Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken skulle funnits ibland i sjön. Jag vet, när vi skulle gå och bada varna mamma oss alltid för näcken. En del sa’, att det var änna som ett hästhuvud.
Vattenväsen
En bonde berättades en gång ha fångat en "flodhäst" eller näckhäst, grå till färgen. Den var svår till att springa och stark till att dra. Det hände att man sade: "Näcken ta dig." Man narra- de barn med näcken för att få dem att akta sig för sjön. Förr sjöngs en visa som började: "Näcken han spelar på böljan blå, ljuvt är att höra därpå." En man hade en utomordentligt vacker hustru. En gång när båda voro ute på sjön, hoppade hon i vågorna. Det påstods ha varit en havsfru han va- rit gift med utan att han vetat detta. Hon kom ald- rig åter. De gamle berättade, att havsjungfrun brukade sitta på vattnet och kamma sitt hår. J:s far berättade om en, som körde ner sig med häst och släde i Ulkehålet. Innan detta skedde hade en / röst från sjön ropat: "Tiden är inne, men mannen är ännu inte kommen."
Vattenväsen
Uppe i åarna bor Näcken. - Havsfruar bor i vattnet. De kunde komma upp och visa sig. Då måste man fara i land snart, för det blev ett farligt oväder. Men det var väl aldrig sanning. Farfar sa sådant. Man kunde sätta ut och ge henne något. Hon bodde nere på botten. Hon hade väl långt hår och var stor och konstig. Om man frågade, om det fanns fisk där nere, så svarade hon: "Det är fisk nokk på våra sopegödslar." - Man brukade skrämma barn med att säga Näcken kan ta dig. - Ej hört något som kallas döljevatten.
Vattenväsen
Näcken var grön som sjögräs. När en badade, så skulle en ta stål med sig. Det var bäst att ta en kniv som det var egg på båda sidor på, den skulle en sätta i vattnet, innan en badade. Det kallades att en band Näcken. Han kunde inte göra en något ont. Näcken var en stor speleman. Han spelade på alla instrument. Om en ville lära sig, så skulle en ta en svart katt och kasta un- der en bro. Först skulle en gå till bron i två torsdagskvällar klockan 12 på natten. Den tredje torsdagskvällen, så skulle en ta katten med och kasta i vattnet. När Näcken fick katten, så kom han upp och visade sig, och då fick en lära att spela av honom. En fick lära att spela vad en ville. / Havsfrun bodde på sjöbotten. Hon hade all slags boskap. När hon kom upp ur vattnet, så hade hon dem med sig. Far min såg dem. Det var kor. De var som vanliga kor. Men de gick aldrig och betade på dagen. Men när det blev kvällen, kom de fram. Havs- frun var ett fruntimmer. Hon var så fin. Strömgubben var i bäcken. Det var en liten gubbe, som bodde där. Om man hade en kvarn i bäc- ken, så ville han vara med och sköta om den. Han stoppade kvarnen, när han ville va- ra i fred. Min gamle morfar, han kunde tala om att om de inte höll fred, när solen gick ned och en stund efteråt, så blev det något fel med kvarnen. Han tände eld i kvarnen, så att elden rök omkr. stenarna.
Naturföremål. Sägner
Skam gick på nordhamna på Dyröns fiskläge. Där satt Näcken å spelte fiol. Då sa Skam: "Du har inte här å göra." - "Det skall jag visa dej." Så tog han fiolen från Näcken och sprang till Båtvik å slog den i berget å där sitter den än i dag. Galten å Soa. Jätten på Inland å jätten på Tjörn stod på var sin sida Hakefjord å kasta sten på varandra. Så tog de var sitt stenblock å kasta men blocken råka inte utan hamna mitt i Hakefjord å skären kallas sedan Galten å Soa.
Vattenväsen
De har aldrig sett skogsrå här. Men sjöråa sitter på vattnet och kammar sig. Hon vill narra till sej ynglingar. Näcken var speleman. En som kallade Olle Bull hade lärt av näcken. Han håller till i vattenfall, där det är mycket stenar.
