Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Husdjurens sjukdomar
Om en fick fatt på mjöl ur ett kvarnstenshål, så skulle en ta noga reda på det, för det var nyttigt att ha till djuren. Om det blev fel med dem å en gav dem någon nypa av det, så blev de bra. Å det var ingen trolldom som bet på det mjölet. Men en skulle gå till en kvarn å stjäla det om natten.
Vårhalvåret
Den första maj så hade en litet bättre med mat och dryck än vanligt. Det var så, att en skulle drecke mârg i bena den dagen. Det gick till så, att en köpte hem brännvin, och så ställde en så, att en hade ägg till hands, för en skulle koka ägg och äta. Denna su- ping och äting kallades att en drack marg i benen. Och då skulle en bli stark och ut- hållig hela året igenom. Några särskilda kalas var det inte. Men en kunde gå till varandra ändå för att bli bjuden på en sup. På Eriksdagen skulle en så linet.
Bjäran
Benämning: mjölkhare, trollhare. Det var inte så farligt med den i min tid. Jag kommer ihåg att gamla tala om den, att di hade haft besvär med den. Det var mjölken som blev borta. Och då var det en konstig hare, som tog den, påstod de. Det var en hare som inte hade mer än tre ben. Om en skulle ställe så att en fick en sådan, så skulle en stjäla trådar ur en väv, och så skulle en rulla ihop dem och lägga den under sängen, så skulle en läsa en bön åt skam. Men den vet jag inte, hur han löd. När en ville ha mjölk, så skulle en ställa haren till ett stäl- le, som en visste, att de hade gott om mjölk, så tog han den och kom hem med.
Slåtter, skörd m.m.
En var noga med, att inte säsbingen sopades. Det skulle inte vara bra. Och om en sopade den, så so- pade en ihop det sista och lade i ett hörn av bing- en. Det var meningen att råttorna skulle ha något, så att de inte skulle bli så farliga på säden, när den kom in. Mor tog inte det sista mjölet ur säcken. Det skulle nytt på det gamla, annars var det inte bra. Di sa, att om en var förstfödd, så skulle det in- te gå att trolla på en. Den sista neken kallades lökenek. Den skul- le en lägga så, att inte råttorna kom åt den. Om julkvällen delade en den mellan kreaturen.
Vårhalvåret
Det kommer jag ihåg, att det var en dag som di kal- la för 'Pergrinus'. På kvällen den dagen så var folk från gårdarna och skrämde bort vargen. Di var i skogen på bergen och eldade och sköt. Di höll ett förskräckligt oväsen, för att det skulle höras långt. Så hade di brännvin med sig och söp och festade. Vart byalag gick till var sin kulle i sko- gen.
Vårhalvåret
När det blev palmsöndag, så gick en och leta ef- ter utsprungen sälj. En skulle ta in kvistar och sät- ta på bordet. Så hade de gamla gjort, och då skulle en göra efter det. Kvistarna kallades för palmer. Det förkom i min barndom och förekommer ännu. Påskris har det inte varit något vanligt med förr- än efter 1900. Någon enda tyckte det var roligt att ta in björkkvistar, så att di fick grönt till påsk. Det var hos prästen och sådana.
Vårhalvåret.
Det var om Kristihimmelsfärdsdag som en släpp- te ut kreaturen första gången för året. Då skul- le en köre medda. Det gick så till att hôlingen följde med kreaturen till betet och kom tillbaka med dem på middag. Då skulle en ha fint och städat i fähuset. Där skulle en sitta och spi- sa smörgås, pannkaka, och det en hade till buds. Hôlingen planterade en rönn i gödselhögen.
Gregoriusdagen.
'Gregorii tid är dag och natt lika långa'. Den 12 mars var vårdagsjämningen. Den kvällen var en ute och sprang barfota till näs- ta stôva. Det skulle vara hälsan det. Du får ut och springa barfoten, sa di gamle, så att du blir frisk och duger till något.
Djur.
I ska inte röra grodan, sa mamma till oss, för en vet inte vad det är. Hon trodde, att det kunde vara folk. Särskilt om det så, om det kom en groda in- på väggarna och höll till där. Det blev sjukdom el. otur för en, om en var elak mot henne eller ska- dade henne. Om en pina en groda så kunde en bli pinad själv. Det var så med tomtormen också, för det var in- te bra att döda den.
Hästslaktare och hemarbete
Jag minns endast "kampe-Gösta". Han hade fått det ök- namnet för att han slaktade hästar. Det ansågs inte vara hederligt arbete att slakta hästar. Men annat ont veder- fors inte "kampe-Gösta" annat än öknamnet. Det kunde han allt få höra ibland av pojkarna, när de skulle vara leda. Han var inte föraktad. Det hade allt gått så långt i min barndom att man övergick bruket att se med för- akt på dem som slaktade hästar. -Kampe-Gösta slak- tade även andra djur. Det var en gubbe till och han som var stadens slaktare. Och slakten skedde alltid på natten. Om dagen gick "kampe-Gösta" på dags- verke och på natten slaktade han. Med vilan blev det många gånger si och så. Han bodde ensam på Berget. Han var inte gift. Han sköt hästarna. - I mitt första minne tog man / inte vara på hästköttet. När man hade tagit hu- den av hästen, så grävde man ned den. Men fram- på 1880- eller 90-talet hittade man på att röka häst- kött. Herrskapsfolket åt det med begärlighet, men det simplare folket var inte hågat att äta. En och an- nan fick smak för det på 1890-talet. Sedan det blev köttaffärer och det fanns att få köpa där i rökt form blev konsumtionen allt allmännare. Så fanns en korv som kal- lades "hästkorv". Den var rökt och gjord av hästkött med fläsktärningar i. Även den började få åtgång. Men många gamla bet inte i sådant till sin död. "Hellre dör jag", minns jag en gumma som sade. "än jag biter i en 'hästekorv'. - Jag minns t.o.m. att man ledde gamla hästar ur staden till skogen för att skjuta och gräva ned dem. Mina föräldrar tala om, att det var en särskild person som slkatade hästar på deras tid. Den kallades för flôtten, kampe-flôtten. Han bodde inte i staden utan i någon socken utomkring. Men när de skulle ha en häst slaktad, så skickade de bud på honom / och då kom han och tog hästen, kastade sig på ryg- gen och red till skogen med honom. Där stack han honom i bröstet, så att det blev ett gapande hål, sen hoppade han upp och red till att hästen stöp. Så grävde han en grop bredvid, tog huden av hästen och vältrade honom i gropen. - Den gubben ville inte någon ha in i huset. Han var försktad. Tallriken, som han åt på brändes upp och skeden likaså. Bränn- vin skulle han ha framför allt. Men han fick även pengar. En del var inte så noga, utan han fick ta ett stycke av hästen med sig om han ville.
