Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gast
Små barn som var mördade kallades för ”gast”. Härborta i en bäck hördes två gastar skrika. Borta vid Håsätra skrek ”gasten”. Det gick inte att få tyst på honom förrän någon tog mod till sig och talade till honom. ”Gasten” kunde inte tala först.
Djura den 19 januari 1925.
Djura den 19 januari 1925. Herr Waldemar Ljungman, Red.-sekr. i Folkminnen och Folktankar, Göteborg. Härmed har jag nöjet insända för tävlan följande folksagor från Djura i Dalarne: En dikesflyttning i Gråda, Er-Anderssa, som Necken lärde spela, När Råndan buffrar m.m., Skatten i Annikas källa, samt Skebergskarlen och Råndan. och vill jag hoppas, att jag blir tilldelad skälig ersättning för artiklarna. Högaktningsfullt: LG Andersson
Några sägner från min hemtrakt.
Några sägner från min hemtrakt. Mor, min syster Viola och jag sitta ensamma en söndagseftermiddag. Viola gör upp eld i kakelugn- en, och mor och jag läsa för att fördriva tiden. Nu höres steg i förstugan, gamle farfar träder över tröskeln, stödjande sig på sin käpp. Jag blir glad, ty jag ser, att han är litet berusad, och jag vet, att han då kan berätta historier. Farfar är en hederlig karl, och om han tar sig en liten tår för mycket ibland, för- låter jag honom det. Mor bjuder honom sitta, och han slår sig ner på en stol och börjar att makligt tända sin pipa. "Vill ni höra litet om jättarna och trollen i Gimsklack eller om skatten i Solklinten, flickor?" / frågar han leende. "Kära farfar, vi vilja höra om både jättar, troll och skatter!" svarade vi på samma gång. Och farfar vill så gärna berätta för oss. Farfar "laddar" ännu en gång sin pipa och börjar berätta: "Människorna här i Tuna ha alltid varit mycket rädda om sina pengar och dyrbarheter. Jag tror, det var, när Karl XII förde krig. Han ville då ha pengar till krigsomkostnaderna, men Tunaborna ville inte lämna honom något, av vad de hade. På en bystämma kommo bönderna överens om, att de skulle gömma allt i Solklinten. Där kunde nog ingen hitta det. De packade ned allt i en stor kista och satte den i en gång långt inne i berget. När uppbördsmännen hade / varit hos dem och snokat men ej funnit något, skulle bönderna hämta kistan igen, men den stod ej kvar där, utan trollen hade nog ta- git hand om den. Många ha sedan varit och försökt att få tag på den, men ingen har lyckats, och den får nog vara inne där, tills "Kung Karl den unga hjälte" stiger upp ir sin grav och åter begär att få krigsskatt av Tunaborna. Nu förflytta vi oss till Gimsklack. Jag kan just undra hur jättarna må. En jätte sitter ännu sovande i sin grotta med en bägare vin i sin hand, men när dörren till hans grotta går upp, skall han åter vakna. Över de andra jättarnas gravar har han kastat upp stora jord- högar, och många människor har varit där och undersökt dessa stora jordhögar, men den sovande / jätten bevakar likväl sina bröders gravar. Måtte jättarna få vila i frid. Min "gammelfar" har sett många troll. En gång for han förbi Glimsklack mitt i natten. Han hade varit långt bort med "foror". Just, som han kom mitt för Glimsklack, hördes ett brak, och ett gyllene sken bländade hans ögon. Glimsklack stod på guldfötter, och trollen dansade och hade fest därunder. Några av trollen gingo tätt förbi honom med sina kor, som de ledde ner till älven. När de druckit vatten, vände de till- baka till klacken och tågade in under den, sedan hördes åter ett brak, och Glimsklack stod på fast mark. Gubben tystnar. Brasan i kakelugnen slocknar, och i de mörka vrårna är det, som om trollen åter vaknat till liv.
Anders Fälting, 78 år född i Gagnef, bor nu
Anders Fälting, 78 år född i Gagnef, bor nu i Gagnef, Dalarna. Hildur Forslund 15 år född och bor i St. Tuna, Dalarna Första sägnen är från ett berg i sydvästra Stora Tuna. De två sista äro från Gimsklack, som ligger i norra St. Tuna, nära intill Gagnef Hildur Forslund Tjärna Borlänge. (Dalarna)
Olika sagor och beskrivningar om vattenväsen, häxor, farsoter, tomtar, älvor, kloka, djur, ormar samt skogsväsen
Det skall hava hänt i Järna, Da- larne, inte så långt från kyrkan vid en skvalta, som där fanns i någon ström för lång tid sedan. Bredvid skvaltan var en bro över strömmen. En gång, då en präst kom ridande på en häst över bron, fick han höra vacker musik nerifrån strömmen. Han stannade på bron och lyssnade samt tittade ner i strömmen för att se, om han såge någon. Strax nedom bron fick han då nere i strömmen se en liten man, spelande på en grön fiol. Prästen, som förstod, vem spelman- nen var, sade då till honom: "Du kan gärna upphöra med ditt spelande. Det lär väl inte hjälpa något ändå." Då slog strömkarlen sin fiol i bitar, satte händerna för ögonen och grät. När prästen såg detta, rördes han till medlidande, återtog sin dom och sade: "Ånej, gråt inte; kanske det hjälper något ändå." Då blev ström- karlen glad igen, plockade ihop bi- tarna av sin sönderslagna fiol, satte ihop den i hast och började åter spela. / Den underliga spelmannen. Det var strax före jul och snöigt och smällkallt. Anders, som hölls i Bosberget och kolade, hade just en söndags kväll lagt sig på laven inne i sin koja och vilade en