Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommarvisa
Vi drager så glade till skogen den gröna på midsommar dagen min kärest å jeg
Midsommar: eldar
Nej, här har inte förekommit några midsommareldar på länge. Men går man på midsommarkvällen upp till "Svens altare" kan man allt ännu få se en del eldar runt om i trakten. Det är nu mest barn som ordnar till sådana. Annat var det förr. Då var det tvunget att ungdomen skulle tända midsommareldar varje år. Här hade de den på Röberget, men sista gångerna sådana eldar förekom här, var det allt på Bräckeberget. Det gällde då att tinga tjärtunnor hos hand- lare långt i förväg. Vi brukade ha två tunnor, den ena ovan- på den andra. Tunnor som det varit koltjära i var de bästa. Så gjorde vi lufthål i dom, å så hade vi halm också när vi skulle tända på. Å, vad de sköt. Här sköts med dynamit också. Ja, det var vid påsk med, de hade eldar och skjutande, men lika mycket vid midsommar. När vi hade dynamit, var det alltid äldre med å skötte om det. Några olyckor? Nä, det kan jag inte minnas att det var någon gång.
Dymmelveckan. Blåkullafärd
Dymmelveckans dagar var: Svarte måndag, Vite tisdag, Aske-onsdag, Skär-torsdag, Lång-fredag, Påske-lördag. De dagar, som föregick lidandesdagen, betraktades alltid som centrum för oväder. - Alla spinnrockar uttogos lördagen före dym- leveckans inträde. Bakning och rengöring skulle under den- na vecka. Om påskafton sköt så många som hade pistol och gevär skott efter troll och deras biträde påskkäringarna, som då var på fest hos Hin onde. De reste skärtorsdag natt och kom tillbaka på påskafton om kvällen eller på natten. Då möttes de som sagt av gevärssalvor. Blev de sårade, damp de ner som krymplingar. En del klarade sig för skotten och kom hem och skötte sina jordiska sysslor till nästa påsk. En del återvände, skrämda av skotten, tillbaka till Blåkulla igen. Under hela fastlagstiden var det förbjudet att an- / ordna nöjestillställningar av något slag. Fastlagstiden var slut om påskafton. Den dagens morgon lossade man ett skott upp genom skorstenen för att fördriva trollpackor från hemmet. - Långfredagen och påskdagen besöktes kyrkan. Särskilt långfredagen var en stillhetens dag. Då övades läsning av både ung och gammal. Evangeliet och Akten lästes högt och tydligt av var familjemedlem för sig. - Till frukost åt man under påsken smörkaka och bryn- ost. Middagen bestod av mjölgröt med smör, socker och kanel. På morgonen och på eftermiddagen vankades kaffe med dopp. Som kvällsmål förekom potatis och kött samt efteråt mjölk. Ingen slakt förekom vid denna tid. Men man börja- de nu äta av spikfläsket, som upptagits i mars och hängts på spikar. Det slaktades på en medelstor gård före jul två stora svin, vilket gör fyra stora skinkor och fyra mittstycken. Bogarna är ärtefläsk. Till samma ändamål användes skin- kornas ben. De två mittstyckena gick åt till stekning från jul till midsommar. - Fårlåret och koköttet torkades i svag ugnsvärme. Denna konserveringsmetod användes för att köttet inte skulle bli för hårt. Fårköttet äts som skinka 'speket'.
Eldar (påsk, midsommar)
Påskevager fanns inte förr men messommersvager. Påskvager var det senare, men nu har de slutat med de också. Det har inte varit på flere år. (ber. Amandus Pettersson, Stocken, Morlanda, f. 1858) Påskefyr var inte så vanligt förr men messommersbloss eller messommersvaga. Men nu har de slutat opp med det, det har inte varit på flera år. De unge hade dragit ihop gamle tjärtunner på Saltholmsber- get på messommarsafton. Kom en opp på berget då, så långt man såg var det fullt med sådana bloss på höga berg runt ikring.
