Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Väderleksmärken
Om Anders braskar, så slaskar jul - om det var frost på Andersdagen skulle det bli milt till jul. Om stubben bär hatt Andersmässenatt, då skulle vintern vara till vårfrudagen. Julasummer och påskavinter - om det var gott väder till jul skulle det bli kallt till påsk.
"Till julen skulle varje person i hushållet ha varsin brödhög"
I en uppteckning från 1932 berättar Anna Thomsson (född 1896) i Järna, Dalarna om bröd som bakades till jul, till begravningar och till nyförlösta kvinnor. Uppteckningen hör till frågelistan Brödet och dess tillredning.
"Efter gräddningen smordes bullarna med starkt hopkokad vört"
I en uppteckning från 1933 berättar By Anders Andersson (född 1874) i Mora socken, Dalarna om högtidsbröd till jul. Han berättar även om förutdrygning av mjöl. Uppteckningen hör till frågelistan Brödet och dess tillredning.
Lars Larsson, Erik Larsson och Byns Erik Larsson
Varghistorien fortsätter från Bd 3081. Barn "slog kolbössa" för att skrämma bort vargen. Midvintern inföll på kyndelsmässan. Talesätt: "Kyndelsmässa tö, ruttet hö och fruset bröd"; "Efter kyndelsmässodag får vintern annat lag". Påsk inföll på fullmånen på lådigstunglet. Det gick tolv tungel på ett år. Jul-, vintern- och lågigstungel förklaras.
Sven Tjäder, Einar Pettersson och Knapp Lennart Pettersson
Innehåll: sysslor under ett år på en gård, Tjädergården, Lenåsen, Boda Kyrkby Innehåll: forts. fäbodar, fiske, skörd Innehåll: forts. skörd, törskning, potatis, kvarnen, rovor, dyngstacken, myrjord Innehåll: forts. myrjord, grisen, slakt, smedjan, julen, ABC-boken, bakning, lutfisk Innehåll: arbete i Stockholm, om fäbodar som såldes som ved till Stockholm, skolan, konfirmation, husförhör Innehåll: forts. husförhör, skolresa, skolminnen, kurera sjukdomar, ved till Stockholm
Lars Hemming och Stina Andersson
Många förlorade sina gårdar till bolagen. Folk var fattiga och hade inga fackföreningar. HL körde kol. Två dryga dagar tog transporten till bruken. När HL var liten bodde det tio personer i ett rum. Familjen levde på råg. Gris slaktades en gång om året. En gång dog grisen för dem. De fiskade och snarade fågel. Det var olagligt att snara fågel. Tjuvskytte bedrevs. Hur man gillrar en fågelsnara. Det var stor efterfrågan på vildfågel. Prästen och doktorn i byn köpte gärna fågel. En man hade tusen snaror ute. Han sålde bytet i socknarna. Fåglarna försvann nästan. Tjäder- och orrspel samt fågeljakt. Barnen fick hjälpa till att elda och städa i skolan. Läraren agade barnen. Grannkvinnan var ensam med tre barn. Hon kånkade vatten jämt från älven eller grannens brunn. Tyg vävdes hemma. Det vävdes för hårt. Männen hade blaggarnsskjortor. Kvinnor bar säcktröjor och grövre kjolar. Pälsar hade man. HLs farfar var skinnskräddare. HL hade päls och förskinn med knäbracka. På fötterna hade han näverskor. Skidor gjordes av silltunnsbrädor. Skarbågar (snöskor) gjordes av björkvidjor. Snöskor för hästar kallas trugor. De första av björk fastnade snön i. De av järn var bättre. Vinterhässjor stod ute i skogen. Fodret skulle hem före jul. Granris och mossa kunde blandas med ströet. En del fäbodar var påkostade. Man fick stora marker för billig penning vid bodarna, men jorden i byarna var bättre. Råg, korn, havre och potatis odlades. Tunnbrödsbak. Potatis och kall gröt kunde klämmas i degen. HLs syster berättar hur systern Kari tuggade mat åt de yngre syskonen. Björnjakt. HLs far lejdes av Leksands kommun för att jaga björn. Han använde flintlås. Björnen sköts när den stod på två ben. En björn blev skadeskjuten. I Nässen flåddes djuren. Årtalet för första flåningen inhugget i sten. Retad björn slog kor vid Dragsberget. Fäbodkullar skrämde bort björn genom att slå med yxa i träd. En kvinna blir jagad av björn. En sägen om en tjur och en björn som kämpar tills båda stupar vid en tall som fick namnet Bjönnfuro. En finne slåss med en björn. Fäbodar. Förr hade även prästen och doktorn bodar. Man fick inte valla över rårna, ej heller på slogmyrarna. HL och hans syster vallade mycket. Korna roddes över Bysjön i pråm och fördes sedan längs "buffôsväjjän" till fäbodarna. Korna gick över sjön på isen en kall försommar. Ost och smör tillverkades. Man tog hand om andras kor mot ersättning. Kullorna stickad i skogen medan de vallade. Kvastar och vispar av björkris tillverkades. Fäbodgrannar hade uppesittarkvällar och täljde skedar och tråg. Tjockmjölk/filbunke tillverkades på somrarna. Som löpe användes en sorts gräs som växer längs sjöarna. Filkultur i lapp skickades till bl.a. en faster i Jerusalem. Faster som bodde i Jerusalem tänkte inte komma hem förrän gud ville det. Hon dog i Jerusalem. Den dag hon skulle lämna Nås slog ett åskväder och hagelstorm upp.
Himlavalvet och väderleken.
Ore. 1. Himlavalvet och väderleken. Väderstrik: nådawäder, sunna…, osta…,wästa…; ost gäjnom skojen; sudywer sjön; nådywer; wästywer; nog ska lada stå nådane gåläm; ostane…,sunnane…, västane; synst e bym, nöst…, wästrest…, östrest…, kam do wästanetter? sunnanätter, ostanätter, nåda…, do ska gå sudmä sjölande (=sjöstranden) å meta! ostmä Sturbjärsklittäm er ä gott um lindjbär; västmä; nådmä…, wästamä Gropgåläm bo Pällas (intill, bestämd form) wästa Gropgåln (obestämd plats); ostamä rugåläm; osta rugåln; nådafår, ostafår, sunnafår, wästafår; nådatil, sunnatil, ostatil, wästatil; på nödersäjdn, på sydersäjdn; sydsäjda, wästsäjda; nådmä ån a i jän ändjslog; -ostnåd, ostsud, västsud, västnåd (alltid bakvänt); ostnåde rån (=vrån); wästnådafår; västsunna Säle; wästsudywer, wästnådywer. Inga 16delsväderstreck förekommo. wästnåda skojäm. ”Sudo stugo”. / Ore. 2. ”Nu a molnä skingra se, så gambälhimmeln byrå synjas”. ”Ä himled upp se bra e går, män ä stont wi lag så ländjä”. ”Wa du himlär upp de” (=språkar högljudd, glad och hoppfull). ”Ä wa jätt himla väder”. Äfven: ”ä wa jätt herrans wäder”. ”Gråhimmel”. ”Gåk på solsäjdo um häsjo, så få do sol de, mä do wäjler middag”. ”Do ska bräjd nåvorn ätter sol um do ska fån ti ta”. ”Issajä wa jän solwind timbärstuck” ”Si uke fin wädersol ä e ostå himmeläm”. ”Sole glisär ti molne, ä bli mer rägn”. ”Jäno sollysna sudyver”. Solgål (=ring kring solen). ”Ä wa jän solbassug dag”. ”O based på wale på ättmiddan”. ”Bällt du djär nå e släjkom solhito?” ”Åj, wa bråjn å solbränd du e på armom”. ”Wi fingom så mytje solskonada säd”. (=drifven till brådmognad af för långwarig solhetta). ”E do lat, håld solvarger i de?” ”Sole går nid e sättjän, ä a äna kum nå ti bättjen”. (ordstäf) ”Ä e solvarmt så ä bladrär borter egom”. Värmedallring i luften. / Ore. 3. ” Morgorött djär aftonblött”. (ordstäf). ”Solskäjnä e träjwle”. ”E kwäjs gick sole nid i sättjen”. ”På skuggsäjdn ent ä så solhett”. ”Ä gror” (solen lyser svagt och grumligt genom molnen). ”ä wänter uvobår” (=nederbörd). ”Solgläjm åjtå sjöm Månen: Distunglä, Ersmäss---, Jul---. ”Ä kam på wäxndä fårdan”. ”Ny e wäjduppe mä wassom wånnom, wän ä wänter får wäder”. ”Sit ne jä te tungälljosane?” ”Ä e jän gål kring tunglä”. ”Tungälgål”. ”Sit do jä hesom å tunglär” (=sitta och dåsa i skymningen. ”Tungälljoser kwälder”. Tungälumbytä; tunglä e halfväxt, full- växt; på växndä, på twärndä; hafväxt, halffulle; fåst kwartn, ar kvartn, senäst kvartn. ”Tungäl- gubbän går upp så stur”. Tungälfårmårtjälse. Stjärnklårt. ”Ä e hasskle stjärntjåckt e kwäld”. ”Stjärnklårer näter”. sjusjärnur, tri---, wittergata, karlavagnen, äfven femstjärnur, norrstjärna, wåje, kwäjsstjärna, stjärnur glindra, ”Stjärnur e så lådner-ä bli snjo”. ”E såg hur jäno stjärna rann”. / Ore. 4. Norrsken. ”Ä skimer”. ”E kväjs skimed ä 0å flaxed så e wart rädd”. ”Ä a skimo nu e fler kwälda”. ”Jän kwäld nådd ä upå half himmeln, å flaxed så e tyckt just e hödd hur ä wäsed”. –”Dimba”. ”Ä e så dimbut, så e sirent far yfver sjön”. Lika ofta säges: ”dumba, dumbut”. ”Sjön dumber”. –”Ä byrå molna”. ”E går wara mule hel dan”. ”Jäno molnvägg wästsudywer”. ”Ä e wäl ywermule”. ”Um molnä skingrer se på någom fläck, så solskäjnä titter fram, så hitter ä: watolysna”. ”Si uke molngubber ä stäg upp!” ”Ä håld å ljosner upp”. Krusut moln; krusmoln; åskmoln. Dågg. ”Ä bäjt bra ti slå då grasä e dåggut”. ”Wått åf dåddjen”, Nederbörd=”ufvobår”. ”Rägnskåjr”, ”rägnbläta”, ”War ä skwäler å rägner”. ”Rägndugger”, ”Ä e så rägnduskut” =mycket fint rägn liknande dimma. ”Usch! warä äser nid”, ”ä rakt fosser”. ”Ä wäser åf jäner rägnskåjr”. ”Rägnbujen synns”. / Ore. 5. ”Hageläöjling, snjoäöjling”. ”Trindsnjo”. ”Ä byrå snjoga”. ”Si uke sturer snjokålwer ä kum”! ”Jän stur snjodämp”. ”Ä a käme jän snjosnitt e nåt”. ”Ä e spårsnjo”, så nu kun skytter åjt å jag häro (=harar)”. ”Ä snjogluper; ä bli riktit snjoslask; å så blir ä snjosyrja ätter wägom”. ”We fåm nog jätt sturt åjrwäder snart”. ”Ä wa jätt herrans väder, ä ent åjtwärn (=kan ej vara ute)”. ”Ä e snjodrivjur jämt mä rugålom”. ”Will ä ent bli kållt, så an da snjon ätter wägom fros ehop, så blir ä riktit mådut; ä a ware litä måd fåråjt”. ”Issa blåtwädrä slo ehop snjon bra. ”Nu erä skare, nu kun ne gå på skårom etc.”. ”Ja, war ä blåtwäderswitter e fjod, så a we do snjowitter e år”. “E lådig under snjosmältnindje sku we kör hem widn”. ”Ä håld full å bli bärfläckut på åkrom”. ”Förfärle wa swallbränder lindur a wurte e lådig”. ”We fåm full nån mer snjodämp, guckudämpen ant käme än”. ”Då wårrer kum hema gålom wänt dem snjo”. ”Tänk wa åjwut ä e båtte skojem (=snön hänger i trädgrenarna)”. / Ore. 6. ”Ä wa så hilut (=rimfrost) e mårgus, må ä a wäre frost e nåt?”? –”men båcken e do ent tjölo”. ”Hila går nog bort barä sole kum upp”. ”Ä käns litä witt- rut å gråkållt på mårgun”. ”Hel fyrejulswittern wa jän gråwitter”. ”Do kum så hilug e skäddje, erä kållt?” ”Ä e jän alnsdjop tjöle upe mörn”. ”Ä e frusnämt upe mörodlindjäm”. –”Hint (=hann) du få upp pärur (=potatis) inna ä tjöled?” –”Watnä byrå tjöva ätter sjölandom”. ”Fortsätt isnjä kålldn, lägg full sjön se snart”. ”Bli ä läjko kållt twå dågo til få we nog skriskoäjs”. ”Nu erä fin glanskäjs på sjöm, sku we åjt å åk skrisko e kwäld?” ”Um issn kåldn bällt fortsätta jäna wiko äl twå, så ä wurt nån tjoräjs, men kum ä nu snjo å så wat- ner upp å fros, så blir ä släjk snjoäjs, å så um ä bli blåtwäder å så e lådig blir ä stup å syrja”. ”Skruwäläjs blir ä då ä watnaupp å sä fros”. ”Då ä a wäre blåtwäder, bruker ä bli äjsgata ätter wägom”. / Ore. 7. ”Wän witter spring ä upp jäno råk på sjöm (=en bred spricka tvärt öfver sjön, vanligtvis mellan två mot hvaran- dra utskjutande uddar). Anekdot: Soldat Gifting hittedå i mårkne kör nid i jäna släjka råk, men på onomes rop kam ä jålp, så an kam upp mä läjw. Då an jän gång berätted um an da händelsn san bl.a.: ”E bad gud tamefan så mytje e hårked mä e wa da nidi”. ”Då ä e blåtwäder bruk ä bli äjsspikler, som händja åf takom”. – ”Då snarwinder (=vädervind) byrå gå wäntär ä tork”. ”Trullkälingäöjling bruk dem tal um”. ”Warä stormär å blås”. Storm på hösten vid skördetiden kallas ”snestårk”. ”Wäderkalln tittar i dörn (=blåsten gläntar på dörren). ”E morgus war ä wäl lyngt, men ä sir åjt bli storm”. ”E tror blåstn goner se” (=saktar af) ”Ä wädrer litä, sir e”. En person, som är högröstad i sitt tal och kanske talträngd, säges vara ”stormug”, ”Wa an da ”stormer”. Blås kajsa! brukas säga åt vinden. / Ore. 8. Thordunder: ”Tor körer jä ostafår, e hörd ä mullred”. ”Torn a kört nid heme Jånses”. Numera säger ingen, utom någon gammal gubbe, att ”Tor dundrar”, utan det är vanligt: det åskar eller åskan går. ”Ä blixtred, ä bli åska”. ”E tyckt nog ä wa åskmoln på himmelem”. ”Ä blixtrer å duner iddeligen, så e bli rädd”. ”E sir blixtn fast e blunder att ogom å gämer dem”. ”Ent åller sumåra fån si nån korbliixt”. ”Nu a we fått wacker- wädrä. Tänk uke illwole wäder ä wa fårwiko”. ”Ska do gå ti skogs e issojä ljotwädre”? ”We am aft wåt- å sårjväder hel månadn”. ”Få si um we fåm nå bätter wäxtväder da ä kum på ny”. ”E skull a wäre wästum sjön å bure in hö, men ä e så strängt mot- wäder så e gruwer me”. ”Men do få ätterväder hem”. ”Ja, barä int ä går som kälindje önskt se så: ”Gugiwe att wädrä wänded se dest e skull atter”! å så djord ä, så o fick motväder då mä”. / Rudén, Anders, 1927. acc 1492 Svar på ULMA:s frågelista 4 om Himlavalvet och väderleken för Ore s:n
Brödet och dess tillredning.