stund, me- dan brasan brann i spisen. Bäst som han ligger där vaken, öppnas dörren och en gråskäggig gubbe kommer in, hållande i handen en blank mässingsfiol. Gubben sade ingenting, och Anders sade heller ingenting. Då de så en stund sett på varandra, gick mannen med mässingsfiolen ut igen, och strax där- på hörde Anders utifrån en kling- ande musik. Han steg då upp, stöt- te på brasan en smula samt gick ut för att höra, vart den underlige spelmannen tog vägen. Kommen ut till milan, hörde han då en fiolmusik, som klingade, så att det ekade och sjöng i skogen, samt avlägsnade sig mer och mer, tills den slutligen dog bort i fjärran. Givetvis var detta rätt besynner- ligt, då det var mörka kvällen, djup snö och smällkallt samt minst en mil till närmaste bygd. Dessut- om fanns på närmare håll ingen annan väg än möjligen någon tillfälligt uppkörd skogsväg. / Strömkarlen i kvarnen. En bonde från Sollerön for en gång till en skvaltkvarn nära Mång åns utlopp i Siljan för att mala. Han kom dit en kväll. Utom själva kvarnhuset fanns där även en s. k. kvarnstuga med öppen spis och jordgolv samt ett stall. När bonden ställt in hästen, satte han kvarnen i gång och slo på en säck, varefter han gick in i kvarnstu- gan och lade på en duktig brasa i spisen. Så tog han in en hop björk- vidjor, av vilka han skulle göra tjuder och länkar, medan säden maldes; samt började med detta arbete. Han hade just värmt en lång vidja i spisen och skulle barka den, men den var så lång, att han måste sticka dess ena ände ut genom ett litet hål på den lilla stugans bakvägg. Bäst han så höll på, fick han kän- na, att någon ryckte i den ände av vidjan, som stack ut genom väg- gen. Bonden ryckte igen sin vidja, men då han stack den ut genom hålet, ryckte det igen. Då detta upp- repats några gånger, beslöt bonden att driva litet med den, som tyck- tes vilja driva med honom. Och så hettade han upp den tjockaste ändan av vidjan, så att den var / nära att fatta eld samt stack den ut genom hålet med beräkning, att den andre skulle bränna sig, när han tog i. Det nappade igen och skrek också "aj!" Och strax kom en under- lig gubbe in, tog bonden i famn, och satte honom på brasan. Och det brann och fräste om bonden, som alltsam- manns vore bara tjärved, och ändå brände han sig inte. Men nu sprang bonden upp, tog den andre och satte honom på brasan. Då slock- nade brasan, och det blev kol svart i spisen. Därpå försvann den un- derlige främlingen genom dörren. Kort därpå tände bonden ett stickbloss och gick ut för att se ef- ter kvarnen och fick då se, att den stannat. Han lutade sig då ner un- der mjöllaven för att se ner till vat- tenhjulet, om där kunde vara något fel. Då fick han därnere se sam- me underlige gubbe, som han nyss varit i delo med, sittande på vat- tenhjulets skovlor och stödjande föt- terna mot väggen, så att detta inte kunde gå. Då förstod bonden, att det måtte vara strömkarlen. För att e- mellertid försöka få honom däri- från släppte bonden eldkol av sitt stickbloss ned på honom. Han för- svann också, och kvarnen började gå igen. / Då slog bonden på en ny säck och gick in i kvarnstugan för att fortsätta arbetet med sina vidjor. När han varit inne en stund, började han emellertid höra, hur för- färligt det bultade och bullrade ute i kvarnen. Han tände åter sitt stick- bloss och gick ut för att se, hur det var fatt. Och nu fick han se ström- karlen stå inne i kvarnhuset, där han gång på gång kastade kvarnste- nen upp mot taket och lät den falla med en duns i golvet. Men nu tyckte bonden, att det började bli kusligt, och så sade han: "Nu far jag hem, du få mala bäst du vill." Och därmed for han från säckar och allt. Nästa morgon, då det blivit ljust, for han åter till kvarnen för att försö- ka få mälden färdig och ta hem sitt. -- Då fann han alla säckarna stående i kvarnen och allt deras innehåll malt till finaste mjöl samt fick nu ta sitt och fara hem utan vidare äventyr. Trollhornet. Det var en midsommarnatt. En ung man låg hos sin käresta. En gång på natten fick han se en hop människor / komma in, alla försedda med kvastar. Han låtsades sova, och alla trodde, att han sov; så trodde även hans kä- resta. Men han sov inte utan bå- de såg och hörde. Hans käresta steg försiktigt upp. Och nu fick han se, hur hon från ett göm- ställe tog fram ett horn, innehållande en viss smörja, "trollsmörja", varmed hon och alla de andra smorde sig och sina kvastar, varefter hon satte hor- net tillbaka på sin plats. Sedan mumlade de några otydliga ord, som han inte kunde uppfatta, satte sig på sina kvastar, och så bar det av för he- la sällskapet upp genom skorstenen. När ynglingen blivit ensam, gick han upp och tog fram trollhornet. Det lyste honom att göra några försök med den där trollsmörjan, som han för resten många gånger hört talas om utan att dock föru hava vetat, att hans tilltänkte hölls med något sådant trolltyg. Nu smorde han huggstabben, som stod vid spisen, och så kommenderade han: "Upp och ned!" Och huggstabben till att gå mel- lan golv och tak upp och ned som en sågram, tills ynglingen sade: "ptro!" Då blev den stilla. Sedan smorde ungersvennen sig själv, och så sade han: "Upp