Näcken
Vid en bäck som flyter genom nämda socken, syntes ofta nattetid ett ljusken, stående stilla på ett och samma ställe. En man av dett mera modiga slaget, beslöt att undersöka, varifrån detta ljus kom. Han gick då en natt dit som ljusskenet visade sig, och blev då varse en liten mann hållande en lykta i handen, och lyste med denna i en stor kista, som till brädden var fyld med guld och silver. Mannen som icke blivit observerad skyndade tillbaka hem, och fylde en kista full med järnskrot, och bar den och ställde den en bit ifrån där näcken stod. Sedan tog han en lykta och ställde sig att lysa i kistan. En stund därefter hadde han observerats av näcken, denne kom då bort till honnom och frågade vad han stod och lyste över? / Kom hit får du se, svarade mannen. Åhå, det var väl ingenting att lysa över! tyckte näcken. Kom då med mig får du se på något annat, när de framkommit till näckens kista passade mannen på och kastade sin fällkniv i kistan näcken försvann då men kistan stod kvar med sitt inehåll som mannen blev ägare till. K. O. bidrag till Tro sed och sägen
Näcken
Näcken, den har jag sett. Det är en 40 år sen eller mer. Det var ett vanligt ljus, det var som en stor lykta. Det var sent på kvällen, å det försvann norr igenom över vatt- net. Håvålen? Nej, den har ja allri hört något om.
Vattenväsen
Vet ingenting om näcken eller om sjörået. Men Strömkarn har funnits i kvarnar. Han kunde sätta sej och stoppa hela kvarnen, satt och höllt grejerna. Då fick mjölnaren ut med en eldbrand och kasta i vattnet, så blev han skrämd och gav sig iväg. Han var rädd för vär- men.
Vattenväsen.
Det var havfrua, som satt på sjön och kammade sej i- bland; då blev det grymt väder. Hon hade kreatur. Hon hade en tjur, som kunde kom- ma upp på land och betäcka kor, som gick i bet Olle Bull hade lärt utav strömkarlen (att spela). De sjöng en visa om strömgubben: "Näcken han spelar på böljan blå."
Näcken
Näcken lärde folk att spela. De sa’ till mig när jag var barn att jag inte skulle gå till T#sse vatten här, då skulle näcken ta mig. Dem som han lärde spela klämde han så hårt om fingrarna att blod kom fram. Men de skulle akta sig sedan så att de inte spelade den bit han lärt dem, började de med den kun- de de inte sluta förrän någon skar av strängarna.
Visa.
Näckens längtan Näcken har spelat i tusende år han spelar väl tusende än men fastän hans längtan på guldsträngar slår så äger han icke en vän. Aldrig en brud får han sluta i famn aldrig en maka så kär. Jordelivets son, huru lycklig du är du som har sällhetens tröst. Älvkungen bjuder små älvor på dans. Näcken om kvällen man hör. ifrån dess strand till dess grönskande sal guldharpan tystnaden stör. / Och de små älvor de smeka varann, de viska om kärlek så ömt. Då suckar blott näcken, ty ensam är han. Bruden sin brudgum har glömt. Fast jag har suckat i dagar och år. Vinden och vattnet det vet. Låt då en blomma av kärlekens vår fläkta på smärtan så het. Ljuv är väl sången, men lyss ej till den, avvakta himmelens bud. Där bor din fader, din trognaste vän, som gav dig smärtan till brud. Men här på jorden - för i hans hus kommer ej sorgerna in - Där blomstrar livet med sällhet och vår, och den vän som du älskat blir din.
Vattenväsen, jättar, naturföremål
Ett berg benämnt Storberget troddes vara bostad åt en jätte. En gång hade det kommit stora stenar rullande utför berget, och sedan hade man tydligt hört en dörr smällas igen. Efter åskväder kunde man även höra, när jätten stängde dörren. Beträffande utseen- det skiljer sig Storberget inte från närliggande berg, men det finns stora ”hyllor” i det. I ett annat berg finns en fårdjupning, som kallas ”ommen” (ugnen, spisen). Vägen förbi heter Omlekasa. Där spökade det, och ett slags trolltyg, bergkattar, brukade hålla till där. Något som kan sättas i samband med bergtagning hade förekommit där med både män- niskor och djur. Det var emellertid mycket längesedan. När fru Gustavsson förfäder odlade upp gården hitta- de de en mur. Då de inte kunde erinra sig att där / funnits något hus sattes denna i samband med nå- got mystiskt. För att förhindra att barn drunknade i dammar o.d. skulle man ta vatten därifrån och tvät- ta barnen med och säga: ”Näck, Näck nål i vann, jung- fru Maria la stål i vann”.