Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
skogsväsen.
När de låg ute och kola i skogen, så väckte skogsråa dem, och knacka på dörren till kolkojan ö sa': "*** på mila!" Men de skulle vara sams med henne för att bli väckta så, annars väckte hon inte, utan milan fick brinna upp. Vände skogsråa ryggen till, så såg den ut som ett urgravet baketråg.
Skogsrå
Göbbra låg i skogen å köla mö för i vala. Då kunne di komme ut för te sätte mila på en backe, som hörde skogråa änne tomtra te. Å då ble dä inte bra. Dä ble inte mer än hälta' så mö köl då, för di anre tok hälta mä. Dä va allri anne orolit ve e tocka mile. Räss som dä va så tok dä ell i'a. Å va dä så di högg änne ramla nö ve mila om kväl, så va dä gött om mila stog på samma ställe öm möran.
Skogsrå
Mormor tala om händelser om skogråa. Det var en kolare, som hade blivit förvillad av henne. Hon kom och var så grann, så han tyckte om henne. Hon fick stanna i kojan hos honom. Med tiden fick de sju barn ihop. Hon hade tiggt och bett, att hon skulle få följa med honom hem. Till slut lovade han henne detta. Hon tvättade alla barnen och gjorde dem fina. Så kom kolaren körande och hade två ryssar'. Skog-råa och barnen fick sätta sig i den sista ryssen. Själv satte han sig i den första. När han kom ut på sjön, så körde han så att den sista ryssen slängde ut i en vak. Då passade han på att ta yxan och högg av repet, som höll fast vid den första ryssen. Alla drunknade. På den sjön hörde folk länge efteråt att det kved.
Skogsrå
Uppe i Dalskog kom en käring in på ett ställe och satte sig till att spinna. När hon gick, så sa hon till husmodern: "Ajö med dig. I morgon kommer jag tillbaka. Om du då inte vet vad jag heter, så tar jag dig, och du kommer aldrig tillbaka". Hennes man gick upp genom skogen och lyssnade för att han skulle få höra något. Till slut fick han höra att det spann, och så fick han höra en röst, som sjöng: "Ja snurrar å ja spinner, ja tror att ja vinner, snart får du kött på silverfat, för Mari i Tångebyn vet inte att ja heter Rangfri." Gubben gick hem och sade till gumman sin: "När hon nu kommer i morgon, så ska du hälsa henne: "Gussi, Rangfri!" Och när hon kom och skulle sätta sig att spinna, så sade husmodern: "Gussi, Rangfri!" Då fick skogråa brått och skrek: "Hade jag trott dig om det, så skulle jag tigit". Sen kom hon aldrig igen. . Gunnarsnäs. R. N.
Skogsrå
Morfarn var med ett stort jaktsällskap ute i skogen. De hade slagit sig ned och ställt upp gevären och kopplat ihop dem och lagt sig att sova. Men morfar låg vaken. Rätt som det var så kom det en skogsfröken, en tallemaja, och blåste i gevärspiporna, så de blev skämda allihopa. Men morfar hade skurit in vitlök i kolven på bössan, och när hon blåste i den, så rynkte hon på näsan. Och den bössan kunde hon inte skämma. När de sedan vakna, så var alle de andre bössorna skämda, och det förblev de. Den tallemajan hade romp, det såg morfar.
Skogsrå
Farfar talade om att åskan hade slagit ihjäl en skogrå på Sandvikeberget i Gunnarsnäs. De reste långa vägar för att få se henne. Hon hade svans, det var därför de visste att det var skogrå. Till sist så grävde de ner henne.
Skogsrå
Det var en skogrå, det vet jag far brukade att tala om, som hjälpte en kolare på fjället, när han kolade. Hon var så grann. Så höll de på att släcka milan. Han var tvungen hem. "Du kan gärna gå", sade hon, "för jag skall sköta om allt så väl här, men när du går tillbaka, så ska du slå tre slag i en stor tall, som står efter vägen. Sen kan du komma hit". Men han slog inte i tallen, när han kom tillbaka. När han kom nära milan, så fick han se ett styggt fruntimmer vid milan. Hon hade hästsvans. Den doppade hon i ett ämbar med vatten, och så sôfta hon vatten över kolen med den. Hon hade lång näsa och långa armar. Gamla trasor hade hon till kläder. Men när han kom till milan, så var hon grann som förut.