Ore. 1. Brödet och dess tillredning. 1. Inledande frågor om bakning. Baka = båko (grädd pannkako, wåfflor, murbrutjä, aska, fram e grafven, a hårna). Ska du båko snart? Skall du baka snart? E bäked fårwiko -jag baka för tvänne veckor sedan. E ska ställ til mä bak. E a så sturt håjsåll, så e få båko jän dag hwärja viko – jag har så stort hushåll så jag får baka en dag hvarje vecka. Bak åjt isser ämner du! -klappa och kafla ut de här ämnena du! - Då dem bäked ti jul, huld dem å 3 a 4 dågo, så ä skuld räcka ti Matschmässo. läjkoså då dem skuld båko ti slogtidn - då de skulle baka till jul, höldo de på 3 à 4 dagar, så det skulle räcka till Mattias, 24/2. likaså då de skulle baka före höskördens början. Ä luf- ter båkodag e ållom gålom, dem håldå båko ti häljen. Det luktar bakdag i alla gårdar, de hålla med bak till helgen. Alla som deltogo i brödbakningen kallades bakokhälinger= bakkärringar. Inga karlar deltogo i baket. / Ore. 2. Gusslånä= Gudslånet, har sagts om alla matvaror. Gud signe brö= Gud välsigne brödet. Få e bess jän bröbit, e guss namn? -får jag tigga en brödbit e guds namn? Ä e stur synd ti jät så fint brö um wän- dågo. Det är stor synd att äta så fint bröd om hvar- dagarna. Gud förlåt, äfven: Gud förlåt mina syn- der, sades då man tog upp en tappad brödbit från golfvet. Att lägga bort en brödbit med avigsidan upp, ansågs för synd och vanvördnad för gud och gusslånä. We am do full guskelof brö yfwer wittern, men säm- ber blirä mä någo såjl. Vi ha, gud ske lof, bröd öf- ver vintern, men sämre blir det med något såfvel. We em bröloser. Vi äro utan bröd. We em matloser. We ament hwarken brö hall stråming. Vi äro utan mat, vi ha hwarken bröd eller strömming. Do e full så stur å gåmmol (=gammal) nu, så do kan tjän de folo (=tjäna dig maten). / Ore. 3. Brot sund skarpbullan e fyr dela! Skär sund tjåck- bullan e skifvur! We am någer bullknalla, (lika ofta bröslånda) kwärr…några hårdtorkade bullar kvar. (Bullbrö af jäst deg, tunnbrö= stora tunna kakor af ojäst deg) Do tog brö frå munnem åf BrånkJärka -genom afund och intriger fick du Brånk Erik skild från tjänsteanställningen. ”Den enes död ger den andre bröd” ett vanligt uttryck; t.ex. då föräldrarna dö få barnen ärfva etc. Do fånt mola, do ska jät brö ata! “Ä e gått ändå” sa pojtjen. Du får ej äta en- bart såfvel, du skall äta bröd till! det är gott ändå, sa gossen. Mol brö, äta enbart bröd. We am så smått um såjl, så do få jät nätt. Vi ha så smått om såfvel, så du får ta helt däraf till brödet. sjå hur Per moler ust! se hur Per äter enbart ost, utan bröd. Bröbit, bröbito, brösmulur, smu- lur å e full brö. A do dagswärtjärn e matem? Äter dags- verkaren hos dig? Smul sund brö ti mjålkskåle, så blir ä mjålksull! Smula sönder bröd i mjölk, så blir det mjölksull. En mycket vanlig rätt under sommaren. / Ore. 4 Brödets egenskaper. Do fånt jät nybåko, färskt brö, ä ent häl- samt får mågom. Du får inte äta nybakat, färskt, bröd, det är ej hälsosamt för magen. Brö e så segt, ä hant hint tårka än på bröspite. brödet är segt (=halftorkat), det har ej hunnit torka ännu på brödspettet, som hänger i taket. Ä wa nå sturpiput (= stora ihåligheter), mört (= lätt att sönderkrossa) och lostugga (=lätt att tugga sönder) brö. An e kladdug å degug innani issnjä tjockbulln, an a jäst upp får litä då do bäked. Han är klad- dig och degig inuti den här tjocka bullen, han har jäst för litet innan han stoppas i ugnen. Jän stålgräddad bulle. Skarptorkat bröd som vid bakningen ej blifvit genomgräd- dad, utan en degrand inne i kakan förblifvit ogräddad. Kum do in mä någo släjko mygälbrö, båst åv myglo! Kommer du in med sådant mögligt bröd, borsta af mögeln! Tjockbulln har skårpo (=ytan) och inmätä, innamätä (=in- om ytan). An da skarpbulln a täje att se. Den där skarpa bullan har mjuknat igen. / Ore. 5. Vanlig bulle till wändasbrö (=hvardagsbröd) fig. 1a, 25 a 30 cm i diameter och 1 cm tjock. Tjockbulle, af finare mjöl, 4 a 5 cm tjock, limpa fig. 1e kan bakas ända till 1 tvärhand tjock. Tunnbrö, fordom det vanligaste hvardagsbrö, kakor på 50 a 60 cm i dia- meter, beroende på ugnens storlek, högst 2 mm tjockt, baka- des af ojäst deg. Tunnbrödskaka. Tunnbrödet veks i fyra delar och hängdes på spilur (= spjälor) i taket för att torka, men det som skulle hållas mjukt veks i åtta delar s.k. spannbrö veks i fyrkantig form för att bättre pas- sa i matspannen på färdvägar. De voro få som ha- de bak- och brydjstuga. Wändasbuller (=hvardagsbullar) som skulle torka träddes på stänger och upphängdes i taket. Bröspilur, bullstånger. E mårgo fånent ligg jä ine stugen å wällta fyre me, ne a full nå djäro åjtä, e ska båko, jän tunnbrösdeg å jän bulldeg, e ska tråde e jäso bulldejen e kwäld. I morgon få ni vara inne i stugan och ligga i vägen för mig, ni har nog något att göra ute; jag skall baka, e ska göra i ordning bulldegen för jäsning i kväll. / Ore. 6. Ä ent gåle kum ina bakokhälingom, an kan få se jä slag åf umskaflam. Det är ej rådligt att gå in till bak- kärringarna, ---- en 2 mtr lång, ena hafvan c:a 4 tum tjock, kafle, hvarpå tunnbrödskakan rullades från bakbordet för att afrullas inne i bakugnen. III. Bakugnen och bakredskap. De flesta hade bara ett boningsrum, med eldstad åtminstone, och fick tjäna till både kök, bak- och sofrum samt ofta äfven till arbetsrum. Do a snarta du, som a jäna båkostugo. du har snart åt du, som har särskild bagarstuga. Morn (=muren) skall sättas upp i ett hörn af stugan. Bakoumnen (=bakugnen) och spisen skola sam- manmuras. Spis och bakugn med sturgraf fig.1. Fig. 2. spis och bakugn utan sturgraf. Lillgrafve (=egentliga spisen), sturgrafve (tomrummet fram- för bakugnen. Gäjnom gäjmanä No 1 å gluddjen ufvo- mä skull rätjen gå åjt yr umnen. / Ore. 7. Genom gimmanet och hålet strax ofvanför skulle röken gå ut ur ugnen. Bakugnsbotten ut- gjordes af en gjuten tackjärnshäll, antingen i ett stycke eller i två halfvor och fanns att efter beställning få vid de två järnbruken i socknen, Dalfors och Furudal. Under tackjärnsbottnen som borde vara högst 9 dm i genomskärning, fylldes ett cirka 15 cm djupt lager sand. Botnen ska låjta a jäldrome. bottnen skall luta mot eld- rummet. E ant rådi ti köp me någa bak- umnshälle, do få djär tigälbåtn. Jag har ej råd till (är för fattig) att köpa mig någon bakugnsbotten, du får göra bottnen av tegel. Jäldromä ine ba- koumnen e på jäner säjdo um båtnen; dit soft an asko å kåler ättern da stur brasn, som an jäl- ded upp umnen mä, å sä ladn dit nå widoträj då å då får ti håld umnen lagom hetan. / Ore. 8. = Eldrummet inne i bakugnen är på ena sidan ,om tackjärnsbottnen; dit sopar man aska och kolen, som voro kvar efter den stora brasan hvarmed man uppeldade ugnen, och sedan lades dit något vedträ efter behof, för att hålla ugnen lagom het. Får ti få jäldstadn litä höger än hälle, lades dit ti- gelstener. för att eldstaden skulle bli något högre än bottnen lades dit tegelstenar. Ä gräddär klent på undärsäjdn, hälle e får sval, så e mått få lätä brinn atå litä, inna e lägg in någa mer kako. Det gräddas dåligt på undersidan, bakugnsbottnen är för afsvalnad, så jag måste låta bottnen uppvärmas litet, innan jag lägger in någon mera kaka. A do stuppa att draghålä ufvo gäjmanä. har du stoppat igen draghålet upp om gimmanet. Bako- umshvalwä skant a nå bödjänn (=bärjärn) men frame gäjmane sätt dem in bödjänn (=bärjärn). / Ore. 9. Spiskransn å a full bödjänn, å så jän jännstål- pa frame hörne, som håld upp bödjännä. spis- kransen har också bärjärn, och så en stolpe af järn framme i hörnet. We skum a bjårk- häld tåll- wid ti bakovid, granwidn e får flyt å så djäran frå så klenan hito. Vi skall hafva björk- eller tallved till bakved, granveden brinner för fort och så ger han så dålig hetta. Ta å jäld um- nen, lägg twå träjr twärtfår å lägg braso på! Arä brunne nid så röråjt kåler yfwer hel hälle, dest dem a kålo åjt. Har brasan brunnit ned, så sprid kolen öfver hela ugnsbottnen, tills de kolat (=brunnit) sönder. Ä ligg jän ”gambälgåssä” (= en enstaka brand som ej brunnit lika fort som den öfriga veden) kwärr (=kvar). putn (=peta honom) båte jäldråna då du soper umnen. Erä får klen yfverwär- mä, så lägg in nå träj. Öfvervärmen kommer från eld- staden. / Ore. 10. E hörd do ska båko e mårgo, ume kund få grädd någer bulla när de, så we fingom lita blottbrö? Jag hörde, du skall baka i morgon, om jag kunde få grädda några bullar hos dig, så vi fingo litet mjukbrö? Let att wåffeljännä, rör lita mjöl ti kalfblodn å grädd någer blodwåffflur. leta igen våffeljärnet, rör litet mjöl i kalfbloden och grädda några blodvåfflor. Bakotrujä (=baktråget) var gjort af grofva furustockar, som urhålkats med en för ändamålet förfärdiga yxa. Någon mindre deg, afsedd till helgdagsbröd tillreddes för jäsning i någon tena (=aflångt laggkärl) eller i någon bytta (=träämbar). Mjölä (=mjölet, det lilla lager som möjligen fanns), förvarades i gamla stråmingshalf- tunnom (=stömmingshalftunnträ) eller i gamla odugliga dricks-stannfat. Likaså den sparade fresäden (=frö..). Dricks-stanfat (=ett större laggkärl med lock, hvari vörten vid brygd tömdes för jäsning. / Ore. 11. Bakobolä (=bakbordet), som nästan allmänt tjänstgjorde som dagligt matbord, skulle vara minst 1,10 x 1,80 mtr stort, isynnerhet om tunnbröd (=tunna kakor på 80 à 90 cm i dia meter) skulle bakas. Dejän togs yr degtruje mä jäner sturer slef på bolä, å på bolä skuld ä mötjas ti mjöl dest upptajä wart lagom hårt ti djär ämnen åf; ämner kluddes åjt ti hälftn å naggedes mä fingrom runtekring. Ä da djäro hitted kludda. Ska do kludda a me e dag? degen togs upp ur tråget på bordet med en stor slef, på bordet skulle mjöl arbetas in i det upptagn till dess upptaget blef lagom hårt att göra ämnen till kakor däraf; ämnena bakades ut till hälften och naggades med fingerspetsarna utikring. detta göra kallades att kludda (=baka före). Ämnena bearbetades vidare af den egent- liga bagerskan. Redskap vid brödberedning: brökaflä, kruskaflä, pittjen, spurn, fyra oläjko spilur, brö (=bull) måtä; sopen kan an dont undvåro. Tunnbröskafläln / Ore. 12. Brökaflen, helsvarfvad af ett björkstycke, bruktes (=brukades) ti kafwäl åjt dem da tillkluddade ämner ti tunnbrö häld bulla. Kruskaflen likaså helsvarfvad af ett björkstycke, de fig. 7 frågelistan. Spurn, se öfre än- dan af fig. 14, brukades att rulla öfver tunnbrödskakan. Bullpittjen, gjord av ståltråd se No 1 här bredvid, brukades att picka bullarna, sedan de fått ligga och jäsa, innan de fördes i ugnen. Tunnbrödsspila, äfven lillspila, se No 2, brukades vid tunnbrödsbak. Bullspila, se No 3, att flytta de färdigbakade bullarna med. Bullräka, se No 4, hvarmed bullarna fördes i ugnen. Umsspila (=ugns-) hvarmed brödet i ugnen justerades och togs ut. Umskafwäln (=ugnskaflen) se No 6, hvarpå tunnbrödskakan rullades af bordet och infördes i ugnen för att där afrullas på bakoumnshälle (=bakugnsbottnen). En och annan hade rullpick Fig. 13 i stället för spuro (=en naggningstrissa). Ta skuton å skrap bakotrujä. tag skrapan (af järn) och skrapa baktråget. Tjåckbuller å limpur pickades med en pinne. / Ore. 13. IV. Hvaraf bereddes bröd? Rugbrö (=rågbröd) af enbart eller hufvudsakligen sammanmalet rågmjöl. Bröd af enbart rågmjöl förekom knappast före år 1870-72. Hagerbrö (=hafrebröd) hufvudsakligen af hagermjöl (=hafre) Blandmjölsbrö af mjöl, mäle (=malet) af blandsäd, (=korn och hafre). Korbrö (=kornbröd) af kornmjöl. Mäskbrö af mäsk och mjöl. Hackelsebrö af mjöl af sönderhackade och torkade omogna sädesax. Dråsobrö af mjöl af slösäd som vid kastningen blir liggande närmast agnarna. Mäskbrö af mäsk efter svagdricksbryggd och mjöl. Paltbrö af deg blandad med svin- eller kreatursblod. Drankbrö under husbehofsbränningstiden. Mysobullä af rågmjöl och något hopkokad myso (=vassla) och mjölk i st. för vatten; vanligt helgdagsbrö. Sårjlimpa (=surlimpa) af rågmjöl och målt (=malt); dejen skull stå någer dågo å sårjna . degen skulle stå några dagar och surna. / Ore. 14. Stannklubbä (=tjocka limpor) , af rågmjöl och malt, gräd- das utan jäsning. Motti, kokades som gröt och irördes så mycket mjöl som möjligt; var tillfällig ersättning för brö. Stråming å motti en maträtt. Stålsiktbrö (=rågsiktbröd). Brukesä någer arär brökrydder jä än hanis å fänkol. brukas det några andra