Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten utför jordbruksarbeten och gårdssysslor.
En dräng, hade ätit upp julgröten och druckit ut brännvinet för tomten och lagt spillning i stället. Det sades, att tomten flyttade till granngården, där han bor på vinden. I den gården har folket stor nytta av honom, ty han spinner åt dem varje dag. Men om någon går upp på vinden för att se på honom, sätter han spinnrocken på sin plats, så att ingen kan se, att någon varit där och spunnit. Tomten själv försvinner också. Här måste folket också giva tomten julgröt och brännvin. Tomtar tycka i allmänhet om brännvin och julgröt. Den här tomten vistas väl på sin nuvarande plats, tills även här någon elak dräng kommer och gör honom illa, så att han måste flytta. Det säges, att i stugor, som blivit flyttade, inga tomtar trivas.
Stadstraditioner: Forna förhållanden.
Till en början fanns inte mer än en enda käl- la i staden. Där samlades stadens pigor om kvällarna med sina kopparflaskor för att hämta dricksvatten och kokvatten. Då var det skratt och glam vid källan. - Allt annat vatten hämtades ur älven eller från sjön. Kreaturen vatnnades i sjön. Om vintern kördes vatten från älven eller sjön.
Stadstraditioner: Stadens torg m.m.
Det nuvarande salutorget fanns inte före 1864 års brand. Då var det bebyggt där. Torget låg då öster om kanalen. Där stod stånd och skivor om marknaderna. Numera är det "det planterade torget". -Rådhuset stod på själva torget. - Nord- östra hörnet på torget kallades herrskapshörnet. Där kom stadens finaste fruar ut. Det var Åbergare och det var stadens grädde samt borgmästaren. -Mitt på torget stod ett kors som visade väderstrecken. Så var det en liten trekant vid bron, som kallades dal- botorget. Alla som kom söder ifrån satte ned sina hästar och åkdon på det torget. Kotorget, där köpenskapen med kreatur gick, var där nu- varande folkskolan ligger. Hela den där backen kallades för skôjarbacken.
Stadstraditioner:
Det fanns en auktionskammare i staden. Rådman Ljungberg hade den. - Nattvakten, som också var polis, skulle sköta om annonseringen och auktionen. Han hade en stor ringklocka. Samma dag som en auktion skulle hållas, gick nattvakten till varje gathörn på förmiddagen och ringde med denna kloc- ka. Så läste han upp kungörelsen: "Genom offentlig aukti- on -----" - Detta skulle vara i stället för annons. Samma rond gjordes vid alla uppbördsstämmor. Och då läste han upp ett plakat att det var skatteupp- börd den och den dagen. Detta bruka förevara vid den tiden som järnvägen blev till.
Stadstraditioner:
Vågmästargården, som ligger mitt för gamla tor- get, uppfördes 1708 av en vågmästare. Det lär vara det grannaste huset i staden den tiden. -Gustav III var och tittade på huset en gång. -Fredrik av Hes- sen och hans gemål bodde i det huset i fyra veckor. Fredrik hade blivit sårad i kriget mot Norge. -Många borgmästare har bott i det huset.
Stadstraditioner:
Mamsell Jansson bodde i nedre huset vid Hål- skogsgatan - nuvarande Lönnegatan - Hon brukade ha före- ställningar för barn så där i kvällsskymningen. Hon hade spänt upp ett lakan i rummet, så att rummet var delat. På ena sidan lakanet hade hon ljus och på andra sidan var det mörkt. Vi fick se skuggbil- der på lakanet. Det var en slags dockteater med rör- liga dockor och annat, som var roligt för barnen. -När det var slut på allt, sjöng hon en visa för oss. Jag minns en vers: "Teater så gärna nu detta vi kalla, det ro### för barn, och det ro### för alla. Ej mycket det är att titta uppå, men bättre än inget är detta ändå." Teatern kallades för "mamsell Janssons skuggspel". -Och detta var i in barndom.
Stadstraditioner: Sägner om städer och dess innevånare.
I de stadsdelar som ligga närmast den gamla kyrkan hade de ett spöke som kallades för kôrkesoa. Det var som en stor so som visade sig. Inte långt från kyrkan ligger en gammal smedja. Där påstods det att hon gjorde påhälsnigar ibland. När drottning Kristina hade grundlagt staden, så skic- kade hon dit hantverkare och köpmän. Förut var Åmål en marknadsplats och ingenting annat. År 1885 var konung Oskar II i Åmål. Till minne av det- ta besök lät man resa en sten på Kungsberget. Kungen skrev sitt namn på den. Stenen fraktades med dragare. Men när de hade kört ett slag, så gick ste- nen av i överänden. Då vågade man inte köra den längre utan sedan fick arbetarna på Berglagernas / verkstad bära den upp på berget. Det var mellan 200- 300 man. Utefter Åmålsviken ligger stora stenhögar. De kallades för jättekast av de gamle. Men det skall vara gam- la gravhögar. Det bodde jättar på holmarna utan- för staden. Det var dessa som hade slagits och kas- tat ihop stenarna. Galgbacken låg på Galgåsens norra sida.