Dop (inte döpt = "hedning"), Finna tjuv (resa till Göteborg)
När jag var 16 år, hade jag plats på prästgården Röd i Skaftö Fiskebäckskil. Å på samma gård, i en liten grå förfal- len stuga, bodde en gammal man, som var hedning sades det. Det skulle bero på att han inte blivit döpt, men det var inte sant, för döpt var han. De kalla honom hedning, å då jag inget annat hörde, så sa jag lika som dom. Jag tyckte alltid, att det var så synd om den gamle. Ingen ville se honom, å alla barn var rädda för honom, å det fast gubben såg snäll å beskedlig ut. Jag fråga min "fru" flera gånger, då det blev så mycke god mat över, om inte den gamle kunde få lite, han skulle nog bli glad, tyckte jag. - Ja, han skulle gärna få, svara hon, men dom säger, att han törs inte äta, vad han får, för han tror, att folk vill / förgifta honom. Ja, tiden gick igen. Så kom min sjuttonde födelsedag, å jag fick en stor vacker sockerkaka av några unga vän- ner. Men jag behövde den inte, tyckte jag. Jag fråga min "fru", om jag fick gå till hedningen med kakan. Han bodde ba- ra en liten bit därifrån. - Du får akta dej, svara hon. Gubben kan slå dig för- därvad. Men jag hade fattat mitt beslut å jag gick. När jag kom dit, satt mannen på trappan å solade sej, å han hade fisk- dörj i handen. Jag hälsade å räckte fram min hand å sa som det var: - Jag har fått denna kakan, för jag hade födelsedag i går. Men, sa jag, jag har ju ingenstans att bjuda in några vänner, så jag vill ge far den. Om ni vill ta emot den, får ni den gärna. - Vem är du som vågar komma hit? var det första han svara. Jag tala om, att jag tjäna hos prästen, å så tillade jag: / - Varför skulle jag inte våga gå hit? - Har dom inte skrämt dej för hedningen? fråga han då. - Jag tror inte, att far är någon hedning, sade jag. - Jaså, ja jag skall gärna ta emot kakan. Tack ska du ha, men på det villkoret att du går med mej in i stugan, om du vågar. Jag vill tala lite med dej. Jag följde med honom in, å då berätta han, att det varit tjuvar i hans vedbod, å de hade tagit hans bästa dörj. - Men, sa han, jag skall fara till Göteborg å se vem det är, å han ska få mista sitt ena öga, sa han. Ja, så tala han om, att han ingen hedning var. Han het- te Olle Andersson, å han hade en syster, som han trodde bod- de på Tjörn. Jag å Olle blev riktigt goda vänner. Jag var ofta inne hos honom å hjälpte honom lite, å mat bar jag ofta till honom sedan. Tiden gick, å nästa midsommar var han död. Han blev be- graven som andra i Fiskebäckskils kyrkogård. Å där var ingen som fällde en tår, mer än jag. Jag grät så dom kunde öst upp i spänner.
Stadstraditioner: Pingst, Trefaldighet, Midsommar.
Fru Morells uppgifter rörande dessa helger överensstäm- de i huvudsak med herr Kroks uppgifter. Fru Morell minns emellertid, att man på en eller annan gård byggde sig en lövsal av björkar. I mitten av lövsalen var det ett bord och runtom var det träbänkar. Här höllo gubbarne gerna till om kväll- arne och drucko toddy. Angående majstången vid Kampenhov sade fru Morell, att det var Kampenhovs fabrik, som bekostade den, och att den egentligen var avsedd för fabrikens egna arbetare och arbeterskor, men vem som hälst fick ju gerna gå dit och dansa. Fabriken brukade bjuda sina arbetare på svag- dricka och smörgåsar någon gång under kvällens lopp. I fru Morells hem åt man alltid Midsommardagen på kvällen risgrynsgröt med kanel. Att det var något särskild mat till mid- dagen denna dag, kunde hon icke erinra sig. / Fru Morell minns en "midsommargubbe", som gick ikring i staden och tiggde pengar, när hon var en liten flicka. Hon minns honom emellertid icke längre än till ungefär den tid, när hon konfirmerades, då denna sed tycks ha upphört. Midsommargubben var en äldre, fattig man från öster, som var så gott som helt inklädd i grönt och med en krans av röda pioner hängande om halsen. Ansiktet var emellertid icke tätare inklätt i grönt än att han kunde vägleda sig själv. Han gick från dörr till dörr hela staden över. Han sjöng icke och sade ej heller något. Han bara bugade sig, och här och där fick han en slant. Alla stadens barnungar voro glada i midsommargubben och för att hindra dem att vara alltför påträngande, hade han alltid en annan man i sällskap, som höll undan alla ungarne, vilka som en lång svans brukade att följa honom över hela staden. Benämningen "lövgubbe" på denne i grönt och pioner utstyrde man hade fru Morell aldrig hört. "Vi barn sade aldrig något annat än "midsommargubben" var hennes svar på min fråga härom. "Midsommargubben", som fru Morell berättat om är na- turligtvis ändå detsamma som "lövgubben", som frågelistan talar om, fast i en något moderniserad upplaga. / Såsom jag förut nämnt, så var 1 Maj en dag, som firades i Uddevalla. Ungdomen drog ut i markerna utanför staden och strövade ikring där, men även i hemmen gjorde man det festligt. I fru Morells hem var det alltid stekta ägg och stekt fläsk med potatis till middag denna dag. Som drycker var det brännvin och porter. Ungdomen brukade gå på eftermiddagen få festa på socker- dricka och apelsiner.
Midsommar (eldar o majstång)
Messummersvager, då tände de eldar. Ute vid "Svens altare" (högsta berget i trakten) kunde man se tjogtals med "vager" förr. Det var på Flatön å skärgårdarna å inigenom "värl- den". Nu är det mycket bortlagt, men det är allt på en del stäl- len ännu. Jag var aldrig med å elda, men det fanns allt vager häråt annars också. Å majstång var det förstås, men midsommarsblomster har jag inte hört något om. Vid majstången var det dans, å då hade de spelman, om det skulle vara något.
