Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Några barn red på näcken. Han hade skapat sig till häst. "Necka lite bättre fram", sa en, och så skakade näcken av dem.
Vattenväsen
Näcken. Ortens benämning på detta väsen: neck. Det var inte bra att bada förrän en hade kört bort näcken. Om en kom ut för honom, när en badade, så blev en sjuk. En blev kramad. Mor skrämde oss för näcken. Vi fick inte bada för ofta i Rörviken, för till sist kunde han ta oss. Innan en gick i vattnet och badade, så korsade en sig för bröstet. Se'n kastade man en pinne, en sten el. dyl. ut i vattnet. Näcken spela fint. Han hade en fiol att spe- la på. Det var många som hade hört honom spe- la utåt Rörviken om kvällarna. Det var många av de gamla här i socknen som spelade fiol. Och om någon överdängare trodde en allt att han hade / lärt sig spela av näcken. En hade den tron. När di gamle tala om hur näcken såg ut, så sa di att det var som en 'vam' ute på vatt- net. Sjöjungfrun. En gubbe hade sett henne många gånger vid Rörvi- ken. Hon satt på en silverbricka och solade sig. Hon var så fin och vacker. Håret hängde ner på ryggen. Hon såg ut som ett annat fruntim- mer, men det fanns inget riktigt fruntimmer som var så vackert som hon. När hon visade sig, blev det storm efter.
Näcken
Näcken kunde ta vilken skepnad han ville. En gång kom han upp ur vattnet och var lik en fölunge. Det var ute på en gräsmad, och där höll just några pojkar på och lekte. Fölungen ställde sig alldeles still. Då pojkarna fick se honom, sprang de bort och kröp upp på ryggen på honom. En mindre pojk kom springande efter de andra och ropade: "Necke mej med, necke mej med!" Nu var det så att man aldrig fick nämna Näckens namn, det tålde han inte. Med detsamma pilten ropade: "Necke mej med", gjorde fölungen ett skutt och kastade av allihop och försvann i vattnet.
Näcken
I Sjöviken höll de på med virke ute i sjön. Då kom det en gubbe upp ur vattnet och häkta sig fast i pråmen. Han var gammal och skäggig. De nämnde Jesu namn, men då blev han borta. Men de tyckte att han grät. Det var näcken.
Näcken
1. Detta väsend kallades för neck. Han var i sjön. Men jag hörde gamla som tala om, att de hade hört honom spela vid kvarnen vid Kasenberg. Där var en fors, och där skulle han hålla sig om nat- ten. Somliga sa, att det var forsgubben som höll till där. Näcken skulle vara så stor som en männi- ska. Men forsgubben skulle vara liten som ett sju års barn. Han var som en tomte, men han bod- de i vattnet. 2. Näcken var farlig för di som skulle bada. Han kunde suga dem till sig, så att de drunknade. Men en brukade att kasta en sten långt ut i vattnet, för att han inte skulle orka komma till en. Så la- de en stål i vattnet. En kallade detta, att en band näcken. / 3. 4. Det var vid Sjövik så hade de kreaturen vid vi- ken. De gick där och betade. En gång så var drängen efter hästarna. Då fick han se en främmande häst som gick bland de andra. Han kände inte igen den. Han var så fin. Den hästen ville inte följa med utan tänkte att springa till sjön. Men då tog dräng- en upp kniven och kastade över hästen, och då lät han ta sig. Men di släppte inte ut hoom lös och ledig utan han fick ha grimman på sig. Di hade haft hästen i många år, och så tyckte de, att han kunde gå utan grimma, men den gången blev han bor- ta och kom aldrig tillbaka mer. Det var en neck- häst. 5. Necken hade fiol. Det var en del nätter på året som han spelade. Di som hörde honom kunde inte göra annat än gråta, så vackert skulle det vara. Men det var länge sen nu, som en hörde talas om sådant. 