Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Jag tror knappt att det har varit någon skill- nad på troll och jätte. Trollen bodde i berg och backar. De kunde vara i besittning av stora skat- ter. De kunde bergta både folk och "fä." och så kunde de byta bort barn. "Bortbytingarna" voro al- drig så till förståndet som andra barn. Och de voro klumpiga till växten. Talesätt som har avseende på trollen: "dum som ett troll,", "klumpig som ett troll", "led som ett troll", "han springer som trollen i skogen", Mot trollen skyddade man sig med stål eller genom att göra korstecken. Om man gjorde kors- tecknet över en sak, så skulle inte trollen kunna tillägna sig det.
Trollen
Min svärfar Lars Lekare som var född 1831 såg trollen vid Sjöåsen. Han skulle gå till ett fäboställe och vaka på harar. Så gick han in i stugan och lade sej i en säng. Men då tog det till att skrapa på taket. Men då andra natten kom det in flem stycken varelser, gubbar och kvinnfolk, stygga och fula. Läpparna hang som mulen på en häst. Och så kom de och ville lyfta gubben Lekare ur sängen. Men då tog han till att svära och hotade att skjuta dem. Då gick det stygga sällskapet sin väg. Det var trollen.
Vid besök av klok gubbe eller gumma, skojarna (= tattarna)
Den som botade skulle ha något vad som helst när han gick, så att han (hon) fick tacka. Tackade han, som botades eller hon, vars kreatur blev botade, var det hela ogjort. Nog kunde skojarkäringarna mycket ont, men de var rädda också för att folk skulle "trolla" dem. Innan de vågade gå ifrån ett ställe, som de hade varit inne på, så brukade de springa och kasta en "skittrasa" i elden.
Byggmästare Per
När Per gick och läste, var han åt far sin och ville lära sig trolla. Fadern ville inte. "Det gör ingenting," sade Per, jag går fôll och talar vid mor." Modern hade redan länge varit död då. ∵ De säger, att de döda manas fram, om man blott säger deras namn vid graven.
Med anledning av Eder önskan i Dalatidningen N. 6....
Med anledning av Eder önskan i Dalatidningen N. 6. Svenska folksagor, vill jag nedteckna följande. Min fader Erik Erson 70 år gammal och född i Orsa socken i Dalarna har för mig berättat några sägner som han hörde berättas i sin ungdom. Han har ej reda på sagor om prinsar och prinsessor men han har reda på tomtar och Troll som våra förfäder så blint trodde på. Två orsakarlar voro en gång ute i de stora skogarne att söka upp sina hästar, som de på våren släpt ut på bete. Medan de vandrade fram och åter, föll skymningen på mer och mer. De blevo både trötta och hungriga, just med det samma sågo de en liten stuga framför sig, en fäbod, och det lyste ur dess fönster. De blevo mycket glada att det fans folk derinne. Komna fram till stugan hörde de vacker musik derinne, då gingo de fram till fönstret för att se vad de hade för sig, / och döm om deras förvåning! Vad de sågo var ej vanliga människor utan tomtar som trådde dansen, och en spelade fiol. Men Orsa- gubbarna voro ej så rädda av sig utan de började att skratta, då togo tomtarna en tomte och kastade honom i bakung och så blev allt mörkt igen. Så fingo gubbarna ge sig ut på vandring igen. En gång var min farfar ute i skogen på ett änge och slådde. Hans gumma och barn skulle även komma om en stund. Så med detsamma såg han sin älsta dotter Anna stå framför sig, så frågade hon, var är mamma? Då sade far, är du ### flicka har ni ej sällskap! Då sprang hon åt skogen och gapskrattade, då förstod far att det var trollen. Så kom mor med barnen men de hade ingenting sett. På hösten när Orsakullor voro i fäboden brukade de samlas i i någon stuga om kvällarna för att sticka strumpor, språka och ha det trevligt. Då var trollen även med ibland och arbetade hon med och var lik dem men när hon gick hade hon en lång / svans efter sig, då sade de åt henne, dra åt dig rumpa "granas mor" så lånte hon bröd när hon gick och hon fick en kaka tunbröd, men på morgonen funno de kakan på ### på ###. Ett fäbodställe i Orsa benämt Enåberget der bodde trollen under berget. En kväll kom hon till en stuga och upplyste om att