Fiske
Hummerfisket, som skedde med tina, började på sensommaren och höll på till fram i oktober, då man började med koljebackorna. Min farfar var den förste, som började med hummerfisket med tina här på Knippla. Han hette Torger Andersson. Han började med hummerfisket någon gång i början på 1800-talet, och det var så gott om hummer, att fick man inte ett tjog på var kupa, var det dåligt. Vid Pölsan satte man tinorna på 3 och en halv famns djup, och var det stillt, kunde man ligga och titta tills det var tjoget fullt i kupan. Man fick alltid dra´ kuporna två gånger om dagen, för annars blev det så många i den, att de beto sönder varandra. De tinor, man då använde, voro lika de, som nu äro i bruk. Att de äro flata i motsats till dem, som förekomma norr över, beror på att vi vill ha dem flata för att de skola stå stadigt i hög sjö. Förr tjudrade man alltid såväl hummer som krabbor. Krabbor tjudrades kring de båda benen, som äro längst borta från klorna. Man tjudrade med känsor / Romhonorna tjudrades alltid omkring mitten, för att de skulle kunna ha stjärten rörlig och sålunda hindra ålarna från att äta upp rommen. Förr fanns här två stycken hummerfiskare, som alltid brukade skära klorna även på hummer, detta brukades annars blott på krabbor. (Skära hummern ersatte ombindningen av klorna. Man stack med en spetsig kniv inne i haket mellan klons rörliga och fasta del (= pilen på fig), se fig. och skar på så sätt av senan). Den största klon på hummern kallades för "hammerkloa", hummer som saknade båda klorna kallades för "gåppar". Av klon brukade man göra "klypa" till barnen. (Se fig.) En stor klo till en jättehummer användes till kaffemått. Det gick ett halv skålpund i den. Snöre med en knut på var sida om den rörliga delen, i vilken var två hål som figuren visar. Pilen anger var man "skar" hummern, då man inte band om klorna. Snörets fria ända lindades ett varv om handen och genom att draga något åt sig, höll man klons lösa del kvar i sitt läge. Genom att något ändra på handen, kunde man sedan få klon att öppna och stänga sig. / Ålfiske. Förr sattes ålkuporna ofta oagnade. Det fanns så mycket ål, att man kunde få en 10-12 kg. i alla fall. Först för en ål på en 2-3 kg. kunde en få så pass mycket som en tolvskilling. När man bytte fisk tog man fångsten upp på ett berg och började för- delning med de stora fiskarna. Man la upp en hög för var man. Den fisk, som på detta sätt byttes, användes blott för husbehov, "till kok". Det var besvärligt att byta helgeflundra, i vilken gått pirål. Då fick en av gubbarna skära bort det, som var skadat av pirål, och stycka fisken i remsor tvärs över och efter benen. Han tog tillhopa en rompebit och ett framstycke eller och två mittstycken, för att få lika stora lotter. När man sedan hade sorterat upp fisken i höger och bytte, stod en och pekade på de olika högarna och frågade "Vem ta´r". Någon av de andra i laget, som stodo bortvända, svarade då, att den högen tog han o.s.v. eller den högen tar X. o.s.v. Eldstaden ombord. Eldstaden ombord bestod av en järngryta, på vilken man knackat ut en öppning på ena sidan, och inuti grytan ett trekantigt brandjärn. Blev grytan gammal och sprack, och man inte kunde hinna till staden efter en ny, fick man reda sig med en halv tjärtunna. Denna fylldes med mylla och brandjärnet sattes ovanpå ett par tegelstenar, som lågo på myllan, en under vart ben. Man eldade sedan på myllan. / Gråsten i stället för tegelsten dög inte, för den brände söner, och lera i stället för mylla dög inte heller, för den bara torkade och sprack, och sedan drog sig elden ner igenom. Om vadfiske. När man hade snörpt vaden, "bussades den in" tills sillen blev "torr". Sedan varpades vaden in till stranden tills den bottnade. Varpningen tillgick så, att man hade en varplina i tre delar om 60 famnar i var del och ett ankare i ändan. Man rodde mot land så långt linan rack, nådde man inte land fick man kasta ankaret, och hala tills man kom fram till ankaret, varefter man fick göra ett nytt kast med ankaret. Man rodde ut ankaret i kännekågen, halningen skedde från vad- båten. Den båten som sedan skulle lastas med fångsten, drogs lång- sides med vadbåten. Lossningen skedde med länekass. Vadbåten behöv- des bara för att hålla uppe vaden, folket kunde därför vara sysselsatta i de andra båtarna med lastning. Var det utsikt till stor fångst användes inte hela vaden utan man snörpte blott med ett par bukter. Fick man för mycket sill i vaden, kunde man slå stroppar på och släppa ned korken, och sedan låta sillen gå så pass man tyckte. Man kunde också slå med en åra i sjön. Sillen satte då ned, tryckte ned vaden och kunde delvis sedan komma över korken, så länge trycket varade. Hade man då inte stroppar att hala upp, kunde all sillen ge / sig iväg. Under vadfisket kunde man ha "halvmänner". Dessa arbetade som de andra men fingo blott halv lott, och måste även hålla sig själva med kost och logi. Dräng hade 1/3 i lotten samt mat. De flesta drängarna voro "tjörbönner" (bonnpojkar från