brödkryddor här än anis och fänkol. Under missväxtår tillgreps barkbröd. Pärbrö (=potatisbröd), hufvudsbeståndsdeler i pärbrö var potatis; tunnbröd bakades. Ent åller gånga djär dem egentlegan deg åf pärstampen, watn å mjöl, utan dem a stampo enbart ti bakotruje., å så ta dem jänn kåpp på bakobolä å mötsch ti mjöl så ämnä bli lagom hårt ti kafväl åjt ti kako. Icke alla gånger göres egentlig deg af potatismos, mjöl och vatten, utan de ha mosen enbart i baktråget, så taga de en del af mosen upp på bakbordet och mängta mjöl däri tills ämnet blir lagom hårdt att kafla ut till kaka. Potatisen stampas med en klubba eller malas på pärkwännen. / Ore. 15. V. Deg och jäsning. Tunnbrösdejen trådes åf mjöl å watn på mårgun summo dag an skull båkos. Bulldejen som skull jäso, ställdes e åring kwäldn fyre bakodajem: man rörd ehop mjöl, watn å jäst ti jän blotan deg, som fick stå å jäso yfwer nåte; man fick nog under nåte pass på, så an int jäst yfwer; djär upp dejen d.v.s.um mårgun trådes ä ti mer mjöl, dest an wart lagom hård ti båko. Så fort buller wo fädugbåkoder (=voro färdigbakade) lades de 2 och 2 på hwäran (hvarandra) mä lillräken (äfven lillfjöln) på bak- brädä får ti jäs upp inna dem lades i umnen. Mysobulldejen =deg af wassla och mjöl och paltdegen skulle äfven jäsa. Lät bulln swålos riktigt inna do rörer nom, älles deger an se innani. Låt bullen svalna riktigt annars blir han degig inuti. Degent nid de! Dega ej ner dig! Deg att håle på mjölstjäppen! Dega igen hålet i mjölskäppan. Djä mej än degklim! Ge mig en degklimp. Ev. till ett barn: Do a dega nid de, så do e som jän degklåjt. / Ore. 16. Under nödåren 1867-68 sade vid ett tillfälle en liten flicka till sin moder, som var rådvill hur de skulle få någon mat till middag: ´e wät i, ta litä hackamjöl å kok jän soagröt” (=sov-allsgröt). Jag vet jag, tag litet hackelsemjöl och kok en sofvallsgröt (=gröt af mjölk, mjöl och salt, brukades som sofvel). A do djort pannkakssmetn? Har du tillrett pannkakssmeten. Dejen påjster å jäs så an wäll yfver bradder. Degen pösar och jäser så han väller öfver bräddarna. Tunnbrösdejen a blåtna, så e få nog knåd ti mer mjöl, an e blot så an går ent få på bolä. Tunnbrödsdegen har blötna, så jag får nog knåda i mera mjöl, han är blöt så han går ej att få på bordet. E tror ä lufter sårjjäsno, we hafwom ti får mytje fäskan jäst. Jag tror att det luktar surjäst, vi blanda i för mycket af den färska jästen. Sårjlimpdejen djär we tin da stur tenen (=tina, laggkärl); an få nog stå e 4 äl 5 dågo um skall kunna sötna å sårjna. Surlimpdegen gör vi i den stora tinan, han bör nog stå 4 a 5 dagar om han skall hinna sötna och surna. / Ore. 17. Då surdegen blifvit lagom sötsur knådades jäst jämte någon vätska: svagdricka eller mjölk i degen, som sedan fick stå och jäsa innan den bakades och gräddades. Svagdricka var allmänt och en bottensatts af jäst fanns efter jäsningen i stannfatet, men ännu mera i drickstunnan, då drickat var urdrucket. Denna jäst togs i förvar i buteljer eller an- dra täta kärl. När den skulle brukas i ett eller annat afse- ende fäskades den upp genom tillsatts af fint rågmjöl och plaserades på ett varmt ställe för ett dygn eller så. Numera sparar ingen på sådan jäst, det köpes pressjäst, hvilken kom i han- deln cirka 25 år sedan. De gamla (t.o.m. en och annan än i dag) göra korstecknet för eller öfver allt, allt möjligt, och spotta då de kastat vatten, då de möt vissa personer eller då de gått från en granne, som de besökt, vanligtvis skulle det spottas tre gånger. / Ore.18. VI. Brödämnets behandling före gräddningen. We bakom åjt tunnbrösdejen fåst. Vi bakar ut tunn- brödsdegen först. Ä ska wa tri bakokhälinger. Det skall vara tre bakkvinnor. O da jäna tar upp dejen yr truje på bolä, mötjer ti mjöl å bäker ämner. Den ena tar upp deg ur baktråget på bordet, knådar i något mera mjöl och bakar ämnen. O ara kafler åjt ämnä ti kakur: fåst i avlång form (No 1), sä wändes kakämnä tvärtfår å nagges runtekring mä fingrom (No 2), kafles sä åjt ti jäna runda kako, spures, lures på bakostörn å lures åf ine umnen. O da trädje bako- khälindje ska sköt um gräddnindje, wänd kako å si ätter så o ent brännes. Den andra kaflar ut ämnet till kakor: först i oval form, sä vändas bakämnet tvärt- för, naggas rundt ikring med fingrarna, kaflas så ut till en rund kaka, naggas med trissan, rullas på bakkäppen och afrullas inne i ugnen. Den 3e bakkvinnan sköter om gräddnin- gen, vänder kakan inne i ugnen och ser efter så den inte bränns. / Ore. 19. De gräddade tunnbrödskakorna af hela baket lades of- vanpå hvarandra i en hög på ett täcke; sedan sopa- des de och vekos ihop till olika former; hwändasbrö (= hvardagsbröd), som skulle hängas i taket för att torka i 4 delar, det som skulle vara mjukbröd i 8 delar och spann- bröd (=matsäckbröd) i fyrkantig form; se blad 5! We lärom full til mä bulldejem nu då; men då böf- went (=behöfver vi inte) wa mer än två. Ta jätt sturt upptag nu ti byrja mä, då do e hesom på bole, så do a plass får jänom långan rulla. Du som ska kludda (=baka ämnena) få håll de på nom da ändam åf bole. Djär så sturer ämner så e kan skär twå bulla mä brömåte då e a kafla åjt. Pick bulla få do djäro på räken (=bakofjöln) inna do häf dem ine umnen. ”E klädd kaflan, ä ska nån dö?”, sades om kakan vid ut- kaflingen fastnade på kafveln och rullades på densamma. Hål gjordes i bullarna med hålwånne (=hålhornet) antingen på mitten eller vid den ena kanten. / Ore. 20. Det var en lätt sak att skjuta lillräkan (=lillfjöln) under den färdigbakade bullan för att flytta den på bakbrädet; men då den efter uppjäsning skulle tagas från brädet för att pickas (=naggas) och föras i ugnen, flättades den med händerna från brädet på storräkan (=storfjöln). Man fattade tag i kanten af bullan och kastade den på fjölen, men detta kunde mången gång misslyckas, ifall det var för litet mjölat emellan kakorna så att de jäst ihop, ty de lågo på hvarandra sålunda: [ritad bild] efter brädet Bak jän sköfbulla a kum åf sopmjöle å sköfwom! Bland litä sirapswatn å smör (=smörj) tjåckbullan å limpur mä! VII. Ljusugn och utan lucka för gimmanet är det vanliga. Bakugnsbottnens hetta pröfvades genom att kasta jäna mjölnjopo (=en nypa mjöl) i ugnen. Do a får strängdan yfverjäld, så brö bli svide ufvonå. Du har för stark eld i eldvrån, så brödet blir svedt på öfversidan. / Ore. 21. VII. Gräddningen. Tunnbrödskaka täckte hela ugnshällen (=ugnsbottnen), vändes inne i ugnen med gräddspiln och på två à tre minuter var kakan gräddad. Af bullarna lades i ugnen minst fyra styc- ken åt gången. Dem som låg invi jäldn skull pas- sas på å bräjdas, så ent kantn wart bränd. de som lågo intill elden skulle man passa på, så inte kanten på bullen blef bränd. Bullarnas vändas ej vid grädd- ningen. Ä grädder klent på undersäjdn; hälle e får sval, lägg in jä träj å lät ä brinn atå litä. Det gräddar dåligt på undersidan; bottnen är för sval, lägg in ett vedträ och låt det brinna en stund och värma ugnshällen. Bullar af vanlig tjocklek (=hvardagsbröd) gräddas på 3 a 4 minuter. En tums tjocka behöfde 10 minst. Två a tre tums tjocka limpor kunde få bli i icke alltför starkt upphettad ugn i timtal och i brist på annat stängdes gimmanet med uppresta vedträd. / Ore.22. Alla slags bullar och limpor sattes i ugnen, så många som fin- go plats på ugnsbottnen, med den större fjölen. Hur a do färe mä isen jä kaken, o e så skråckug e kantom? hur har du gått åt den här kakan, som är så hoptrasslad i kanterna. Ä a wurte bushättur på bullom ine umnem, dem wo full får litä jäsner. Bullarna ha höjt sig (påsa upp sig) i ugnen, de voro nog för litet jästa. Um jätt kwinnfålk kam på besök jän båkodag skull o a blottbrö: jän halfwan bulla häll jätt tunnbrösstyttjä. Om en kvin- na kom på besök en bakodag, skulle hon ha mjuk- bröd: en half bulle heller ett stycke tunnbröd. Jät dem da bränd bröbito å, an bli bra ti sjånga (=sjunga) um an jät bränt brö! har man sagt till barnen. Do a svide någer kakur, nog få do akt de så int do swäjd flerer. Du har bränt, svett, några kakor, nog vakta dig för att bränna fler. Dem da bränd skråcka på kantom, få we bjär åjta kräkom. De vikna, brända kanterna, bär vi ut till kreaturen. / Ore. 23. VIII. Brodets beredning efter gräddningen. Tunnbrödet lades efter uttagningen ur ugnen kaka efter kaka i en hög på ett täcke utbredt på golfvet. Då baket var slut sopades hvar kaka för sig och veks ihop fyra- eller 8-dubbelt. De ka- kor som skulle vara mjukbröd vekos 8-dubbelt. De 4-dubbelt vikta kakorna, som skulle torka till ”skarpbrö” hängdes hvar för sig på en 2 cm i diam. tjock träspjä- la (se bladet 5), hvilkens ändar hängdes på två därtill anordnade stänger i taket. Bullarna lades också på ett täcke eller undbreda (=sänglakan) på golfvet, men skingrade; så snart dem add swålos (=de hade sval- nat) sopades de och träddes på stänger (kallades nu bröspit), hängdes så i taket på där anordnade järn- krokar. Limpor, då sådana förekommo, tjockbullar jämte öfrigt bröd som skulle hållas mjukt förvarades i matboden i någon med lock försedd tunna, bytta eller stannfat. / Ore. 24. 15-20 bulltålfter skan nog hinn mä på dan; ä be- ror på hur långan dag an djär. 15-20 lolfter bulla hinner man med på dagen; beror på huru långa dagar man gör. We brukom a skarpbrö åjte härrbäre, så ä håll se tort å ent segner. Vi ha det torkade brödet (=skarpbrö) i herrbret så det kan hållas tort och icke mjuknar och blir segt. Ä byrå wa tomt ti brötunnen, brölårem. För 60-70 år hvar brökorg sällsynt. En 80-årig gubbe säger: e mejnom barndom addem hvarken brökorg, tallrik häld knäf å gaffel, sumliger add jän svarfvadan träj- tallrik ti lägg stråmingjen på, smörä togs mä jänom skarpom bröbit å stuppes ine munnen. I min barndom hade dem hvarken brödkorg, tallrik eller knif och gaffel, somliga kunde ha en svarfvad tallrik att lägga strömmingen på, smö- ret togs af det framsatta med en skarp brödbit och stoppas i munnen. / Ore. 25. IX. De olika brödslagen och deras tillredning. 1.Vanligt hvardagsbröd. -åf gåmmolt a tunnbrö åf ojäsnom deg wäre ä wanlegest wändasbrö, numer e bullbrö åf jästom deg wanlegest. Af gammalt har tunnbröd af ojäst deg varit det vanligaste hvardagsbrödet, numera är bullbröd af jäst deg det vanliga. Rugbrö (=rågbröd) af öf- vervägande rågmjöl; kornmjölsbrö (=kornmjölsbröd) af enbart kornmjöl; blandmjölsbrö af blandmjöl (korn och hafre) och någon smula rågmjöl; pärbrö (potatisbröd) af pärstampo (=potatismos) och råg- och kornmjöl. Skulle det vara pärbullbrö, så degen skulle jäsas, då måste det vara potatismos och enbart rågmjöl. Knäckebrö bakades af jäst deg som tunnbrö, men något tjockare än vanligt tunnbröd, torkades. We em bröloser, e ska rör ehop å grädd jän glödbulla. Vi äro utan bröd, jag skall göra en deg och grädda en bulle på glöden. / Ore. 26. IX. 2. Högtidsbröd. Ti jul å arer högtider å fäst- dågo skull åller brösorter båkos åf finest mjöle, åf stålsiktmjöl, dem som add nå släjkt. Till jul och öfriga högtider och fästdagar skulle alla sor- ters bröd bakas af det finaste mjölet som fanns, af rågsikt, de som hade något sådant. Mysobul- la af till hälften hopkokad myso (=vassla), mjölk och siktmjöl, el. sammanmalet rågmjöl. Kripper sku a we sän lillbulla. Barnen skola ha var sin lillbulla. Skrädmjöl (=kornsiktmjöl). Såjrlimpa (=surlimpa) var en själfskifven brödsort till julen. We am wurte bjudner ti djässpås, så we skum full a förning mä wåss: ust, smör, mysosmör, jätt stekt fårlår, blott rugtunnbrö å tjockbulla åf skrädmjöl. Vi ha blifvit bjudna på bröllopp, så vi få nog ha förning :ost, smör, missost ett stekt fårlår, mjukt rågtunnbröd och tjockbulla af kornsiktmjöl. / Ore. 27. 