Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mästerskytt
Blåsman å Palin kunde trolla villebrådet dit de ville ha det. De kunde stå hemma på backen å skjuta både fågel å annat vilt. Men det gick med trolldom. De hade skjutit på oblat.
Läkekonst (Kristina Dahllöf, Eva Vesterberg, klockare Vesterberg).
Min farmor - Kristina Dahllöf, d. omkring 1890-talet - for hela Orust över å bota kor. Han gav också ut finnskot- tesats. Å så var hon barnmorska, jordegumma. Hon hade lov att tjänstgöra med det. Ibland hann hon inte hem den dan el- ler den natten. Någon trolldom bruka hon aldrig i sin lä- kekonst, vad jag vet å har hört. Eva Johansson, hette som ogift Vesterberg, hon gjorde förr satser mot engelska sjukan. Det skulle läggas på armen på den som var sjuk. Jag vet inte, om hon själv trodde på detta här, men hon sa en gång till mej, att så hade hon blivit lärd. Kanske hon lärt sej av sin farbror, klocka- re Vesterberg, som nästan var som en riktig läkare. Klockare Vesterberg hade intyg från läkare i Uddevalla att få ympa mot kopporna å även göra andra enklare ingrepp. / Han var mer anlitad än doktorn. Men det var det, att han kun- de inte få skriva ut vad medicin som helst, särskilt starka gifter å sånt gick inte för honom att skriva ut. Han sa det: - Ja ved no va som skulle behövts här, men ja får inte skriva recept på de. Han höjde sej allt något pinnhål över allmänheten. Å han var duktig i mycket. Han byggde sej själv en piporgel, när han bodde i Lund nära kyrkan. Den sto på vinden där till i fjol, när huset såldes. Den är nerplockad å delarna num- rerade, de finns hos släktingar, en sonson eller dotterson i Jakobsberg.
Häxor och trollkarlar
Orden lövja, lövjeri och lövjerska är för berättaren obekanta. Finnarna hade trolldom med sig. Det fanns ingen fin- ne som inte kunde trolla. Från min barndom kom- mer jag ihåg gamla, som satt och talade om finnar och lappar. De talade inte något gott om dem. De skulle kunna så mycket häxeri. Kom det någon kring- vandrande, som de trodde vara finne, så var de rädda. En gång kom en finngumma. När mor fick se henne, så bad hon oss barn att springa och gömma oss. Det behövde hon inte be oss två gånger. Det var nog finnar de flesta, som kunde trolla. De ville inte lära ut konsten. Om de lärde någon annan att trolla, så miste de makten att trol- la. / Slog man till den trollkunnige så att han blödde så hade han ingen kraft att kunna trolla. Slog man ut en tand på honom, så fick han aldrig mer den makten tillbaka. Sådana där finnkulor som kom i luften var inte hälsosamma. Det var häxor med i dem. När de kom, så snurrade de runt och rev allt löst med sig. Hur de tog turen till mjölken och smöret, vet jag inte. Det var en gumma här på andra sidan älven (Hisingesidan) som skulle ta mjölken med strum- pebanden. Det hörde jag talas om. På den tiden hade fruntimren strumpebanden knutna om be- nen. När hon skulle mjölka, så knöt hon av sig strumpebandet och hängde det i spisen. Så mjöl- kade hon med båda händer. Gummor som kärnade smör i bäckar har jag inte hört talas om. Det var en gubbe som skulle smörja kärran om påskaftonen. Han hade tagit fel smörja och / fått fatt på gummans påsksmörja. När han hade smörjt hjulen, så reste kärran upp i vädret och försvann åt Hisingen till. Han fick aldrig se kärran mer. ”Här skall jag upp och här skall jag ut,” sade påskkäringen, när hon skulle fara upp genom skorstenen till Blåkulla. Om påskkäringars besök i en kvarn om påsknatten har jag ingenting hört.