Tjörn). Hade man loge- mentor kokades maten i tur och ordning av blott en man i laget. Kastade man med landvad, och sillen smet undan, brukade man säga: "Sillen bruka skälmstycken". Dörjning av makrill förekom från en vecka före midsommar till 4-5 veckor efter midsommar. För att få skul i båten satte man två käp- par i tullhöla, en på var sida av båten, och bredde sedan seglet tvärs över båten. (Seglet låg annars nere i båten). Det böjdes fram om en toft, så det inte kunde blåsa om ryggen. Liket höll seglet styft, varför man inte behövde någon tvärstake. "Det är romerska (här för- växlat med hebreiska, som meddelats upptecknaren av andra), som står skrivet på rygga, men de kan bara judarna läsa", svarades det på frågan vad som stod skrivet på makrillens rygg. Min farfar byggde det femte huset på Knippla. Det var då bara ryggås- hus här på ön. Hans hus var 30 alnar långt och 9 alnar brett. Kök, stöva, storkammare voro 9 alnar i fyrkant. Lillkammaren var 3 alnar lång och 4 alnar bred, farstun 3 alnar lång och 5 alnar bred. / Man brukade säga: "Inga sladänger ombord" ty att sjunga eller vissla när man fiskade var inte bra. Det var också otur om man mötte prästen, kärringar eller katter. Katten kallades ombord för "han med staken". Fick man mycke´ fisk första gången, sade man, att man gjort näsefiske. En gammal gubbe från Hällsö brukade se havsfrun. Hade hon vit klänning, då gick han inte ut, var klänningen röd, blev det bra väder. En gång satt min far vakt. Han så att han tyckte han så något vitt. "Dä ä´ hon klädd i vitt" sa´ gubben, vaktes väktes och man seglade hem; innan man kom fram, var det också storm. Så kunde dom se seglare ibland, det påstods att det var sjörån. Gastar påstod man höll till vid Rammen.
Fattigvård.
Tänk, vad många det var som gick här å tiggde sin föda förr. Jag minns så väl, hur många här va som "bad om". Många kom från Myckleby hamn, men de flesta var nog från Store hamn (Morlanda), som sträcker sej från Hålte vatten te Boxviks vidde. (Vidde = vätteberg, som de eldade på i gamla tider vid krigs- fara; valeberg, det var sådana berg där de tände eldar vid påsk å midsommar. Hamn är ofruktbar mark, ljung å berg; det kommer som många andra uttryck i Bohuslän från norskan.) Där i Store hamn fanns många ryggåsstugor, där de bodde så uselt. De eldade i öppna spisar mest med ljung å under högga trebenta grytor; sedan skaffa makrillfiskarna i Norge grytor med kortare ben, men då feck de ha brandjärn under. Jag minns inte allt vad de hette dessa fattiga som gick här, men en hade varit knekt å hette Spjut. Han var nog alldeles / känslolös. Han gick mitt i vintern i träskor å utan strumpor, när han kom å tiggde. När de så kom till ställen, där de var något så när väl- bärgade, kunde de få en slev mjöl å så. Hemma i Björneröd (Tegneby) odlade de mycket ärter, å sånt ärtmjöl gav mor de som tigg- de. Ja, det var dagar som hon kunde ge bort en 30-40 kg. ärtmjöl. Å detta sto uppe på vinden, så far sa, att det är bäst vi tar ner det å har det i köket. Å så tog han en sådan där stor silltunna full med mjöl å ställde ner. På fjortan dar va tunnan tom, å eftersom de fattiga fick en slev var, så för- står man, att de kom i stora hopar å tiggde. Det var före min tid - far berätta det - att de hade kav- le. Det var ett trästycke så här långt (C:a 30 cm) med ett handtag i ena änden. Den var för sådana fattiga som skulle hysas över natten. Kavlen fanns hos den i byn som sist hade hyst någon. Var det någon annan som kom å skulle ligga, fick han gå å fråga sej fram för att få veta var kavlen fanns. När han kom dit, så gjorde den som hade den en skåra i den, / å så skicka han den fattie till den som stod i tur att hysa. Jag vet inte i vilken irdning detta gick, men byn var lång- sträckt, så de började väl i ene änden å gick så byn igenom, å sen fick de väl börja från början igen. Ingen fick neka att ta emot när de lämnade fram kavlen. Den här kavlen tror jag skall finnas på Björneröd än i dag. (* se nästa sida!) Auktion på de fattiga förekom i min tid. Det sista jag kom ihåg, hade de den i Gilleby skolhus, som var byggt någon gång i början på 1860-talet. Där såldes de fattiga till minstbjudande. Min äldste bror Bernhard köpte en pojke, som hette Albin å som var född 1871. Han ropades in för att valla får om hösten. Anders Persson i Björneröd ropade in en tre, fyra stycken i sänder för ett år. För dessa fick han väl så mycket, så han själv skulle kunna leva. Men de stackarna som bli- vit inropade svalt, så ögonen kunnat trilla ur skallen på dom. Sådana auktioner existerade då 1885, å ja tror 1887 med, men längre vågar jag mej inte på. / * De som gick med kavle var förståss bare socknens egne fattiga. Det skulle vara något med bomärken på kavlen ock- så, men om de sto på kavlen som tecken för varje gård eller om de ritades dit när någon blivit hyst på gården, det vet jag inte. Jag har hört något om kavlestickor också, som jag tror var och en av de som gick ikring hade, men jag är inte riktigt säker på hur det var med det.