och ut under!" Och det bar iväg med honom upp / genom skorstenen, ut och under la- dan. Där under fann han en gammal sopkvast. Med den gick han ånyo in för att göra ännu ett försök. Han smorde sig och kvasten, satte sig på den senare och sade: "Upp och ut efter!" Och se, genast bar det av upp genom skorstenen och efter kärestan och de andra. Kapten Jonsson och strömkarlen. Det var utskrivning till krig. Uni- formerade militärer foro omking i by- arna och togo ut unga män till tjänst vid fronten. I en gård i Gesunda by, hörande till Sollerön, men liggande på fastlandet vid Siljans västra strand, träffade en sådan utskrivare två unga män, som voro ute på logen och tröskade. Utskrivaren ville ha den älds- te av dem ut i kriget. Men denne var rädd och börhade gråta. Då sade den yngste, som hette Daniel Jonsson: "Jag går väl ut jag då!" Och han fick gå i sin veke brors ställe. Efter någon tid kom han också hem ifrån kriget, och då var han kapten. En tid därefter red han en gång på sin häst från Gesunda och till Björka, en by, som ligger ne halv mil längre söderut. Just då han strax sö- / der om Gesunda skulle rida över Mångån, hörde han någon, som spe- lade och sjöng under bron: "Jag hoppas på att jag Guds nåd skall få." Härtill svarade kaptenen: "Ja, hoppas får du ock." Då slutade strömkarlen både spela och sjunga och kom upp på bron. Sedan höll han i svansen på hästen nästan hela vägen till Björka, tilldess kaptenen måste trösta honom med, att det kunde väl hända, att även hans hopp en gång skulle få sin lön. Då äntligen släppte han, så att kaptenen blev av med honom. Digerdöden. Digerdöden spreds i Siljanstrak- ten genom två underliga väsenden, en gosse och en fliucka, rött klädda. Gossen var försedd med en räfsa och flickan med en kvast. Där gos- sen räfsade, dogo de flesta, men någ- ra blevo kvar; men där flickan sopade, dogo alla. En söndagsmiddag, då folket kom ut ur kyrkan i Mora, stodo dessa väsenden utanför kyrkan, en på var sin sida om porten, med sin kvast och räfsa. Presten skall då hava sagt till dem: "Här måste ni få räfsa, men inte sopa." Detta medgivande skulle väl då gälla hela socknen, som / den tiden omfattade även Sollerön, vil- ken var kapell till Mora. Dessa två väsenden utövade sin verk- samhet på det sättet, att de gingo om- kring i bygden och narrade människor- na på ett eller annat sätt att ta dem i hand eller annars röra vid dem. Och om någon rörde vid dem, fick han en svart fläck i högra handen samt dog med solens nedgång samma dag. En dag voro några flickor på Soller- ön sysselsatta med att leka någon slags ringlek strax söder om S:t Laurentii kapell vid en vattensamling, som då li- kaväl som nu kallades "Bredlok", då en rödklädd flicka kom och ville leka till- sammans med dem. De intet ont anan- de flickorna läto henne så göra med den påföljd, att de alla dogo vid so- lens nedgång samma kväll. De två väsende- na lade även ned vackra smycken o. d. av guld och silver på vägar, stigar och gårdar. Och om någon rörde vid något av detta, blev följ- den enahanda, som om man rört vid väsendena själva, d. v. s. döden. Och många voro de, som genom dessa saker blevo dödens rov. På Sollerön grasserade döden så förfärligt, att de kvarblivande slut- ligen beslöt att fly. Detta tycks dock / icke ha varit alla, ty det säges, att ef- ter digerdödens framfart, det på ön varit "sju rökar kvar", d. v. s. sju går- dar, i vilka någon människa fun- nits. De andra stodo tomma. Och det säges, att i en gård en ärtgryta hängt på de s. k. "ringarna" vid spisen i sju åt, emedan allt gårdsfolket anting- en dött eller flytt. Hur många gårdar eller invånare det annars varit på ön i den tiden är ju inte gott att säga, men nu har ön sju stora byar och över två tusen invånare. Om den nämnda flykten finnes en intressant berättelse. Den skedde under anförande av en gudfruktig kvinna, som hette Malin. Man tänkte fly "över den tolvmila skogen till Värm- land." Skogsstigen, där de gingo fram, var beströdd med allehanda vackra smycken och saker, som frestade vandrarna. Men då de visste, att dessa saker voro di- gerdödens medel, så avstodo de. Men så påträffade Malin på sin väg ett vackert krucifix av guld. Och nu kun- de hon omöjligt motstå frestelsen att ta upp den käre Frälsarens bild. Följden blev att hon angreps och dog vid solens nedgång. Detta var på en plats i sko- gen ungefär en mil väster om Siljan. Där synas de för resten ha uppehål- lit sig i flera dagar. En stor sten där / bär ännu namnet "Malins kyrka", ty vid den stenen säges Malin ha haft sitt dagliga böneställe. Redan i min barndom såg jag denna "kyrka" och hörde sagan därom, då jag följde far till fäbodarna. Då funnas ock där innhuggna i en gammal fura tecknen ###, som sades vara överflyttade från ett ännu äldre träd. Vid stenen var då även nedgrävd en stolpe i jorden, på vilken satt en vindflöjel av trä med inskrift: "Malins kyrka 1881." På sidan åt fäbodstigen till satt ett gammalt ur med blytavla och med påskrift, att det var skänkt till Malins kyrka av trenne resande. Varje midsommar ha vallkullorna i Rossbergs fäbodar, som ligga inte så långt från "kyrkan", brukat gå dit och kläda stenen med