5. Paltbröd. Ska do bak palt åf blodem häld ska do kok klubba? Skall du baka paltbröd af blodet eller ska du koka klubbar. Då palt skull båkos blanded dem åjt blodn, anske mä mjålk häld dricka, myso, söto um ä hitted å finnas släjk får tillfällä. Då paltbröd skulle ba- kas blandas blodet ut, antingen med mjölk eller svagdricka, vassla, vört i händelse det fanns sådan vid tillfälle. Skull an kok klubba, då rördes ä rugmjöl ti oblandadan blod ti deg å bäkes någer tumstjåcker små buller, som kokedes i saltut watn ti jäner sturer gryto. Skulle man koka klubb, då rörde man rågmjöl i oblandad blod till deg, hvaraf bakades några tumstjocka små kakor (bullar), som sedan kokades i vatten, saltat, i en större gryta. Af deg af vatten och mjöl tillreddes klimp på samma sätt som blodklubb. / Ore. 28. X. Folktro m.m. Ä e wäl fårdjort, ent grädder ä å nu a buller jäse ehop på bräde, så do få bak um dem, e wät ent uken som a huxt me. -det är väl förgjort, inte gräddar det och nu ha bullarna jäsit ihop på brädet, så du baka dem på nytt, jag vet ej vem som med af- und starkt tänker på mig. Ä kum nån blottbrös- hungrug får e for å peted sund kako ine umnen, så o wart slarfwug. Det kommer någon som vill ha mjuk- bröd, jag for och trasa sönder en kaka. Då vid utkaf- ling af kakan, hon händelsevis fastnar vid kafveln och rul- lar sig kring den och blifver trasig säger man: ”do klädd kaflan, ä ska nån snart dö inom slägtn”. Till ett ogift kvinns säges: ”do bli snål mot kallem du, som e så rädd um mjölä mä do bäker åjt ämner så dem fasn vi bolä”. du blir snål mot din man du, som brukar så litet mjöl medan du bakar ämnena, så de fastna vid bor- det. / Ore. 29 Om vid gräddningen af bröd elden, lågan, tyckes ha stor benägenhet för att fatta tag i närmaste kaka, tyder detta på sorg eller obehag inom familjen. Ne fånt jät fåst kako åf dejem, då blir bakä får flytt. Ni får ej äta första kakan af degen, då blifver baket för odrygt. An som jät brusuger fläter å brö blir horaktug. Den som äter skirad grädde (=grädde, som vid tjärning börjat öfvergå till smör) till bröd, blifver horaktig (=otuktig). Om grädderskan oförvarandes råkar med gräddspilan sticka hål i kakan i ugnen, tyder det på snart dödsfall inom slägten. Bakerskan, som kläder brödkaflen, skall snart få svepa (=kläda) någon död till begrafning, (en annan utsago än den å blad 28 beskrifna). Då skällkuna skull åjt fåst gåndjen på lådjen skull husmor djä ner tri bröbito, som o fåst add fört tri gånga motsols kring båsä. / Ore. 30. Får ti kuner ti bli hemkärer, så dem gå hem frå skojem ti wärjom kwäld, skan djä dem tri bröbito som an a aft ti wister armhåle å swätta upp dem. för att få korna att bli hemkära, så de gå hem från skogen till hvarje kväll, skall man gifva dem tre brödbitar, som man haft i vänstra armhålan, så de blifvit fuktiga av svett. Bot mot eksem ta jän bröbit å rit jän femhörning på nom, å så ska du fåro runt ekring eksemä motsols tri gånga mä bröbitem. tag en brödbit och rita på densamma en femhörning (=femuddig stjärna) sedan skall du föra brödbiten tre gånger motsols runtomkring det onda. En ko, som ej trifves i fäbodarna, utan går som oftast hem, kan kureraras på följande sätt: an tar tri bröbito å kuna å leter att jän jordfastan, sturan sten, djär kun bröbitå fortsättn. / Ore. 31. fortsättn. å leder na tri gånga motsols runt kring sten, ållt ätter solgåndjem. ”E a do frästa i, å kuna vart bra”, sa hon, som relatera kuren. man tar tre brödbitar och kon, söker upp en jordfast större sten, ger kon brödbitarna och leder henne tre gånger motsols runt kring stenen. Jag har försökt jag och kon blef bra. XI. Smulur å e brö. Lisels-Jåns, swärn, åt wänsta ätter sä, an sa, an wa mätt. Lill Jöns, svärfar, åt icke så lite efter sedan han sa sig vara mätt. Af en gammal visa på orten: tri stråminga å jäna kako brö, will dont då liwo få do full dö. tre strömmingar och en kaka bröd, vill du icke då lefva får du väl dö. Morn (muren) a ramla nid båtte Holes. de ha fått ett nyfödt barn hos Hol. Den käft e full jäno bra brökvänn, do åt ju jäna kann- panno gröt å ända 4 brökakur. And. Rudén / Rudén, Anders, 1929. Dalarna, Ore. Svar på ULMA:s frågelista 16. Accnr 2088 Brödet och dess tillredning.
"Tätmjölken skall skötas som ett lindebarn"
I en uppteckning från Leksand i Dalarna berättar Nygårds Margareta Ersdotter om tätmjölk. Uppteckningen gjordes år 1929 av insamlaren Anders Nygård (född 1889).
"Tätmjölken skall skötas som ett lindebarn"
I en uppteckning från Leksand i Dalarna berättar Nygårds Margareta Ersdotter om tätmjölk. Uppteckningen gjordes år 1929 av insamlaren Anders Nygård (född 1889).
Fäboväsendet.
1. A du fått de nån gälkall? A do fått de nån gälkall? Wårt båtte får buder ska du mä kräkom, du a ju del bå e Dansbudom å Hedbudom. We am inger hembuder wi, sum dem på sumligom ställom. E såg jätt fäboställe ätter lansväjem ti stadn, da dem add åker å lindur å stugur åldeles som hema, å wi am barä hackslog milla stenom, å barä står- håjs. Pärsbuder, sum e ståst fäbudär e såknen, kanske hundra håjsgånger, ant mer än tri äl fyra simpler stugur. E wa dit jänn sumor å då warä ända ti tjugo gälkaller da mä wa säjnom hop. Ja, nu få we wa åjta sötmjålk e sju wikur å håld wåss barä mä sårjmjålk häll drick å si- rap atta grötem, ä e får långt, 2½ mil, ti få hem någa mjålk frå budom. And.Rudén / 2. Hedbuder e jätt litä fäboställe, barä sex böndrer. Ä wart bestämt wi sturskifte 1825-1828 yfver hel såkne wän får böndrer skull åg wärt budställä. Ä wart mång egärer um ä budställe som add sturan lötgång. Rugåln kring Linåslöte skull a böft lågos, å fläsbroner skull a siddas ätter, um ä e någo som e felaktug. We am käme sams, att we skum sta å lag fläsbroner på måndan, djä ållom delegärom bud! Wi am så sturer betes- marker så we behöfvom ent hyr släjker. O da som a så mytje kräk å bruker bestämma um buförnin- dje a sagt til, att åller fäbolajer e bym ska buföra um tisdan. Uffsesmannen får bym bruker ent få bestämma um budfärder. Får ti håll redo på hur wär å jänn djord säjner bydagswärtjer add dem jäna åttkantuga klubbo, tvärhand tjock å 5 a 6 kvarter lång. And.Rudén / 3. På änner add wän gål sätt bolmartjä, da ä ritedes strik å tecken ållt ätter som dem add djort säjna skyldighet. E a tägte kring håjs- gåndjen å jän tjäg båtte sturtägten som åller arer, ja, så a e full jäna såning väst e lötn. Då do a mjålka ska du släpp kuner åjte drikyo, så dem få mårn se. O da synst kya ska wa drikya under lådisfärde. Få si um we skum bytum på hostfärde, då we am släje. Ä bli fem gälkaller båtte Dansbudom e sumår mä vasej- nom 12 el. 13 kur, åjtum smålon. Dem a nog täje på se a 4 el. 5 böndrom vänn. Er ä yrjaskalln som ska håldn da jän gälkalln, an a lämple- gest håjsgåndjen an. Far synstlajä ostyfver, så far wi nådyfver. E dag a we gätt ända mot Långborån, ½ mil. We hittedom å jän såfvohol som ent i a sitt fårr. And. Rudén / 4. Åller som a del i fäboställe a jäna tägt um- kring håjsgåndjen. Gätlöte kring buder e gemensam för hel laje. Gälkaller som add släje se ehop ti jätt gätlag samled krätjer åjtå wållem wän mårgun. Stårhåjsä, mjålkbude å fjåsä ä e hel håjsgåndjen. Stårhåjse mä gaflom mot wärarom mä jäner yppning milla, som hitter swaln. Frå swålom wa ingåndjen bå a står- håjse å mjålkbudn. Mjålkbude wa låg, half gräfd nidi båckan, så mjåltje skull håll se svalan. Du ant wäl så stenuga tägt, du som i. An hinnent slå stur skufvä fån an få luf ti byt um liom. Hinner do djär frå de fäboslojän mä sånindjen, däst dem sku buför hem. We skullom full a svid- ja nå å, älles få we får magra fäbolöt. E a sitt jätt lämple ställä, da an kan få jätt sturt fåll. Ä e osta lasskasdäjkan. Sku we djär elag? And. Rudén / 5. Småflä få gå loser åjte drikyen um näter, krop dem under fårtatjä framfår fjåsdörn häld trändsje milla kum ine fjåse. Nå smålofjås a dem ent. Ä e jäno kurad ätter wärjer wärjer långvägg ini fjåse å jän dyndjglugg får wärja rad. Då ä wa flerer ägärer um kuner ti radn, deld dem dyndjo, twå dyndj- slidolass på kuna får sumårn. - Ustn djordes å mysosmörä koktes ine stårhåjse. Mysa som koktes ehop ättär jänom ust hitter halfsomysa. Då dem add spart ehop, så dem häfted å, kokt dem um halfsomyso, å då wart ä riktit myso- smör. Då ä wa fädutkoka skuld ä stå åldeles orört däst ä add riktit gäjnomsvålos, älles wart ä sandut å fick kokas um. Åf gåmmolt arä wäre wanle twå budfärder, lådigfärde å hostfärde. And. Rudén / 6. Lådigsfärde frå 8 a 10 juni, då dem add sått åf, ti Osmässo. Ä wa fästdag får gälkallom på fåst sundan, då dem add käme hem frå budom. Hemfärde räckt 4 a 5 wikur, hostfärde 4 wikur häld ti mitschmässo. Gälstide sluted då får gälkallom. We am inger hemfäbudär. Ållt sum an skull a mä se hem häld bort skull klyfjas å sumt bjäros. Ti buder skull an a tomer smör- mysosmörs- å ustbyttur, slätjer =barkmjöl held dråsomjöl, åxer, matvarur m. fl. gräjur. Do få full stana jä någer dågo du Järk å hågg wid, ä gåra mytje vid ti kok myso, ä läfull gåa jätt halft stådorom på kuna. E ska båtta Söder Andersä å lån släpdröje å kör fram nån långvid. Do e tungen båtte buder å få hem wåss nå sålj, ä a wäre yfver twå wikur nu; ä e nog ent mer än do hårker bjäro. / 7. Milla budfärdom sku we sta å slå mörsloga. Ä e ent näsgåss wäjen båtta trullmusjöm. Ä räck ti gå milla solgångom. Sku we a någa djet mä wåss? E mårgo ska e buför båtte kålnindjen. Ta å knöjte- hop isärjä tömstumpa, we skum a dem ti bändur. Bräjd någer widjur å lag o da jän bändo älles ramlärä full åjt gäjnom. Ä kum hemafålk a mi e dag; däm sku jot å slå. We am barä isso wiko kvärr; a du djort någer buföslänka a kum å djetom? Assent foder stiltes upp e bodum, ä kör- des hem um vittern. Ä e full längst wäjen, 2½ mil bra, ti Svartosåsn, Linåsn, Bondbuder, Persbuder, Räjsbjärä å Dansbuder. Då snjon add gått bort um lådjen båtte skojem å någer svartägder add stuttje upp på mörom byrd dem å gäta på hem- lötn, däst bufåstide wart. Ä wa smått um foder. And. Rudén / 8. Ä wa bråttum på bufösmårgun. Pluck fram ållt som ska wa mä! Byrå bind ti bändur, å stäl- la så dem bli läjko tunger! Gälkallemäs gräjur lägg we upe saln, då we salom på. Gläm ent åf nån hästsko å skodonindjen, ä ent gått å wito hur ä kan gå ätter nom da ljot, stenug wäjen. Nu går i å saler på, män e ska a jålp å lyft på bändur. Dra a spängsle litä bätter! Fläshopen a hint långt på wäjen, dem drog ewäg får jän täjma sä. E ska full hinn dit å hack nå räjs å årna åjte fjåse däst kriträ kumo. Jawist påjk- wastjän å skull wa mä; upe saln mä nom. Kast nu yfverspängsle yfwer på ar säjdo å lyft litä på bändo så ska i hak fast på issn säjdn. E kum ent hem fån på lögerdan; e ska wido nån dag, lågo rugålom å si ätter lidre båte sånindjen. And. Rudén 9. Ja, nu e an jä att. Issn Linåsn e jätt träjvle ställä. Ä e fjärd sumårn som e gäter jä. E a tappa bårt yr- jasbuttjen mä we am färe jot; an käme ti denn hop? A du hint soft å dona bå stårhåjsä å mjålkbude, du? Mjålkstaga, kalfstaga, mjålkbytta å watobyttur wo så djistner, så e a stena nid dem båte bättjäm. Ä bli jän lagom hop um du å i gäl elag. Dem arur få nog stårr hop. We läsom full klucka 7 um mårguna. Du få full wa upp kl. 4 du, som a så mytje kur um do ska hinn mjålka, sila å djä kalfvom skvalur. E hujer, då e släpper åjt kuner yr kyen. Do går fyre du, som e bätter ti lucka än i, så föser i å. We farom nåda swidja e dag. E dag fyär i barä half dan; e e tungen hem å tjinna, djär ust å kok myso. Barä we am wäre jä någa wiko mer, så kuner a lärt se hitta, gå full frå dem på ättermiddågo. And. Rudén / 10. Få du mer än 4 riksdaler för wärja mjålkku å tri får kwäjgur å kalfva? Wät du warä fins nå skäft- gras, ä skull a wäre nå släjkt, då an ska djär renär mjålktrujer, um an ska få dem wäjter. Kuner sku a jäna njopo slätjur wän mårgun, då an a läst dem åjte kyo. Dem mått mén e ska hinn djär mytje isojä budfärde, dem a skicka jot suckdjäro å skjortsöm. Ändå ska ä djäros kvaster å länker å grankärfver, men ä hinn an full mä på hostfärde. E bällär ent fåro fånn e skott hästn. Gälkallomes åjtråstning för dag: gälkuppan på ryddjäm mä middajäm ti, fram a mågom på höger säjdn slätschskräppo å på wistär säjden lidokuppan ti a sucko å nystanä ti, knäjf å knäjfskeder å gälsåxe ti gälkupp- fäschlom. U---hu---kume nu kuner, Snälla å Krusa ku --- m! And. Rudén / 11. We farom båtå såfoholn invi krokdejka. Nog sku we a litä jäld, tänk wa kuner tytsch um jäldn ti lägg se kring. Då ä e jäte ska stråjtn fram. NOTRAD /Nu a i jäte, nu a i jäte, gu-vät, gu-vät um du hörer me/ I går tog ulfven jän lambunga får me. A mårgunem få we djär bufösgålde. E dont glad we fåm far hem någer wikur. Ä e väst um bufösmågun; an ska upp å mjålka, djär lillusta a krippom å kanske a fästmannem, kok buförswälindjen, skårj grytur å kässla å smörgrytur mä osålta smör, disk tjinn- hålka, trujer, mjålkbyttur å stagur å djär rent står- håjsä; åjte fjåse få