Skogsrå
En gubbe var i skogen och kolade. Han bodde i en koja med eldställning. Gubben var även tjärbrännare. Han hade med sig en gryta och kokade beck om natten, under det han passade milan. Bäst han satt, öppnades granrisdörren av en dam, som såg ganska snygg ut och som frågade: "Vad heter Ni?" — "Ja heter Sjöl", svarade gubben. Då blev damen förnärmad och ställde sig att gapa. Underkäften räckte till golvet och överkäften till taket. "Har du sett nån gapa så stort förr?" frågade hon. "Har du känt så het välling förr?" frågade gubben och slängde den kokande beckgrytan i halsen på henne. Då sprang hon till skogs och ropade: "Sjöl brände mej, Sjöl brände mej". — "Ha du själ bränt dej, får du själ ha't", svarade gubben hennes borti skogen.
Skogsrå
Men skogsråt kunde också vara snäll. Det var en fattig gumma, som bodde ensam i skogen med sina två små flickor inte långt hemifrån. Hon måste ofta lämna de små ensamma i stugan, för hon måste ut och sälja garn, som hon spunnit. En gång, när hon varit borta, berättade småflickorna, att det kommit in en fin fru och givit dem så fint och gott bröd. Hon hade varit fint klädd och haft svart sidenduk på huvudet. Men hon hade aldrig vänt ryggen åt dem, och hon hade gått ut baklänges genom dörren. Modern blev rädd, för hon förstod nog, vem som varit på besök. Detta hände flera gånger, när hon var borta, men skogsråt gjorde aldrig barnen något ont.
Skogsrå
Dä va en gång en skeppare, som va i land i Lidköping å geck å såg sej ikring på torge. Rätt som han geck där, feck han se ett vackert fruntimmer. Han fäste sej ve, att ho va så fin, men när han titta närmare ätter, feck han se, att ho hade svans. Han kunde inte tige utan sa: "Ursäkta, fröken, men ho ska dra öt sej släpe. "De ska du ha tack å betalt för", svara ho. Han feck en rorkult, som ho hade rita tre streck på "När du slör ner denne te dä förste strecke, så får du svag vind. Slör du ner den te dä andre strecke, så följer du vem som helst, men ja varner dej för dä treje strecke." Dä geck bra å segle ätter dette, men en gång hade han söpe sej full å då drev han ner den te treje strecke, men då segla han bönen ur skuta.
Skogsrå
I skogarna bodde det också löviskor. De bodde i träd och när man högg i skogen, hörde man, hur de grät och skrek. Men de brukade aldrig göra något ont.
Skogsrå
En kolare hade gjort sig en liten koja och låg i. Han brände tjära i en gryta inne i kojan. Den tjäran skulle han göra beck av. Medan han höll på med detta, fick han se att dörren gick upp så sakta. Då fick han se liksom ett fruntimmer, som stod i dörren. Hon ställde sig och gapa mot honom. Hakan låg på tröskeln och övergommen stödde upp vid dörren. "Vad heter du?" frågade hon. "Jag heter Sjöl", svarade han. För det var den tron, att om man talade om rätt namn, så fick hon makt med en. "Ha I sett nö stort gapa?" sade hon. Då tog han full sleven i tjära och slängde i gapet på henne och sade: "Har du känt så het välling?" Då sprang hon därifrån och skrek: "Sjöl ha bränt mej. Sjöl ha, bränt mej". — "Ha du själ bränt dej, så må du själ ha't", skrek det tillbaka. Det var gubben hennes, som svarade på det sättet.
Odens jakt
Förr i världen så brukade de ha på tal ett slags läte som de hörde i kvällningen. Det var som när flera hundar skäller. Både små och stora hundar var med. Det var en kväll som min far skulle gå till granstugan, å då fick han höra något så underligt i luften. Han ställde sig å ly, å då var det som det skulle vara fullt med hundar runt omkring i luften. Det var somliga som skällde så grovt å somliga skällde fint som hundvalpar. Han stod å hörde på det en bra stund, innan det blev borta. Han hörde att det var i luften, så det kunde inte vara hundar, som drev på backen. Jag minns att far talade på detta många gånger. Men det var [...] i luften, sade han, som inte var något gott med. Han kallade att det skulle vara "Pelle jägare", som var ute. Detta skulle vara en som hade gått å ohelgat söndagen med att han gick å jagade, å då fick han hålla på å jaga. Det blev inte slut på den jakten förrän det tar slut på världen. Men jag minns att det var somliga som talade på å trodde att det var "skogsråa" som var ute å skulle skrämma de som kom å gick efter vägarna om kvällarna.