hon tappat en bock, och hon trodde han fans i ladugården der. De gingo ut att se efter och han var bunden der bland gårdfolkets getter, då löste trollen honom, och så gick hon uppför berget och sjöng stjalldreng, bjalldreng, låvå### sucka, ###. En Orsagumma från Kallmora by berättade för min far en gång, att hon var i skogen och plockade löv som hon skulle torka och förvara till mat åt korna för vintern. Hon hade en 5 årig flicka med sig, så kom en stor vit bock fram till dem. Flickan började klappa honom, då försvan både flickan och bocken. / Mor sökte efter henne, men allt förgäves, hon uppbådade folket till skallgång, de gingo i flera dagar så funno de flickan en liten bit från ladan der hon försvan liggande död på en tuva. Det syntes att hon vadat i smuts och gyttja upp till armarne, men marken var mycket torr och fin deromkring, så de sågo att flickan varit ute på en lång vandring, då förstodo de att det var trollen som fört henne bort och tagit hennes liv. Har nu nedtecknat något vad jag hört berättas från våra för- fäders ungdoms folktro och mystik som nu försvunnit mer och mer och nu hör blott till de förflutna sagor vilka dock äro mycket intres- santa att höra. Vet ej om detta är något att taga vara på, har dock gjort mitt bästa.
Några sägner från min hemtrakt.
Några sägner från min hemtrakt. Mor, min syster Viola och jag sitta ensamma en söndagseftermiddag. Viola gör upp eld i kakelugn- en, och mor och jag läsa för att fördriva tiden. Nu höres steg i förstugan, gamle farfar träder över tröskeln, stödjande sig på sin käpp. Jag blir glad, ty jag ser, att han är litet berusad, och jag vet, att han då kan berätta historier. Farfar är en hederlig karl, och om han tar sig en liten tår för mycket ibland, för- låter jag honom det. Mor bjuder honom sitta, och han slår sig ner på en stol och börjar att makligt tända sin pipa. "Vill ni höra litet om jättarna och trollen i Gimsklack eller om skatten i Solklinten, flickor?" / frågar han leende. "Kära farfar, vi vilja höra om både jättar, troll och skatter!" svarade vi på samma gång. Och farfar vill så gärna berätta för oss. Farfar "laddar" ännu en gång sin pipa och börjar berätta: "Människorna här i Tuna ha alltid varit mycket rädda om sina pengar och dyrbarheter. Jag tror, det var, när Karl XII förde krig. Han ville då ha pengar till krigsomkostnaderna, men Tunaborna ville inte lämna honom något, av vad de hade. På en bystämma kommo bönderna överens om, att de skulle gömma allt i Solklinten. Där kunde nog ingen hitta det. De packade ned allt i en stor kista och satte den i en gång långt inne i berget. När uppbördsmännen hade / varit hos dem och snokat men ej funnit något, skulle bönderna hämta kistan igen, men den stod ej kvar där, utan trollen hade nog ta- git hand om den. Många ha sedan varit och försökt att få tag på den, men ingen har lyckats, och den får nog vara inne där, tills "Kung Karl den unga hjälte" stiger upp ir sin grav och åter begär att få krigsskatt av Tunaborna. Nu förflytta vi oss till Gimsklack. Jag kan just undra hur jättarna må. En jätte sitter ännu sovande i sin grotta med en bägare vin i sin hand, men när dörren till hans grotta går upp, skall han åter vakna. Över de andra jättarnas gravar har han kastat upp stora jord- högar, och många människor har varit där och undersökt dessa stora jordhögar, men den sovande / jätten bevakar likväl sina bröders gravar. Måtte jättarna få vila i frid. Min "gammelfar" har sett många troll. En gång for han förbi Glimsklack mitt i natten. Han hade varit långt bort med "foror". Just, som han kom mitt för Glimsklack, hördes ett brak, och ett gyllene sken bländade hans ögon. Glimsklack stod på guldfötter, och trollen dansade och hade fest därunder. Några av trollen gingo tätt förbi honom med sina kor, som de ledde ner till älven. När de druckit vatten, vände de till- baka till klacken och tågade in under den, sedan hördes åter ett brak, och Glimsklack stod på fast mark. Gubben tystnar. Brasan i kakelugnen slocknar, och i de mörka vrårna är det, som om trollen åter vaknat till liv.