blommor och grönt, och det nästan hittilldags. Så har denna sägen levat kvar bland folket och rent av varit älskad. Vilket öde de flyende gingo till mö- tes, eller om de någonsin kommo igen, därom förmäler sägnen ingenting. Det gamla sättet att bygga gårdar- na på Solleröns säges ock ha uppkom- mit genom denna digerdöd. De voro nämligen av gammalt alldeles kring- byggda. Uppfartsvägen ledde genom ett lider, där det fanns en port, som / kunde stängas. Detta var för att inte digerdöden skulle komma in. Ifall man dock det oaktat skulle få se nå- got misstänkt föremål inne på går- den, så säges man vid dörren haft en humlestång till hands att peta un- dan det med, så att man skulle slippa ta i det med händerna. Nisse och tomten. Storbondens drängar hade i två veckor hållit på tröskat råg, men än- då var det lika mycket i ladan. Det hörn, som de för dagen tröskat tomt, var nästa morgon åter fullt; och de misstänkte nog, att här var någon tom- te med i spelet. Så beslutade sig dräng- en Nisse för att ta reda på, hur det egentligen var fatt. En kväll, då det började bli lägg- dags, gömde sig Nisse bland rågen i ladan. Inom en kort stund öpp- nades dörren, och månen sken in över logen. Nisse såg sin matmot, bä- rande en kruka, som hon ställde ifrån sig i ladan. Sedan gick hon sin väg. Så snart Nisse tordes, kröp han fram, ställde dörren på glänt och undersökte i månljuset, vad krukan månde inne- hålla. Han fann, att den innehöll välling samt förstod, att den var avsedd till tomtemat. / Nu tog Nisse flera nävar fulla med agnar och rörde ner i vällingen, sat- te krukan på sin plats samt kröp till sitt gömställe för att invänta, vad som komma skulle. Väntan blev rätt lång. Men när Nisse hört kyrkklockan slå ett på natten, öppnades äntligen dörren, och Nisse kunde i månskenet se en liten gråskäggig man komma in, bärande en stor börda råg på ryg- gen. Flämtande lade han av sig bör- dan, i det han andfådd utbrast för sig själv: "Sju milar och sju skylar. Håh, hur jag bar!" Så satte han sig i mån- skenet och började äta ur krukan. Men snart började han hosta, harkla och spotta alldeles förskräckligt. Ag- narna hade fastnat honom i halsen. Omsider utbrast han förargad: "Nå, så ska jag min sann dra härifrån lika mycket, som jag dragit hit!" Och så tog han en stor rågbörda på ryggen och gick sin väg. Nisse gick också - och berättade för de andra drängarna sin upplevel- se i ladan. Och till veckans slut var ladan också tom. Lappen i skathamn. En Särnabonde hade en gång en / svårt sjuk ko. För att få någon bot för kon, beslöt han att besöka en klok och trollkunnig lapp, som var känd där i bygden. Sedan gumman lagt litet mat i ###, tog han den på ryggen och vandrade iväg. Det var långt till lappen, och först efter två dagars vandring kom han fram. Då han hälsade på lappen, svarade denne: "Åh, kommer Per hit å?" Per blev förvånad och fråga- de: "Hur kan du känna igen mig?" "Å, jag gjorde i går en vända till Särna; var även till din gård och såg, att din bästa ko var sjuk, men jag ställde, så att hon blev frisk igen," svarade lappen. Per undrade storligen, hur lappen kunnat fa- ra både fram och tillbaka på en dag, då detta för Per komme att ta fyra dagar. Med många tacksägelser skildes han emel- lertid från lappen och anträdde återfär- den. Då han kom hem, var kon frisk. Då Per berättat allt för sin gumma, såg hon förvånad ut. Men så utbrast hon: "Ah, ge mej si! Därför såg jag samma dag, du gick hemifrån, en ska- ta stå på stugan!" Älvorna. En gång, när en bondfamilj från Sollerön kom till fädbodstället Lövberg, fick den se en hop småfolk, dan- / sande i gräset i närheten av ett hus. Dessa människor undrade myc- ket, vad detta månde vara för en uppenbarelse att se människoliknan- de varelser, små som dockor, dansa om på den gröna marken. Men så lade de märke till, att en tycktes vara finare utstyrd än de andra och liksom syntes stå över hela hopen. Om en stund gick denna och ringde på en växande blåklocka, och strax försvann hela hopen. Nu gick ljus upp för bondfolket. De hade nämligen hört, att älvor- na brukade dansa i gräset, och att älvadrottningen brukade ringa på blåklockor. Björnkarlen. För länge sedan fanns på Sol- lerön en bonde, som hette Bengts Anders. Han hade sitt fäbodställe, Säxa, vid skogssjön Säxen. En gång, när han vistades i Säxa, höll han på med vedhuggning i sko- gen och hade sin tolvårige son "Järk" eller Erik med sig. Då kom en dag en björn och överföll Järks far. I stället för att bli rädd och rådlös, som de flesta tolvåringar skulle ha blivit, ru- sade pojken till, ryckte till sig kniven / ur sin faders slida och gav sig på björnen, som slagit omkull fadern och sedan stod och ramade på honom. Efter en kort men het strid lyckades pojken verkligen skära stru- pen av björnen, så att den omsider föll, och Järks far kom undan täm- ligen oskadad. Fem år senare, då Järk var sjut- ton år och växt upp till en stor, axel- bred och stark yngling, brukade han redan ströva i skogen för att jaga björn. En dag, då han var ute i sådant syfte, överraskade honom en björn vid ett tillfälle, då han inte hade bössan laddad. Att ladda en flint- låsbössa gick ju inte