Hösthalvårets märkesdagar.
Men det är bara ett par dagar jag har hört något om, som jag kan minnas. Det är först Sju sovare, det skulle ha varit 7 karlar som hade sovit i 700 år. Så kom de till ett ställe och ville köpa nån sorts mat, för de hade ju kunnat hinna med att bli hungriga en så lång tid. Då de så skulle betala, så hade de allt pengar, men de var förgamla, och så fick de ju upplysning om att de pengarna går inte. Men det tyckte de var märkvärdigt, för de gick i går sa de. Så att de kunde inte tänka sig annat än att de hade sovit blott en natt. - Och så är ju Sju sovare en märkesdag i avseende på väderleken, om det regnar och är mycket ruskigt den dagen, så blir det regn och rusk i 7 veckor, kanske inte alla dagar, men för det mästa. Och det har allt hänt att det har slagit in, kanske inte alltid men ibland. - Och så är det ju fruntimmersveckan, men den är ju så allmänt bekant, så den behövs ju inte vidare redogörelse om. / Ja så om Olof vet jag endast om Skatan, att man då har sagt Olsmässeskata. Och så om Lars, vet jag heller ingenting annat än att om det är mycke varmt några dagar då, så säger man Larsmässevärme. Men några andra dagar har jag inte hört något om annat än Korsmässa, då flyttar svalorna. Och så om Gallus, om det regnar den dagen så skulle det bli bra skörd nästa år, det har man haft ett ordstäv om: regnar det på Galle, så kan man så på berg å halle, det är ju den meningen att då kan man så var som helst, för då växer det bra. Så var det Anders, om det är frost den dagen så blir det blid- väder till Jul, det är det ordstävet: om Anders braskar så ska Julen slaska, eller tvärs om. - Men vilken dag slåttern skulle begynna, eller vara avslutad har jag aldrig hört nånting om. Det får bli då skörden är färdig, och det kan vara mycket olika. Det beror på hur fort det växer, och det är väderleken det beror på. I forna tider fick gräs ock klöver bli nästan moget, och då blev det hårt och styft och sämre näringsvärde. Ibland har man kunnat slå klöver före midsommar, så att den har gått an att plocka ihop och stacka eller häsja midsommarafton. Men ibland kan det bli 14 dagar, eller 3 veckor senare. / Men om den där "torparetorken" har jag aldrig hört nånting. Och inte vilken dag man skulle ta upp de första potäterna. Det kan ibland vara möjligt redan vid midsommarstid, om de har växt så mycke att det går an. Annars blir det möjligen fram i juli månad. Men egentligen första dagarna i augusti, om de gamla kan räcka till dess. Och höstrågen kan man så efter den 20 augusti, om det passar. Men annars någon gång i september. Det kan också gå an någon av de första dagarna i okt. men då blir det så liten gröda, så att det är frågan om att den kan övervintra, så att det blir hjälpligt. Om den s.k. bislakten vet jag inte mycke, men det är visst egentligen första hälvten av september, som man ska skörda honung, eller beskatta bina. Och så ska de hava socker i stället till vinterfoder, om man inte behöver döda dem. Och det ska vara då alldeles medsamma, så att fodert hinner mogna, eller förvandlas till honung, så att det blir hälsosamt för dem. Men när man ska sluta plocka blåbär, vet jag ingenting om, dem kan man plocka så länge det fins några, kanske fram i september. Och svalorna flyttar visst vid Korsmässetiden, för det har man ju en ramsa om dem som de sjunger om sommarn då de sitter i lagårn: Korsmässehöst flög jag bort, då va alle laer fulla. Korsmässe vår kom jag igen o.s.v. / Och vilken dag kreaturens betesgång skulle upphöra har jag heller inte hört något om. Man brukar ju här på Orust, ta in dem mot slutet av september, då det blir långa mörka nätter. Och till och med någon gång förut, om det är regnigt och kallt om kvällen. Men så får de allt ut med dagen så länge det fins något grand bete, då det inte är snö eller hårt frost. Och blir det något vidare rimfrost som det ju blir på hösten då det är vackert väder och klar himmel. Så får de ju stå inne tills rimmet går bort. Och då får de ju ha lite foder både morron och kväll. Men så är det allt bra för dem att de kommer ut en stund på dagen, och så kan de få vatten ute där som är så beskaffatt så att det fins en dam eller någon vattenpuss om det har regnat. Och så kan man hålla på tills in i november, eller så länge det är bar mark. Men någon risk att de går ute på Gallus eller Mikaeli har jag inte hört sägas. Och rötmånaden börjar ju 23 juli och slutar 23 augusti, som det ju är angivet i almanackan. Den där s.k. Brittsommaren blir ju alltid på hösten då det är blidväder i oktober och november, eller som man säger, varmt för årstiden. Då brukar det gro och växa. Såsom spillsäd på åkrar och gräs på ängar, och blommor på fruktträd och törnbuskar. Men nu får det bli något mer en annan gång.