Till
Till Waldemar Liungman, Redaktionssekreterare i Folkminnen och Folktankar, Göteborg. Den gamla folksägen, som här skall skildras, skall ha tilldragit sig i Äppelbo socken i Västerdalarna i början på 1800-talet och har sedan dess levt på allmogens läppar. Det finns helt visst ingen inom den socknen, som tvivlar på dess verklighet. Min mormorsmor, som var född i Äppelbo 1833 och hette Brita Ersdotter, minnes att hon som barn sett de personer, som skildras i nedan- stående sägen. En trolovad fäbodkulla satt en afton i sin stuga uppe på berget och vävde. Korna voro ute på bete. Endast hon och en hund, som hennes fästman lämnat till hennes skydd, voro hemma. Solen höll just på att gå ned och allt var så förunderligt stilla. Men helt plötsligt hördes skratt och skrik och flera troll visade sig på gården. Flickan, som anade oråd, lockade till sig hunden, knöt ett strumpeband omkring hans hals och sände honom ned till byn efter hjälp. Strax därpå kommo trollen in och sade till flickan, att nu skulle hon klädas till brud, ty självaste trollkungen hade utsett henne till sin brud. Med knäppta händer såg hon ned mot dalen, där solen just kastade sina sista strålar på den lilla vita kyrkan, och bad, att hjälp snart måtte komma. – Hemma på vedbacken stod flickans trolovade, då han fick se hunden komma springande. Han förstod att det var fara på färde, tog därför sin yxa, kastade sig upp på en häst och red i sporrsträck upp mot fäboden. Kommen upp till stugan kastade han yxan över taket och högg in en kniv över dörren i det han sade: "Nu i Guds namn är du min!" Eftersom troll inte tåla att höra Guds namn nämnas, flydde de hals över huvud från den / redan klädda bruden. Han skyndade då in, tog flickan i sin famn, svingade sig upp på hästen och red ned mot bygden. Trollen, som ville ha tillbaka sin brudutstyrsel, förföljde dem och skulle säkert upphunnit dem, om inte folket nere i bygden förutsett, hur det skulle gå och därför harvat ett kors på en åker. Han red ut på åkern, och då voro de räddade, ty trollen. som inte kunna gå över ett kors, måste återvända med oförrättat ärende. De två räddade skyndade hem för att befria flickan från den otrevliga bruddräkten, som bland annat bestod av en guldkrona, prydd med sju ädelstenar. Kronan finnes än i dag i Äppelbo kyrka och användes vid alla kyrkbröllop. Efter denna händelse kallas fäboden "Brudskogen". Av vävstolen, som där förvarats, finnes nu endast några delar kvar tack vare turister, vilka som minne medtagit delar av den. Följande händelse har också berättats av min mormorsmor. Hennes svåger gick en kväll genom en skog. Då såg han på sidan om vägen en liten eld. När han gick närmare för att se efter vem som tänt eld mitt i skogen, såg han skogsfrun stå och röra om i elden under det hon sjöng på en psalm i svenska psalmboken. Hon började sedan tala med honom och sade bland annat, att om han talade om för någon att han sett henne eller vad hon sagt honom skulle någon olycka hända honom. Då han kom hem, sågo hans anhöriga att något hänt honom och bestormade honom med frågor och slut- ligen berättade han dem allt. Någon tid därefter befann han sig i fäboden Gransjöberget. En dag gick han ut för att hugga ved. Då han skulle fälla en fura, fick han denna över sig och ljöt en ögonblicklig död. Folket trodde naturligtvis att det var skogsfrun som tagit hämnd, för att han brutit sitt löfte. Det märkliga med denna sägen är att den låter skogsfrun / sjunga en psalm. I alla andra sägner jag hört, tåla inte trollen höra Guds namn nämnas. Men så är ovanstående berättad och trodd. Kristinehamn den 30 jan. 1925 Stud. Dagny Bäcke, Tegelslagaregatan 10.