6. Det var en spelman här på mors tid. Han bruka- de vara med och spela på danser och bröllop. / Folk höll honom för att vara litet underlig. Men di sa att han hade varit till necken och lärt sig spe- la. När han kom i farten med spelet, så varken hörde han eller såg något mkring sig. Det var ingen musik som de dansade så lätt efter, som när han spelade. Den som skulle få lära sig att spela av necken, skulle gå och sätta sig vid en #### tre torsdagskvällar i rad. När han suttit till 12-sla- get den tredje natten, så skulle näcken komma till honom och ta fiolen. Men han kunde inte komma upp ur vattnet utan spelmannen fick räcka honom fiolen. Sen när han fick den tillbaka, så var det annat ljud i den. Och när då spelmannen spela för näcken, så blev det nya låtar. Di fick lä- ra spela näckens polska. 7. Di skulle ha något med sig att ge necken, för att han skulle lära spela men det minns jag inte, vad det var. 8. Di gamle tala om att han kunde sjunga. Men jag har alldeles glömt var det var han sjöng. Necken fick aldrig bli salig. Det var inte något sådant väsen / som blev saligt. Di var fördömda för alltid. Di hörde till Lucifärs släkte. Och det fanns ingen nåd för dem. Det var andar som Gud kört ned från himlen. 10. Näck var inte detsamma som den Onde. Men det var ett ont väsen som hörde ihop med den Onde. I stället för att svärja, så kunde en säga å nec- ken heller, ta mej necken, så necken heller. Barnen skrämdes för näcken, om di ville gå till sjön.
Näcken.
I Sjöviken höll de på med virke ute i sjön. Då kom det en gubbe upp ur vattnet å häkta sig fast i pråmen. Han var gammal och skäggig. De nämnde Jesu namn, men då blev han borta. Men de tyckte att han grät. Det var "Näcken".
Näcken
Näcken kom i land härnere i Tydjeviken. Ända sedan jag minns, så var det rädsla för honom och sjöråa, när en skulle bada. Då var det att spotta på en sten tre gånger och kasta utåt sjön, för då skulle han inte kunna ta sig längre än den stenen låg.
Vattenväsen
Näcken sades ha hästhuvud. Själva kroppen som en människas. Frambenen = hästben. Inga bakben utan den bakre delen slutade som en fiskstjärt. Han tog barn. De äldre skrämde barnen för honom, när de ville gå och bada.
Näcken
"Ni ska akta er för näck i bäck", brukade mor säga till oss, när vi var små. Hon skrämde oss för alla bäckar. Han kunde ta oss och dra oss ut i bäcken, så att vi drunknade. "Far din var en ståltjuv, mor din var en nåltjuv", så skrek man, när man skulle bada. Så kastade man ett stycke järn långt ut i vattnet.
Vattenväsen
"Näcken" har funnits i sjöarna häromkring. På min tid ha de endast skrämt barnen för honom. De gamle sade att han liknade bra mycket en männi- ska i kroppen, men han hade hästhuvud och häst- hovar därfram. Men så kunde han också göra sig till en fisk. Hästhuvudet kunde han inte byta bort. Han var alltid i sjön. Om man gick förnära vattnet, så kunde han komma.
Hur säden förmaldes
Att säd förmaldes å s.k. bäck- kvarnar. En sådan kvarn ägdes vanligen av ett helt byalag. Berättaren minnes från sin ungdom mer än en natt, tillbringad i en sådan kvarn, ofta belägen långt inne i skogen. Det var kusligt, tillägger han, men något även- tyr med näcken eller trollen, blev han ej utsatt för.