så kvickt, och Järk insåg, att här var inte tid därtill. I hast måste något göras. Järk kas- tade sig ner på kanten av myren, där han stod, och låtsades vara död. Just i samma stund kom björnen ut ur snåret intill. Då den fick se Järk, trodde den tydligen också, att det var en död. Ty björnen grävde en grop i myren och släpade ner Järk däri samt lade över honom den mossa, den ramat upp, tydligen i avsikt att, som björnar ofta bruka, spara köttet till en annan gång. Därefter gick björnen sin väg. Men Järk visste att begagna sig av nal- / les frånvaro. Järk kravlade sig upp ur gropen, så snart han tordes, tog av sig hatt och jacka och klädde där- med en lagom hög stubbe i närheten. Sedan laddade han sin bössa och göm- de sig på lagom avstånd. Efter någon väntan kom björnen. Den gick först till gropen men fann den tom. Snart fick den syn på den klädda stubben och, troende denna vara en männis- ka, gav sig björnen på den. Då avfy- rade Järk sitt välriktade skott, och nalle fick släppa livet till. Bengts Järk säges hava dödat icke mindre än femton björnar i sin tid samt av folkjet allmänt kallats "Björn- karlen." Sjörået. En bonde och hans gumma rodde en gång på Siljan å den s. k. Stamnäsfjär- den. När de kommit ett stycke utom Stamnäs, började de höra fiolmusik bakom båten. Och när de sågo efter, sågo de ett stycke från sin båt en gammal käring, skjutande framför sig en kälke, på vilken en gammal gubbe satt och spelade på en blå fiol. "Vad är det?" skrek bonden, och genast för- vandlades sjörået till ett par stora gäd- dor, som försvunno i djupet. / Lappflickan och gräddkärnan. Det var en gång en lappflicka, som gick i bondgårdarna och tiggde. I en gård satt just moran och kär- nade smör, då hon genom fönstret såg lappflickan komma gående åt gården till. Gumman skyndade sig då att ställa undan gräddkärnan, så att lappflickan inte skulle se denm när hon kom in, och tigga grädde eller smör av henne. När lappflickan kom in, sade hon emel- lertid ändå: "Låt mig få litet grädde av dig!" Därpå svarade moran: "Jag har ingen grädde nu." Då vände lapp- flickan sina steg mot dörren och gick, i det hon yttrade: "Jag vet, att du har, men du ska inte mer få än jag!" Och just som hon gick, stjälpte kärnan i sitt gömställe, och allt dess innehåll rann ut. Jätteormen. I en fäbod böjade vallflickorna lägg märke till, att en killing eller ett lamm för varje dag kom bort i skogen, utan att någon trots letan- de kunde finna dem. En dag frågade de jägaren Mickels-Daniel, om han en dag ville följa med i vall och gå efter hjorden med laddad bössa för / att möjligen få reda på hvem som nappade kreaturen. Denne var hågad, och så följde han med en dag. När de kommit ett stycke in i skogen fick Mickels-Danel se en jätteorm, stor som en timmerstock, bärande ett lamm i munnen. Daniel lade an och sköt, och kulan gick in genom det ena ögat och ut genom det andra. Ormen väste och rasade förskräckligt. Daniel tordes inte ge sig på den utan sköt ett andra skott och fick då äntligen bukt med ormen. Därpå drogo de över den en hög med ris och brände upp densamma. Geten i "solringen". En gumma gick en gång i skogen för att ta löv. När hon om kvällen gick hem, hörde hon en get bräka i skogen. Hon lockade på geten, men denna kom inte utan bara bräkte. Då gick gum- man åt det håll därifrån bräkandet hördes, och snart fann hon geten. Omkring en granbuske syntes i mar- ken med en käpp e. d. vara ritade tre stora ringar, den ena utanpå den andra, och innanför dessa ringar befann sig geten*. Där hade den ätit av all växtlighet, så att marken var alldeles svart; och så hade geten svultit, så att *inte bunden utan lös. / den var "bara skinn och ben." Den ha- de även en killing hos sig, men denne befann sig utanför ringen och var fet och vacker. Gumman gav geten bröd och försökte locka den ut ur ringen, men geten kunde tydligen inte komma ut. Gumman tog då geten i hornen och drog ut henne. Och just som geten passerade de ritade ringarna lät hon höra ett jämmerläte, och litet blod kom fram ur dess nos. Detta förklarade gumman så: Man brukar ju omkring ormar rita tre ring- ar motsols, vilket kallas solring, och så kan ormen inte komma ut ur den ringen. Och så hade väl trollen gjort med den här geten. Det berättas, att gumman för alltid fick både get och killing Skogsrået. En gång, då tre flickor gingo i skogen för att ploc- ka bär, trodde de sig höra koskällor och vallhjon. Omkring en halv timme senare sågo de en hop jättestora kor och underliga vallhjon. Flickorna gingo för att hälsa på dem, men då gåvo de ett un- derligt ljud ifrån sig och -- alltsammans för- svann. Därav förstod man, att det var skogsrån, som uppenbarat sig. And. Lundén, 47 år, Sollerön, Kopparbergs län, Dalarne. Alla sagorna berättats av gamla här på Sollerön, som är min födelsebygd. / Uppteckningen är gjord 1893 av And. Lundén, Sollerön, Dalarne. Nu avskriven och bättre stiliserad. Sagorna berättades av min mormor Karin Andersdotter, född å Sollerön år 1808 och död här 1900, samt av min farmor Margit Jönsdotter, född här år 1818 och död här 1904. De hade i sin ungdom hört dem berättas av gamla här på ön. And. Lundén Sollerön.