"Tisbasbär och vändilrot"
Dom var i skogen i en kolkoja, och då kom det ett kvinnfolk in och stod och värmde sej. Då fråga dom, om hon var svång och ville ha äta. Och då sa hon: "Om jag får från-sä-skuren ost och knäbrutet brö." Då kunde hon äta, men inte annars. Så kom hon jämt alla kvällar, så gubben börja tänka det var ett troll eller råhand, och han vart rädd jussom för henne. Så han fråga henne hur han skulle bära sej åt, när trolloxen ville rida på krittra hanses. Då svara hon: "Ge korna tisbasbär och vändilrot", och gubben han tog själv. Då slapp hon inte in till honom nå´mer utan sprang kring kolkojan om kvällarna och ropa: "Tisbasbär och vändilrot. Fy vale mäg, som lärd' dä bot!"
Skålö Hulån den 16 Jan 1925
Skålö Hulån den 16 Jan 1925 Herr Waldemar Liungman. I anledning av ett upprop i Dalarnes Folkblad om att upptekna och insända gamla folksagor har undertek försökt att berätta en mycket gammal folksaga från grannsocknen Äppelbo, sagan som jag hörts berättas av många gamla har alltid varit så lika, så jag tror att som jag uppteknat den har den berättats genom tider som flytt, även har jag hört att den berättas lika här som i den socken där händelsen timat. Högaktningsfullt Albert Andersson Skålö Hulån / Folksaga från Äppelbo socken i Dalarne. I en fäbodvall i Äppelbo socken Wästerdalarne var en flicka för länge sedan en sommar ensam med sina kor och sin vallhund. En kväll som hon sitter i fäbodstugan och syr på en skjorta, vilken hennes fästman skulle ha, ty hon skulle snart gifta sig och det var brudgumskjortan hon sydde på, kommer en ung, ståtlig man in, hälsar, slår sig ned innanför dörren. Han sitter tyst en stund och betraktar flickan och det hon syr på, "vem skall ha den där vackra skjortan?" frågar han sedan, "du skall väl ha den", svarar då flickan som tror att han skojar med henne. På detta svarar han inget utan reser sig och går ut. Nu blev flickan plötsligt rädd att detta inte var alldeles riktigt när han så där utan vidare gick sin väg, och så var han alldeles främmande. Hon blir riktigt ängslig för att ensam tillbringa natten, ensam var hon i hela berget och långt var det ned till bygden. Då erinrar hon sig plötsligt hunden, honom skall hon sända hem, ty då skall det nog komma någon dit i kväll. Skyndsamt lossar hon sina strumpband knyter dem kring hundens hals vilket betyder att hon är i fara, säger till honom att springa hem, och snart är det kloka djuret på väg till byn. Sedan hon släppt ut hunden känner hon sig litet lugnare, ty nu vet hon att till natten skall det komma någon hemifrån. Hon skall just till att återtaga sitt handarbete då hon får höra stoj och tramp utanför, med ens ryckes dörren upp och in i stugan kommer en massa bergtroll och i spetsen för dessa den man som nyss var där. Av denna syn blir flickan alldeles skräckslagen, hon förmår ingenting / inte ens att försöka taga sig ut, hon förbliver sittande alldeles maktlos vid åsynen av dessa hemska väsen. Under tiden börjar trollen rusta för bröllop i fäbodstugan. Flickan kläder de i den vackraste bröllopskrud och sätter en strålande guldkrona på hennes huvud. Under tiden har hunden hunnit till hemmet där de genast förstår att flickan svävar i fara. Hennes fästman begiver sig genast iväg, beväpnad med en yxa, tager han sin häst och rider det fortaste han kan. Han hinner dit samtidigt som trollen fått flickan färdigklädd. På avstånd hör han vilket stoj och liv det är inne i stugan, han undrar vad detta betyder och till säkerhet mot alt ont kastar han yxan över stugan, innan han skall gå in. Nu blev trollens makt av detta bruten, och under vilda skrik rusa de ut ur stugan och i vild flykt bort mot skogen under det de ropa åt den tillämnade brudgummen vilken var densamma som först var in till flickan. Olle tag bruden, Olle tag bruden, skreko de. Deras flykt blev emellertid så brådstörtad att de ej fingo varken brud eller guldkrona med sig. Utan denna fick flickan behålla och sägnen förtäljer att det är den guldkrona som ännu i dag finns i Äppelbo kyrka, och fäbodvallen och trakten där detta hände kallas efter detta för Brudskogen. Berättad av Fru Karin Johansson född i Järna socken Kopparbergs län 1876 och har sagan berättats av hennes mor den tid hon levde. Uppteknad av Albert Andersson född den 10/3 1899 i Järna socken Kopparbergs län.
