2-3 gånger och kallades derefter 2 och 3 skrifvad äfven 7 skrifvad nämnes och var då en rätt försvarlig tjock kaka. Vi måltiden tändes julljusen. Gamla och unga / samt tjänstefolk åt vid samma bord. Efter mål- tiden lästes en bön och sjöngs en psalm innan man gick i bädd. Med tanke på de döda stod julmaten orörd under julnatten och på en del ställen framsattes tallrik knif och sked samt stol som stod tom under måltiden och ej rubbas under natten allt för de dödas räkning. Som en målande bild af tron på besök af de döda un- der julnatten anföres att på gården Västra Röd i Valla socken bodde för cirka 100 år sedan en god och barmhertig änka till henne kom en julafton en fattig kvinna som sak- nade både hus och hem och bad om smulor till sitt julbord denna inbjöds af änkan att fira julen hos henne hvilket med tacksamhet antogs. Vid midnatt då alla i huset sof utom den fattiga kvinnan som låg och läste sina böner och nedkallade Guds välsignelse öfver den gifmilda värdinnan och hennes hus. Då fick denan höra dörren öppnas och någon gick fram till bordet och tände ljus hon såg då att det var tvänne män änkans afledne man hvilken inbjudet en gäst äfven den från / de dödas rike men denne kände hon intet. De döda satte sig till bords åt och drack fylde supbägarne med bränvin och skålade. Derefter läste den forne husbonden en text och sjöng en psalm. Då de gick från bordet syntes det som f.d. mannen såg vemodsfullt åt sängen der hans förra hustru sof de "rättfärdiges sömn" liksom dermed uttryckt en varm säng var behagligare än den kalla grafven. När bettlerskan berättade sin syn tviflade en del derpå och beskyltes för att ha taget för mycket till bästa. "Nej" sade hon "je lå lys lefvannes vagen å såt (såg det) å att de ä dagsens sanning de kan je ta nattvarden på". Under julen iaktagas vissa förebud, såsom nyste den äldste vid bordet julafton dog den yngste och nyste den yngste dog den äldste innan nästa jul. Sak samma om någon nyfiken granne såg (osedd) utifrån in genom fönsträd när husfolket satt till bords var der då någon som snart dog syntes denne hufvudlös. / Första gång på året man såg nyårsnyet = nymåne gick man ut och såg rätt på månen och höll en psalmbok bakom ryggen och lät den falla upp, kom likpsalm = begrafningspsalm upp bådade det döden och vigselpsalm äktenskap under året o.s.v. Om de dödas julotta går en sägen här att för lång tid sedan innan klockan var känd som tidmätare och endast tuppen på sin pinne angaf med sitt galande hvad tiden led, var det en änka som varet gift 2 gånger som ämnade sig till julottan. Vaknade om natten klädde sig och gaf sig i väg. Kommen ett stycke från kyrkan, såg hon den starkt upplyst. Troende sig sent ute raskade hon på gick in längst bakom och såg kyrkan fullsatt och presten stod för altaret alltsammans upplyst af ett magiskt sken. Hon satte sig i en bänk lutade sig ned med en kort bön. När hon såg upp förundrade hon sig öfver att allt var så tyst fick då se sina begge döda män resa sig ur bänkarne / och komma till henne. I häpenheten såg hon då till sidan och får se en grannhustru med hvilken hon varet god vän äfven denna död kort förut äfven denna komma till henne och hviskade i den lefvandes öra "skynda dig ut och häng hufvudduken löst öfver axlarne" hon lydde rådet och kommen till dörren var det som tusen händer grep efter henne. Hon undkom lämnande duken (schalen) i sticket hvilken hon såg de döda ref i "räcklingar" (trasor). Förlamat af skräck sjönk hon ned vid "rista" (kyrkogårdsporten). Kom sen till medvetande, såg kyrk- upplysningen borta och nu förstod att hon varet på de dödas julotta dit ingen lefvande menniska har tillträde. Kraflade sig hem och gick aldrig mer till ottesång. "Ottesang" [ottesång vill jag minnas står i Karl XI kyrkolag] är af gammalt ursprung af okänd an- ledning kom det ur bruk och först in i vår tid blef den rätt vanlig i landsbygdens kyrkor men minnet af detta slags kyrkfirande hängde länge i ty de gamla berättade