Säljakt
Säljakten har liksom utterjakten blott bedrivits av vissa personer som binäring vid sidan av sitt vanliga arbete. Den som idkade säljakt var i de flesta fall även utterjägare. Sälgarn. Min sagesman hade själv aldrig använt sälgarn. Han hade dock sett ett dylikt på en mindre ö nära Florö utanför Fjällbacka och då tagit reda på huru det användes. Nätet var av lingarn, grovt som vårt nuvarande bomullsgarn n:o 12 och stormaskigt. Sidan på en maska var ung. 12 cm. Flötena voro spolformiga och av trä. Längden ung. 15 cm. största bredd 5 cm. Trädet var bränt, detta för att inte flötena skulle glänsa i vattnet och skrämma sällen. Sänkena voro av tegel. Upptecknaren visade sagesmannen Renkes bok om bohuslänsk fiske, och sagesmannen påstod att dessa sänken voro av samma form som fig. 6 i denna bok. Längden på dessa tegelsänken voro 6-8 cm. Näten sattes på så sätt, att man uppsökte en holme där sälen brukade gå upp / för att sola sig, och på denna holme fastsattes ena ändan av nätet an- tingen med en lina kring en sten eller med en järnklo i en spricka i berget. Nätet sattes gärna rätt ut från någon udde. Vid andra ändan av nätet var en sten fastbunden som höll nätet utspännt, men som inte var tyngre än att den släpade med, då sälen snodde in sig i nätet. Någon väle vid denna ända av nätet hade man inte. Blev det för djupt för att sätta nätet rätt ut från land, nätet skulle nämligen i det närmaste räcka från vattenytan och ned till botten, så kunde man låta de sista famnarna stå i det närmaste parallellt med stranden. I dessa sälgarn brukade man sällan få fullvuxna sälar, det var endast ungarna som ej sågo faran. Sälnäten an- vändes därför endast under veckorna närmast efter midsommar, då sälen nyss hade "kalvat". På Knippla gjorde ett par av dem, som varit nere i Kapstaden och fiskat försök med nät av en typ som de sett där nere. Dessa försök lyckades dock inte. Tid för säljakt. Efter storm ligger sälen säkrast på land, vid västlig vind ligger den i sjön. Förr jagades sälen mest på våren, det var då så gott om den, att man blott sköt de största i flocken. Sälen gick med sillen. Under brunsten äro sälarna magra, och de jagas därför inte gärna under denna tid. / Min sagesman jagade sälen med gevär. Han sköt den från "bakhåll", d.v.s. han fick gå mot sälen i motvind. För att döda en skadeskjuten säl hade han en klubba, "sälkläpp". Förr hade man dylika klubbor, gjorda av en käpp med en fastspikad kloss som huvud. Kroken i skaftändan användes till att släpa sälen ned till båten. Sjönk sälen hade min sages- man en sten i vilken ett korkflöte var fastbundet med ett långt snöre. Stenen kastades över bord där sälen sjunkit och flötet angav platsen. För att få upp sälen använde han en dragg. Denna bestod av ett fyrkantigt bly ung. 15 cm. långt och 2 à 3 cm. brett i vars ena ända var fastsatt fyra krokar ung. 5 cm. långa, i den andra ändan var en smäcker lina fastbunden. Förr kunde det hända att man kom hem med tre stora sälar efter en jaktfärd. Min pappas "mosters" far kunde komma hemroende med tre sälar släpande efter båten, en fastbunden vid vardera låringen och en i aktern. Linan var i dylika fall bunden kring bakbenen på sälen. Torkning av sälskinn, trankokning, användning och priser på tran. Sälskinnen spikades opp för torkning på en husvägg, som vetter åt söder. På sommaren när det är riktigt varmt kan ett skinn torka på en vecka. / Sälskinnen spännes upp för torkning. Källö-Knippla. / Den trankokning upptecknaren var med om, tillgick på en holme ett gott stycke från närmaste boningshus, detta för den besvärande lukten. Sälarna i detta fall två, voro redan flådda, och fettet bortskuret, varför uppteck- naren endast deltog i kokningen och skinnens uppspännande. Kokningen skedde i en gammal järngryta, som eldades med drivved. Endast för själva uppgöran- det av fyren användes några torra vedträn, medtagna hemifrån. Man fick noga passa på att inte grytan torrkokade, och undan för undan fick man hälla ifrån det urkokta tranet. Det som blev över efter kokningen kallades för "parer", vilket inte kunde användas till någon nytta utan kastades i sjön. En säl kan lämna i bästa fall 45 liter tran. Förr ansågs det bra betalt om man kunde få 3 daler för en kanna tran, 1 kr. för en kanna är det billigaste jag själv varit med om. Tranet användes i gamla tider till att stryka ytterväggarna på husen och med tran smörjdes de gamla "oljekläder" av läder som fiskarna förr använde. Skinnet användes till sälskinnströjor, vilka även smordes med tran. Dessutom hade man tran till lampor av järn, veken var av tyg.
"Mickelsmässepotäter var röda"
I en uppteckning från Stala i Bohuslän berättar arkivföreståndare Carl-Martin Bergstrand (född 1899) om potatisodling i socknen. Uppteckningen gjordes år 1946 och uppgifterna kommer från en man född 1846.
Renlighet. (Enl. ULMA:s frågebok nr. 9.)