Försättsblad
Hedemora den 22/1 1925. Herr Sekr. Waldemar Ljungman, Göteborg. På grund av Edert upprop i tidningspressen rörande till- varatagande av vårt lands folksagor, har jag härmed nöjet insända ett par sägner, varav den som rubricerats "Godselden" stammar från byn Västerby i Hedemora socken, Kopparbergs län. När jag för ett 10-tal år sedan var bosatt i Västerby, hörde jag historien där be- rättas av på platsen födda personer, men vilka, kan jag icke bestämt erinra mig. De andra sägnerna om kolaren äro från Stora Skedvi socken i Kopparbergs län. Dessa har min morfar berättat för mig för minst 20 år sedan. Berättaren, min morfar, var född i socknen 1839 och där bosatt hela sitt liv. Han hade åtskilligt mycket att förtälja angå- ende flydda tiders folktro, men vad jag säkrast minns därutav, är det nu upptecknade. I det jag ber, att Ni själv överväger, huruvida det in- sända kan ha något värde för vad som genom uppropet avses, har jag äran teckna Med största högaktning Carl Jakobsson Kyrkogatan 58, Hedemora.
Med anledning av Eder önskan i Dalatidningen N. 6....
Med anledning av Eder önskan i Dalatidningen N. 6. Svenska folksagor, vill jag nedteckna följande. Min fader Erik Erson 70 år gammal och född i Orsa socken i Dalarna har för mig berättat några sägner som han hörde berättas i sin ungdom. Han har ej reda på sagor om prinsar och prinsessor men han har reda på tomtar och Troll som våra förfäder så blint trodde på. Två orsakarlar voro en gång ute i de stora skogarne att söka upp sina hästar, som de på våren släpt ut på bete. Medan de vandrade fram och åter, föll skymningen på mer och mer. De blevo både trötta och hungriga, just med det samma sågo de en liten stuga framför sig, en fäbod, och det lyste ur dess fönster. De blevo mycket glada att det fans folk derinne. Komna fram till stugan hörde de vacker musik derinne, då gingo de fram till fönstret för att se vad de hade för sig, / och döm om deras förvåning! Vad de sågo var ej vanliga människor utan tomtar som trådde dansen, och en spelade fiol. Men Orsa- gubbarna voro ej så rädda av sig utan de började att skratta, då togo tomtarna en tomte och kastade honom i bakung och så blev allt mörkt igen. Så fingo gubbarna ge sig ut på vandring igen. En gång var min farfar ute i skogen på ett änge och slådde. Hans gumma och barn skulle även komma om en stund. Så med detsamma såg han sin älsta dotter Anna stå framför sig, så frågade hon, var är mamma? Då sade far, är du ### flicka har ni ej sällskap! Då sprang hon åt skogen och gapskrattade, då förstod far att det var trollen. Så kom mor med barnen men de hade ingenting sett. På hösten när Orsakullor voro i fäboden brukade de samlas i i någon stuga om kvällarna för att sticka strumpor, språka och ha det trevligt. Då var trollen även med ibland och arbetade hon med och var lik dem men när hon gick hade hon en lång / svans efter sig, då sade de åt henne, dra åt dig rumpa "granas mor" så lånte hon bröd när hon gick och hon fick en kaka tunbröd, men på morgonen funno de kakan på ### på ###. Ett fäbodställe i Orsa benämt Enåberget der bodde trollen under berget. En kväll kom hon till en stuga och upplyste om att hon tappat en bock, och hon trodde han fans i ladugården der. De gingo ut att se efter och han var bunden der bland gårdfolkets getter, då löste trollen honom, och så gick hon uppför berget och sjöng stjalldreng, bjalldreng, låvå### sucka, ###. En Orsagumma från Kallmora by berättade för min far en gång, att hon var i skogen och plockade löv som hon skulle torka och förvara till mat åt korna för vintern. Hon hade en 5 årig flicka med sig, så kom en stor vit bock fram till dem. Flickan började klappa honom, då försvan både flickan och bocken. / Mor sökte efter henne, men allt förgäves, hon uppbådade folket till skallgång, de gingo i flera dagar så funno de flickan en liten bit från ladan der hon försvan liggande död på en tuva. Det syntes att hon vadat i smuts och gyttja upp till armarne, men marken var mycket torr och fin deromkring, så de sågo att flickan varit ute på en lång vandring, då förstodo de att det var trollen som fört henne bort och tagit hennes liv. Har nu nedtecknat något vad jag hört berättas från våra för- fäders ungdoms folktro och mystik som nu försvunnit mer och mer och nu hör blott till de förflutna sagor vilka dock äro mycket intres- santa att höra. Vet ej om detta är något att taga vara på, har dock gjort mitt bästa.
Sägner, om Göken.
Sägner, om Göken. Tydor På våren, första gången, när de unga fick höra Göken ropa =, gala, kunde de få veta huru länge de fick gå ogifta. När de fick höra Göken, skulle de fråga: "Ku-ku, min Gök, sitt på kvist, ropa visst, hur' många år, jag ogift går"? Så många gånger, som Göken ropade eller svarade – så många år fick de gå ogifta. De, som ville kunde även få veta huru många år de fick leva om de frågade, första gången Göken hördes, om våren. Då sade de: "Ku-ku, min Gök, säg mig visst, hur' många år, jag leva får?" Lika många år fick de leva, som de fick ku-ku, till svar. Egen minnesanteckning, så som jag hörde berättas i min barndom. På sommaren om en person kunde komma till roten av det träd varest Göken satt och galde, samt kläda av sig naken, fick önska tre ting – så slog det in. Gustav Lundberg f. 1843 i Skifsen berättar: En piga gjorde så och önskade få en elak man Det slog så väl in – att gubben höll på å slå ihjäl hänne.