Kloka. Trolldom
På inland i närheten av sjön Hällungen bodde för längese- dan en kvinna som var trollkunnig. Hon hade svartkonstbok som bland annat innehöll formler för frammanande av tjänste- andar. En gång var hon till kyrkan, och glömde gömma svartkonstboken när hon gick. Pigan som var nyanställd, var nyfiken och började läsa i boken, kom så att läsa högt en formel för framkallande av tjänsteandar, i hast var rummet fyllt av andar som ville ha arbete, och ivriga som de var, nöp och slet de i kläderna och pockade på tjänstgöring. Men pigan var inte rådlös hon befallde dem att bära vattnet ur Hällungen med ett hemtesåll (bossåll) tills matmodern kom hem och läste bort dem.
Trolldom. Spökeri. Luftfärder
Änkefru Hallanders moder berättade en gång, att då hon hade varit och hämtat sin bröllopsklän- ning i Stockevik och var på väg genom spök- passet, det s. k. "Klockarehallena" på Nötsäters utmarker, fick hon höra en kraftig fiolmusik från berget "Hällarn". Hon blev genast förvillad = (hon visste ej vilken väg hon skulle gå för att komma hem) och kunde inte röra sig ur fläcken. Emellertid läste hon "ett Guds ord" och strax släppte förtrollningen, hon slungades högt upp i luften och tog mark först 400 alnar längre bort vid Anna-Brittas sten- stöva.
Hemmet ("slaugbänk", bröllop, onda ögon samt tjuvar)
I de gamla bondehemmen kan man ännu få se delar af den gamla rums möbleringen och deribland en slags soffa eller bänk, som kallas "slaugbänk" - på folkmålet heter ryggstödet slaug - Slauget roterar i stolpar som sitter i midten af gaflarna. Slår man slauget utför eller på yttersidan af bänken tjenstgör den som bädd, vänder man slauget mot väggen blef den sittbänk. Slaugbänken förskrifver sig säkerligen från 1600 talet. De svarfvade delarna tyder derpå samt att i bouppteckningen efter Tomas Dyre på Sundsby af år 1652 förekommer bland inventarierna en "slaugbänk". I våra landskyrkor har funnets sådana slaug- bänkar som hade sin plats längst framme i kyrkan (i Spekeröds kyrka finnes ännu en dylik) och dessa kal- lades då derför "brurebänk" (brudbänk) och der hade brudparet sin plats vid de s.k. kyrkbröloppen. / Vid ingången i kyrkan hade bruden en slöja för an- siktet och brudgumen slog ögonen i golfvet till skydd för närgågna blickar från de i kyrkan församlade och brudparet satte sig derefter i brudbänken med slauget vänd utåt då brudparet var vända mot väggen. Efter vigseln vändes bänkslauget inåt och brudparet satt då vända mot folket och bruden slog nu slöjan tillbaka ty nu hade trolldom ingen makt öfver dem ej heller kunde ingen förvända sinnet eller "förgöra" hvarken brud eller brudgum med onda eller stygga ögon. Det nu anförda är hufvudsakligen från Inland. Å Tjörn nämnes intet onda ögon men uttrycket stygga ögon har varet och är ännu rätt allmänt. Vid slakt ville icke gerna slaktaren att någon obehörig såg på då djuret stax ned. I denna mening förekommer ännu ordet på skämt såsom då man har något arbete för sig och det går galet säges ofta till en närstående "jag tror du har stygga ögon" merendels åtföljd af skratt. Tron på det onda ögat är möjligt detsamma fastän i annan form. (se fortsättningen) / I anslutning med tron på onda ögon kan anföras en sägen från Tjörn som inlämnats till arkivet. Under 1720-1750 lefde en prestson å Tjörn som mycket elak och det heter om honom i domböckerna. "Denne man är ute på allt ondt." och bland hans mång odygder var äfven tjufaktighet. Det hade stulets från en bonde en linväf som låg ute på blekning. Bonden gick till en klok gubbe och bad honom visa hvem tjufven var och tjufvens visdes nu vatten och prestsonen igenkändes då han stod och "hänkade" = drog in väfven. Nå sade den kloke "vill du jag skall märka honom jag kan ju sticka ut ett öga på honom." Det tyckte bonden blef för hårdt straff men märk honom på annat sätt. Om en stund sade den kloke jag får ju inte se honom annat än på ryggen när han står framstupa öfver linväfven och "då jag inte får se honom i ögonen kan jag inte göra något vid honom."