Varg-gubben. Personliga uppgifter.
Jan Varg bodde vid Vargmossen norr om bruket. Han var född 1802 och dog 1894, 92 år gammal. Han var svensk och var till yrket: spik- smed i 16 år och sedan klensmed. Han var något låghalt, men väl växt. Om han fick sitt vetande ur svartboken vet jag inte, ej heller om han ens hade någon. Enfaldiga människors prat skall ingen sätta tro till. Han hade ett mycket gott anseende och var en snäll gubbe, som ville alla väl. Till en början fick folk komma till honom och han botade dem och deras kreatur, men hans fru ville inte veta av tocket och han måste upphöra. Avundsamma människor är farliga. Malmgrens käringen på Skarpen avundades Janne Hagberg och trol- / lade korna för gubben. Han var efter Varg-gubben och Varg-guggen botade hans kor. Hur? Ja, det var det vanliga sättet, det vet han lika bra som jag. "En skär korna i rumpen och tar 3 bloddroppar på en brödbit och ger dem och sedan stryker man ett kors i ryggen på dem med baksidan av kniven." Sedan gick gubben Hagberg till Malmgrens käringen och smockade till henne, "så blogen rann." "Det här har Varg-gubben lärt dej," sade käringen och tjyttade in. Jag var gift med hans dotter Gustava. Hon var inte bet hon heller, men det är längesedan hon dog ifrån mej. En kväll kom en luffare och ville tigga mjölk. Han var morsk och oförskämd och sade att han skulle fördärva korna för henne. "Du duger inte till att röra ett hår i röva på dem," sade käringen min, och när han gick slängde hon en eldbrand efter honom. Det var en människa från Stensbo där och hon berättade det för Byggmästare Nils Larssa på Stensbo där han bodde: Då skrattade / byggmästaren och sade: "Djäkelen regera mej, den som skall skräm' Varg-Gustava, den skall allt ha andra byxor på sej."