att om möjligt kl. 3 juldagsmorgon stod en af husfolket upp och serverade de öfriga / af julmaten hvilka sittande i sina bäddar njöto af välfägnaden och lade sig derefter till hvila ja kanske derefter tog sig en "tupplur". Djuren skulle äfven ha "ottefoder" utom en rik hö- gifva skulle dessa ha af julmaten rester från julafton. De som hade nissar (tomtar) i sin tjenst måste äfven tänka på dem julafton med gröt och en "smörklick" midt i grötfatet och utsatt i fähuset. Ingen vågade trottsa dem ty man visste att nissar voro ett snarstucket pack och förargade man dem blef det ofärd öfver husbondens djur eller annan egendom. Så berättas att på gården Rörvik i Valla socken Tjörn bodde en rik bonde under förra hälften af 1600 talet vid namn Tolle Arnesson 2) som höll sig med en dylik tjensteande hans husfolk hade satt ut gröt men då nissen ej såg smör i gröten blef han vred och i harmen bröt han nacken af en å bondens kor. När ilskan lagt sig åt han upp gröten och fick så se att smöret låg på botten i grötfatet. Ångerfullt grubblade nissen öfver hur han skulle kunna bota skadan. Ja han hade sett 2) Tolle Arnesson hade 1/2 mtl Tångeröd i pant f.d. ägarne kunde ej återlösa det öfverlämnade Tångeröd 1651 till Tomas Dyre och Margareta Hvitfeldt se åtkomstbrefven å Landsarkivet / att i granngården Lind fanns en likadan ko den tog nissen och förde till Rörvik och sen släpade han den döda kon till Lind och lade i den förras bös. Härmed var allt godt och väl men om hösten när säden var inbergat och kreaturen släpptes i bete längtade kon till Lind och sen fick nissen fullt upp att göra med att mota kon. Man såg då intet nissen men sten och jord yrde i luften när han tvingade kon att stanna å Rörviks ägor. Juldagen borde alla stanna i hemmet ingen borde [äfven ej koka mat juldag i äldre tid] hvarken aflägga eller mottaga besök dock fick ej Gudstjensten försummas. Spillningen fick ej föras ur ladugården juldagen deraf blef otur. På vissa håll samlade ungdomen sig före dager annandagen och rengjorde grannarnes la- dugårdar gömde sig derefter öfverlämnade åt ladugårds ägaren att gissa hvem som gjordt arbetet. Å andra håll gick ungdomarne till ägarens stugofönster och räckte upp skoflar och kvastar till tecken att mättning kräfdes i form af "traktering" framför allt bränvin. Å ett ställe kom dessa till en snål bonde / denne grälade på ungdomarne och mente arbetet kunde jag gjordt sjelf. I harm deröfver gick dessa till fähuset några ställde sig innan för och andra utanför fähus gluggen och lämpade in så mycket gjödsel i fähuset att dervarande djur knappt knude röra sig. Om julen gicks med julbocken som det kallades på folk- språket. Ett sällskap af pojkar gick då från hus till hus en af dem var utklädd till julbock på det sätt han gick framstupa stödd på en staf ett skynke eller filt var kastat öfver ryggen ett uppstoppat bockhufvud med försvarliga horn stack fram med konstgjordt skägg och en pung under hakan. Den förklädde stötte i golfvet med sin staf drog i ett snöre hvarvid bockens gap öppnades en röd klut föreställande tunga räcktes ut och ropade "bää" pengar i mitt skägg". De dervid hopsalmade pengarne fästades upp af sällskapet. Halm på golvet är af gammalt ursprung och bibehållet sig här såsom julhalm kan ses af / att ett af våra äldsta eddakväden "Rikstula" från Harald hårfagers tid 3) således vikingatiden hvari säges att "dörren till höfdingens sal stod öppen och halm var bredd på golfvet" (dåtidens stugogolf var af stampat jord) och sannolikt är vår julhalm en kvarlefva från denna tid. Denna sed fort- lefde här till inpå 1850 talet då brandstodsbolagets stad- gar lade hinder i vägen men julhalm begagnades i smyg tils på 1860 och 70 talet. Från min egen barndomstid mins jag att efter hemkonsten från kyrkan och middagen var undanstökat läste far juldagtexten ur postillan innan vi barn fick lof att ta in julhalmen. Ehuru far läste både fort och säkert blef väntan oss lång och vi tänkte just inga