En del sa "vaska sej", andra "tvätta sej. Tvål användes inte mycket, när jag växte upp, men såpa. Det blev sällan av att man tvättade sej på morron, för då var det så brått ut till arbetet. Men när man kom in på kvällen, tvättade man för det mesta händerna och ofta ansiktet med. Och när man skulle äta, tvättade man hän- derna först. Om sommaren tvättade vi oss för det mesta i en bäck. Kammade sej gjorde fruntimmerna ju var dag, men inte karlarna. Vi hade en grov kam, som vi kallade "grekåmm", och en finare, som fick heta "lusekåmm", för den som ha- de lus, var tvungen att finkamma sej. Kammarna var av ben, horn, trä eller mässing. Det fanns sådana på Inland, som gjorde kammar och kom till Stala med och sålde. De / de drog på en kälke och bar på ryggen mångahanda träsa- ker, spannar, byttor o. s. v. Hårborstar användes aldrig när jag var ung. Klippa hår kunde nästan alla, åtminstone en i vart hushåll, så det behövde vi aldrig anlita några främmande för. Minns inte att fruntimmer brukade ha några kammar eller smyc- ken i håret. Flott strök vi i håret för att det skulle ligga. Det förekom aldrig att man sköljde munnen eller borstade tänderna, men de var för det mesta bra, för vi åt så myc- ket hårt bröd. Raka sig gjorde karlarna själva. De använde rakkniv, som de vässade på en brynsänna och strök mot en rem. Rak- kräm förekom inte, men några hade raktvål, annars såpa. I vardagslag snöt alla sej i näven. Men alla hade näs- duk med sig, när de var i kyrkan, och snöt sej i den då. Ingen örslev begagnades, bara en pinne. Småbarna hade linda (den kallades ej fåna.) Först tog de tunna linntyg närmast kroppen, så grovare och mörkare utikring. Så hade de en revelist till att tulla om allra / uteste; den var som en bra lång schal, bred som en ordent- lig halsduk. Badade gjorde de aldrig om vintern, men till jul skulle alla tvätta sej i varmt vatten: huvud och armar, t. o. m. föt- terna och bena. Men de kröp aldrig ner i vattnet helt och hållet. Det fick var och en reda sig med själv. Badstuga fanns ingen. Om sommarn badade både yngre och äldre i sjön. Det var många gånger om sommarn, när jag arbetade på herrgårn, som vi gick ner till sjön och badade på mid- dagsrasten i stället för att sova. Karlarna hade sitt badställe och fruntimrena sitt. T. o. m. gamla, som var över sjutti år, badade. Simma kunde knappt någon på den tiden, inte ens sjömän och fiskare. Det förekom inte att man skulle "binda näcken". Det första vi tog på oss, när vi kom upp på land, var mössan eller hatten. Det var bara för att solen var stark och brände en i ansiktet. Vägglöss, dem kallade vi panker. Det fanns allt på en / del ställen. Det var att slå varmt vatten över dem och skrapa väl ur hålen, som de bodde i, och tvätta ut äggena. Klädlöss - en del hade. De ska inte koka ett plagg med lus i, för det är till att gö' (göda) dem. De ska hålla plagget i immen, så dör lusa. Vi hade en bakugn, som var klädd ini med tegel. Lade man in kläder med löss i i bakugnen, när den var het, så dog lössen, men kläderna blev inte fördärvade. Tvättade händerna gjorde de i ett handfat, men då fanns in- ga bleckfat utan handfaten var av trä eller lera; de var runda. Vattnet hade de i en hink med en rund järnskopa i. De hade för det mesta "tvättefatet" på en stol intill spisen vid dörren. De diskade kärl, skedar m. m. i vatten. De använde tvätte- trasor då men ingen tvaga. Skrapa grytan fick barnen många gånger göra; det ville de så gärna, när det hade varit välling eller gröt i den; det gjorde de med träskedar mest. Diskevatt- net slog de i ett stop eller en spann och bar ut'et. Hadda var till att hänga grytan i över elden; då hade de ingen brandring. Grytegrepar - det var de två örona på var sida / av grytan. Så hade de spiskrok och eldgaffel. De hade en trase, när de satt till bords, att torka händerna på; den fick vara för allihop. De laka' kläder. En del sa byka. De skubbade kläderna först i varmt vatten och såpa, men de hade inga tvättbrä- der på den tiden. Jag minns min syster var ute och tvät- tade åt folk ibland, och hon blev alldeles skinnlös på fingertopparna, så hon kunde inte gå i något arbete på många dar; för såpan frätte. Sedan la' de kläderna i ett stort kar, som stod på ett kors av trä, och hällde lut över dem. De öste upp luta flera gånger och värmde och hällde tillbaka den igen. Luta var kokt på aska. Björkaska var bäst, men de använde också aska av ene och gran, för det var inte gott att få björkaska. Jag sålde mycket aska till sådana, som inte hade. Det kom många upp till skog- bygden och köpte aska. Vi fick aldrig mer än 25 öre sättung- en. De la ett tätt lakan över kläderna och la aska på där och slog luta över; den blev starkare för var gång. / Till ylle fick de inte ha så stark lut. De fick inte koka ylle, för det tål inte så mycket. Ull tvättades i såpat vatten. Nej, inte i