Skålö Hulån den 212 1926
Skålö Hulån den 21/2 1926 Herr Waldemar Liungman. Har mottagit edert brev med uppmaning att uppteckna och insända de folksägnär som jag hört, Och vill nu härmed försöka berätta litet om gammal folktro från Järna socken Dalarna. Skogsrå, eller Rånda som den här kallas, har även här fordomdags spelat en stor roll i folkets fantasi och liv. Och än i dag kan man träffa någon gammal kärngumma eller gubbe som är övertygad om att sådana väsen existerat. De har här som på andra platser visat sig i olika skepnader och på olika sätt av de mäst kända naturväsen som det finns någon sägen om äro Rånda, Bergtrollen Berghunden Forsgubben "Näcken" och hustomtarna. Det som jag här upptecknat är altsammans berättat av Knuts Anna Jonsdotter född i Järna socken Dalarna den 16 Dec 1839 Själv har jag aldrig sett något övernaturligt väsen säger Anna, men jag har många gånger under den tid jag var vallflicka hört Rånda och Berghunden. Sommaren 1862 hörde jag henne ropa mitt namn flera tillfällen och alltid tre gånger i följd och om jag somnat någon gång i skogen kunde hon ropa och väcka mig. Berghunden har jag hört skälla många gånger, ibland alldeles invid fötterna, men aldrig har jag sett något själv, men jag vet andra från den tiden som både sett och hört. / Vid Högbergets fäbodar gick en flicka vall med sina kor, en dag vid middagstiden när korna ställt sig att vila satte hon sig på en kullfallen fura för att äta, medan hon sitter där kommer en vacker och fint klädd kvinna gående bakom henne. Hon vänder sig om för att se vem det är, men hur hon vänder sig befinner kvinnan sig alltid bakom ryggen på henne, hon blir då alldeles förskräkt och förstår att det är Rånda. Hon vet ej vad hon skall göra, men till sist lockar hon till sig skällkon fattar tag i hennes skällremm och säger till kon, nu kossa min skall du ledsaga oss hem, och det är liksom kon forstår henne ty hon ställer sina steg mot fäbodvallen dit de även kommer utan vidare äventyr. I Skålö by Järna finnes en stor sten "flyttblock" som kallas Käringhälla och den har fått sitt namn av följande. En dag för länge sedan kom en kvinna från byn med sina kor förbi där och då får hon se en käring som sitter gränsle över den höga stenen och spinner på en slända, nedanför går det en flock svarta kor och betar, och det påstås allmänt att bergtrollen havt sitt hem där omkring. Jag har själv tappat bort en kalv där säger Anna, jag såg när kalven kom bort bakom en sten och hur jag sökte kunde jag inte finna honom, trots att skogen häromkring är ganska liten. Först dagen efter när jag fått en hund med mig fick jag igen honom. Jag fick höra hunden giva skall vid det ställe där kalven försvann och när jag kom dit står kalven vid samma sten där den försvann. Skyndsamt kastade jag täljkniven över honom och fick honom med mig hem / Vid Snårbergets fäbodar var en flicka ensam med sina kor en höst för länge sedan, en morgon innan det blev riktigt ljust får hon höra vilket liv av skällor, kor och folk det är utanför, när hon ser ut kommer det en stor flock svarta kor och troll genom fäbodvallen och hon hör huru skällorna pinglar där tåget försvinner efter gärdesgården, Dagen efter när hennes anhöriga från byn anländer finner de hänne nästan vettskrämd. En gång berättar Anna var min far och en annan karl härifrån byn sysselsatta med tjärbränning en halv mil från bygden. De hade där en liten koja i vilken de bodde, en kväll när de kommit hemifrån voro de ute och högg bränsle sedan det blivit nästan mörkt, Sedan de kommit in i kojan och fått brasan tänd, kommer det en liten gammal ful man in genom dörren och säger, Ni skall arbeta medan dagen varar och inte sedan soln gått ned. sedan han sagt detta försvinner ut igen. Några kilometer norr om byn Skålö finnes en gammal skvaltkvarn där befolkningen förr i tiden fick sin säd malen. En pingstdag för många år sedan voro några karlar sysselsatta med malning där, och medan kvarnen dundrar och går som bäst blir det tvärt stopp. När de går ned under kvarnen för att se efter orsaken upptäcker de "Forsgubben" som satt sig i vattenhjulet så att det stannat Och så sjöng han följande "En högtidsdag gått in alt är så tyst och stilla". Det påstås att gubbarna fingo brått att begiva sig hem till byn. / I sjön Jensen finnes en lång smal utskjutande landtunga som kallas "Trollkäringbron" Det påstås att trollen en gång tänkt bygga en bro över sjön men komna 500 mtr har det blivit stopp för dem. Dom har då fått höra Kyrkklockorna i Järna kyrka och måste då avstå från sitt påbörjade verk. Sjörånda har även havt sitt tillhåll här. Det berättas att i sjön Huln har hon havt sitt hemvist och där spelat de gamla gubbarna många spratt under deras fiske, Det fanns de som voro så kända med henne att de av hennes sätt att locka och sjunga kunde säga om de skulle få någon fisk eller ej, ty hon kunde locka som den bästa vallflicka Och ibland kunde de se huru hon lyfte deras nät ovan vattenytan ock skakade ur fisken. I en till Huln närbelägen tjärn sågo två gubbar som en mörk höstnat vid en tjärvedsbrasa voro sysselsatta med ljustring en naken kvinna kasta upp sig i eldskenet straxt framför båten. Berättat av Knuts Anna Jonsdotter född den 16/12 1839 i Järna socken Dalarna Uppteknat av Albert Andersson, Järna socken adress. Skålö Hulån.