karrer dona. Mysosmörä ko- ked e egår, tri koker, e gäter ju a tri håjsåldom. E körer ent åjt dyndjo fån dem a wäre jä på hostfärde å löta af tägtom. And. Rudén / 12. Mä i wäxt upp fing dem ent djäro som nu, fy krätjom ti skojen å gå hem frå dem; då wa ä ti fy dem hel dågo. Men ä finns ingen ofrid nu får tidn. Å då krätjer a wurte så waner, går ä läjk bra, men ä finns nog hug- loskur, som ent wit gå hem ti kwäldem utan ligg kwärr um näter i fler dågo. Nu kum an da jän fläs- hopen ätter an ara; skällkuner gå fyre. Hudik- Stina wa haskle jälok, får o skull gät fåst sundas- gäschlo, då kriträ add käme hem. Gälkaller sku a frisundågo mä dem e hema milla budfärdom. Ti jäldfåspundjän skull an a flinto, jäldstål å fnåsk. Nog a du täje stanning för hel sumårn? Dem byddå ting me ända attkring jule. Hur mång håjsåll ska do gäta a? Ukoms håjsgång ska do wa ti båtte budom? Skan kåsthåld de å an då, häll sku dem håld dågo ätter kutale? Um an få ta ålla dyndjo, då vill an håll me ållan kåstn. And. Rudén / 13. Ä bli ti byrja um Esmässo, å så räck ä ti Mitschmässo. ” Um Esmässo ska sturskälla på”. Snjon a gått åf båtte skojäm nu, så påjker få till å gät djetom um dågo – mä dem hågg nån råwid. Swarta walmanströjo, blågannstjoschla, stuppsuckur (sömder åf blågannswäf) å lappuger skor ä wa gälkallämes klädbonad. E a fått trasugan an da jän skon, me ä bli ti ta jän biktråd å snyrpehop. Skäjent sole så si wi på djetogom hur tide läjd på ättermiddågo. A do redo djort buföslänka du, a på djetom å kum, men do a glämt åf skure kårsä på tårne ine snuddn. Ä e trättsamt gäta hema, löte e så stur, så ä bli så långer gäschlur. Men an slipp do mjålka, då wärt håjsåll mjålka sjålfver. Å swäjner gå ätter gatom å puto å rota bå nåt å dag. Tackhopen dräjfva hur som hälst hel sumårn, men dem e märktär ti ärom, så wärejän få att säjner på hostn. And. Rudén / 14. I å Katt-Lassä wom ti skogs mä hästom e går. Dem sku full wädd fol se nu järätter åjtå lötn. We höd- dom någer skällur, så ä e nog flerer som a släfft hästa. E a sprundje hästskog e två dågo, å fick full attn ti slut. Wän kamp ä e båtte skojem; e såg tri sturer hopa. Män an add sprundje unda se skona, så an wa bärrfota på ållom fyra. Uken rådum o da bråjn märre, som går jä ätter gatom? -Ja, ukoms ä e wät dont i. O hör nog ent bym til. Ä ramlär å skåldrer jä wästafår, ä kum full nån hästhop heme byn. Ä e full så åtut båtte skojäm, så dem kunnent wa ti friss. Dem kum å kåjta åldeles som kuner, då tjesfluga e frammä. Då kuner byrå tjesa, ent ä gått håldehop fläshopen. E skicker mä två fäbokort. Dem e tängner upe Blybjäre e sumårs. And. Rudén
Olika sagor och beskrivningar om vattenväsen, häxor, farsoter, tomtar, älvor, kloka, djur, ormar samt skogsväsen
Det skall hava hänt i Järna, Da- larne, inte så långt från kyrkan vid en skvalta, som där fanns i någon ström för lång tid sedan. Bredvid skvaltan var en bro över strömmen. En gång, då en präst kom ridande på en häst över bron, fick han höra vacker musik nerifrån strömmen. Han stannade på bron och lyssnade samt tittade ner i strömmen för att se, om han såge någon. Strax nedom bron fick han då nere i strömmen se en liten man, spelande på en grön fiol. Prästen, som förstod, vem spelman- nen var, sade då till honom: "Du kan gärna upphöra med ditt spelande. Det lär väl inte hjälpa något ändå." Då slog strömkarlen sin fiol i bitar, satte händerna för ögonen och grät. När prästen såg detta, rördes han till medlidande, återtog sin dom och sade: "Ånej, gråt inte; kanske det hjälper något ändå." Då blev ström- karlen glad igen, plockade ihop bi- tarna av sin sönderslagna fiol, satte ihop den i hast och började åter spela. / Den underliga spelmannen. Det var strax före jul och snöigt och smällkallt. Anders, som hölls i Bosberget och kolade, hade just en söndags kväll lagt sig på laven inne i sin koja och vilade en stund, me- dan brasan brann i spisen. Bäst som han ligger där vaken, öppnas dörren och en gråskäggig gubbe kommer in, hållande i handen en blank mässingsfiol. Gubben sade ingenting, och Anders sade heller ingenting. Då de så en stund sett på varandra, gick mannen med mässingsfiolen ut igen, och strax där- på hörde Anders utifrån en kling- ande musik. Han steg då upp, stöt- te på brasan en smula samt gick ut för att höra, vart den underlige spelmannen tog vägen. Kommen ut till milan, hörde han då en fiolmusik, som klingade, så att det ekade och sjöng i skogen, samt avlägsnade sig mer och mer, tills den slutligen dog bort i fjärran. Givetvis var detta rätt besynner- ligt, då det var mörka kvällen, djup snö och smällkallt samt minst en mil till närmaste bygd. Dessut- om fanns på närmare håll ingen annan väg än möjligen någon tillfälligt uppkörd skogsväg. / Strömkarlen i kvarnen. En bonde från Sollerön for en gång till en skvaltkvarn nära Mång åns utlopp i Siljan för att mala. Han kom dit en kväll. Utom själva kvarnhuset fanns där även en s. k. kvarnstuga med öppen spis och jordgolv samt ett stall. När bonden ställt in hästen, satte han kvarnen i gång och slo på en säck, varefter han gick in i kvarnstu- gan och lade på en duktig brasa i spisen. Så tog han in en hop björk- vidjor, av vilka han skulle göra tjuder och länkar, medan säden maldes; samt började med detta arbete. Han hade just värmt en lång vidja i spisen och skulle barka den, men den var så lång, att han måste sticka dess ena ände ut genom ett litet hål på den lilla stugans bakvägg. Bäst han så höll på, fick han kän- na, att någon ryckte i den ände av vidjan, som stack ut genom väg- gen. Bonden ryckte igen sin vidja, men då han stack den ut genom hålet, ryckte det igen. Då detta upp- repats några gånger, beslöt bonden att driva litet med den, som tyck- tes vilja driva med honom. Och så hettade han upp den tjockaste ändan av vidjan, så att den var / nära att fatta eld samt stack den ut genom hålet med beräkning, att den andre skulle bränna sig, när han tog i. Det nappade igen och skrek också "aj!" Och strax kom en under- lig gubbe in, tog bonden i famn, och satte honom på brasan. Och det brann och fräste om bonden, som alltsam- manns vore bara tjärved, och ändå brände han sig inte. Men nu sprang bonden upp, tog den andre och satte honom på brasan. Då slock- nade brasan, och det blev kol svart i spisen. Därpå försvann den un- derlige främlingen genom dörren. Kort därpå tände bonden ett stickbloss och gick ut för att se ef- ter kvarnen och fick då se, att den stannat. Han lutade sig då ner un- der mjöllaven för att se ner till vat- tenhjulet, om där kunde vara något fel. Då fick han därnere se sam- me underlige gubbe, som han nyss varit i delo med, sittande på vat- tenhjulets skovlor och stödjande föt- terna mot väggen, så att detta inte kunde gå. Då förstod bonden, att det måtte vara strömkarlen. För att e- mellertid försöka få honom däri- från släppte bonden eldkol av sitt stickbloss ned på honom. Han för- svann också, och kvarnen började gå igen. / Då slog bonden på en ny säck och gick in i kvarnstugan för att fortsätta arbetet med sina vidjor. När han varit inne en stund, började han emellertid höra, hur för- färligt det bultade och bullrade ute i kvarnen. Han tände åter sitt stick- bloss och gick ut för att se, hur det var fatt. Och nu fick han se ström- karlen stå inne i kvarnhuset, där han gång på gång kastade kvarnste- nen upp mot taket och lät den falla med en duns i golvet. Men nu tyckte bonden, att det började bli kusligt, och så sade han: "Nu far jag hem, du få mala bäst du vill." Och därmed for han från säckar och allt. Nästa morgon, då det blivit ljust, for han åter till kvarnen för att försö- ka få mälden färdig och ta hem sitt. -- Då fann han alla säckarna stående i kvarnen och allt deras innehåll malt till finaste mjöl samt fick nu ta sitt och fara hem utan vidare äventyr. Trollhornet. Det var en midsommarnatt. En ung man låg hos sin käresta. En gång på natten fick han se en hop människor / komma in, alla försedda med kvastar. Han låtsades sova, och alla trodde, att han sov; så trodde även hans kä- resta. Men han sov inte utan bå- de såg och hörde. Hans käresta steg försiktigt upp. Och nu fick han se, hur hon från ett göm- ställe tog fram ett horn, innehållande en viss smörja, "trollsmörja", varmed hon och alla de andra smorde sig och sina kvastar, varefter hon satte hor- net tillbaka på sin plats. Sedan mumlade de några otydliga ord, som han inte kunde uppfatta, satte sig på sina kvastar, och så bar det av för he- la sällskapet upp genom skorstenen. När ynglingen blivit ensam, gick han upp och tog fram trollhornet. Det lyste honom att göra några försök med den där trollsmörjan, som han för resten många gånger hört talas om utan att dock föru hava vetat, att hans tilltänkte hölls med något sådant trolltyg. Nu smorde han huggstabben, som stod vid spisen, och så kommenderade han: "Upp och ned!" Och huggstabben till att gå mel- lan golv och tak upp och ned som en sågram, tills ynglingen sade: "ptro!" Då blev den stilla. Sedan smorde ungersvennen sig själv, och så sade han: "Upp och ut under!" Och det bar iväg med honom upp / genom skorstenen, ut och under la- dan. Där under fann han en gammal sopkvast. Med den gick han ånyo in för att göra ännu ett försök. Han smorde sig och kvasten, satte sig på den senare och sade: "Upp och ut efter!" Och se, genast bar det av upp genom skorstenen och efter kärestan och de andra. Kapten Jonsson och strömkarlen. Det var utskrivning till krig. Uni- formerade militärer foro omking i by- arna och togo ut unga män till tjänst vid fronten. I en gård i Gesunda by, hörande till Sollerön, men liggande på fastlandet vid Siljans västra strand, träffade en sådan utskrivare två unga män, som voro ute på logen och tröskade. Utskrivaren ville ha den älds- te av dem ut i kriget. Men denne var rädd och börhade gråta. Då sade den yngste, som hette Daniel Jonsson: "Jag går väl ut jag då!" Och han fick gå i sin veke brors ställe. Efter någon tid kom han också hem ifrån kriget, och då var han kapten. En tid därefter red han en gång på sin häst från Gesunda och till Björka, en by, som ligger ne halv mil längre söderut. Just då han strax sö- / der om Gesunda skulle rida över Mångån, hörde han någon, som spe- lade och sjöng under bron: "Jag hoppas på att jag Guds nåd skall få." Härtill svarade kaptenen: "Ja, hoppas får du ock." Då slutade strömkarlen både spela och sjunga och kom upp på bron. Sedan höll han i svansen på hästen nästan hela vägen till Björka, tilldess kaptenen måste trösta honom med, att det kunde väl hända, att även hans hopp en gång skulle få sin lön. Då äntligen släppte han, så att kaptenen blev av med honom. Digerdöden. Digerdöden spreds i Siljanstrak- ten genom två underliga väsenden, en gosse och en fliucka, rött klädda. Gossen var försedd med en räfsa och flickan med en kvast. Där gos- sen räfsade, dogo de flesta, men någ- ra blevo kvar; men där flickan sopade, dogo alla. En söndagsmiddag, då folket kom ut ur kyrkan i Mora, stodo dessa väsenden utanför kyrkan, en på var sin sida om porten, med sin kvast och räfsa. Presten skall då hava sagt till dem: "Här måste ni få räfsa, men inte sopa." Detta medgivande skulle väl då gälla hela socknen, som / den tiden omfattade även Sollerön, vil- ken var kapell till Mora. Dessa två väsenden utövade sin verk- samhet på det sättet, att de gingo om- kring i bygden och narrade människor- na på ett eller annat sätt att ta dem i hand eller annars röra vid dem. Och om någon rörde vid dem, fick han en svart fläck i högra handen samt dog med solens nedgång samma dag. En dag voro några flickor på Soller- ön sysselsatta med att leka någon slags ringlek strax söder om S:t Laurentii kapell vid en vattensamling, som då li- kaväl som nu kallades "Bredlok", då en rödklädd flicka kom och ville leka till- sammans med dem. De intet ont anan- de flickorna läto henne så göra med den påföljd, att de alla dogo vid so- lens nedgång samma kväll. De två väsende- na lade även ned vackra smycken o. d. av guld och silver på vägar, stigar och gårdar. Och om någon rörde vid något av detta, blev följ- den enahanda, som om man rört vid väsendena själva, d. v. s. döden. Och många voro de, som genom dessa saker blevo dödens rov. På Sollerön grasserade döden så förfärligt, att de kvarblivande slut- ligen