Stadstraditioner: Stad och stadsbor.
Åmål var en jordbruksstad. Varje familj födde upp en gris och slaktade om året. Åmål hade en släng av kolera 1848. Det blev några dödsfall. Eljest sades det att han varit här flera gånger. Rödsot härjade också ibland. Frossan hade folk mycket ont av. I min barndom fanns 7 garverier och 9 bleckslagare i staden. Garverierna låg mest efter älven. Falkens garveri låg i staden. Fem kopparslagaremästare fanns det. Deras verkstäder låg i närheten av torget. 1901 brann alla kopparslagareverkstäder ner. Och sedan blev inga nya bygda. Deras tid var slut. Det gick inte att konkurera med maskinerna. Det började bli dåligt redan på 1880-talet. Det blev sämre för nästan alla hantverkare då. Inom kvarteret Örnen bodde särskilt många hantverkare. / Där bodde färgare, kopparslagare, garvare, skomakare och skräddare. Vid Kungsgatan, Torggatan bodde affärsmän. Eljest bodde hantverkare och handlande här och där ef- ter gatorna, där de hade sina verkstäder och butiker. Somliga hantverkare hade butiker. Husen kring torget hade varit byggda av ståndspersoner. Och där bodde borgmästaren. En överstelöjtnant Unger bodde i Söderbergsgården. Herrskapen Åberg bodde också vid torget. Kvarteret Örnen hade 12 tomter efter gammalt. Äldsta skolan låg i närheten av Åmåls gamla kyrka. Det är nu mer än 100 år sedan branden 1777. Den nuvarande rektorsbostaden, söder om Åmåls nya kyrka, har varit elementärskolan. Det fanns 17 krogar i staden. Brännvin fanns inte till salu i alla dessa krogar, men öl fanns. De låg här o där i staden. Flera stycken av stadens köpmän sålde vin.- Det var mest lantbor som besökte stadens kro- gar. -Två riktiga krogar fanns - ettan och tvåan! Så fanns två hotell - Mantua (nuv. järnvägshotellet) och / det som brann. Ölkrogarna kalldes ochså för buskro- gar. På dessa krogar höll ju allt slags löst folk till i lag med hyggligt folk. - En av krogarna låg efter Kungsgatan och den andra efter Mellanbrogatan på 1860-talet. Det gamla hotellet el. gästgivaregården låg på samma tomt som det nuvarande stadshotellet. Så länge tullen fanns, så var det staket runt om sta- den. Det lär ha varit så ända från stadens grundläg- gande. Redan i min barndom var staketet borta. I Larsbol utanför Åmål bodde så många skräddare och skomakare. Men ingen av dem fick sälja skor i staden utan att tulla för dem. Om de försökte att komma in i staden med skor på olovlig väg och blev ertappade, så tog man skorna från dem, och så fick de böta till. Västra delen utanför stadsgränsen kallades för vâss- läggen och norr om staden bergeläggen. Sand- lyckan kallades allt som gränsade till Kungsberget - norra och västra sluttningen. Söder om älven hette Stommen. Norr och nordväst vid staden var Rösen eller / Rösebacken. Åmål kallades för "sjö- och uppstad." Åmåls virkeshandlare hade ensamrätt att köpa allt virke som såldes på Dal och i Byälven i Värmland. Några handlare i staden köpte upp och skickade till England. Långprops köptes upp och skickades utrikes. Så var det spannmålsutskeppningen i min barndom. Spannmålshandlare här köpte och skeppade ut. Sär- skilt kom man med spannmål från Värmlands- näs. Femtio och sextio tunnor kunde de ha lastade på sina båtar. Så hade de torkad gädda, ägg och smör med, som de sålde till stadsborna. - Vid hamnen fanns stora röda spannmålsmagasin (1860-talet) Ett av dem står kvar vid vågbrytaren. - Bryggan gick direkt in i magasinet. Det var mindre träbryggor med ett träkar fyllt av sten. Vid hamnen fanns också två våghus. Där vägdes allt järn som skickades till eller från bruken. Tackjärn kom med båtar från Kristinehamn, lossades vid hamnen och kördes vidare av forbönder till / bruken - ex. Forsbacka. - Stångjärn kom från bruken och lastades på båtar här som fraktade det till Gö- teborg och annorstädes. Bryggare och bryggeri fanns sedan gammalt i staden. Örnäs låg utanför det reglerade området. Men där bygg- de folk på ofri grund. Det var fattigt arbetsfolk. Bättre