Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Det var en pojk, som gick och mötte sin fästmö på kvällen. Det var klart månljus. Så kom det sig att han fick se, att det var skugga efter honom men inte efter henne. Då var det skogsråa, som hade skapat sig till hans fästmö, så att han inte kände skillnad på dem. Men eftersom hon inte hade skugga, så förstod han, att det var skogsråa.
Skogsväsen
En person härifrån socknen gick åt Torrskog och friade till en flicka. En gång när han var ute på en sådan friarfärd, blev han ansatt av "skogsråa". Hon kom fram till honom och frågade vad han hette. Han var så dum att han talade om det. Hon tog av honom rocken och skulle med pock ha honom med till skogen. Till sist räd- dade han sig över en bäck. Och då kunde hon inte följa honom. Det var på fjället mellan Kölviken och Torrskog. Så snart han kom åt det hållet, så hörde han henne hoja och lilla, och hon sprang efter bäcken. Hon var aku- rat som en människa, men hon hade hästsvans. Efter den dagen vågade han inte gå genom någon skog ensam, ty han blev som vilsen när han kom i skog.
Skogsrå
Själv har jag inte haft ont av henne. Men karlar ville hon åt. Det var en granne till mej, som var till kvarnen. Det blev sent, innan han fick mala. När han for hem, så stannade hästen tag på släng. Han kunde inte begripa, vad som hade tagit åt hästen. Lasset blev så tungt till sist, så hästen fick det inte ur vägen. Då förstod han, att det inte var rätt ställt. Han gick av och tittade genom betslet på hästen. Då fick han se ett stort fruntimmer, som fick så brått att kasta sig av lasset. Hon sprang åt skogen. Det var skogsråa. Han hörde att hon skrattade. Men hästen tog i galopp.
Bortbytingen
Bortbytingen kallades för byting el. bortbyting. Båda orden lika vanliga. Bergjättar, troll, sjörå och skogsrå fick fatt i små ungar och bytte dem till sig. Att det var en bortbyting kunde en se, för han var inte lik folk. Det fanns två sådana i Snickerud och en i Rävmarken, som jag minns. Den i Rävmarken levde inte så länge, men de i Snickerud levde tills de var en tret- tio år. Dessa båda var bedrövligt stygga. Ingen av dem kunde gå. Den ene av dem satt i en soffa och den andre kröp över golvet. Den ha- de de tjudrad, för att han inte skulle krypa ut. Ingen av dem kunde tala. Di hade bara konstiga läten.
Skogsrå
Vi kallade henne skogsråa eller Gran-Kari. En gång kom en bonde och överraskade henne, då hon höll på att mjölka en av hans kor. Hon tog sig inget vidare bekymmer utan sade: "Kam ä varken mättad änne tvättad, så han kan inte skada". Därmed försvann hon. Han kunde inget göra vid henne på fastande mage. Men en annan gång passade han på henne och då hade han ätit och tvättat sig och laddat bössan som man borde göra, då man skulle skjuta skogråa -- man skulle lägga nio olika slag i skottet, bland annat silver — och då knäppte han henne. Men han såg inget annat än några benflisor och stickor efter henne.
Jakt
Det var en som var ute och sköt på orrar en söndag. Han fick se en svärm som satt i ett träd. Han sköt i skocken, men inte en enda en föll. Han sköt skott efter skott, men de spelade lika bra. Så gick han alldeles under trädet, men det var lika illa. Det blev fullt med fagellekar över allt. Det var trollkäringar och skogsrå som ställde till med sådant. Skogråa var farlig med sådant. Särskilt farlig var hon med jägarna på Ankersfjället, för där huserade hon över allt. Jägare kom vilse där och ibland fick de se farligt stora fågelle- kar, som di fick skjuta bort allt krutet på, och di spela lika friskt.
Skogsrå
Mor hade allt kommit ut för skogsråa en gång, så hon höll på att få bli i skogen. Hon var till skogen för att hämta ved. Då tyckte hon, att mormor kom och gick en väg. Mor skulle gå efter och se. Hon gick ett långt stycke, och kvinnfolket försvann alldeles. Och mor var alldeles vilsen. Hon kände sej inte igen. Hon gick i skogen flera timmar, tills hon kom direkt på stugan hemma, och hon kände inte igen den heller, förrän hon kom in och fick se far. Det fanns ett gräs i skogen, som kallades villgräs. Om man trampade på det, så gick man vilse.
Skogsrå
Skogsråa geck öppätter en hög backe ve Store Kil. Mor såg'a. Ho sa, att dä va ett grant kvennfôlk; ho hade granne klär som e fröken. När en feck se tokre, så va dä bäst å ta te bönboka, för om en sa nô Guss ol, så feck di inte makt mä en. Dä va bäst å läse Fader vår. Men dä va inte alle, som kom ihôg å läse, å då kunne ho allt förville döm.