beslöt att fly. Detta tycks dock / icke ha varit alla, ty det säges, att ef- ter digerdödens framfart, det på ön varit "sju rökar kvar", d. v. s. sju går- dar, i vilka någon människa fun- nits. De andra stodo tomma. Och det säges, att i en gård en ärtgryta hängt på de s. k. "ringarna" vid spisen i sju åt, emedan allt gårdsfolket anting- en dött eller flytt. Hur många gårdar eller invånare det annars varit på ön i den tiden är ju inte gott att säga, men nu har ön sju stora byar och över två tusen invånare. Om den nämnda flykten finnes en intressant berättelse. Den skedde under anförande av en gudfruktig kvinna, som hette Malin. Man tänkte fly "över den tolvmila skogen till Värm- land." Skogsstigen, där de gingo fram, var beströdd med allehanda vackra smycken och saker, som frestade vandrarna. Men då de visste, att dessa saker voro di- gerdödens medel, så avstodo de. Men så påträffade Malin på sin väg ett vackert krucifix av guld. Och nu kun- de hon omöjligt motstå frestelsen att ta upp den käre Frälsarens bild. Följden blev att hon angreps och dog vid solens nedgång. Detta var på en plats i sko- gen ungefär en mil väster om Siljan. Där synas de för resten ha uppehål- lit sig i flera dagar. En stor sten där / bär ännu namnet "Malins kyrka", ty vid den stenen säges Malin ha haft sitt dagliga böneställe. Redan i min barndom såg jag denna "kyrka" och hörde sagan därom, då jag följde far till fäbodarna. Då funnas ock där innhuggna i en gammal fura tecknen ###, som sades vara överflyttade från ett ännu äldre träd. Vid stenen var då även nedgrävd en stolpe i jorden, på vilken satt en vindflöjel av trä med inskrift: "Malins kyrka 1881." På sidan åt fäbodstigen till satt ett gammalt ur med blytavla och med påskrift, att det var skänkt till Malins kyrka av trenne resande. Varje midsommar ha vallkullorna i Rossbergs fäbodar, som ligga inte så långt från "kyrkan", brukat gå dit och kläda stenen med blommor och grönt, och det nästan hittilldags. Så har denna sägen levat kvar bland folket och rent av varit älskad. Vilket öde de flyende gingo till mö- tes, eller om de någonsin kommo igen, därom förmäler sägnen ingenting. Det gamla sättet att bygga gårdar- na på Solleröns säges ock ha uppkom- mit genom denna digerdöd. De voro nämligen av gammalt alldeles kring- byggda. Uppfartsvägen ledde genom ett lider, där det fanns en port, som / kunde stängas. Detta var för att inte digerdöden skulle komma in. Ifall man dock det oaktat skulle få se nå- got misstänkt föremål inne på går- den, så säges man vid dörren haft en humlestång till hands att peta un- dan det med, så att man skulle slippa ta i det med händerna. Nisse och tomten. Storbondens drängar hade i två veckor hållit på tröskat råg, men än- då var det lika mycket i ladan. Det hörn, som de för dagen tröskat tomt, var nästa morgon åter fullt; och de misstänkte nog, att här var någon tom- te med i spelet. Så beslutade sig dräng- en Nisse för att ta reda på, hur det egentligen var fatt. En kväll, då det började bli lägg- dags, gömde sig Nisse bland rågen i ladan. Inom en kort stund öpp- nades dörren, och månen sken in över logen. Nisse såg sin matmot, bä- rande en kruka, som hon ställde ifrån sig i ladan. Sedan gick hon sin väg. Så snart Nisse tordes, kröp han fram, ställde dörren på glänt och undersökte i månljuset, vad krukan månde inne- hålla. Han fann, att den innehöll välling samt förstod, att den var avsedd till tomtemat. / Nu tog Nisse flera nävar fulla med agnar och rörde ner i vällingen, sat- te krukan på sin plats samt kröp till sitt gömställe för att invänta, vad som komma skulle. Väntan blev rätt lång. Men när Nisse hört kyrkklockan slå ett på natten, öppnades äntligen dörren, och Nisse kunde i månskenet se en liten gråskäggig man komma in, bärande en stor börda råg på ryg- gen. Flämtande lade han av sig bör- dan, i det han andfådd utbrast för sig själv: "Sju milar och sju skylar. Håh, hur jag bar!" Så satte han sig i mån- skenet och började äta ur krukan. Men snart började han hosta, harkla och spotta alldeles förskräckligt. Ag- narna hade fastnat honom i halsen. Omsider utbrast han förargad: "Nå, så ska jag min sann dra härifrån lika mycket, som jag dragit hit!" Och så tog han en stor rågbörda på ryggen och gick sin väg. Nisse gick också - och berättade för de andra drängarna sin upplevel- se i ladan. Och till veckans slut var ladan också tom. Lappen i skathamn. En Särnabonde hade en gång en / svårt sjuk ko. För att få någon bot för kon, beslöt han att besöka en klok och trollkunnig lapp, som var känd där i bygden. Sedan gumman lagt litet mat i ###, tog han den på ryggen och vandrade iväg. Det var långt till lappen, och först efter två dagars vandring kom han fram. Då han hälsade på lappen, svarade denne: "Åh, kommer Per hit å?" Per blev förvånad och fråga- de: "Hur kan du känna igen mig?" "Å, jag gjorde i går en vända till Särna; var även till din gård och såg, att din bästa ko var sjuk, men jag ställde, så att hon blev frisk igen," svarade lappen. Per undrade storligen, hur lappen kunnat fa- ra både fram och tillbaka på en dag, då detta för Per komme att ta fyra dagar. Med många tacksägelser skildes han emel- lertid från lappen och anträdde återfär- den. Då han kom hem, var kon frisk. Då Per berättat allt för sin gumma, såg hon förvånad ut. Men så utbrast hon: "Ah, ge mej si! Därför såg jag samma dag, du gick hemifrån, en ska- ta stå på stugan!" Älvorna. En gång, när en bondfamilj från Sollerön kom till fädbodstället Lövberg, fick den se en hop småfolk, dan- / sande i gräset i närheten av ett hus. Dessa människor undrade myc- ket, vad detta månde vara för en uppenbarelse att se människoliknan- de varelser, små som dockor, dansa om på den gröna marken. Men så lade de märke till, att en tycktes vara finare utstyrd än de andra och liksom syntes stå över hela hopen. Om en stund gick denna och ringde på en växande blåklocka, och strax försvann hela hopen. Nu gick ljus upp för bondfolket. De hade nämligen hört, att älvor- na brukade dansa i gräset, och att älvadrottningen brukade ringa på blåklockor. Björnkarlen. För länge sedan fanns på Sol- lerön en bonde, som hette Bengts Anders. Han hade sitt fäbodställe, Säxa, vid skogssjön Säxen. En gång, när han vistades i Säxa, höll han på med vedhuggning i sko- gen och hade sin tolvårige son "Järk" eller Erik med sig. Då kom en dag en björn och överföll Järks far. I stället för att bli rädd och rådlös, som de flesta tolvåringar skulle ha blivit, ru- sade pojken till, ryckte till sig kniven / ur sin faders slida och gav sig på björnen, som slagit omkull fadern och sedan stod och ramade på honom. Efter en kort men het strid lyckades pojken verkligen skära stru- pen av björnen, så att den omsider föll, och Järks far kom undan täm- ligen oskadad. Fem år senare, då Järk var sjut- ton år och växt upp till en stor, axel- bred och stark yngling, brukade han redan ströva i skogen för att jaga björn. En dag, då han var ute i sådant syfte, överraskade honom en björn vid ett tillfälle, då han inte hade bössan laddad. Att ladda en flint- låsbössa gick ju inte så kvickt, och Järk insåg, att här var inte tid därtill. I hast måste något göras. Järk kas- tade sig ner på kanten av myren, där han stod, och låtsades vara död. Just i samma stund kom björnen ut ur snåret intill. Då den fick se Järk, trodde den tydligen också, att det var en död. Ty björnen grävde en grop i myren och släpade ner Järk däri samt lade över honom den mossa, den ramat upp, tydligen i avsikt att, som björnar ofta bruka, spara köttet till en annan gång. Därefter gick björnen sin väg. Men Järk visste att begagna sig av nal- / les frånvaro. Järk kravlade sig upp ur gropen, så snart han tordes, tog av sig hatt och jacka och klädde där- med en lagom hög stubbe i närheten. Sedan laddade han sin bössa och göm- de sig på lagom avstånd. Efter någon väntan kom björnen. Den gick först till gropen men fann den tom. Snart fick den syn på den klädda stubben och, troende denna vara en männis- ka, gav sig björnen på den. Då avfy- rade Järk sitt välriktade skott, och nalle fick släppa livet till. Bengts Järk säges hava dödat icke mindre än femton björnar i sin tid samt av folkjet allmänt kallats "Björn- karlen." Sjörået. En bonde och hans gumma rodde en gång på Siljan å den s. k. Stamnäsfjär- den. När de kommit ett stycke utom Stamnäs, började de höra fiolmusik bakom båten. Och när de sågo efter, sågo de ett stycke från sin båt en gammal käring, skjutande framför sig en kälke, på vilken en gammal gubbe satt och spelade på en blå fiol. "Vad är det?" skrek bonden, och genast för- vandlades sjörået till ett par stora gäd- dor, som försvunno i djupet. / Lappflickan och gräddkärnan. Det var en gång en lappflicka, som gick i bondgårdarna och tiggde. I en gård satt just moran och kär- nade smör, då hon genom fönstret såg lappflickan komma gående åt gården till. Gumman skyndade sig då att ställa undan gräddkärnan, så att lappflickan inte skulle se denm när hon kom in, och tigga grädde eller smör av henne. När lappflickan kom in, sade hon emel- lertid ändå: "Låt mig få litet grädde av dig!" Därpå svarade moran: "Jag har ingen grädde nu." Då vände lapp- flickan sina steg mot dörren och gick, i det hon yttrade: "Jag vet, att du har, men du ska inte mer få än jag!" Och just som hon gick, stjälpte kärnan i sitt gömställe, och allt dess innehåll rann ut. Jätteormen. I en fäbod böjade vallflickorna lägg märke till, att en killing eller ett lamm för varje dag kom bort i skogen, utan att någon trots letan- de kunde finna dem. En dag frågade de jägaren Mickels-Daniel, om han en dag ville följa med i vall och gå efter hjorden med laddad bössa för / att möjligen få reda på hvem som nappade kreaturen. Denne var hågad, och så följde han med en dag. När de kommit ett stycke in i skogen fick Mickels-Danel se en jätteorm, stor som en timmerstock, bärande ett lamm i munnen. Daniel lade an och sköt, och kulan gick in genom det ena ögat och ut genom det andra. Ormen väste och rasade förskräckligt. Daniel tordes inte ge sig på den utan sköt ett andra skott och fick då äntligen bukt med ormen. Därpå drogo de över den en hög med ris och brände upp densamma. Geten i "solringen". En gumma gick en gång i skogen för att ta löv. När hon om kvällen gick hem, hörde hon en get bräka i skogen. Hon lockade på geten, men denna kom inte utan bara bräkte. Då gick gum- man åt det håll därifrån bräkandet hördes, och snart fann hon geten. Omkring en granbuske syntes i mar- ken med en käpp e. d. vara ritade tre stora ringar, den ena utanpå den andra, och innanför dessa ringar befann sig geten*. Där hade den ätit av all växtlighet, så att marken var alldeles svart; och så hade geten svultit, så att *inte bunden utan lös. / den var "bara skinn och ben." Den ha- de även en killing hos sig, men denne befann sig utanför ringen och var fet och vacker. Gumman gav geten bröd och försökte locka den ut ur ringen, men geten kunde tydligen inte komma ut. Gumman tog då geten i hornen och drog ut henne. Och just som geten passerade de ritade ringarna lät hon höra ett jämmerläte, och litet blod kom fram ur dess nos. Detta förklarade gumman så: Man brukar ju omkring ormar rita tre ring- ar motsols, vilket kallas solring, och så kan ormen inte komma ut ur den ringen. Och så hade väl trollen gjort med den här geten. Det berättas, att gumman för alltid fick både get och killing Skogsrået. En gång, då tre flickor gingo i skogen för att ploc- ka bär, trodde de sig höra koskällor och vallhjon. Omkring en halv timme senare sågo de en hop jättestora kor och underliga vallhjon. Flickorna gingo för att hälsa på dem, men då gåvo de ett un- derligt ljud ifrån sig och -- alltsammans för- svann. Därav förstod man, att det var skogsrån, som uppenbarat sig. And. Lundén, 47 år, Sollerön, Kopparbergs län, Dalarne. Alla sagorna berättats av gamla här på Sollerön, som är min födelsebygd. / Uppteckningen är gjord 1893 av And. Lundén, Sollerön, Dalarne. Nu avskriven och bättre stiliserad. Sagorna berättades av min mormor Karin Andersdotter, född å Sollerön år 1808 och död här 1900, samt av min farmor Margit Jönsdotter, född här år 1818 och död här 1904. De hade i sin ungdom hört dem berättas av gamla här på ön. And. Lundén Sollerön.