arbetare skaffade sig ett litet hus där. Med Bergslagsbanan började staden växa. Vid verkstanden sysselsattes en del folk. Så blev det nattstation hör för det åkande järnvägsfolket. Dessa blev hemmahörande och bofasta i staden. Numera finns väl knappt en järnvägare här som inte har eget hus. Två gubbar gick och slaktade - Gösta Karlsson och kampe-Gösta, f 1816. (1860-talet). I regel var det inte mer än en bakugn till varje fastighet sedan gammalt. Intet stenhus fanns i staden före 1846. Nämnda år var stor eldsvåda i staden. Sedan började man bygga ett och annat stenhus. Stora marknader hölls i staden. Särskilt stor var höst- marknaden. / Det gick trumpetare genom staden och blåste in mark- naden. Ingen fick börja sälja eller börja på mor- gonen förrän trumpetaren signalerat. Efter branden 1901 skaffade staden ångspruta. Ditills hade man skött sprutorna med handkraft. Många gårdar i staden var kringbyggda. Efter ena sidan låg boningshuset och efter de andra sidor- na ladugård, stall, skjul, svinhus, redskapslider.
Troll
Mor och flera gamla tala om att de sett lyse i ett berg på andra sidan viken. Det var en del kväl- lar det lyste i det. En såg det så väl från hamnen. Gamla hade talat om för henne, att det bodde troll i berget. När de gick ut och in, så lyste det in- ifrån berget. Det var en hantverkargesäll, som rodde dit en kväll och skulle ta skatterna från trollet. Men när han kom inemot berget, så blev han vilsen och kände inte igen var han var, förrän han låg långt ut i sjön med bå- ten.
Bortbytingen
Här utanför staden bodde en käring. Jag minns hen- ne inte själv, men mina föräldrar tala på det. Hon ha- de en bortbyting. Han orkade varken gå eller stå, och inte kunde han tala utan han hade läten som ett djur. Det skulle ha varit ett "skogstroll" som hade gjort honom sådan. Hon hade lämnat honom ensam hemma en gång. När hon kom tillbaka, så satt han ute på backen och lekte med en stor groda. Efter den dagen blev han sådan. Hon hade frågat kloka, men de kunde inte göra det tillba- ka. Di sa att hon slog honom ibland, för att hon skul- le få den rätta tillbaka, men det hjälpte inte.
Tomtar
Nattvakten L. hade sett tomtar i staden flera gånger. En gång såg han dem vid gamla plantaget. De sprang runt den gamla kyrkan från knut till knut. Det såg ut som de skulle leka. Han tala om att han stod en god stund och såg på det. Till slut blev det som en virveldans nedåt sjön, och så vart de borta. -Flera gånger såg han en li- ten gubbe med röd toppluva gå mellan verkstaden och lokstallet. Han var svart i ansiktet han son verk- stadsarbetarna brukade vara. - Ibland satt han svarven och ibland på planskivan - mumlade och hade något för sig. Men det hördes inte, att han arbe- tade. -Han fick vänja sig vid, att folk började arbe- ta på kvällarna. Eljest hade man inte brukat det. Man höll upp med arbetet när det skymde och till dess att lampan tändes.
Tomten
Tômten hörde hit till staden också. Far, som var kopparslagare här trodde att det fanns tomte. Han gick aldrig från verkstaden om kvällen förrän han hade sett efter att alla verktyg och pinaler var på sin plats. Ingen plåtbit eller annat fick ligga på städet. Om inte allt var i ordning, så blev det väsen, slam- ring och slåing i verkstaden på natten. Det var tom- ten som inte höll fred. Far var också noga med att sluta arbetet på bestämd tid om kvällen. Det blev största ####### med det. Han kun- de allt lägga någon tobaksbuss här och där i verk- staden, för att han skulle ha gott av tomten.
Spiritus
Det var en kakelugnsmakare i staden som hade sperkus. Han hade sperkusen i en ask. Och den födde han med sitt eget blod. "Sperkusen" såg ut som en mask. Den lär han ha #### upp en skärtorsdagsnatt. För den gubben fattades inte pengar eller något, men han var besyn- nelig, tyst och sluten var han var. Jag minns allt gubben litet. -Gubben fick gå under namnet sperkus. Man ruskade på huvudet åt den gubben, för det var en ond gärning att ha "sperkus".