fiskvatten! Med en stake eller ett bösteträ körde de ner kläderna så de kom ner under vattenytan riktigt. Klappeträ eller böste- trä, sa de. Sådana köpte de av bollbor (män från Bollebygd) eller från Inland. De hade en böstepall av en plankbit på fyra ben. De hängde kläder till tork ute på stänger, som var fast i väggen och i stakar, nedslagna i marken. Bleka - de la linnet på gräsbackarna. Det var på vå- ren i slutet av april och i maj. Det skulle ligga ute i flere veckor. Det var närapå grått, när det kom ur väven, men till slut blev det vitt. Blaggarnet tålde mera blekning; det fick ligga längre. Linnet behövde mindre än blaggarn, för det var mera ljust i sej självt. Blaggarn använde de till lakan och säckar; de använde det inte mycket till särkar, nej dem gjorde de av linne eller bomull. Vi satte fast väven i backen med pin- / nar, som var slagna genom öglor i väven. Det förekom aldrig, att någon stal sådant som låg ute. Det fanns de som hade mangel med tunga stenar på, men de flesta hade kavelbräde och kavel. De styrde ka- veln med klappeträ't. De höll i handtaget på kavelbrädet med högra handen. Kavelbrädet var slätt; inga utskärning- ar i det. Strykjärn hade de med stora bultar; de la bultarna i elden så de blev alldeles glödheta och sen la de in dem i strykjärnet och värmde upp det på så vis. De strök skjortor, dukar och örngott m. m. Känner inte till nå- got gnidredskap. Sängen. I botten hade en del bara halmen eller rör- topp, som växte bland säden och i dikena i sjötrakter; det bruna spräckte ut som stora blommor; det var bra att ha i bustrar (bolstrar). Fattigt folk hade inga bustrar utan la' ett lakan på halmen. Allt emellanåt bar de ut all halmen och brände upp den, för det blev loppor i den, och sen tvättade de sängen ren och la' ny halm i. / Både underlakan och överlakan hade de alltid. Men det fanns inga filtar då utan de hade "fillakle" - det var vävda av trasor precis som mattor nu. Annars hade de sticketäcke. Under huvet hade de fjäderdynor; de hade mycket med fjäder. De hade mest låga träsängar till att dra ut, precis som utdragssoffor. De var mest från Bollebygd. En del gamla hade innebyggd säng för två perso- ner med ett förhänge; det var bra, för det släppte inte igenom några flugor. Ofta var det en pall vid sängen att trampa på. Det fanns inga skåp i sängarna. Nästan var vecka skurade de sina golv. Hemma var på ett ställe stora, vita "tak" av snäckor änna som sandhögar; vi kallade det skälir; det var en stor, hög bank sådant med små snäckor i, där sjön hade stått i forna dar. Många tog sådant och vatten att skura golv och väggar med. Annars kunde de ta fin sand. De låg på knäna och hade en granrisruska att skura med. På lördagkvällar var det många som strödde litet hackat gran- / ris på golven; det luktade gott. Taket skurade de till jul, likaså väggarna, för då hade de inga tapeter. Karlarna hjälpte till. Var det högt till ta- ket, stod de på en planka, som låg på stolar eller boc- kar. De använde bara vatten och en trase till taket, ald- drig såpa. Då hade de virat en trase om höger arm för att inte vattnet skulle rinna neråt kroppen på dem. Spisen limmade vi till jul och midsommar; vi hade en stor, öppen spis hemma. Limmet köpte vi hos hand- larn, som tagit hem det från Göteborg, och det var från Kinnekulle. Kvastar gjorde folk av björkeris eller av ljung, sällan av eneris. Avträde hade de inte på småställen i min uppväxttid. Det var att sätta sej på gödselhögarna. Vi hade en liten hög, som vi slog slask och matrester på. Vi satte oss på den högen och "lossa böxera". Den gödseln kallade vi skra- pegödsel - den använde vi till potaterna. Ville vi inte gå ut, t. ex. om det var nattetid eller för kallt, så använde / pissespann - det var ett trästop utan öra, som stod i köket. - De ha inte använt stock eller slana i st. f. avträde. Utomhus torkade de sej i ändan med en grästott. Annars använde de allt omslagspapper till det för det mesta. Pissa - det var att ställa sej omma en vägg som en kunde. De hade inga bestämda platser för det. Har inte hört att man använt urin att färga i. Mot flugor tog de pors och hängde upp i taket; det skyd- de de för. De hade stockväggar, men många klenade murbruk emellan stockarna; de klenade igen med lera och limmade med lim eller krita. De stänkte inte blåelse varken på spisen eller på väggarna. De vädrade aldrig - det var bara när man hade dörren uppen. De hade mest enkla fönster, inte innerfönster. Om vintern kunde de vara frusna, så man kunde inte se något genom rutorna på månader. Skor smörjade de för det mesta med fisketran. Blank- smörja fanns inte. Av tran blev de mjuka och svarta. En / del använde talg till skorna. Mal hade de inget medel mot. De hängde ut kläderna och piskade dem på våren. Byta skjorta brukade de var lördagskväll. Många hade en särskild skjorta, som de använde på söndagarna.