Näcken
Näcken fanns i kanalen och i viken härutanför. Om en var vid viken eller kanalen och lekte, så kom gamla till en och skrämde en för näcken. - På andra sidan Åmålsviken hade näcken kommit upp en gång. Det tala far (f. 1820 i Åmål) om. Det var några barn som lekte in- vid sjön. Bäst som de höll på så kom det en ro- sig grann häst upp ur vattnet och kom till dem. Bar- nen fick rida på honom. En dräng kom dit. Han fick se detta och förstod, att det inte var någon riktig häst. Han tog fram kniven och kastade över hästen. Sen fångade han honom och satte sele på honom. Den selen fick han ha på sig natt och dag. En gång, långt efter, föll det drängen in att ta selen av hästen, innan han släppte honom på kvällen. Hästen sprang då sin väg och blev inte synlig mer. Det skulle / vara en näckhäst. Så hörde en på de gamla och fick veta att näcken kunde spela. Han hade fiol. Den kunde ingen ta från honom. Men om en ville lära sig spela så skulle en gå ned till åmynningen och sätta sig tre tors- dagsnätter. Om han inte kom den första eller andra natten, så var det säkert, att han kom tredje natten. Då skulle en vara färdig att ta efter. En skulle ha ett helt fårslår med och ge honom. - Så tal- ades det om här. Näcken var en fördömd människa. han fick leva så till yyttersta dagen. Då släpptes han lös, men han kunde inte bli salig. Vet att vi barn var särskilt rädda för platser, där det växte "näckblad", för där kunde han vara.
Vattenväsen
Ortens benämning på manliga vattenväsen: "Näcken", "strömgôbben", "gôbben", "den lelle". Man har trott att "näcken" kunde vålla drunkning. Han skulle vara som en stor karl men han hade man som en häst. Skägget skulle vara långt. Han höll sig i vi- karna i vassen. Han kunde spela fasligt grant sade de som hade hört honom, men han spelade aldrig annat än i skymningen och på natten. Han hade inga kläder på sig. Långt hår skylde kroppen. När en var pojk så brukade en å kasta sten utåt sjön. Stenen kastades högt upp i luften och så långt ut en kunde. Det kallades att "kaste näck" De gamle sade, att om en kastade utåt sjön, så skulle en inte kunna komma illa ut för näcken. / Men en skulle spotta på stenen, innan den kastades och så skulle en säga "näck näck bind däj". För det gick inte an att gå ut i vattnet om en inte hade kastat eller spottat före sig. Det var också bra att skjuta utåt sjön, för näcken skulle vara rädd för skott. Jag hörde berättas av gamla att barn, som höll till vid Åmålsviken hade sett näcken där. Han kom utifrån sjön. Och han simmade som en häst. Barnen blevo rädda och sprang därifrån, så de kom helskinnade undan. Ortens benämning på det väsen, som uppehöll sig i kvarnarna: "Strömgôbben". Sådana gubbar har det funnits i alla kvarnar på trakten. Vid Kasen- berg hade de sett spåren efter honom i mjölet. Och om de blev högljudda i kvarnkammaren på kvällen, så stannade kvarnen. Han blev så ond då, så att han hängde sig fast i vattenhjulet, och då var det ingen kraft som kunde flytta det. Det hände många gången att mjölnaren inte kunde få fart på kvarnen på hela natten fast det var fullt / upp med vatten. Då var det inte annat för kvarngub- barna är att fara hem eller vänta till strömgub- ben blev god igen. Mjölnaren vid Kasenberg brukade varskos, om det var något fel i kvarnen. Å råkade han att somna, så var det aldrig farligt att han för- sov sig, för "strömgôbben" väckte honom. En gång satt ett lag och spelade kort i kvarnkammaren. Rätt som det var hördes det som om hela kvarnen skulle ha ramlat ned, och kvarnarna stannade. Då rev mjölnaren sig i hu- vudet ett slag, men så gick han ned och lade tobak och andra småsaker i underhuset. Och när det led om en stund, så började kvarnen gå. Men det blev inte kortspel mer den kvällen. Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen: "Sjöråa". Den skulle föra sjömannen eller fiskaren vilse. Och när jag var sjöman, hörde jag många säg- ner om henne ute vid Värmlandsnäs. För det mes- ta kom hon seglandes i en halv båt, så hade hon ett litet rött segel. Hon hade alltid vind, när hon var ute. Och när hon var synlig, blev det storm o. / oväder. Och det lät inte vänta på sig, utan det kom tvärt som en orkan. Och när gubbarna fick se skum på vattnet, så sa de att "sjöråa" hade varit ute o tvättat kläder och det var inte något bra märke. Det var bäst att söka hamn.