Skålö Hulån den 212 1926
Skålö Hulån den 21/2 1926 Herr Waldemar Liungman. Har mottagit edert brev med uppmaning att uppteckna och insända de folksägnär som jag hört, Och vill nu härmed försöka berätta litet om gammal folktro från Järna socken Dalarna. Skogsrå, eller Rånda som den här kallas, har även här fordomdags spelat en stor roll i folkets fantasi och liv. Och än i dag kan man träffa någon gammal kärngumma eller gubbe som är övertygad om att sådana väsen existerat. De har här som på andra platser visat sig i olika skepnader och på olika sätt av de mäst kända naturväsen som det finns någon sägen om äro Rånda, Bergtrollen Berghunden Forsgubben "Näcken" och hustomtarna. Det som jag här upptecknat är altsammans berättat av Knuts Anna Jonsdotter född i Järna socken Dalarna den 16 Dec 1839 Själv har jag aldrig sett något övernaturligt väsen säger Anna, men jag har många gånger under den tid jag var vallflicka hört Rånda och Berghunden. Sommaren 1862 hörde jag henne ropa mitt namn flera tillfällen och alltid tre gånger i följd och om jag somnat någon gång i skogen kunde hon ropa och väcka mig. Berghunden har jag hört skälla många gånger, ibland alldeles invid fötterna, men aldrig har jag sett något själv, men jag vet andra från den tiden som både sett och hört. / Vid Högbergets fäbodar gick en flicka vall med sina kor, en dag vid middagstiden när korna ställt sig att vila satte hon sig på en kullfallen fura för att äta, medan hon sitter där kommer en vacker och fint klädd kvinna gående bakom henne. Hon vänder sig om för att se vem det är, men hur hon vänder sig befinner kvinnan sig alltid bakom ryggen på henne, hon blir då alldeles förskräkt och förstår att det är Rånda. Hon vet ej vad hon skall göra, men till sist lockar hon till sig skällkon fattar tag i hennes skällremm och säger till kon, nu kossa min skall du ledsaga oss hem, och det är liksom kon forstår henne ty hon ställer sina steg mot fäbodvallen dit de även kommer utan vidare äventyr. I Skålö by Järna finnes en stor sten "flyttblock" som kallas Käringhälla och den har fått sitt namn av följande. En dag för länge sedan kom en kvinna från byn med sina kor förbi där och då får hon se en käring som sitter gränsle över den höga stenen och spinner på en slända, nedanför går det en flock svarta kor och betar, och det påstås allmänt att bergtrollen havt sitt hem där omkring. Jag har själv tappat bort en kalv där säger Anna, jag såg när kalven kom bort bakom en sten och hur jag sökte kunde jag inte finna honom, trots att skogen häromkring är ganska liten. Först dagen efter när jag fått en hund med mig fick jag igen honom. Jag fick höra hunden giva skall vid det ställe där kalven försvann och när jag kom dit står kalven vid samma sten där den försvann. Skyndsamt kastade jag täljkniven över honom och fick honom med mig hem / Vid Snårbergets fäbodar var en flicka ensam med sina kor en höst för länge sedan, en morgon innan det blev riktigt ljust får hon höra vilket liv av skällor, kor och folk det är utanför, när hon ser ut kommer det en stor flock svarta kor och troll genom fäbodvallen och hon hör huru skällorna pinglar där tåget försvinner efter gärdesgården, Dagen efter när hennes anhöriga från byn anländer finner de hänne nästan vettskrämd. En gång berättar Anna var min far och en annan karl härifrån byn sysselsatta med tjärbränning en halv mil från bygden. De hade där en liten koja i vilken de bodde, en kväll när de kommit hemifrån voro de ute och högg bränsle sedan det blivit nästan mörkt, Sedan de kommit in i kojan och fått brasan tänd, kommer det en liten gammal ful man in genom dörren och säger, Ni skall arbeta medan dagen varar och inte sedan soln gått ned. sedan han sagt detta försvinner ut igen. Några kilometer norr om byn Skålö finnes en gammal skvaltkvarn där befolkningen förr i tiden fick sin säd malen. En pingstdag för många år sedan voro några karlar sysselsatta med malning där, och medan kvarnen dundrar och går som bäst blir det tvärt stopp. När de går ned under kvarnen för att se efter orsaken upptäcker de "Forsgubben" som satt sig i vattenhjulet så att det stannat Och så sjöng han följande "En högtidsdag gått in alt är så tyst och stilla". Det påstås att gubbarna fingo brått att begiva sig hem till byn. / I sjön Jensen finnes en lång smal utskjutande landtunga som kallas "Trollkäringbron" Det påstås att trollen en gång tänkt bygga en bro över sjön men komna 500 mtr har det blivit stopp för dem. Dom har då fått höra Kyrkklockorna i Järna kyrka och måste då avstå från sitt påbörjade verk. Sjörånda har även havt sitt tillhåll här. Det berättas att i sjön Huln har hon havt sitt hemvist och där spelat de gamla gubbarna många spratt under deras fiske, Det fanns de som voro så kända med henne att de av hennes sätt att locka och sjunga kunde säga om de skulle få någon fisk eller ej, ty hon kunde locka som den bästa vallflicka Och ibland kunde de se huru hon lyfte deras nät ovan vattenytan ock skakade ur fisken. I en till Huln närbelägen tjärn sågo två gubbar som en mörk höstnat vid en tjärvedsbrasa voro sysselsatta med ljustring en naken kvinna kasta upp sig i eldskenet straxt framför båten. Berättat av Knuts Anna Jonsdotter född den 16/12 1839 i Järna socken Dalarna Uppteknat av Albert Andersson, Järna socken adress. Skålö Hulån.
37.