Jordens bearbetning.
Dalarna, Ore. A. Rudén 1929. Ore.1. 1. Dragare och anspann. Ska du wa körkarr e dag? Skall du vara körkarl i dag? -do a jän stödugan dra- gärä; erä märr äll häst? -du har en groflämmad, stark dragare. E skuld a aft bränsken ghäldadan. Jag skulle hafve vrensken valackad. Pärur sku mylldas, ni twå få gå sta å mylld dem, jän drar å jän styrer myldn. Potatisen bör kupas, ni två få gå åstad och kupa dem, en drar och en styr årdret. Ä wa ländje sä nån körd mä någom uxa, men fårre wärdn händedä full jän å an körd mä uxom. Det är länge sen någon körde med oxe, men förr i tiden hände att en och annan körde med oxar. Ä want gåle ti rist o da lindo mä jänom häst, du e tungen ti lån de jän, så do få kör e par, ä bli får sträjt a jänom. Det är ej rådligt försöka plöja denna gräsvall med en häst, du är tvungen låna dig en, så du får köra i par, det blir för strängt åt en. / Ore. 2. Gåk åjt å sätt får, så we fåm fåro! Do ska sät e munn fåst då do ska beschla, rumpbandä knäper do senest. Gå ut och spänn för, så vi får fara! Du skall sätta i mun först då du skall sela på, ryggstycket knäpper du sist. Nu tar e frå hästn å beschler åf får e dag. Nu spän- ner jag från hästen och selar af för dagen. Gåk på wister säjdn um hästn, får ä e körsäjda. Vänstra sidan af hästen är körsidan. Njö! -njö på! -njö unda jädo! är maning till hästen att gå. Ptro! = stanna. Ptro tibaks! = stig baklänges. Hömmade! Stäg ade! säges då hästen skall stig åt sidan eller stig i skak- larna med bakfötterna. Gåk fore! -hästen uppma- nas vid plöjning att följa fåran. Hur mång åkan a do hint djort? -hur många varf har du hun- nit plöja. åkan= plöja en vända. Ska i kör issa åkanä. skall jag köra den här vändan. Hästn e wäjlsjok. -Hästen vill hvila så ofta. / Ore. 3. Lät hästn puståjt ebland, han e swättug. - låt häs- ten få någon hvilstund emellanåt, han är svättig. Stånt jä å dralta, hem å få de nån middag! -Stå ej här och förhala tiden #. Ne e så draltuger å jåmu- ger -ni äro tröga och sensamma. Draltus öknamn) Får e lån jä witterskakälpar åf de? -får jag låna ett par vinterskaklar af dig? a du någa twibred- slå, um e kund få lån na åf de, plogskakla a e. E stålftä å o da jän kärrskalma ghick åf. jag stälp- te och den ena kärrskalman bröts af. E få nog sätt trogur på hästn, um e ska kun harf mörlåtn. -Jag får nog sätta trögur på hästens fötter, om jag skall kunna harfva myrtegen. -Ä e får trånger ader- hålur på skaklom. Ta jätt anna silore, som ent a så tjåcker adrur? -tag en annan sele, som inte har så grofva adror. / Ore. 4. 2. Redskap för jordens bearbetning. Åkerredskap, stun- dom äfven jordbruksredskap. -Handredskap: stjyf- feln =spade med stålblad; flåhacka =fig. No 6; rotåxe (=rotyxa) =fig. No 5; pärgrafva =potatishacka; spit =järnspett; wändhatje =vändhake af järn; grep med 4 a 5 pinnar. Handsmäjder grepär djor- des i Furudals bruk får 60 år sä, men dem wa tun- ger. Handsmidda grepar gjordes vid Furudals bruk för 60 år sedan, men de voro tunga. håggåxe=huggyxa; tåleåxe= täljbila; klohacka med 3 à 4 pinnar; skoräka= järnskodd träskofvel. djord do ill de mä räkoskom? räkosko= järnet hvarmed räkan (=skof- veln) är skodd. Typ enl. fig. No 8 har ej funnits på de senaste 50 åren. Ta dyndjgrepe å muk på lassä mä e jät! ta dynggrepen och skotta på lasset medan jag äter! -muk frå dyndjgludjem! skot- ta gödseln från gödselgluggen (t.ex. i fähuset). / Ore. 5. Dra fram kärro å pluck upi tri stenbåra, bårsläddjo, stenknosträ, båd spiter, åxe å stjyffeln, we skum båte Flåtokittan å sprändj bort anda sten som e så ti mens, då an ska plöja. Drag fram kär- ran och plocka i den tre stenborrar, borrsläggan, sten- knostret, båda järnspetten, stjyffeln och yxan, vi ska till Flåtokitten och spränga bort den där sten som är så till förargelse, då man skall plöja. Ta o da stur pärgrafvo mä de, o e bra ti knack kåppa mä, mä i harfver, erä någo swadkoka häll nån tårf, går ä full knack sund dem mä stjyffeläm. Tag den stora potatis- hackan med dig, hon är bra att slå sönder de stora jord- flingorna med, under det jag kör harfven; finns det några gräsvallsflingor eller någon torf kunna de slås sönder med skyffeln. (Alla s.k.räkor hafva tvärkant). Tinnarna i en härf (=höräffsa) skola vara af trä, men tinnarna i en kol- eller dyngharka, fig. No 10, skola vara af järn. / Ore. 6. Lillkärra (=ett par mindre hjul med hjulaxeln), stur- kärra (=ett par hjul med större cirkel med axel). På kärran kunde plaseras olik slags fordon: dyndj- flatjen (=gödselflaken), pinnvagnen, stassredä (= stadsrede), ett finare fordon med sittstol, som skul- le brukas vid resa till staden, ladningsflatje (=lad- ningsflake som begagnades vid hemkörning af hö o säd). A du dyndjflåkon på hjulom, um e kund få lånan åf de? Har du gödselflaken satt på hjulen, om jag kunde få låna den af dig? – Gödselflaken består af två delar utom hjulen. Först fästades ett par med slåar förenade skalmur (=skal- mar) på hjulaxeln; därpå plaserades den egentliga flaken, hvilken var försedd med en rund kafvel under bottnen -på mitten; denna kafvel skulle plaseras mitt öfver hjulaxeln, hvarest på hvarje skalma på bakändan anordnad en klyka att fälla kafveln i, så att vid afstjälpningen af gödseln flaken kunde vickas tillbaks. / Ore. 7. Hvarje fordon fastsattes vid hjulaxeln med järnkrampor kring axeln; mällur (=märlor) funnos i beredskap å for- donet att häkta (=haka) kramporna uti. Numera äro åk- och arbetstrillor mycket allmänt. Äfven gödsel köres stundom i trillflåko (=trillflake), men då få de muk yr (=skotta ur) gödseln (=dyndjo) då dem a khä- me fram ti plassn, (=kommit fram till platsen. Fårseker mä reskap, we skum bred dyndjo båtå styttje, så fort far kjörer dit! Förse er med redskap, vi skola bred ut gödseln borta på stycket, så fort far kör dit. Plogkruppen (=plogkroppen) utan plogås och handtag. Jänn- plog (=uteslutande bara järn -ristjännä (=ristjärnet sitter på plogåsen framför fjöle (=vändskifvan), behöfs framför allt då gräsvall skall plöjas (=plogas), käsjä sittande å åsen framför bäldspettsn (=bilspetsen) fjöle (=vändskifvan) som stålper forer (= stjälper tiltan) bäldn (=billn), som skall hålla plogen stadigt på djupet. handwaln (=handtagen), numera två st. skall hindra plogen att gå för djupt. / Ore. 8. Losrist (=lösrist) brukes åf gåmmolt, då dem risted lindur mä jänom häst å add dåliger ploga; dem körd losristn fåst får hwärjer for å risted sund grasswålon. Lösrist brukades af gammalt, då de plöjde gräsvallar med en häst och hade då- liga plogar; de körde lösristen först för hvarje fåra och rista sönder gräsbottnen. Handsmidda plo- gar från Bjursås socken, s.k. Bjusplogar, med lång- sträckt vändskifva voro vanligast för 50 à 60 år sedan. Därförut funnos gjutna Furudals- och Dalforsplo- gar, hvilka gjordes vid Furudals bruk och Dalfors bruk här i socknen. Plogkroppen hade samma form som sedemera Åkerstaplogarna. Skakälfästä (=skakelfästet) på framändan af plogåsen se fig. II h reglering för djupled, samt i reglering af fårans bredd, eller ock, vid enbett, hästens egenhet hur nära plogkanten han vill gå. / Ore. 9. Do a får stura yglo på skaklom, äe får slamrut å ryttjut. Du har för stor ögla på skaklarna, det slam- rar och rycker för mycket. Fordom skulle reglering af plogens djupled eller fårans bredd ske genom att bakändan af plogåsen (träås) lossades från plog- kroppen och med träkilar höjdes eller sänktes, eller, då forbredde (=fårans bredd) skulle ändras, vreds åt höger eller vänster. Lannsäjda på dem hemdjord plogom a wäre barä jän brädlapp. -Landsidan på de hemgjorda plogarna har varit bara ett bräde. Körmyld, dragmyld (=Årder). Att begagna körmyld vid potatissättning har ej förekommit på minst 70 år, men det har funnits en och annan, som begagnats vid kupning af potatisen; den har dock icke liknat fig. 16, 17, den har ej haft någon bäld (=bill), endast en spetsig fjöl stående i c:a 35° vinkel med wänga (=vingarna) å ömse sidor något böjda bakåt. dragmyld, mycket änkel. / Ore. 10. Ta plogmedn å sätt under plojen! – en enstaka med med en ygla (=ögla) att träda billspetsen uti och en stake som skulle hålla plogkroppen på meden. Då en hemsmidd plog skulle göras i ordning fanns vanligen i beredskap ett björkstycke med en i passande lutning kvarsittande grof gren, ämnad till handtag, bottenstycket (=båtenstyttjä) formades och träddes i en ögla på billen. Ska do a twå hand- tag få do fäst ä ara wi fjölstjårtn å sätt twå ståd mil- la dem. skall du ha två handtag får du fästa det andra vid snibben på vandskifvan med tvänne stod dem emellan. Finnplog, fig. 19, brukas numera endast vid sådd af skogsfrö. Ska do så på plöjnindje häld ska e köryfver mä sladdem jä hwarf? - skall du så på plöjningen, eller ska jag harfva öfver med sladden ett varf? – sladdar lik fig. 20 finnas ej, likna mer fig. 23 till form, med djetwånnspinna (=pinnar böjda som gethorn. Klösharfva med 7 gåspinna (=pinnar liknande gåsfötter) se fig. 23! / Ore. 11. Ta klösn å far sta å harf ristnindje båte Räfvokittam! tag klösharfvan och far till Räfvokitten och harfva den plöj- da gräsvallen. Må nån ska fy mä de å knack kåppa, häll ska do knack dem sjålf mä märre hwäjler? – månne någon skall följa med och slå sönder kokor och torf, eller skall du slå sönder dem själf medan stoet hvilar. E grann- harfva bårtlånd, e sirent na någur? -är grannharfvan bortlånad, jag ser inte henne någonstädes. Grannharf- van är 4 x 5 fot i fyrkant, har 36 raka pinnar (äfven tinnar). twå gröfver säjdstyttjer mä jäner krokuger snuddo ti nom da jän ändam; ti säjdstyttjom, som skull wän- das skafföttes, skull raffter tappas in. – två gröfre sidstycken med en mindre krökning i ena ändan; i sidstyckena, hvilka skola vändas tvärtmot hvaran- dra, intappas raffterna. E a djort jätt nytt grann- harfträj. Jag har gjort ett nytt grannharfträ. Ta grann- harfvo å harf nid säde da e a sått! -tag grannharf- van och harfva ned sädeskornen där jag sått. / Ore. 12. Då grannharfva skulle brukas måste man hafva harf- krok fästad vid skaklarna. Då man kört till ändan på åkertegen vänder man hästen och hakar på vid andra hörnet af harfven. Den krokiga snuddan skulle visa att hästen skulle vändas åt höger, och körkarlen fat- tar tag i handtaget på harfkroken. Åkerwältn djor- des å rotändam åf growest furn an kund få tag i; an skull wa 6 à 7 fot lång. -åkervälten gjordes af rotändan af den gröfsta fura man kunde finna. Numera börjar finnas en och annan järnvält. Far sta wälta ållom- stass da we am sått! – far åstad och välta på alla ställen vi har sått. O da jän wältnåle a låsna, an da jän wältskakuln a gått sund. Ena vältskakeln har gått sönder. Ta stendröje mä, e a brute upp någer ste- na som ska köras bort. An skuld aft jäna muldskopo å kört bort däjtjäsfylln mä, men we fåm full köra ti dyndjflåkom. Man skulle haft en mullskopa för att köra bort den uppkastade dikesjorden med…..gödselflaken. / Ore. 13. 3. Höst- och vårplöjning. I begreppet åker innefattas all- mänt all odlad och plogad jord, men af gammalt har man i dagligt tal menat med åker ett sådant fält som år från år hålles som öppen åker för sädesodling, lindor, linda, sådana fält som såtts igen till gräsvall och gifvit grässkörd en 3, 4 el 5 år innan de på nytt plöjts och besåtts. Derför talas än i dag om lindjord (=jordmån passande för gräsodling) och åkerjord. E a jätt åker- styttjä båte Grankittam. -Jag har ett åkerstycke i Grankitten. E a twå lindur på Lise#-he….två lindor på Lillhed. Fält = ett mer än vanligt större område. Do a jätt bra hager- fält på Blästingsholem. ett stort hafrestycke på Blästings- holen. E a twå mörlåto e Skålmörn -två myrlottar (= myrlindor i Skålmyran. Tjäg = en afstakad andel i en ängsslog a do släje tjäjen i Humoändje?