Berättare Adam Adamson Dalen Nössemark
Berättare: Adam Adamson Dalen Nössemark Det var en gubbe som var ute å fis- ka i Galltjärn å då kom skogsråa fram å skrek: "Passet har fort", å så frågade hon gubben va han hette, han svarade inte, hon skrek fle- ra gånger, då blev gubben befängd och fick en stor töresticka, och så tände han eld på töresticka och talade om att han hette "schöl" också mesam- ma tände han eld i rumpa på henne, ho ha- de rompa like en häst nämligen. Då ga ho sig i väg och skrek schöla har bränt mej etc. Då svarade det ifrån en annan kulle: "när du schöl har bränt dej får du själv hat. Sjöholm
Skogsrå
Dä va på ett ställe i Ärtemark som en skogsrå en gång råkade ut för vargen. Det var sent om kvällen och hon sprang allt vad hon orkade för att komma ifrån honom, men han var efter i hack och häl. Så kom hon till ett ängela och hoppade där in genom gluggen. I ladan låg emellertid en slåtterkarl, som skulle sova där om natten och det visste inte skogsrån. Nu tänkte dock skogsrån att hon var räddad, för vargen tog sej inte igenom gluggen utan gick utanför och nosade. Skogsrån sparkade och hytte åt honom och sade: "Tasse ta fot, tasse ta fot!" — "Å, ta då alltihop!" sade slåtterkarlen och så spann han till henne så att hon föll huvudstupa ut genom gluggen. Då fick vargen tag i henne och åt upp henne.
Skogsrån (Mannen räddas ur skogsråns makt)
Det var en kar som träffa på en skogsrå, och han var dum nog att tala om för henne att han hette Anders. Då fick hon sån makt över honom, att han måtte klä på sig och gå till henne mitt i natten, när hon ville. Det höll på länge och han blev mager och avtagen. Då gav sig mor hans ut och leta upp skogs- rån. "Skogsfrun ska tala om vad jag ska göra vid en tjur jag har", sa hon. "Vad är det med den då?" "Jo, han sliter sig och går mitt i natten till en ko." "Mor ska ge honom vite kleten och svarte smeten", sa skogsrån. När hon gick hem träffa hon en gammal gumma med en käpp. Den fråga hon vad det var. "Ja, det ska jag tala om, om du ger mig x" "Det kan I väl få." Ge honom tjära och kalk, så blir han bra." Det gjorde de och då slapp han ifrån henne. x bortglömt av medd.
Skogsrå
Jag minns fälle den tiden det var kolning i skogarna häri. Bönderna kolade i sina skogar och sålde till bruken. I det arbetet fick fruntimren lov att vara med också. De skulle vakta på milan, och när milan var färdig, så skulle de vara med och släcka och bära ut kolen. När en kolgubbe skulle till att plantere till kolbotten, så bodde han där någon natt förut, och om han då märkte, att det inte var fred där eller att inte redskapen fick ligga i fred, så flyttade han till ett annat ställe, för det var inte bra, om det fanns "ont frö i jola". Och jag minns fälle far, han var så rädd att hugga ved på kvällen i milan, för gjorde han det, så blev det något fel med milan och så fick han inte fred på natten. Det högg överallt i skogen, och det påstod han var skogsråa, som härmade efter honom. Om milan skulle gå bra, så skulle en hålla så tyst vid den som möjligt. Det gick inte an att gå och svärja eller vissla på kvällen och inte på dagen heller, om det skulle vara riktigt bra.
Husdjuren
Getter minns jag ingenting om, men jag minns att "märremjölk" användes att bota kikhosta med. De kunde gå lång väg för att få sådan mjölk om ett barn hade fått kikhosta. "Kröttersmjölk" har väl alltid använts till mat. Å om en hade ont i bröstet så skulle en gå till lagårn å dricke av den nymjölkade mjölken. Bäst var det om en drog ut mjölken direkt ur "kopôppera" å i munnen. Förr i världen mjölkade inte korna så mycket. På vin- tern voro många "mjölkledie", så de inte hade att ge katten en gång. Å korna lade å att mjölka långt före, innan de skulle kalva. Det var litet och dåligt foder att ge dem. Men det var allt många, som trodde att korna hade blivit "skämde", att nå- gon hade tagit mjölken med "trôllkônster". Det satt/ allt i en del länge. För om en käring stod och titta- de på "kröttera", så kunde hon bli beskyld för att hon hade "tagit makten från dem med ögonen". För att inte "trôllkäringar" skulle kunna göra något farligt vid "kräka", så lade de stål i tröskeln. Inte hade vi det hemma, men det fanns i gam- la lagårdströsklar. Om "skogsråa" behöll korna om kvällarna, så att de inte kom hem, så skulle en gå upp på taket å lägga ett järn på norra sidan skor- stenen. Det var på ett ställe, som de hade en tjur som hon hade fått makt med. Han rände in i sko- gen om kvällarna. Å om de fick in honom, så stod han bara å "bôla" i lagården hela nat- ten. "Skogsråa" hade förvillat honom, för hon tyckt- te att han var grann å ville ha honom till sina kor. Så hittade de på att fråga "skogsråa"/ vad de skule göra med en stut som inte ville gå hem till kvällarna. "Jo", sa hon, "ni skall röra ihop tibast å vandelrot å ge honom". Sedan han hade fått det stannade han hemma. Svin fick en att trivas, om en tog med av ######, som de hade haft i "ketten" (stian) å lade till dem, när en släppte dem i den nya kätten.