37. Tomten var så vacker så det kan ej någon tänka sig. Ögonen var så klara och blanka och kinderna samt läpparna var så vackert röda och så de små fina händ= derna. Jag höll ögonen på den där fina pojken och smög mig för att väcka drängen, som var närmast och drän= gen återigen väckte Johannes, ell. husbonden. Så låg vi alla tre och tittade på den vackra pojken, men ingen av oss sade ett ord. Vi höll ögonen envist fästa= de på Tomten, (ty en sådan var det) men bäst som det var, var han försvunnen. Detta är rena sanningen, ty vi fick alla tre ligga länge och se på den vackra Tomten. Nog tror då jag, att det funnits Tomtar, de får sedan tro och säga vad de vilja, sade förtäljarinnan. Berättat av Enkan Johanna Jansson, född 1845 i Jäddsjöberget - Säfsnäs socken - (Dalarne). - Dog 1923. -
Saga
Det var en gång en gubbe och en gumma som hade en pojke och en flicka och bodde i en liten stuga. En gång när de kokat gröt, blev gubben och gumman oense om vilken skulle skrapa grytan. Men då tog gumman grytan och sprang, men gubben tog sleven och sprang efter. De hade en ko och en katt, och nu när pojken och flickan blevo ensamma började de träta om vem som skulle ha kon eller katten. Men katten kröp upp i flickans knä och sade: "Ta mig, ta mig." Och flick- an tog katten. Sedan sade katten: "Nu skall du göra alldeles som jag säger, först skall du kläda av dig och klättra upp i ett träd efter vägen. Flickan gjorde så, och medan hon satt där, fick hon se kungen, drottningen och prinsen komma långt borta på vägen. Då sprang katten emot dem och sade att i ett träd vid vägen satt en vacker prinsessa som rövare hade bortfört. Då skyndade de dit och fingo se henne. De togo henne med sig till slottet, och klädde henne i vackra kläder. Men på natten ville drottningen pröva om hon verkligen var en prinsessa. Hon lade några halmstrån på sängbottnen och där- ovanpå lade hon bolstrarna. På morgonen frågade hon flickan om hon sovit gott: "Ja nog har jag sovit gott," sade flickan, "men jag har legat som på stora timmerstockar. Det hade katten inbillat henne att hon skulle säga. Nästa natt lade drottningen några ärter under bolstrarna och på morgonen frågade hon återigen flickan om hon sovit gott under natten. Flickan svarade att hon sovit utmärkt, men hade legat som på stora stenar. Då förstod drottningen att hon var en riktig prinssessa. En dag satt flickan i ett av slottets fönster, då hon fick se modern komma springande med grytan, och efter kom fadern med sleven. Det såg så lustigt ut, att hon måste skratta. Med detsamma kom prinsen in i rummet, och han frågade vad hon skrattade åt. "Jo, jag skrattar," sade flickan, "därför att Edert slott står på stenstolpar, då mitt slott står på guldstolpar. Prinsen frågade vad hennes slott hette. Hon svarade att det hette Kattenburg. Då ville prinsen att de skulle resa till hennes slott så att han fick se det. Då blev flickan orolig ty hon hade ju inget slott. Men katten tröstade henne med att det skulle nog han sköta om. De rustade ut ett stort följe, och begåvo sig iväg. Katten sprang före och kom till ett stort slott där en jätte bodde. Katten gick in i slottet, där såg han inte till någon, ty jätten var ute. Nu satte katten en stor limpa i nyckelhålet, och med detsamma kom jätten. Men när han inte kom in röt han: "släpp in mig, släpp in mig." Men då svarade limpan: "först baka de mig, så de kunnat / ihjäl mig, så pigga de mig, så de kunnat pigga ihjäl mig, så grädda de mig, så de kunnat grädda ihjäl mig. Återigen ropade jätten att de skull släppa in honom. Men med detsamma gick solen upp och sken på honom. Då sjönk han ihop och det blev endast en våt fläck kvar av honom. Medan katten var i slottet kommo prinsen och hans följe all närmare. När de fingo syn på några rågakrar där skördemännen gingo, stannade de och frågade vem ägde dessa åkrar. "Det är prinsessan av Kattenburg," svarade de. Sedan foro de förbi en stor äng, där gingo ock arbetare och slogo. Dem sporde de också vem ägde jorden, och de svarade alldeles som de förra att det var prinsessan av kattenburg. När de kommo fram tog katten emot dem, och de togo slottet i besittning. Tyra Karlsson Tomtebo Dala-Skedvi Dalarne.
Försättsblad
Saga berättad för undertecknad av Teckla Berglund född 1854 fr. Hedemora
Häxor
Min fader berättade att före hans tid under blåkullafär- derna på Påsknatten, det var ett par ynglingar som jick upp i Kyrkttornet ock gömde sig der för att få se hvad det var för qvinfolk som for till Blåkulla för trollkaringarna skulle ha med sig stoft af Kyrk- klockorna när de for till blåkulle, så hände en tid efter att den ene af yngligarne var inne hos en trolkäring ock köpte bränvin i sälskap med några fler ynglingar, då säger han till de andra nu skall jag tala om för er att vi super trollbrän- vin, säger käringen det skall du intet jort förgeves det skall du få för. sedan miste han håret altsammans, då gick han till henne och bad om försoning, då sade hon att han skulle gå till en viss grind på torsdagqväll kl: 11 så skulle han få igen sitt hår om han kunde hålla sig lugn intet tala – draga på mun intet vara rädd han gick dit som aftalat var ock dit kom ### fin mamsäll fram med längt hår men hon hadde så lustiga språng ock uptåg för sig så han kunde intet hålla sig för skratt följden blev att han alrig fick igen sitt hår utan blev flintskallig så länge han levde?, denna saga togs för sanning i min barndom, men intet nu så vidt jag vet. P. J. Källman född 1852 den 24/10