Stadstraditioner: Forna förhållanden.
Varje höst utsågs särskilda brandvakter. Det var vid den tiden på hösten då slakt, brygd och bak försiggick. Sådant skedde alltid om natten. Och man skulle vara på sin vakt, när det eldades i de stora ugnarna. Varje borgare var ålagd att göra sin vaktnatt. - Nattvakten bar en bok och en stav (brandstaven) med sig. I boken voro samt- liga nattvakter uppförda i tur och ordning som de skulle gå. När en hade gått sin vaktnatt, så gick en till den som stod på tur och överlämnade boken och staven. Det kallades för extra brandvakt. Själv minns jag ingenting av detta, för det var under fars tid. För övrigt fanns en allmän brandkår som skulle rycka ut vid eldsvåda. Det var alla manliga mellan 18 och 60 år. Så var det en särskild brandchef. Hantverkare och handlare underhöll en särskild / brandkår. Man fick skriva in sig i kåren och betala in- trädesavgift och årsavgift. Men inpå 1880-talet tog det slut på denna frivilliga brandkår. Hantverkspojkarna emigrerade från staden, så det blev inga stort kvar. Vid eldsvåda hade man tre olika signaler. På torget stod två kanoner, som laddades vid eldsvåda. Dessa avfyrades. Så gick en trumslagare genom staden och slog på trum- ma. Och var det fråga om en vidlyftig brand, så kläm- tade man i kyrkklockorna. Sprutorna gick med handkraft. Dessa ställdes upp på lämpliga platser, så bildades kedja till närmaste vatten - älven eller sjön - . Det var dubbelkedja, så att hinkarna gick tomma mellan männen i den ena kedjan och fyllda mot sprutan i den andra. Såväl vid sprutorna som vid vattenlämpningarna avlöste man varandra, så att arbetet gick obehindrat. Brandsegel fanns, som spändes ut, om folk behöv- de rädda sig ned. Så hade man brandsäck. Den var som en säck med en stadig krok i. Om någon behövde firas ned, så krokades kroken / i ett fönster och så firades personen ned. Det var ett rep fastgjort i säcken, som man firade med. Alla hästar i staden voro uttagna. Hästägarna ålåg att köra vatten vid eldsvåda. - Så fanns ett par mindre tunnor på hjul, som ett par man drog. När järnvägen anlades, köptes ett uppfordringsverk. Det var en kraftig spruta med flera slangar, som pum- pade upp vatten till de andra sprutorna.
Stadstraditioner: Hygien och renhållning.
Att det för det mesta låg kospillning på gator och torg var naturligt, för stora kreatursskockar vallades genom sta- den till och från sina beten. Även mycken hästspillning låg på gatorna. Det var inte så angenämt i synnerhet på sommaren. Varje onsdag och lördag sopades gator och torg. Varje fas- tighetsägare hade att sopa gatan för sin tomt el. gård. Torget sopades av särskilda gatsopare, som staden anställde. Det kunde vara si och så med renligheten inne på gårdar- na i jämförelse med nutiden. All slags bråte samla- des dit. Många av stadsborna hade ladugård och stall på sin tomt, så det blev som på en ladugårdsbacke där. Sämst var det med svinhusen. Men efter 1880 fick man inte hysa sina svin i staden. Det blev så otrevlig / stank från svinhusen. Svinens skrik var heller inte tåld. Varje fastighet hade en slags binge vid utkanten in på gården. Det var en gödselkista. I den bingen kastades allt från gator, fähus, stall och svinhus. Även sopor och slask. Avfallet var en handelsvara som var värd sina pengar. Den som själv var jordägare gödslade sin åker med det. Övriga sålde det till bönderna, som kom och häm- tade det vid vissa tider. - Över denna binge var av- trädet med ett el. flera små rum. Bättre och sämre gick inte på samma avträde.
Stadstraditioner: Forna förhållanden.
Det var ont efter riktigt dricksvatten i staden. Om kvällen voro pigorna och hämtade sådant från en käl- la i trakten av djuphamnen. Och det var alla pigors nöje att komma loss och få göra den promenaden om kvällen. Det var långa rader med vattenbärare. Då skämtade de och hade roligt. Skurvatten, dricksvatten och tvättvatten tog man i kanalen eller i sjön. Men det var inte annat än att bära det också. - Man hade tvättbrygga vid sjön, där man hölls och tvättade.