fromma tankar öfver för- fattaren som gjordt julpredikan onödigt långt och det dröjde intet länge derefter innan julhalmen kom in der vi opåtalt fick leka hur vi ville. Bland jullekar kan nämnas "ta jultyppan" en tingest gjord af halm stäldt på 3 ben och högst 1/2 meter hög 3) S. Bugge Norrona fornkvädi sid 141. och Albert Janssen Norges bönder sid 50. / som stäldes bakom huvudet på den lekande som låg på ryggen och kastade benen öfver hufvudet och tog jultyppan med fötterna och slände den åt motsatt håll. "Dra rot" = dra kafle tillgick så att tvänne personer satte sig på halmen med fötterna mot hvarandra lade en kafle tvärsöfver mellan begges fötter derpå fattade begge i kaflen och försökte så dra upp hvarandra. Den som då hade största kroppstyngden hade gifvetvis fördelen på sin sida men genom smidighet och beräkning kunde äfven motståndaren bli den vinnande. "Sy kongens stöflar" en lek som tillgick på det sättet tvänne gossar satte sig i halmen med benen mot hvarandra derpå bands begges högra fötter i hop vid ankeln. Derefter togs 2:ne strån eller korta stickor som kastades i kors under utrop i corus "sy kongens stöflar", "sy kongens stöflar" hvar är kongen nu" Vanligtvis uppgafs då en plats ett stycke från huset och fortsattes dermed, kom på gården och sist i dörren då gälde att dra sin motståndare till dörren och den andra att hålla igen. Hvad mening som låg deri / har ledsamt nog fallet i glömska. Urgammal är icke leken man vet ju från hvilken tid ordet stöfvel är uppkommet = af latinet ist stevelent. En jullek som i Sörmland fått namn af "bryta stubbe" och i Västergötland "krokhas" kallas här för "hugga rumpekrok" Leken tillgick på det sätt att tvänne pojkar lade sig på rygg bredvid hvarandra "skafföttes" med hufvudet vid hvarandras höfter och genom ett hastigt grepp med benen försökte kasta hvarandra öfver rygg. Leken var ej så farlig för nacken som det troddes ingen tog skada deraf kanske beroende af att ungdomen har böjligare nackar än de äldre ty enligt ordspråket har "gamla bockar styfva nackar". Att ro till Tyskland var äfven en omtyckt jullek och tillgick så att tvänne pojkar lade sig på rygg "skafföttes" med höger sida ihop försedda med hvar sin halmstropp (dagg) turvis kastades benen upp och slog motståndaren i ändan med daggen. Elaka personer flätade en sten / eller jernbit i ändan af daggen för att motståndaren skulle ge upp rop af smärta men sådant förekom icke inom syskonkretsen. På somliga ställen togs julhalm in julaftonen och barnen låg deri öfver natten i syskonsäng. Var det släktkalas med jul och dessa blef nattgäster sof äfven deras barn i julhalmen och i syskonbädd med husets barn. Var julhalmen utsliten som ofta hände måste ny halm tas in. (slut) Rörande trettondagstjernan, stjerngossar, de 3 vise männen Herodes samt Judas med pungen och Josef med yxa på axeln skall bygga båtar m.m. dertill är mitt materiel ännu för ofullständigt men skall återkomma dermed så fort ske kan. Det synes bli det intressantaste kapittlet i julfirandet kanske det mest för mig har nyhetens behag. Upptecknad af Olaus Olsson Bräcke pr. Hjälteby / Tillägg. 1. I hvardagslag begagnades ett slags klena ljus som kallades sueger (sveger) - månne ordet uppkommet af suessa = slänga omkring sprin- ga hit och dit. Vid ljusstöpning doppades svegerna några gånger i den smälta talgen till dessa erhöll groflek som ett pennskaft. 2. Bland barnens julfröjder var äfven "julhögen", som bestod af små kakor af råg, hvete, sk vört samt serupsbröd jemte från bagerierna inköpta "flätkakor" hvilka lades i en hög. kunde dertill läggas en julost i miniatyrform var julhögen färdig. Barnen täflade om att såväl få största julhögen som om att gömma den längst sällan förbrukades julhögsbrödet förän efter julhögtidens slut. En nu lefvande kvinna i Klöfvedals socken berättade att hon som barn gömdt af julhögsbrödet till sk kallad plomat d.v.s. första gång på våren plogen sattes i åkern (- se anteckningar derom förut)