- Nog ska e host- plöja, lådisplöjnindje ent nå bra -um e hinner däst ä köler. -nog skall jag plöja på hösten, plöjningen på våren är inte bra – om jag hinner med tills det kälar. / Ore. 14. E dag ska e rist jäna lindo på 15 snesland (=19 ar) efall e hinner. Idag skall jag plöja en gräsvall på 15 snesland. Ta losristn mä de um swadn e seg så do böwer rist fyre! – tag lösristen med dig i hän- delse gräsbottnen är seg så du behöfver rista förut. Nog sköter i bå tömom å plojem sjålf – nog sköter jag både tömmarna och plogen själf. Do sir full um lin- da ska stålpas ehop häll um o ska stålpas sund. du ser väl om tegen skall stjälpas ihop eller isär. Hvarannan gång stjälper man isär och hvarannan gång ihop tegen. På nom da ändam da rugåln e så när, så do kan ent plöj ti ändes, få do plöj någer twärtfårforer. På den ändan af tegen där gärdesgården står så nära så att du ej kan köra fram plogen till tegkanten, får du kö- ra några fåror tvärtöfver tegen. Både tiltan och plog- gången kallas fore. Nidi fore -ner i fåran. Vid plöjning köres alltid åt höger vid vändning. Ska i som e wan kör upp fore a de – skall jag, som har vana köra första fåran åt dig. / Ore. 15. Nog få do frästa ta jäna for til ätter renbande. Nog får du för- söka taga en fåra till efter renkanten. Nu a e djort färdut (färdigt) mä ållom ristningom e a barä tri åkerstyttjer som ska plöjas; trässåkern ska e barä klösa dest e lådig. Trädeså- kern ska jag bara harfva med klösharfvan tills i vår. 4. Trädesbruk och gödsling. Förut fanns större fält som bru- kades i trädesgång, hvarest flera grannar hade sina afskilda stycken först råg, 2a året korn och 3e året hafre. 4e året fick det ligga i åjtträde (utträde) icke instängt, tillgängligt för kreatur till bete, och hvarken plöjdes eller harfvades på hela sommaren, förrän tiden var inne för rågsådden. Numera är denna trädning bort- lagd. Sällsynt, att någon låter en åker ligga i träde, om icke för att under sommaren söka bortarbeta tåggras (=kvickrot). Det ris- tas vanligtvis en linda (=gräsvall, mager) mukes (=gödslas) och be- såss med råg, höskörden tages naturligtvis först. Ä a gått bud- kaflä, att we skum sta å rens upp afloppsdäjtja Nå- demorn. Däjtjesbåtnen bör ent wa bredärä an skyf- felbredde. dikesbottnen bör ej vara bredare än skyffelns bredd. / Ore. 16. Djär ent så twärrer bradder um dem sku stå. – gör ej så tvära dikeskanter släntar, om de ej skola rasa ner. Jä däjtjä på fastmark bör ent wa mer än knisdjoft ( djupt som upp till knä). På mörn (=myran), um o e djop (=djup), bör ä full wa twå alner djoft däjtjä (=dike). Don (=putsa) däjtjeskanta bätter (=bättre). Däjtjesfylln (= den uppkastade jorden vid dikning) bredes åjt på styttje. Lägg någer broer yfver däjtjer åjtå mörn, e a frakta dit wärtjä (=virke) ti wåso (=underlag för golfvet) å klufwur (= en gång klufna tallkubbar) ti gålfver. A du muko frå de? -har du kört ut all gödsel på tegarna? Nog a e tömt dyndstadn (=gödselhögen vid ladugården), men e a pissmöre innä än. En hög torkad och sönder- knackad myra, hvarpå allt urin under årets lopp blef kastat. Ä e så fint förä, så e tar twå dyndslido får - det är så bra före åt släddn, så jag tager 2 gödselslädar för. Muk på du, så fort i körer! Nu går ä bätter mä dynd- grepen än mä räken (=skofveln). / Ore. 17. Smaln (=får och getter). Smålodyndja e bäst öfvergödslindje på nylindur. -får- och getdynga är bästa öfvergöds- lingen på 1# årets gräsvall. Stålper do e stack dyndjo båtå åkrem? Nej, e stålper lass får lass. Både karrer och kwinfolk deltogo om hvarandra såväl vid gödselkörning som vid allt jordbruksarbete. -Tada i begreppet, att gödsla gräsvall har ej förekommet, men tadohö, då det ej varit rent timotej eller klöfver, utan annat själfväxt gräs. a do släje tado, tadolinda. Den mästa gödseln utkör- des på vintern isynnerhet till aflägsna tegar. Under fyrejulswittern skull möre köras upp på tort land. (under vinter före jul skall möre (=dya) köras upp från dytaget. Den skall torka och knackas sönder under följande som- mar till strö i ladugården och till en pissmyrstack. Jätt par wikur inna an kan täntse ti bred dyndjo, skan skjot åf tjölom. Ett par veckor innan man kan tän- ka sig att sprida gödseln på tegarna skall man skotta gödsellassen från den plats, hvarest de blifvit afstjälpta. / Ore. 18. We skum sta bred dyndjo; ta grepe du ska i ta räko! vi ska bort och sprid ut gödsel på en teg. -Ska do plöj nid dyndjo häll ska do barä harf nid na på isso styttje? Skall du plöja ner den utspridda gödseln eller skall du bara harfva ned den på den här tegen. -Jätt par wikur inna an kan tänste ti bred dyndjo, skan stjotåf kölom. Ett par veckor innan man kan tänka sig sprida ut göd- sellassen öfver tegen skall man skotta gödseln på sida ifall det finns käle under. E ska tjärr åjt dyndjo e lådig. Jag skall köra ut gödseln på kärran i vår. Ta bort dyndlåmör ätter kum! Stäg ent nidi dritn! Jä å ligg ä jäno läma. Väjen e dritug å lortug. Hästdyndja e magrest, smålodyndja e kraftugest. ”Maj snö är bättre än fåragö”, isynnerhet om man hun- nit sprida öfvergödslingen på gräsvallarna. Dem bruk inger dyndfat nu mä dem a sturer, breder greper ti muko mä, då dem sku läss på dyndjo. A do kört ätter bakgaflem på dyndflåkom? / Ore. 19. Djär jän dyndjkarm på dyndjflåkon så du kan ta stårr lass! -ett öfverrede af bräden att sätta uppå flaken. Du få wa dyndkörärä e dag! -gödselkörare. Tåggrasröter (=kvickroten) som gräfdes häld harfves upp på åkrom skyldes å brukes som kufoder. sköljdes till kofoder. 5. Vår- och höstsådd. Wiko som kum byrjer nog lådigssån- nindje, jorde a djisna bra nu, å åkerpläntur byrå synjas. Wanligest tide e Ersmässa, 18 maj -Urbanus, d. 25 maj. Båtå Nöderåkrem går ä ent ti så än, an e får såjr å kåppug, ä ligg sturer kokur, ätter plöjnindjen, som ent a lukra sund. Ta fullan blickbuntjen e jord båtå åkerstyttje å sätt nid 50 korknuppa så få e si, då ä wäre någer dajer, hur månger som spricka, mälta. Nästan åller knupper e lad e fräst a åla se. -nästan alla sädeskor- nen jag lade ned i jord, för att profva dess grobarhet, ha börjat mälta så stamämnet har växt fram. / Ore. 20. På ristadom gräsvallom lindom wantä täntjbart ti så på plöjnindjen, -på plöjda gräsvallar var ej tänkbart att så på de uppvända känterna å fårorna, -där måste harf- vas under med klösharf el. sladd, torfven hackas och knac- kas för att få en fin såningsbädd. Å plöjd öppen åker, om det var fint plöjt, såddes (=kastades säden) på plöjningen och harfvades ned med grannharf. Ristade lindor (= plöjda gräsvallar) på mycket blöt myrjord besåddes, med hafre och höfre (=höfrö) så på tjölom (=så medan tjälen var kvar på lagom djup för harfning. Ta å dona (=putsa, hacka sönder kvarligande torf o.s.v.) kring kanta; e mårgo få do far jot å så grasfre (=gräsfrö) å wälta. Do ska harf längsätter (lika ofta ändätter) forom ti byrja mä (i början) på jäner ristning (=plöjd gräsvall), däst do a rifve sund forer, sä (sedan) ska do kör snett yfver. Säde ska harfvas nid mä twå sneddom. af gammalt fig.1. nu- mera fig.2 har körningen gått. Enl. fig. 1 börjar harfningen i ett hörn med korta vändningar; enl. fig.2 börjas i ett hörn och kördes diagonalt till motstående hörn. / Ore. 21. Del upp styttjä e twå famners breder fjäro å släp upp jäna rand mä skåntjen får hwän fjäro, så do sir hur do går å kaster säde. dela åkerstycket i såbredder och drag en rand med foten för hvarje bredd, så du ser hvar- est du kastar säden. Half rugstyttjä e swallbränt, så e få nog så upp o da halfwo. Rågen har gått bort på halfva rågfältet i vinter af svallbränna, så jag får nog så på nytt. Plöj upp jäna watofor nidå ändam då do a wälta! plöj upp regnvattenfåra ner på ändan, då du har vältat. Bruddn a khäme upp da e fåst såddä. brodden har kom- mit upp där jag först sådde. Hwen erä får fel, bruddn blik- ner åf? -hva är det för fel, brodden bleknar, vissnar, och faller af! Do a sått får brått, så watosä add ent gått yr martjen. Ä e så mytje brändax (=hela axet nästan lik sot) ti sädn e år. Sku we sätt någer röter (=kålrötter) i år? Muk yr pläntlåfvom någa jord å häf dit mytje hästdyndjo å red til så ne kun sätt rotfreno? Blir ä bra pläntur, kun we få säl (=sälja) nå hundra, ä ent månger som wilj besvär se mä pläntlåfwom. / Ore. 22. Gläment åf såningsskäppen, du som e så glämsken! glöm ej såskäppan, du som är så glömsk. Erä nå band ti när? är det något band i den. Såningsskäppan: till formen aflång, köpt af Elfdalingar, rymde minst en fjälung (=fjärding =20 liter) hängde med ett band bakpå hassn (=halsen) och låg framå kwidem (=frampå magen). jän del sådd (=kasta säden) växelvis med båd handom. Då dem skuld så roffre blanded dem ä mä sand häld muld, så ä skuldent bli får tjåckt. då de sådde roffrö blandas det med sand eller mull, så fröna skul- le bli mera spridda. E dag ska ä bli pärsättning. i dag skall vi sätta potatis. E ska stålp ehop styttjä, så ne bör wa fyra ti sätta, twå på hwärjer säjdo um ne sku hinn pluck nid så fort e plöjer. -jag skall stjälpa ihop åkerstycket, så ni bör vara fyra att plocka ned, två på hvarje sida, om ni skall hinna, så fort jag plöjer. Dä ska sättas ti hwär- arer for...hvarannan fåra. Nästan en fot milla hwärjer päro. Skär sund dem ståst (=största) pärur, men si ätter så ä e nå oga häld nån brudd på hwärjom bit, annes dug dem ent. / Ore. 23. Då ä byrå titt upp nå stand jä å da på pärlande ska landä harfvas mä grannharfwen, får ti för- stör ograspläntur å så får ti slett til landä. Då det här och där på landet börjar sticka upp några potatisplantor, skulle potatislandet harfvas med grannharf, dels för att för- störa ogräsplantor, dels för att slätta till landet. Twå wikur ätter missomårn, inna tadoslåttn byrjer sku pärur myldas. Två veckor efter middsommar, innan höskörden börjar, skall po- tatisen kupas. Då swidjerujen såddes milla stubbom harkes an nid. fig.10.harka. Läjnä (=linfrö) såddes på jäner ristader lindo (=plöjd gräsvall, icke i öppen åker) åjta mukning (=utan gödsling). Augsti månad var tiden för rugsåddn (=tiden att så höstrågen), antingen på träde, (=trädet, som legat obesått under sommaren) eller ristes å gödsles någo mager linda å besåddes med rug. Um ä framå hostem wart präktig rugtofwä, fick tackur betåf tofwan. Om det frampå hösten blef lång och tjock rågbr#dd fingo fåren beta af den. / Ore. 24. 6. Folktro om sådden mm. Um gregorus d. 13/3 e ljos å klar skan så rässum jorde bli bar. Om den 13/3 är ljus och klar skall man så så fort jorden blir bar. um äjsspiklär (is- tapparna vid takfästet) bli långer under fastn (=fastlagstiden) blir ä långt läjn (=lin) på sumårn (=sommaren). Urbanus wiko skan så rofvur. Regnär ä på långfredan blir ä åtut (=mycket mygg och bröms) i skogen, å svårt ti gäta (=gå vall). Blåser det på långfredag blir blåst hela sommaren. Kynsmäss (=kyndelsmäss) tö gör frusen kaka å rutte hö. Regn på Kristihimmelfärdsdag bådar gott höår. Långer äjsspikler istappar under fasto (=fastlagstiden) bådar mången herradöd.