En folksaga om Spjutsjöberget.
För många hundra år sedan bodde i Aspeboda socken i Dalarna en rik och mäktig herre på det ställe, som än i dag benämnes "Fläskkällaren". Han var så rik, att hans hästar buro silverskor, och han talade om att bygga koppartak över vägen mellan Falu gruva och "Fläskkällaren". Denna tanke blev dock ej förverkligad, ty det blev orostider i Sveriges land. Denna herre ägde också en gruva, belägen på "Spjutsjöberget" inom Kopparbergs socken. När danskarna kommo in i landet skulle han gömma sina omänskliga skatter i "Spjutsjö-gruvan" för att i fredstider åter taga fram dem. Han körde därför med sin dräng det ena lasset efter det andra till gruvan och stjälpte ned det där. Sedan täckte, han med tillhjälp av sin dräng, gruvan med timmer och fyllde därovanpå med slagg. Sista lasset körde han ner i "Spjutsjön", en närbe- lägen sjö, då både dräng, häst och vagn fick följa med ned i djupet. På så sätt menade han sig ha utplånat de sista märkena efter sina rikedomar. Därför går en sägen, att vattnet i den sjön är klarare än i någon an- nan. Många hava försökt finna platsen för gruvan, men förgäves, däribland en lappgumma, som trodde sig med / säkerhet kunna utröna platsen. Hon tog därför några per- soner med sig och begav sig dit en midsommarnatt. De funnu en kolkoja och gingo in dit för att invänta 12-slaget, och när det blev midnatt började ett gny utanför, som lappgumman ej hört maken till. Men hon gick helt modigt ut och sade sakta: "Tyst, tyst, kom inte in till oss", och allt blev tyst. Sedan tog hon sitt sällskap med sig ut, och de sågo mycket väl platsen för gruvan, de satte också ut märken, för att sedan komma dit, och börja med skattgrävningen. Men när de senare kommo dit för att taga reda på platsen, var allt som förvandlat, och av gruvan med skatterna syntes ej spår. En flicka, som gick och vallade sina kor på "Spjutsjöberget", såg också en gång en gruvöppning med dess egendomligt klara vatten. Hon rände ner en stör som märke, och tänkte, nästa gång hon skulle gå dit med kor- na att ta folk med sig, och visa platsen för dem. Men när de kommo dit fanns det sådana märken lite varstans och gruvöppningen var omöjlig att finna. Många hava letat och grävt efter skatten, och därom bära de otaliga hålen i marken vittne om, ty det finns väl ej ett tunnland, utan att det är grävt på det lite här och var. Dock går en sägen, att skogsrået eller, här på trakten kallad, rånda lovat, att en ättling i 3:dje ned- stigande led till den som rådde om "Spjutsjöberget" skulle / finna skatten, dock på bekostnad av sitt eget liv. Denne man, som skulle vara bosatt i Stockholm har dock ej uppen- barat sig i syfte att finna skatten. Trollen behålla ännu skatten, och platsen, där den finns, är ännu förborgad för människan. Den folksaga har berättats för mig av min moder, som i sin tur hört den av sin moder. Berättarens ålder 45 år och namn: Fru Emma Olsson, bosatt i St Tuna i Dalarna, född i Aspeboda socken " " . Upptecknarens namn: Berta Olsson, 15 år bosatt i St Tuna född i Aspeboda socken. Sagan hörd i Aspeboda socken ej långt från Spjutsjöberget. Berta Olsson Bräckelund Borlänge